Ungerska armén: Gränskrig och revanschism

Efter första världskrigets slut kollapsade Österrike-Ungerns armé på några veckor. Den mångnationella härens soldater strömmade tillbaka till sina hemtrakter, där stora förändringar hade inträffat. De sydslaviska, polska och tjeckiska soldaterna fann plötsligt att de hade kommit hem till egna, självständiga länder.

De ungerska soldaterna kom hem till ett land som precis hade fått tillbaka det oberoende som man förlorade på 1500-talet. Men det var ett land i kaos, fyra års utmattande krig hade skapat hungersnöd, inflation och oroligheter.

Grannländerna var, i likhet med segrarmakterna, fientligt inställda. Tjeckoslovakien, Rumänien och Jugoslavien krävde de delar av Ungern där det bodde slaver eller rumäner, och ville ge igen för den hårdföra storungerska nationalism som de ansåg sig vara utsatta för årtiondena före kriget. De segrande ententmakterna stödde anspråken och franska officerare var på plats för att organisera deras arméer.

Grannländer invaderade

De tre grannarméerna var under vintern 1918–19 sysselsatta med att sakta men säkert rycka fram genom Ungern. De mötte nästan inget motstånd då det inte fanns någon ungersk armé.

Den nya regeringen under greve Mihály Károlyi, stödd av liberaler och socialdemokrater, hade nämligen beslutat att avrusta armén då den var rädd att de hundratusentals hemvändande demoraliserade soldaterna skulle använda vapnen till plundring eller en kommunistisk revolt. Farhågorna om en revolt var reella, många av de ungerska soldater som kommit i kontakt med ryska trupper efter bolsjevikernas maktövertagande hade blivit fascinerade av den nya radikala läran.

Den demokratiska republiken Ungern gled allt mer in i kaos, med ständiga oroligheter, hotande ekonomisk kollaps och utländska trupper i landet.

Béla Kun tog över makten

Det nybildade ungerska kommunistpartiet under ledning av Béla Kun lovade lösningar på de flesta problem. Den ekonomiska krisen skulle lösas genom sociala reformer och de fientliga ”reaktionära” arméerna skulle med våld drivas tillbaka. I mars 1919 utlyste kommunisterna en generalstrejk som tvingade bort Károlyi från makten och en socialistisk rådsrepublik utropades.

Under sin första tid vid makten var de närmast hyperaktiva, det halvfeodala Ungern skulle göras till en kommunistisk mönsterstat med omvälvande välfärdsreformer. Det gjorde den nya regeringen väldigt populär bland städernas fabriksarbetare och landsbygdsproletariatet. Ententmakterna och deras allierade blev panikslagna av det röda experimentet och bestämde sig för att gå mot Budapest.

Ungerska röda armén bildas

Béla Kun och hans kommissarier kallade då arbetarklassen till att dra ut i fält. Med tanke på den enorma krigströttheten bara fem månader tidigare var gensvaret stort. De första röda garderna sattes upp i mars 1919 och ombildades snart till Ungerska röda armén (Magyar Vörös Hadsereg).

Skälen till entusiasm var två. Dels hade den röda rådsrepubliken stort stöd i början då många tilltalades av dess arbetarvänliga och socialt orienterade politik, dels kände många att Ungern hotades av fiender på alla fronter och enrollerade sig i den enda armé som tog sig an uppgiften att försvara landet.

Visserligen blev en del förvirrade av att man marscherade under en röd flagga istället för den ungerska trikoloren, men de flesta enkla soldater hade varken tid eller energi att fundera över detta.

Kejserliga officerare kvar i armén

Officerarna i den nya armén var de gamla kejserliga och mycket var sig likt för soldaterna. Till skillnad mot den ryska Röda armén fanns varken tid eller resurser till att utbilda en kader av politiska officerare som skulle övervaka de militära. Överbefälhavare för den Röda armén blev en mycket duglig kejserlig överste, Aurél Stromfeld. Han åkte runt i sitt pansartåg och införde professionalism i den nybildade armén.

Efter att i maj lyckats stoppa den rumänska armén från att korsa floden Tisza, bestämde sig Stromfeld för att vända sig mot den svagaste av de tre invaderande arméerna: den tjeckoslovakiska. Man lyckades driva bort den från industristaden Miskolc och tvingade den till reträtt.

Efter hårda strider invaderade Röda armén även områden med en slovakisk folkmajoritet. I staden Kosice/Kassa utropades en slovakisk folkrepublik med tanken att den skulle anslutas till Ungern.

Ungersk reträtt efter avtal

Det nya Tjeckoslovakien såg ut att kollapsa vilket skapade oro i ententen. De lovade att dra tillbaka de rumänska och jugoslaviska trupperna om ungrarna drog sig ur Slovakien. En pressad Kun tackade ja till erbjudandet då han insåg att ekonomin inte klarade av både en massarmé och de generösa sociala reformer han utlovat.

När soldaterna fick order om att dra sig tillbaka från områden som de erövrat under hårda strider tappade många tron på rådsrepubliken, bland dem befälhavaren Stromfeld som avgick. Att olika röda fristyrkor (med namn som Leninpojkarna) terroriserade landsbygden för att tvinga till sig matförråd till städerna gjorde inte bondesoldaterna i armén bättre till mods. Många av de gamla kejserliga officerarna började nu hata sin egen regering.

Béla Kun lurad av ententen

Béla Kun insåg snart att han hade blivit lurad av ententen, då varken rumänerna eller jugoslaverna drog sig tillbaka. Han bestämde sig för en frontalattack mot rumänska armén för att köra bort den från Ungern och kanske även Transsylvanien.

Efter inledande framgångar rasade den Röda arméns front ihop och rumänerna gick till motattack. De gick över floden Tisza och närmade sig Budapest. Béla Kun insåg att spelet var förlorat och flydde.

I augusti 1919 föll den fem månader gamla rådsrepubliken ihop. Senare kom det fram att officerare inom armén hade läckt anfallsplaner till rumänerna.

Miklós Horthys vita armé

När kommunistpartiet tog över nöjde sig inte ententen med invasionen. De stödde även en grupp antikommunistiska officerare i staden Szeged som ville bilda en vit armé, trots att dessa var fanatiska ungerska nationalister.

Efter mycket intriger valdes en ledare för korståget mot kommunisterna och det syndiga Budapest; det blev en ungersk amiral vid namn Miklós Horthy. Han ansågs av ententen som mer resonabel än många andra aggressiva vita officerare.

Upprustningen av armén gick långsamt eftersom jugoslaver och rumäner var misstänksamma mot de ungerska officerarna.

När den vita armén startade sin långa marsch mot huvudstaden i augusti 1919 hade den röda regeringen och armén hunnit rasa ihop och rumänerna ockuperat Budapest. Detta gjorde att de röda och vita aldrig möttes i strid, till skillnad mot i Ryssland och Finland.

Ententen tillät inte heller att Horthys armé marscherade in i Budapest så länge rumänerna var där, då man var rädd för sammanstötningar.

Vit terror av fristyrkor

Horthys armé, som kallade sig Nationella armén (Nemzeti Hadsereg) för att betona sin patriotism, gjorde sig skyldig till många terrordåd under hösten 1919. Inte minst olika fristyrkor som var formellt oberoende begick många grova övergrepp mot alla som ansågs vara socialister. Även fackföreningsfolk, socialdemokrater och judar mördades då de ansågs ha kollektivt stött rådsrepubliken.

Den vita terrorn fyllde ententen med obehag och de bad Horthy begränsa fristyrkornas framfart. Horthy försökte distansera sig från de värsta övergreppen inför ententen, men i hemlighet gav han sitt tysta medgivande till dem. Han behövde de fanatiska och stridslystna frikårernas stöd, eftersom hans armé egentligen var ganska svag. Den bestod bara av några tusen man infanteri och kavalleri och hade varken tungt artilleri, pansartåg eller flygstyrkor som den Röda armén.

Ungern blev kungadöme

När den nationella armén äntligen fick rycka in i Budapest återstod mest upprensningsaktioner, och Horthy fick hålla tillbaka en del av de mer vilda ur frikårerna. På uppmaning av de ententofficerare som övervakade Ungern sparkade han våren 1920 ut de mest aggressiva ur armén.

Samma år utropades Horthy till regent då landet återgick till att vara kungadöme. Han fortsatte även att vara överbefälhavare för armén, som döptes om till det Kungliga ungerska försvaret (Magyar Királyi Honvédség).

Freden i Trianon

Ungerns motsvarighet till Versaillesfreden blev fredsfördraget i Trianon (ett mindre lustslott nära Versailles) som slöts den 4 juni 1920. Fredsvillkoren blev mycket hårda. Landet fick avträda nästan två tredjedelar av sitt territorium till grannländerna.

Även för armén var konsekvenserna djupgående. Ungern fick inte ha en armé som överskred 35 000 man. Man fick inte ha tungt artilleri, luftvärn, pansrade stridsfordon, pansartåg eller stridsflyg, det vill säga inte något av de moderniteter som tagits i bruk under första världskriget.

För att se efter att ungrarna höll sig till fredsfördraget stationerades inspektörer från de stora ententländerna permanent i Ungern och kontrollerade att inga vapen gömdes eller utvecklades.

Högerradikal revanschism

Den upplevda förnedringen, tillsammans med de drastiskt begränsade möjligheterna att göra militär karriär, gjorde att högerradikala idéer och hat mot västmakterna grodde hos många ungrare, inte minst inom militären.

Militärens status upprätthölls genom tjusiga parader, men de som kände till den ungerska arméns egentliga situation visste att det knappt var något mer än en operettarmé som inte skulle kunna erbjuda mer än symboliskt motstånd om de fientliga grannländerna gick till attack.

Lilla ententen hot mot Ungern

Detta hot var en realitet under 1920-talet då relationerna var ganska ansträngda med grannländerna Tjeckoslovakien, Rumänien och Jugoslavien som tillsammans bildade lilla ententen. Samarbetet stöddes aktivt av Frankrike som ville ha dem som en grundbult i sitt centraleuropeiska maktspel.

Lilla ententen skulle vara en buffert och motvikt mot både Tyskland och Sovjetunionen, men i första hand skulle det pacificera Ungern som ansågs revanschistiskt. De tre ländernas väpnade styrkor utklassade den ungerska inte bara kvantitativt utan även kvalitativt.

Upprustning i smyg

Det stabiliserade läget i Europa gjorde att den permanenta militära övervakningen av Ungern upphörde 1927. Genast vidtog ungrarna åtgärder för att på olika sätt kunna utöka försvarsstyrkornas förmåga. Någon storskalig upprustning fanns det varken politisk eller ekonomisk förutsättning för, men man utvidgade armén mer eller mindre i smyg.

Nya soldater och officerare värvades till armén, samtidigt som befintlig personal flyttades över till andra kårer, som officiellt var civila men i själva verket var dolda militära enheter som gav stridsutbildning, till exempel gendarmeriet och gräns- och tullbevakningen.

Gendarmeriet

Gendarmeriet hade sin bakgrund i 1800-talets hårdföra ordningsmakt som skulle vakta över vidsträckta landsbygdsområden där det saknades polis. De var en del av armén, men hade mestadels polisiära uppgifter.

På 1920-talet överfördes gendarmeriet till inrikesministeriet, samtidigt som dess militära karaktär förstärktes genom att en mängd armépersonal överfördes dit. Deras speciella status innebar att de inte omfattades av civil lag och därför hade befogenheter att gripa folk vid minsta misstanke och framtvinga erkännande med metoder polisen inte fick använda.

Gendarmeriet var berömt för sin disciplin och sitt hårda, nästan arroganta sätt gentemot både andra kårer och civilbefolkning. De ansågs som den riktiga elitkåren i Horthys Ungern. De skulle dock för evigt bli komprometterade 1944 då de var huvudansvariga för de stora deportationerna av judar till Polen.

Donauflottiljen utökades

Även gräns- och tullskyddet var en förtäckt militär kår som vid krigssituation skulle omvandlas till lättbeväpnade gränsjägarförband och operera bakom fiendens rygg. Till och med flodbevakningen var ett sätt att utöka den lilla Donauflottiljen som armén fick ha kvar som skydd mot angrepp vattenvägen. Dessa gömda förband räknade 22 000 man, vilket innebar att den egentliga storleken på armén var 57 000.

Hitlers maktövertagande

När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 var de tydliga med att de inte respekterade Versaillesfredens villkor. Detta imponerade på många i Ungern, inte minst inom militären. Nazisternas framgångar inom politik och ekonomi i Tyskland stärkte nationalisterna i Ungern och allt fler menade att man borde strunta i Trianonfredens villkor och upprusta radikalt.

Men Horthy var försiktig, han tyckte illa om Hitlers fanatism. Dessutom var han anglofil och rädd om förbindelserna med den engelsktalande världen.

I början av 1930-talet var kontakterna mellan ungerska och italienska militärer omfattande och det var i Italien som ungerska officerare fick erfarenheter av moderna pansarfordon och modern taktik. De ungerska officerarna såg dock de enorma bristerna i den italienska armén, trots Mussolinis ansträngningar att effektivisera den.

Tanketter och stridsflyg

Tysklands nya makt och självsäkerhet gjorde att Frankrikes säkerhetssystem i Europa eroderade. Vid mitten av 1930-talet hade lilla ententen i praktiken upphört på grund av interna konflikter och tyskt inflytande. Det ökade Ungerns möjligheter att bryta sig ut ur inringningen och upprusta.

Som första steg anskaffades lätta pansarfordon från Italien. Tanketterna Ansaldo L3/35 var tänkta att stödja kavalleriet i de nybildade mobila regementena, som skulle vara de första slagkraftiga offensiva förbanden i ungerska armén. Likaså införskaffades de första stridsflygplanen sedan världskriget.

Horthy och Hitler

Ganska snart stod det emellertid klart att kvaliteten på den italienska krigsmaterielen ofta var bedrövlig. 1938 blev det uppenbart att Ungern inte hade något annat val än att söka nära relationer med Tyskland för att kunna rusta upp och få stöd för sina krav på grannländernas territorium.

När Horthy till slut motvilligt avlade ett statsbesök i Tyskland blev han charmad av Hitler och imponerad av vad han såg. Hitler förklarade att Versaillesfreden de facto var satt ur spel och att Tyskland skulle stödja en partiell justering av gränserna till Ungerns fördel.

Györprogrammet

År 1938 fattades beslut i Ungern om en allmän upprustning av armén, som skulle innebära både en utvidgning och modernisering. Uppgiften var enorm, på bara några år måste en liten och ineffektiv armé förvandlas till en modern, slagkraftig massarmé som skulle kunna försvara landet, men också utföra offensiva uppgifter.

För att få igång den egna industrin och inte bli alltför beroende av Tyskland bestämdes att så mycket som möjligt av den framtida krigsmaterielen skulle produceras i Ungern. Beslutet fick namnet Györprogrammet efter den västungerska staden där det proklamerades.

Målet för den militära delen av programmet var att inom två år skapa en modern massarmé med 21 divisioner, två mobila brigader, en flygdivision och tre gränsjägardivisioner.

De mobila brigaderna skulle vara spjutspetsen i armén och stå för den offensiva förmågan med lätta stridsvagnar, pansarbilar, trupptransportbilar, samt mobilt artilleri och luftvärn. Tanken var att stridsfordonen skulle vara av ungersk konstruktion, men snart stod det klart att detta var en övermäktig uppgift under en sådan kort tid.

Svenska stridsvagnar

Då man inte hade goda erfarenheter av italienska fordon och inte ville bli alltför beroende av Tyskland dök Sverige upp som en bra lösning. Landet hade en mycket avancerad maskin- och vapenindustri men bara en begränsad avsättning för sina produkter.

Stridsvagnen Landsverk L60 (Stridsvagn m/40) vann den ungerska delegationens gillande och licens inköptes. Detta blev den lätta stridsvagnen 38M Toldi, som i en modifierad form under några år blev ryggraden i de nyuppsatta pansarförbanden. En ännu mer framgångsrik produkt var luftvärnskanonvagnen Landsverk L62/40M Nimrod som var helt nydanande med sin Bofors 40 mm automatkanon.

En helt egen ungersk modell som massproducerades var pansarbilen 39M Csaba, som hade utmärkta terrängegenskaper och tjänstgjorde som spaningspansarbil till slutet av andra världskriget.

Intåget i Slovakien

Efter att Tyskland hade tagit Sudetlandet kom snart krav från Tjeckoslovakiens andra grannar, såväl Ungern som Polen ville få en del av landet. För att stärka de ungerska positionerna mobiliserades den utökade armén längs med gränsen. Den var dock ytterst svagt beväpnad och knappast redo för en ockupation.

Men efter tuffa förhandlingar gav slovakerna efter och i november 1938 kunde trupperna marschera in i områdena norr om Ungern. Speciellt marscherna över broarna i Komárom och Esztergom blev visuellt dramatiska.

Beslutsamma soldater vräkte undan barrikaderna som hade byggts – de såg dock till att det stod åtskilliga fotografer och filmare på andra sidan. Sedan red de in i staden på andra sidan Donau under den ungerska befolkningens jubel. I Komárom fanns själve Horthy på en vit häst bakom soldaterna som röjde vägen. Detta var djupt symboliskt då han hade ridit in i Budapest på en vit häst 1919.

Invasionen av Karpato-Ukraina

Ungern var också ute efter Karpato-Ukraina, den östligaste delen av Tjeckoslovakien som tidigare hört till Ungern, dock med en ukrainsk folkmajoritet. Med hänvisning till provokationer vid den nya gränsen i norr utrustade regeringen i hemlighet fristyrkor som tog sig in i östra Slovakien för att angripa posteringar där.

Deras verksamhet provocerade fram repressalier mot ungersk befolkning vilket föranledde den ungerska ledningen att i mars 1939 invadera Karpato-Ukraina med annektering som mål.

Ungerskt blixtkrig

Med tanke på de resurser som fanns att tillgå blev detta ett förhållandevis effektivt ”blixtkrig” i ungersk tappning. Pansartåg fyllda med soldater tuffade in i Slovakien, då slovakerna var så överraskade att de inte hade rivit upp spåren. De flankerades av de nya mobila kårerna med allt pansar som fanns att uppbåda, samt kavalleri.

Marktrupperna åtföljdes av det nya flygvapnet som bombade slovakiska ställningar innan armén angrep. Anfallets snabbhet, samt bristen på organisation i de slovakiska styrkorna, gjorde att slovakerna tvingades till reträtt. Det som räddade dem från en total kollaps var att tyskarna grep in och krävde fred.

Med ganska små förluster (cirka åtta man!) hade ungrarna vunnit en lätt seger som uppförstorades hemma. Karpato-Ukraina och en del av östra Slovakien blev ungerskt. Den lätta segern mot en svag och desorganiserad motståndare hjälpte till att skyla över det faktum att den ungerska armén fortfarande inte hade resurser för ett längre krig.

Skoda-stridsvagnar erövrades

En positiv effekt för den ungerska armén var att man fick tillgång till stora mängder med erövrad materiel, däribland lätta stridsvagnen Skoda LT-38 som sedan kompletterade Toldi i pansarförbanden.

Ännu viktigare blev de två exemplar av medeltunga Skoda LT-35 som erövrades. Den ungerska arméledningen såg i dessa möjligheter till utveckling, så licens köptes från Skodaverken. I en mycket modifierad form blev dessa sedermera Turán-vagnarna som skulle bli huvudstridsvagn under kriget.

Rumäniens kaos

Under 1940 hotades Rumänien av kaos och inbördeskrig. Avträdandet av landets östra delar till Sovjetunionen hade skapat frustration och en våldsvåg där det fascistiska Järngardet försökte underminera staten för att kunna ta över makten.

I denna försvagande situation såg Ungern sin chans att få tillbaka de delar av Transsylvanien som förlorades 1919–20. För att lösa konflikten kallade Hitler till ett möte i Wien där det bestämdes att den norra delen av området, där det bodde mest ungrare, skulle återföras till Ungern.

Hundratusentals soldater stod mot varandra sommaren 1940 över detta land som två nationer så hett åtrådde. Den rumänska armén var fortfarande kvantitativt och kvalitativt överlägsen, men kraftigt demoraliserad när soldaterna såg sina politikers och generalers handlingsförlamning.

Agitatorer, både kommunister och framför allt järngardister gjorde allt för att underminera befälets och statsmaktens ställning. Trots att järngardisterna var fanatiska nationalister var det för dem viktigast att ta makten.

Tog över transsylvanska städer

Då Rumänien var trängt av sovjetiska krav i öst och bulgariska i syd, bestämde sig den rumänska arméledningen för reträtt i augusti 1940. Detta gjorde att ungerska trupper kunde rycka in utan strid i norra Transsylvanien och i god paradordning marschera in i stad efter stad under extatisk glädje från den ungerska delen av befolkningen.

Rumänerna stannade inomhus och drog ned gardinerna för att visa sin sorg. Horthy steg upp på sin vita häst och red i spetsen för sina blomsterprydda trupper för att mottas av bombastiska tal.

Vojvodina ockuperas

När Tyskland planerade ockupationen av Jugoslavien våren 1941 blev Ungern, vars armé nu växt till 200 000 man, tillfrågat om att delta. Trots att en icke-angreppspakt med jugoslaverna undertecknats bara några månader tidigare, beslöt Horthy att säga ja för att få tillbaka området Vojvodina, som avträddes till Jugoslavien 1919–20.

När de ungerska trupperna med de mobila kårerna i spetsen gick över gränsen den 11 april var den jugoslaviska armén i praktiken redan besegrad. Endast sporadiskt motstånd gjordes, förutom i provinsens huvudstad Novi Sad/Újvidék, där striderna pågick i några timmar.

Massakrerna i Vojvodina

Trots den enkla segern blev denna ockupation ingen flaggviftande fest. Nästan omgående råkade de ungerska trupperna ut för bakhåll och attacker från partisaner som dök upp och försvann bland civilbefolkningen. Dessa var nationalistiska cetniker men också kommunistiska partisaner som senare skulle ingå i Titos styrkor.

Detta skulle senare i januari 1942 bidra till de skamliga massakrerna i Vojvodina då närmare tretusen personer, främst serber och judar, mördades.

Operation Barbarossa

Brutaliteten i Jugoslavien förebådade i sin tur något än värre, deltagandet i operation Barbarossa – invasionen av Sovjetunionen i juni 1941. Detta var inget som den ungerska armén var förberedd för, varken resursmässigt eller mentalt. Men Horthy ansåg det nödvändigt att återbetala den hjälp man fått av Tyskland med att återta områden. Kriget mot Sovjetunionen skulle dock begrava såväl den kungliga ungerska armén som Horthys 25-åriga regim.

Publicerad i Militär Historia 12/2012