De sa: »du kommer aldrig mer tillbaka». Orden etsade sig för evigt fast i sjuksköterskan Elisabeth Johansson när hon en novemberdag 1951 klev ombord på SAS DC-6:a »Erik Viking» på Bromma flygplats. Hennes föräldrar var övertygade om att de aldrig mer skulle få se sin dotter.

De anade vad som väntade henne. De visste att ett ursinnigt krig rasade på den koreanska halvön och att den svenska regeringen, med statsminister Tage Erlander i spetsen, året innan hade lovat FN att i Svenska Röda Korsets regi ställa upp med ett fullt bemannat fältsjukhus för att hjälpa krigets offer.

Maktkamp mellan två stater

Elisabeth Johansson var en av många svenskar som hade svarat på uppropet och blivit antagen. Nu stod hon där på flygplanstrappan utan att ha en aning om vad som skulle hända när hon väl hade landat i Korea, den plats hon hade letat upp i kartboken och som hon visste låg på andra sidan jordklotet.

Bakgrunden till kriget på Koreahalvön var en maktkamp mellan de två unga stater som hade vuxit fram efter andra världskrigets slut. Innan hade Korea under decennier varit ockuperat av Japan som gått hårt åt invånarna. I Korea arbetade männen ofta under näst intill slavliknande förhållanden och många kvinnor tvingades in i prostitution, främst på de bordeller som frekvent besöktes av japanska militärer.

Kim Il Sung

Efter andra världskrigets slut och Japans ovillkorliga kapitulation, tog världens två stora maktblock, på USA:s initiativ, beslutet att Korea tillfälligt skulle delas i en nordlig och en sydlig ockupationszon.

På sikt, och »när tiden var mogen«, skulle Korea bli ett enat och självständigt land. Detta är en målsättning som ännu inte har blivit verklighet. Republiken Sydkorea utropades den 15 augusti 1948. Till ledare valdes antikommunisten Syngman Rhee. Snart därefter, den 9 september, utropades Demokratiska Folkrepubliken Korea med Kim Il Sung som ledare.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Nyfikna sydkoreaner kantar vägarna när de första svenskarna transporteras från ankomsthamnen till sin förläggning i Pusan.

Nyfikna sydkoreaner kantar vägarna när de första svenskarna transporteras från ankomsthamnen till sin förläggning i Pusan.

© AKA-film

Den välmeriterade amerikanske generalen Douglas MacArthur hade efter andra världskrigets slut varit övertygad om att hela Stilla havs-området var pacificerat, inklusive Korea, och att läget var lugnt. Så sent som i maj 1950 meddelade han den församlade pressen: »Jag tror inte att något krig är nära förestående.»

På den punkten hade han fel. MacArthur blev bokstavligen tagen på sängen morgonen den 25 juni 1950 av nyheten att Nordkorea under sin kommunistiske ledare Kim Il Sung på bred front hade attackerat Syngman Rhees Sydkorea.

Storslaget mottagande

Mobiliseringen i Sverige gick snabbt och i augusti 1950, drygt fyra veckor efter krigsutbrottet, kunde den första gruppen med 178 svenska läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal lämna Sverige. Gruppen flög från Bromma och kom så småningom till Idlewild Airport utanför New York, numera känd som John F Kennedy International Airport.

Svenskarna fick ett storslaget mottagande av både militär personal och amerikansk press. Efter landning ställde gruppen upp framför SAS-maskinen på plattan och tre fanor bars fram: FN-flaggan flankerad av en svensk och en amerikansk flagga.

Sjuksköterskan Annie Jonasson mindes att »det kändes verkligen, hjärtat slog ett par extra slag», när hon stod i givakt framför de tre flaggorna. Lilla Sveriges snabba insats och mobilisering fick stort medieutrymme. Tidningen Lifes utsända dokumenterade svenskarnas ankomst, och sjuksköterskan Ingrid Jarnald (som var en av fanbärarna) blev den röda tråden i tidningens reportage och hamnade på magasinets omslag.

utbildadas i krigssjukvård

Den svenska personalen utbildades i krigssjukvård i USA. Här på Idlewild (John F Kennedy International Airport), New York.

© AKA-film

Men klockan tickade och samtidigt som svenskarna valsade runt i pressen som hjältar rasade ett obarmhärtigt krig på andra sidan Stilla havet. Detta sedan nordkoreanska trupper, efter att ha passerat den 38:e breddgraden, snabbt hade avancerat söderut. Sydkorea förlorade mark mot de då starkare och Sovjet-understödda trupperna för varje timme som gick.

Den svenska gruppen kände hur oron vibrerade i luften.

Krigets offer var redan många och hjälpbehovet var enormt. Den svenska hjälpinsatsen var underställd USA inom ramen för FN:s humanitära insatser i kriget, och därför fick personalen inte bära svenska uniformer. Efter att snabbt ha klätts i US Army-uniformer, utrustats och vaccinerats flögs svenskarna vidare från Fort Dix i New Jersey till San Francisco och Camp Stoneman, nära Berkley.

Det var härifrån de amerikanska soldaterna skeppades till Pusan i Korea via Japan. I Camp Stoneman konfronterades svenskarna för första gången med en annorlunda sinnesstämning bland de fallskärmsjägare och annan militär personal som snart skulle borda ett fartyg för vidare transport till Korea. Kriget hade plötsligt kommit lite närmare och den svenska gruppen kände hur oron och ångesten vibrerade i luften.

Amerikanska trupper under återerövringen av Seoul i september 1950

Amerikanska trupper under återerövringen av Seoul i september 1950. I inledningen av kriget hade nordkoreanerna intagit huvudstaden efter bara tre dagars strid.

© And Romanowski Strickland/US Army/The LIFE Picture Collection/ Getty

Efter att svenskarna i Kalifornien hade fått utbildning och utrustning för att kunna verka i ett krigsdrabbat fjärran land, gick de ombord på trupptransportfartyget USS General A E Anderson som skulle ta dem och amerikansk trupper till Japan. Det skedde med blandade känslor. En ny verklighet hade smugit sig på dem – de kände av soldaternas ångest och vanmakt inför det uppdrag som väntade i Korea.

Fisherman’s Wharf, San Francisco

Fartyget kastade loss från Fisherman’s Wharf, San Francisco. Havet var lugnt och solen sken medan det sakta stävade förbi Golden Gate-bron. Många av de tvåtusen fallskärmsjägarna ombord slängde sina uniformsmössor i vattnet och grät. De befarade att aldrig mer få återse sina familjer och sitt fosterland. En oro som dessvärre inte var obefogad för många av dem.

»När soldaterna slängde sina mössor i vattnet skakade knäna på mig. Jag tänkte, vad har du gett dig in på?» Sjuksköterskan Kerstin Jonasson skulle aldrig glömma avresan från USA, när hon förstod att det inte fanns någon återvändo. Inte för någon av dem.

Den svenska sjuksköterskan Ingrid Jarnald på Lifes omslag

Den svenska sjuksköterskan Ingrid Jarnald på Lifes omslag 25 september 1950 (kolorerad bild).

Resan över Stilla havet gick som planerat och efter tolv dagar lade trupptransportfartyget till i Tokyo. Där fick soldater och personal byta fartyg för den sista delen av resan till den sydkoreanska hamnstaden Pusan, dit man kom på morgonen den 23 september 1950.

Hamnstaden Pusan blev strategiskt mycket viktig för FN-koalitionen

Vid landstigningen i Pusan hälsades svenskarna med blomsterarrangemang, sång, musik och dans av kvinnor och barn i fina dräkter. Efter det glada mottagandet kommenderades svenskarna upp på några lastbilsflak för en kort färd till den plats där fältsjukhuset skulle upprättas.

Under resan på de krängande flaken möttes gruppen av en bistrare verklighet. Den gropiga vägen kantades av gamla skjul där förtvivlade människor, främst flyktingar från norr som led av både trauman och fysiska skador, ropade på hjälp. Öppna avloppsdiken spred en förfärlig stank och upplevelsen av det festliga mottagandet bleknade på några minuter och förvandlades till chock över anblicken av omänskliga levnadsförhållanden.

Resan från USA till Korea gick via Japan. De svenska läkarna och sjuksköterskorna fick följa med ett amerikanskt trupptransportfartyg.

© AKA-film

Väl framme vid den nedlagda skola som skulle komma att bli svenskarnas arbetsplats för lång tid framöver, tog medicinalrådet och chefs­läkaren Carl-­Erik Groth emot. Han hade varit på plats i tio dagar innan de övriga svenskarna anlände, och förberett ombyggnaden av skolan till ett fältsjukhus.

FN:s säkerhetsråd

Medlemmarna i FN:s säkerhetsråd hade insett att man måste agera snabbt för att försöka sätta stopp för den nordkoreanska invasionen av Sydkorea som Kim Il Sung hade genomfört med stöd av både Kinas Mao Zedong och Sovjetunionens Josef Stalin.

USA hade i säkerhetsrådet tagit initiativet till ett beslut om en militär insats och »resolution 82» klubbades igenom utan problem. Anledningen till att den gick igenom var att Sovjetunionen sedan sex månader hade bojkottat säkerhetsrådet och inte kunde använda sin vetorätt.

Nordkoreas Kim Il Sung och Sydkoreas ledare Syngman Rhee.

Nordkoreas Kim Il Sung och Sydkoreas ledare Syngman Rhee.

© Bettmann/Getty

FN-trupper gick in i kriget under ledning av Douglas MacArthur som försökte skapa ordning i det sydkoreanska sammanbrottet. Det hade inte tagit nordkoreanerna mer är tre dagar att invadera Sydkoreas huvudstad Seoul
efter att Kim Il Sungs trupper hade startat kriget.

I takt med att det nordkoreanska krigsmaskineriet hade mullrat på förlorade Sydkorea allt mer territorium. Snart återstod bara det sydöstra hörnet av landet runt Pusan. Det var där svenskarna etablerade sitt fältsjukhus.

Organiserade om sin krigsmakt

Hamnstaden Pusan blev strategiskt mycket viktig för FN-koalitionen (som förutom USA och Sydkorea bestod av stridande från en lång rad nationer inklusive Storbritannien, Kanada och Australien). Trupper och material landsattes varje dygn i den än så länge öppna hamnen och den sydkoreanska armén lyckades organisera om sin krigsmakt samtidigt som nya rekryter tillfördes.

Försvarsmuren kring Pusan var kompakt och Kim Il Sung mötte större motstånd än vad han hade väntat sig. Nordkoreas trupper hade svårt att ta sig igenom den starkt kuperade terrängen ner mot de södra delarna av landet. De nordkoreanska generalerna misslyckades i sitt stabs- och sambandsarbete mellan truppslagen, vilket hämmade effektiviteten och bromsade in framryckningen.

Klicka på nedanstående nummer för ytterligare information.

FN:s främsta framryckning nov 1950.

FN-invasion 15 sep 1950.

Vapenstille-ståndslinjen 1953.

Nordkoreas främsta framryckning sep 1950.

Dessutom började det allt effektivare motståndet från amerikanska och sydkoreanska trupper att bli kännbart för angriparna. De första patienterna som kom till det som nu kallades »Swedish Red Cross Hospital» hade lättare skador. Det var i huvudsak amerikaner och britter som rullade in med sjuktransporter från fronten cirka 10 mil bort. Svensk och koreansk personal hade snabbt renoverat och inrett skolbyggnaden och på skolgården byggt baracker vilka i huvudsak tjänade som vårdplatser. Samtidigt som de första patienterna fick vård gick arbetet vidare med att färdigställa sjukhuset.

Kapacitet för 650 patienter

Den 4 oktober 1950 kunde chefsläkaren Carl-Erik Groth meddela att man nu var redo att ta emot fall som krävde svårare kirurgiska ingrepp. Sjukhuset hade nu 250 sängar klara, vilket ökade till 350 veckan därpå. I perioder räckte dock inte vårdplatserna till – sjukhuset hade som mest 650 patienter.

Patienter av många olika nationaliteter togs emot av den svenska vårdpersonalen. Totalt stred cirka två miljoner man från femton olika nationer på sydkoreanernas sida. Nordsidan hade troligen ungefär lika många soldater i strid.

Det svenska sjukhuset i Pusan

Det svenska sjukhuset i Pusan förlades på en före detta skolgård och i skolbyggnaderna. Området inrymde bland annat frisör, tvätteri, apotek, motorverkstad, biograf och kyrka.

© AKA-film

Som i alla krig förekom det att stridande togs till fånga. Till det svenska fältsjukhuset kom hösten 1950 de första sårade nordkoreanerna. Den svenska personalen blev chockad över deras tillstånd. Utöver sina skador var de också smutsiga, trasiga och utmärglade. Men de klagade sällan.

Lika vård för alla

Klagade gjorde däremot amerikanerna, som tyckte att svenskarna gav de nordkoreanska krigsfångarna en alltför omfattande vård. De svenska läkarna och sjuksystrarna gjorde dock ingen skillnad på nationalitet – alla fick samma vård. Även de sydkoreanska soldaterna på sjukhuset tyckte att deras fiender fick för bra vård, och det hände att de trakasserade dem. Sjukvårdaren Roland Fridh har berättat om detta.

De nordkoreanska patienterna kläddes av eftersom man var rädd att de bar på oönskade »småkryp». Kläderna kokades i en stor järngryta. Sydkoreanerna lurade sina nordliga fiender att de också skulle slängas i grytan. Så blev det naturligtvis inte och efter avlusning och dusch fick krigsfångarna rena pyjamasar och en cigarett – den svenska personalen framstod som änglar.

Vården av skadade soldater kom igång redan innan sjukhuset var färdigbyggt. När elgeneratorerna krånglade fick belysningen förstärkas nödtorftigt med primuslampor. Foto från vårdbarack.

© AKA-film

Ovanför portalen vid sjukhusets huvudentré vajar Sveriges och Röda Korsets flaggor.

© AKA-film

Kriget bytte skepnad när en amerikansk marinkårsdivision gjorde en djärv man­över på Koreas västkust, inte långt från den ockuperade huvudstaden Seoul. På morgonen den 15 september 1950 landsteg marinkårssoldaterna i hamnstaden Inchon.

Svagt motstånd

De mötte ett mycket svagt motstånd och erövrade staden sent på kvällen. Snart kunde fler enheter gå iland från 250 fartyg och ge kraft åt anfallet mot Seoul. De få nordkoreanska grupperingar som fanns i området stod mer eller mindre handfallna inför överraskningsanfallet.

Svenskarna Helge Johnsson och Stig Brewnert från sjukhusets motorverkstad ute med en Dodge WC54 ambulans i Pusan,

Svenskarna Helge Johnsson och Stig Brewnert från sjukhusets motorverkstad ute med en Dodge WC54 ambulans i Pusan, tillfällig huvudstad i Sydkorea under Koreakriget.

© AKA-film

Det tog bara några veckor för FN-alliansen att återta huvudstaden och landstigningen blev därmed en av de lättaste, men också viktigaste, segrarna för FN-styrkorna under hela Koreakriget. Samtidigt som landstigningen vid Inchon genomfördes gjordes en utbrytning ur Pusanfickan som ett andra ben i FN-koalitionens offensiv. Utbrytningen norrut gick inte lika lätt som anfallet mot Inchon och de sydkoreanska divisionerna mötte kvalificerat motstånd.

Koreakriget skördade miljontals offer, både bland soldater och civila.

Nordkoreanerna kunde dock inte stå emot flyganfallen och raketbombningarna och påbörjade en reträtt. Framgångarna vid Inchon och utbrytningen norr om Pusan innebar sammantaget en »kniptångsmanöver» som fick striderna att ta en ny vändning.

Miljontals offer

Koreakriget skördade miljontals offer, både bland soldater och civila. Många av dem transporterades till Swedish Red Cross Hospital. För de svenska läkarna och övrig sjukvårdspersonal blev mötet med skadade soldater en fruktansvärd chock. Inte minst gällde det när sårade bars in i på bår och personalen lyfte på filtarna.

Åsynen av svåra brännskador efter det fruktade brandstridsmedlet napalm lämnade ingen oberörd. Detta var skador som var omöjliga att simulera på ett realistiskt sätt under en svensk sjukvårdsutbildning. Patienterna gavs morfin och gipsades men hade mycket svåra smärtor.

Sårade nordkoreanska krigsfångar väntar på vård på gårdsplanen utanför det svenska fältsjukhuset.

Sårade nordkoreanska krigsfångar väntar på vård på gårdsplanen utanför det svenska fältsjukhuset.

© AKA-film

Under de tre år, 1950–53, som Koreakriget pågick krävdes omkring fem miljoner dödsoffer. Mer än hälften av dessa var civila.

Fick en viktig paus

När tiden så medgav hade den svenska sjukhuspersonalen möjlighet till viss avkoppling. Den vackra badstranden utanför Pusan var det givna målet och här var det svårt att tro att det norröver rasade ett krig.

I hamnen intill stranden låg de stora amerikanska Röda Korsskeppen liksom tidvis även det danska sjukhusfartyget M/S Jutlandia. Fartyget, som gjorde tre resor till det krigsdrabbade landet med sjukhuspersonal och utrustning, seglade under tre flaggor: FN:s, Danmarks och Röda Korsets. De svenska sjuksköterskorna besökte Jutlandia så ofta de kunde, eftersom fartyget var utrustat med damfrisör. Ibland tog det emot en aning att gå ombord – danskorna hade fina sköterskeuniformer medan de svenska sjuksystrarna kom i fältuniform.

Minnessten över Svenska Röda Korsets fältsjukhus i Pusan.

Minnessten över Svenska Röda Korsets fältsjukhus i Pusan.

På det svenska sjukhusområdet ordnades olika fritidsaktiviteter vid sidan av de ofta tunga arbetspassen. I en av barackerna fanns en biograf och en annan inhyste en kyrka. Därutöver fanns mässen, »The Swedish Club», där det ordnades allt ifrån bingokvällar och studiecirklar till musikframträdanden och dansaftnar.

Krigslyckan vände nu definitivt för Nordkorea efter general Douglas MacArthurs framgångsrika motanfall vid Inchon och amerikanernas massiva bombningar av de nordkoreanska försörjningslinjerna. FN-koalitionen fortsatte att trycka tillbaka den nordkoreanska armén över den 38:e breddgraden och den 19 oktober intog man huvudstaden Pyongyang.

koreanska barnpatienter

De koreanska barnpatienterna fick en alldeles särskild plats i den svenska personalens hjärtan.

© AKA-film

Stalin var rasande över Kim Il Sungs misslyckande och drog tillbaka de sovjetiska rådgivarna. FN-styrkorna fortsatte sin offensiv norrut och nådde ända till Yalufloden som utgjorde Koreas gräns mot Kina.

Tacksamheten över svenskarnas insatser visste inga gränser.

Så småningom vände kriget ännu en gång efter att Mao Zedong hade skickat vapen och trupper till Nordkoreas undsättning. FN-koalitionen fick dra sig tillbaka. Kriget gjorde halt ungefär där det hade börjat, vid den 38:e breddgraden. Den 27 juli 1953 undertecknade parterna ett avtal om vapenstillestånd och en demilitariserad zon har sedan dess utgjort skiljelinjen mellan Nordkorea och Sydkorea.

Sveriges största humanitära hjälpinsats

Swedish Red Cross Hospital »firade» sin 10 000:e patient ett år efter att sjukhuset hade öppnats och tacksamheten över svenskarnas insatser visste inga gränser. Verksamheten fortsatte även efter att vapnen hade tystnat. 1955 flyttades sjukhuset från den gamla skolan till en betydligt större byggnad närmare stranden. Där låg, och ligger fortfarande, världens enda FN-kyrkogård. Det svenska sjukhuset fortsatte att översvämmas av vårdsökande.

Den 1 april 1957 lämnade den svenska kontingenten Korea för gott. Men man lämnade ett betydande arv efter sig. Totalt hade 1 124 svenska läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal genomfört Sveriges än idag största humanitära hjälpinsats utomlands.

Publicerad i Militär Historia 5/2021