Sydamerika 1973–83
Under 1970-talet såg flera sydamerikanska militärdiktaturer all opposition som ett kommunistiskt hot. Med stöd av CIA började regimerna samarbeta för att bekämpa sina fiender. Resultatet blev ett internationellt mordprojekt kallat Operation Condor.
Vakter vid Chiles nationella stadion, vilket användes som koncentrationsläger efter kuppen 1973.
Tisdag morgon den 21 september 1976 lämnade Orlando Letelier sitt hem i ett av Washington DC:s mest välbärgade kvarter. Han var en inflytelserik man – tidigare chilensk utrikesminister, numera ledande i de exilkretsar som försökte väcka världens opinion mot Augusto Pinochets brutala diktatur i hemlandet. Med honom i bilen satt även det nygifta paret Michael och Ronni Moffitt, två grannar som just denna morgon inte lyckades starta sin egen bil och därför hade fått skjuts med Letelier...-
Än mer omskakande blev resultatet av polisens utredning
De tre åkte genom de morgonlugna gatorna, utmed Massachusetts Avenue, i riktning mot Leteliers kontor nära Dupont Circle. Vad ingen av dem visste var att en man under natten hade krupit in under bilen och med svart tejp satt fast en aluminiumburk med en sprängladdning.
Explosionen utlöstes med fjärrstyrning från en bil som diskret följt efter Letelier. Detonationen var så kraftig att Orlando Leteliers båda ben slets av och han dog nästan omedelbart. Ronni Moffitt, som satt i framsätet, fick halsen avskuren av en metallbit. Bara Michael Moffitt, som skyddades av bilsätena framför, överlever.
Arrangerades av Chiles säkerhetstjänst
Händelsen väckte enorm uppmärksamhet. En bilbomb mitt på Embassy Row i Washington, i de elegantaste diplomatkvarteren i USA:s huvudstad! Än mer omskakande blev resultatet av polisens utredning av fallet.
Snart stod det klart att dådet hade arrangerats av Chiles säkerhetstjänst, DINA. Till saken hörde att USA och Chile vid denna tid var nära allierade och att många DINA-agenter hade fått sin utbildning av den amerikanska säkerhetstjänsten CIA.
Men Letelier var inte den ende sydamerikanske exilpolitiker som hade dödats detta år. Bara några månader tidigare hade Bolivias tidigare president kidnappats i Argentina och sedan hittats mördad. Även två av Uruguays ledande oppositionspolitiker hade dött på liknande vis. Samtidigt fick underrättelsetjänster både i USA och Europa information om att mordpatruller hade landat i Paris, med en lista över sydamerikaner i exil som skulle dödas.
General Augusto Pinochet, en vecka efter militärkuppen i Chile, den 18 september 1973.
USA gav sitt tysta medgivande till att en militärjunta grep makten.
Den enda likheten mellan alla dessa redan mördade eller dödshotade personer var att de på olika sätt hade protesterat mot de militärdiktaturer som hade tagit över deras hemländer. I vissa fall hade de själva ägnat sig åt väpnad kamp, i andra fall var de politiker som använde helt fredliga metoder.
Inom de europeiska säkerhetstjänsterna insåg man nu att ett antal regimer i Sydamerika hade organiserat ett samarbete för att söka upp och döda oppositionella flyktingar. Till och med inom CIA, där ledningen länge hade känt till i varje fall delar av dessa aktiviteter, började man förstå att det projekt som hade fått kodnamnet Operation Condor var på väg att gå överstyr.
För att förstå bakgrunden till dessa händelser måste man gå några år tillbaka i tiden. Under 1960-talet gick en våg av politiska protester genom många länder i Central- och Sydamerika. Inspirerade av den kubanska revolutionen bildades i många länder grupper som ville driva igenom politiska och sociala förändringar.
Kommunistisk revolution
I vissa fall var målet en kommunistisk revolution. I andra fall hade oppositionsrörelsen endast demokratiska ambitioner. Men vad alla hade gemensamt var viljan att bekämpa den oerhörda ojämlikheten. I land efter land fanns en liten grupp rika, som kontrollerade den politiska och militära makten, medan stora delar av folket led svår nöd.
I dessa orättvisor fanns drivkraften och vreden som gjorde den politiska oppositionen så stark. I Chile kom den karismatiske Salvador Allende till makten efter fria val, med löfte om att skapa vad han kallade »en chilensk väg till socialism».
Han planerade omfattande reformer – utöver olika välfärdsprogram bland annat en nationalisering av industrier och banker.
Väckte intensivt motstånd
Allendes planer väckte intensivt motstånd hos många inom den tidigare eliten, som såg sin makt hotad. Dessa fick ofta stöd från USA där regeringen misstänkte att Allendes regering delvis kontrollerades från Sovjetunionen eller Kuba.
1970 genomfördes ett misslyckat kuppförsök, som senare skulle visa sig ha varit initierat av den amerikanska säkerhetstjänsten CIA. När den chilenska militären sedan genomförde en framgångsrik kupp 1973, var USA av allt att döma inte direkt inblandat, men man gav sitt tysta medgivande till att en militärjunta, ledd av generalen Augusto Pinochet, grep makten.
Kuppen i Chile var bara ett av en lång rad militära ingrepp i den sydamerikanska politiken under 1960- och 70-talen. I det ena landet efter det andra slog militären till och tog över makten, för att – som man sa – skydda sitt land från kommunismen. Så kom det sig att militärdiktaturer, utöver i tidigare nämnda Chile, till sist även styrde i Brasilien, Bolivia, Paraguay, Uruguay och Argentina.
Soldater lojala till Allende med försvarsminister José Tohá under militärkuppen vid presidentpalatset i Santiago, 1973.
Gemensamt för alla dessa regimer var att militär och säkerhetstjänst med brutal kraft slog ner allt internt motstånd. Formellt hette det att man bekämpade »terrorismen», vilket inte alltid var helt ogrundat. I många av dessa länder fanns verkligen en väpnad motståndsrörelse, som sa sig slåss för folkets frihet men som i många fall själva ägnade sig åt rena terrordåd. Kidnappningar och rån för att finansiera kampen var vanliga, vilket ofta ledde till att civila dödades.
Dessa militanta vänstergrupper, som gärna hänvisade till Fidel Castros och Che Guevaras exempel och hävdade att de liksom i Kuba ville revolutionera hela samhället, gav ofrivilligt militärdiktaturerna precis de ursäkter de behövde. Men när militären sedan slog till nöjde de sig inte med att angripa enbart de beväpnade grupperna. Allt politiskt motstånd skulle krossas.
Förhördes och torterades
Tiotusentals människor greps, förhördes och torterades. Vissa avrättades efter formella rättegångar, andra dömdes till långa fängelsestraff. Men mest demoraliserande var de så kallade försvinnandena. Det var en metod som tillämpades i många länder.
Personer som anklagades för att tillhöra oppositionen greps och fördes bort och hördes sedan aldrig av igen. Efter många månader kunde de hittas döda i massgravar. Många av de försvunna har än i dag aldrig påträffats.
En särskilt djävulsk metod, som användes flitigt i Argentina, gick ut på att man flög ut med offren över Atlanten och sedan knuffade ner dem i havet från hög höjd. En gång, vid julen 1977, hade man gjort sig av med så många av diktaturens fiender på detta sätt att kroppar i mängder flöt upp på stränderna söder om Buenos Aires.
De brutala metoder som användes i detta, som det senare skulle kallas, »smutsiga kriget», visade sig vara effektiva. I flera sydamerikanska länder blev den politiska oppositionen krossad eller skrämd till tystnad.
Operation Condor
Men ett problem kvarstod. Många av såväl de politiska oppositionspartiernas ledare som de aktiva i olika väpnade gerillagrupper hade lämnat sina hemländer när det stod klart hur effektivt de nya diktaturernas förtryck var. Från gömställen i exil fortsatte man att driva kampen vidare.
Det var för att komma åt oppositionen i exil som Operation Condor uppstod. Projektet tog sin början med ett hemligt möte i slutet av november 1975. Det hölls i ett gammalt palats på avenyn Alameda i Chiles huvudstad Santiago.
Där träffades ledarna för säkerhetstjänsterna i ett antal av kontinentens mest bloddränkta länder – Argentina, Bolivia, Chile, Paraguay och Uruguay. Senare skulle också Brasilien samt Ecuador och Peru ansluta sig till gruppen, även om de spelade mindre aktiva roller.
Dirección de Inteligencia Nacional (DINA) var Chiles hemliga polis åren 1973–77.
Under ledning av Manuel Contreras, den mäktige ledaren för Chiles säkerhetstjänst, gjorde man upp planer på ett omfattande samarbete mellan de olika länderna. I ett första skede, »fas 1», handlade det enbart om ett utbyte av information.
Nästa steg, »fas 2», gick ut på att man skulle tillåta agenter att utföra aktioner även utanför det egna landets gränser. Det innebar, till exempel, att Uruguays säkerhetstjänst kunde kidnappa och mörda påstådda fiender i Buenos Aires, utan att den argentinska polisen fick ingripa.
Om allt detta var man snart överens. Efter en längre diskussion beslutade man sig också för ytterligare ett steg – »fas 3». Denna gick ut på att man skulle samarbeta om att slå till även utanför Latinamerika. Många ledande oppositionspolitiker hade ju lämnat kontinenten, och sökt sin tillflykt i USA eller Europa. »Vi kommer att åka så långt som det behövs för att slå ut våra fiender», ska Manuel Contreras ha slagit fast.
Hyllning till Chiles nationalfågel
När allt detta var klart fattades bara ett namn på samarbetet. Valet föll på Condor, som en hyllning till Chiles nationalfågel, den andinska kondoren.Snart skulle detta namn bli välbekant, för att inte säga ökänt. Inte bara inom de berörda säkerhetstjänsterna, där man kunde säga att de som var ute på hemligt uppdrag i andra länder »flög som en kondor», utan också inom CIA.
Till att börja med stödde USA det hemliga projektet. Ett bättre samarbete mellan underrättelsetjänsterna i Sydamerika var något man länge hade efterlyst.
USA stödde i praktiken de olika militärdiktaturerna. Visst protesterade politiker, i mer eller mindre skarpa ordalag, mot de brott mot mänskliga rättigheter som ägde rum, men det ansågs vara viktigare att inga fler länder i Syd- eller Centralamerika blev »kommunistiska». En ledande företrädare för denna inställning var USA:s utrikesminister, Henry Kissinger.
Kidnappningar och mord
Men när det blev uppenbart att Operation Condor också ledde till kidnappningar, bortföranden och mord blev det hela svårare att hantera för USA:s politiska ledning.
Kort före det brutala bombdådet i Washington som krävde Orlando Leteliers och Ronni Moffitts liv hade CIA nåtts av information om att det inom Operation Condor även planerades en rad avrättningar utanför Sydamerika.
Operationen krävde många människoliv
De olika militärdiktaturerna i Syd- och Centralamerika var ansvariga för många tusentals dödsoffer i de egna länderna. I bara Argentina kan så många som 20 000 människor ha »försvunnit» under åren 1976–82.
Inom ramen för själva Operation Condor krävdes, enligt Unescos statistik, 376 offer: 177 personer från Uruguay, 72 argentinare, 64 chilenare, 25 från Paraguay, 15 från Peru, 12 från Bolivia, 5 från Brasilien, 3 från Kuba, 2 amerikaner och 1 spanjor. Inom systemet fanns även 7 hemliga fängelser där misstänkta förhördes och torterades.
Jorge Videla var ledare för militärjuntan i Argentina 1976–81.
Alfredo Stroessner var diktator i Paraguay 1954–89.
Detta fick till sist Kissinger att reagera – men bara genom att ett protestbrev formulerades och skickades till USA:s ambassadörer i de berörda länderna. Tanken var att dessa sedan skulle vända sig direkt till de olika regimerna och förklara att USA kände till planerna och kräva att dessa inte skulle genomföras.
Av någon anledning, som ännu inte är klarlagd, blev aldrig dessa protester framförda. Journalisten John Dinges, som har skrivit flera avslöjande böcker om Condor-projektet, misstänker att den politiska viljan att verkligen stoppa de planerade attentaten saknades. Men mordet på Letelier i Washington innebar ändå en vändpunkt. Ungefär samtidigt skedde dessutom ett spektakulärt dåd i Paris.
Levde i exil
Det riktades mot den åldrade chilenske politikern Bernardo Leighton, ledare för det ansedda borgerliga kristdemokratiska partiet, som levde i exil med sin hustru. Båda två sköts bakifrån, på öppen gata. Leighton träffades i huvudet, hans fru med flera skott, men båda överlevde mirakulöst.
Dessa brutala attentat visade att Operation Condor urartat på ett sätt som omvärlden inte längre kunde acceptera. Vid ett nytt möte mellan cheferna för de säkerhetstjänster som deltog i Condor tvingades Chiles representant be om ursäkt för angreppet i Washington. Efter påtryckningar från CIA, och från exempelvis Frankrikes säkerhetstjänst, avvecklades sedan fas 3 av programmet.
Resterna av bilen där Orlando Letelier och Ronni Moffitt mördades av en bomb den 21 september 1976.
De andra två delarna – övervakningen av oppositionella, samt morden och kidnappningarna inom olika sydamerikanska länder – kunde dock fortsätta, mer eller mindre obehindrat. USA:s militär och säkerhetstjänst fortsatte att se diktaturernas kamp mot vänstergrupper som nödvändig för att hindra de senare från att ta makten.
Politisk vilja att stoppa de planerade attentaten saknades.
Först när de olika militärdiktaturerna började falla för trycket från de breda folkliga proteströrelser som växte fram på 1980-talet, avvecklades Condor-systemet fullständigt. Historien tog dock en oväntad vändning. Många år senare skulle det visa sig att dödandet, kidnappningarna och tortyren som hade genomförts inom ramen för Operation Condor innebar en unik möjlighet att ställa de ansvariga inför rätta.
I många av de berörda länderna hade generösa regler för amnesti införts i samband med övergången till demokrati. Dessa regler, som försäkrade att de som hade deltagit i förtrycket inte skulle kunna ställas till svars för de brott som hade begåtts, var helt enkelt en förutsättning för att diktatorerna skulle våga lämna ifrån sig makten.
Rättegång mot Reynaldo Bignone
Dessa lagar var framför allt, visade det sig senare, skrivna så att de innebar skydd från åtal för brott som man hade begått i sitt eget land. Sådant som hade skett utanför de egna gränserna kunde man med andra ord åtalas för.
Det innebar att så sent som 2010 kunde en omtalad rättegång inledas mot den tidigare argentinske junta-ledaren Reynaldo Bignone och fjorton andra officerare, misstänkta för brott i samband med Operation Condor.
Bignone dömdes till tjugo års fängelse – vilket innebar en liten upprättelse för alla som hade fallit offer för förtrycket under de blodiga åren på 1970-talet, de så kallade »Condor-åren».
Publicerad i Militär Historia 8/2021
