På morgonen den 20 november 1953 inleddes operation ”Castor”, den franska luftlandsättningen vid Dien Bien Phu. Denna dag fälldes nästan 2 300 franska fallskärmssoldater över området. Inom en vecka var styrkan fördubblad. 

© Ullstein bild/All over press

Dien Bien Phu – det gröna helvetet

Nederlaget vid Dien Bien Phu 1954 innebar slutet för Franska Indokina. Trots luftlandsättningar och flygunderstöd lyckades fransmännen inte stå emot Vietminhs attacker från de djungelklädda höjderna runt befästningen.

10 februari 2010 av Marco Smedberg

Under senare delen av 1800-talet erövrade Frankrike stegvis Indokina. ”Franska Indokina” omfattade Vietnam, Laos och Kambodja och bildades formellt 1887. Under andra världskriget ockuperade Japan regionen. När japanerna kapitulerade utnyttjade kommunistledaren Ho Chi Minh skickligt det maktvakuum som uppstod. I Hanoi utropade han den Demokratiska republiken Vietnam den 2 september 1945. 

Läget för den nya staten var dock vanskligt. De allierade hade kommit överens om att kineserna skulle säkra norra Vietnam. I resten av Franska Indokina hade fransmännen med brittisk hjälp redan återtagit kont­rollen. För att bli av med de kinesiska nationaliststyrkorna erbjöd Ho Chi Minh Frankrike att återbesätta norra Vietnam. Ho Chi Minh hade dock som mål att även bli av med fransmännen. 

Regeringen i Paris hade inte förstått den nationella kraft som frigjorts i och med japanernas segrar över de forna kolonialmakterna i Sydostasien. Dessutom var Frankrike inte berett att satsa de militära resurser som krävdes för att verkligen pacificera Indokina. 

Indokinakriget bryter ut

Sedan fransmännen återbesatt Hanoi i mars 1946 ökade spänningen vilket ledde till att det så kallade Indokinakriget bröt ut i november samma år.

Inledningsvis var de vietnamesiska styrkorna – Vietminh – svaga och de ägnade sig huvudsakligen åt gerillakrig mot de franska stridskrafterna – CEFEO (Corps Expéditionnaire Français en Extrême-Orient). 

I och med att kommunisterna tog makten i Kina 1949 försämrades det militärstrategiska läget för fransmännen. Nordvietnam fick alltmer hjälp från Kina och över gränsen i norr övades och utrustades Nordvietnams reguljära arméförband. 

När Kina intervenerade i Koreakriget hösten 1950 ändrades USA:s inställning. Tidigare hade amerikanerna varit negativa till den franska kolonialmaktens krig i Indokina, men nu sågs fransmännen som allierade i kampen mot kommunisterna.

Luftlandsättning vid Dien Bien Phu 

På morgonen den 20 november 1953 inleddes operation "Castor", den franska luftlandsättningen vid Dien Bien Phu. Denna dag fälldes nästan 2300 franska fallskärmssoldater över området. Inom en vecka var styrkan fördubblad.

Tidigt i maj 1954. Allt hopp är ute för de frans­ka styrkorna vid Dien Bien Phu. Fransk förbandsplats.

© Ullstein/All over Press

I juli 1953 blev general Henri Navarre ny chef för CEFEO. Han konstaterade att Vietminh nu uppgick till knappt 400 000 man medan han disponerade runt 500 000. Men det var inte hela sanningen. 90 procent av de franska styrkorna och deras vietnamesiska hjälpförband var antingen bundna i statiskt försvar eller saknade rörlighet.

Mot Vietminhs nio rörliga divisioner kunde Navarre bara sätta in sju mekaniserade stridsgrupper och åtta fallskärmsbataljoner, vilket motsvarade tre divisioner.

Vietminh går in i Laos

Chef för Vietminh var general Vo Nguyen Giap. Han planerade en större invasion av Laos 1954. I bästa fall skulle Vietminh därigenom senare kunna falla in i södra Vietnam och hota Saigon. 

I december 1953 anföll nordvietnameserna och svepte snabbt undan ett svagt motstånd. Det såg ut som om Indokina höll på att klyvas på mitten och ledningen i Paris satte press på Navarre att göra någonting åt hotet.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Navarres motdrag gick ut på att skära av Giaps anfallsförband genom att luftlandsätta och bygga ut en försvarad bas i ryggen på nordvietnameserna. Tanken var att samtidigt som basen skulle hindra Vietminhs offensiva planer skulle den även utgöra ett lockbete. Navarre hoppades att en fransk styrka på en viktig plats skulle locka Giap att anfalla. Då trodde han att Vietminh skulle kunna besegras i regelrätta strider mot en överlägsen fransk eldkraft.

Dien Bien Phu – strategisk platå

Platsen Navarre valde ut var en höjdplatå i Vietnam, drygt 30 mil väster om Hanoi och knappt två mil från gränsen till Laos. Det var en viktig knutpunkt genom att flera vägar strålade samman där. Platån på sju gånger arton kilometer liknade en dal eftersom den var omgiven av berg. Fransmännen hade lämnat området 1952 och därefter saknat resurser att återbesätta det. 

Lokalbefolkningen uppgick till drygt 10 000 människor, fördelade i olika byar. Viktigt var att det fanns en gammal start- och landningsbana som lätt kunde byggas ut. På vietnamesiska kallades området för Dien Bien Phu som inte var ett ortnamn utan betydde ”sätet för gränsdistriktets prefektur”.

Den franske befälhavaren, brigadgeneral de Castries, begrundar det prekära läget vid kartbordet. Foto från 25 mars 1954.

© Bettmann/Corbis/Scanpix

Operation Castor drar igång

Den franska operationsplanen fick kodnamnet Castor. Tidigt på morgonen den 20 november 1953 flög ett ensamt transportflygplan C-47 över det blivande fällningsområdet. I flygplanet trängdes tre franska generaler med radioutrustning och personal i en improviserad flygande stridsledningscentral. Uppgiften var att kontrollera vädret över fällningsområdet. 

När dimman började lätta sändes ett radiomeddelande från flygplanet till Hanoi klockan 06.52. En dryg timme senare började 65 transportflygplan med fallskärmssoldater lyfta från Hanois två flygbaser.

Det var krigets största luftlandsättning. I den första vågen fälldes två bataljoner om 1 560 man under förmiddagen. I en andra våg under eftermiddagen fälldes ytterligare en bataljon om 722 man. Fransmännen kände till att den centrala byn försvarades av två kompanier ur Vietminh samt ett tungt granatkastarkompani. 

Av en slump råkade vietnameserna denna morgon genomföra en övning i området. Övningen förbyttes i hårda strider när de franska soldaterna i sina fallskärmar plötsligt började dala ner mot sina fällningszoner. När fransmännen på eftermiddagen säkrat området hade de förlorat 11 döda och 52 sårade. Vietminhs förluster uppgick till 119 man.

4500 man på plats i Dien Bien Phu

Nästa morgon fälldes ytterligare en fallskärmsbataljon. Då hoppade även chefen för de luftburna styrkorna tillsammans med sin stab. När landningsbanan var säkrad började fransmännen flyga in förstärkningar och bygga ut sitt försvar. Efter en vecka hade de 4 500 man i Dien Bien Phu.

Navarres plan byggde på den felaktiga bedömningen att Vietminh bara skulle kunna samla en division mot Dien Bien Phu, vilket framstår som häpnadsväckande. Navarre påstod efteråt att ingen motsatte sig hans plan, men det var fel. Flera högre franska officerare insåg riskerna och påtalade dem.

General Giaps motdrag

Nyheten om luftlandsättningen nådde general Giaps högkvarter i grottorna vid Bac Khan nära 60 mil nordost om Dien Bien Phu. Giap var inledningsvis motvillig att anta den franska utmaningen. Även Vietminhs resurser var begränsade. Dessutom var förbanden uttröttade och led brist på mat. Samtidigt var Giap under intern press att åstadkomma resultat.

Orsaken var att en internationell fredskonferens om några månader skulle samlas i Genève. Ho Chi Minh hoppades att förhandlingarna genom en nordviet­namesisk seger skulle kunna leda till att kriget tog slut.

För vietnameserna var Dien Bien Phu operativt lockande och terrängen gynnade dem. Giap blev överens med sin stab och kinesiska rådgivare, och beslöt att låta 316. divisionen blockera fransmännens eventuella reträttväg söder om Dien Bien Phu. Vidare dirigerades ytterligare tre infanteridivisioner, 304., 308. och 312. samt 351. tunga (artilleri-)divisionen mot det nya stridsområdet.

Överoptimistisk Navarre

I sitt luftkonditionerade högkvarter i Saigon var Navarre långt från händelsernas centrum. Han hade tänkt sig att fransmännen i offensiva svep från Dien Bien Phu skulle jaga iväg de fientliga styrkorna. I verkligheten fungerade det inte alls. Den 10 december gav sig tre bataljoner fallskärmssoldater ut på ett offensivt svep. På vägen ut möttes de av fientlig eld bara 300 meter utanför de franska linjerna.

Så här berättar en fransk löjtnant om vad som hände:

De hade lika många automatvapen som vi. Dessutom hade deras vapen högre eldhastighet. Det var inte fråga om att manövrera, tätplutonen drev undan fienden. Vi låg kvar på stigen platt på magen därför att det var så mycket bly i luften. Man såg inte tio meter och vi visste inte var våra egna eller fienden var. För stunden var det omöjligt att göra något. Jag fick lugna ner några av mina vietnamesiska fallskärmsjägare när de gav eld med sina kulsprutepistoler och sköt några skurar in i närliggande buskage för att bygga upp sitt mod.

Avgörande var att Vietminh behärskade terrängen kring Dien Bien Phu. Civila utnyttjades för att transportera materiel.

© Scanpix

Under kontinuerliga strider tog sig kolonnerna av fallskärmssoldater så småningom fram till målet men då hade Vietminh dragit sig tillbaka. Därefter återstod ett mödosamt och förlustfyllt återtåg. Helt slutkörda tyckte fallskärmsjägarna att general Navarres planer på att jaga fienden genom terrängen var orealistiska.

Chef för de franska styrkorna i Dien Bien Phu var en brigadgeneral med ett lika långt som tjusigt namn: Christian Marie Ferdinand de la Croix de Castries. Han var en adlig kavalleriofficer och veteran i Indokina som tidigare varit chef för en mekaniserad stridsgrupp.

Älskarinnor gav namn åt stödjepunkter

De efter hand utbyggda franska stödjepunkterna runt Dien Bien Phu uppkallades efter de Castries påstådda älskarinnor. Längst norrut låg ”Gabrielle” och en kilo­meter längre söderut ”Anne-Marie” och ”Béatrice”. Ytterligare några kilometer längre söderut runt den viktiga start- och landningsbanan låg stödjepunkterna ”Huguette”, ”Dominique”, ”Claudine” och ”Elaine”. För att skydda en reservlandningsbana låg ”Isabelle” isolerad fyra kilometer längre söderut.

Den sex kilometer långa nord-sydliga försvarsgrupperingen var bara två kilometer bred. För influgna reportrar verkade ställningarna ointagliga. Men de erfarna fallskärmssoldaterna visste bättre och att ”svett sparar blod”. En tysk plutonchef, fanjunkare Bleyer i 3. bataljonen ur Främlingslegionens 13. ”halvbrigad”, försvarade ”Béatrice”:

Vi började omedelbart bygga ut våra ställningar. Vi skottfältsröjde buskarna, sågade ner träd och byggde så bra skydd vi kunde. I Legionens anda tävlade plutonerna med varandra. Jag uppmuntrade mina män. Med min erfarenhet från östfronten visste jag vad fientlig artillerield kunde åstadkomma. Mina legionärer, fantastiska killar, visste mycket väl vilka risker vi löpte.

Transporterna kritiska för Vietminh

Avgörande var att de kringliggande höjderna och bergen behärskades av Vietminh. Deras styrkeuppbyggnad var beroende av fjorton transportkompanier med 800 kinesiska lastbilar. Alla transportmedel utnyttjades, inklusive cyklar och kanoter. Dessutom bar och släpade tusentals civila ”kulier” under stora ansträngningar förnöden­heterna längs primitiva djungelstigar. En vietnamesisk bataljonschef beskrev de civila bärarnas vedermödor:

Männen dog på många sätt. De gick vilse, föll ner från broar, drabbades av brustna blindtarmar och giftiga ormbett. När det stormade krossades de i sina hängmattor av fallande träd; översvämningar var också farliga. Sedan fanns det feber, malaria och till och med anfallande tigrar. På nätterna bet sig blodiglar fast så att männen täcktes av sitt eget blod när de vaknade.

Stridsvagnar flögs in

Särskilt svårt var det att få fram alla artilleripjäser längs nyröjda vägar och stråk. Under en vecka drogs pjäserna fram för hand upp till eldställningar på höjderna varpå även ammunitionen bars fram. En del pjäser skruvades isär och transporterades i delar på cyklar för att sedan monteras ihop i sina blivande eldställningar.

Alla franska förstärkningar flögs in till Dien Bien Phu, inklusive tio amerikanska stridsvagnar M-24 ”Chaffee”. Dessa 18 ton tunga vagnar delades med chassi och torn i olika flygplanslaster. Väl på marken monterades de sedan ihop med hjälp av block och taljor.
Fransmännen var helt beroende av flygtransporter. Därför utgjorde dessa ett av Vietminhs viktigaste mål. 

I några djärva kommandoanfall slog vietnameserna tidigt i mars till mot tre av de större franska flygbaserna i Vietnam och förstörde 22 flygplan på marken.

Vietminh fler än fransmännen

I mitten av februari uppgick de sammanlagda franska förlusterna till nära tusen man. Fransmännen försökte hejda Vietminhs styrkeuppbyggnad genom flyganfall men hade svårt att lokalisera målen. I mitten av mars uppgick nordvietnamesernas styrkor till 49 500 soldater samt 31 500 arbetare. Ytterligare 23 500 man arbetade med underhållstransporter mellan stridsområdet och den kinesiska gränsen, ett avstånd på runt 60 mil.

I mitten av mars uppgick den franska garnisonen till 10 814 man av vilka cirka 7 000 var soldater. En tredjedel var (syd)vietnameser. Under slutstriderna tillfördes ytterligare 4 000 man, men det räckte inte. Giaps styrkor var starkare, både numerärt och avseende eldkraft.

Fransmännen trodde inte att Vietminh skulle kunna föra fram särskilt många artilleripjäser i den oländiga terrängen runt Dien Bien Phu. Under general Navarres julvisit i garnisonen lovade den franske artillerichefen att ”ingen fientlig kanon skulle kunna skjuta fler än tre skott utan att upptäckas”. 

Överlägset eldunderstöd

Fransk taktik byggde på ett överlägset eldunderstöd. I Dien Bien Phu disponerade fransmännen över 24 stycken 10,5-centimeters pjäser men bara fyra tyngre 15,5-centimeters pjäser. Dessutom stod dessa relativt oskyddade i öppna värn som var lätta att lokalisera. 

Dolda på höjderna hade Vietminh grupperat sammanlagt 24 stycken 10,5-centimeters och 20 stycken 7,5-centimeters pjäser. Vidare fanns ett sextiotal granatkastare och cirka 15 ryska salvpjäser (raketartilleri) monterade på lastbilar. Av luftvärn disponerades runt 80 stycken 37-millimeters luftvärnspjäser och 100 tunga luftvärnskulsprutor.

Vietminh stormar landningsbanan. Slaget om Dien Bien Phu är över. Foto från den 7 maj 1954.

© AKG-Images/Scanpix

Offensiven mot Dien Bien Phu

Vietminhs offensiv mot Dien Bien Phu inleddes den 13 mars klockan 17. Försvaret hörde ett avlägset åskmuller som sekunder senare resulterade i öronbedövande krevader när granater regnade över försvarsställningarna. I ”Béatrice” hade fanjunkare Bleyers pluton just utspisats när nordvietnameserna anföll:

Tung artillerield förstörde allting och den hade knappt upphört när fienden trängde in i våra taggtrådshinder. Jag sprang för att få order men löjtnant Carriers bunker var sönderskjuten och han var död. Utlösningsanordningarna till våra defensiva sprängladdningar fungerade inte. Jag försökte utan att lyckas få kontakt med löjtnant Jego då jag plötsligt såg fienden som jag sköt på med min pistol. Sedan exploderade en handgranat mellan mina ben.

”Béatrice” föll strax efter midnatt. Av 750 främlingslegionärer lyckades knappt 200 undkomma. Enligt franska överlevande låg det 500 döda nordvietnameser i och framför de franska ställningarna. Den franska sjukvårdskapaciteten var otillräcklig för de strider det nu var fråga om. 

Dien Bien Phus ängel

Några i sjukvårdspersonalen var kvinnor. Geneviève de Galard Terraube fick stor uppmärksamhet för sitt arbete med de sårade som trängdes i bunkrarna. Hon kallades ”Dien Bien Phus ängel” och dekorerades senare med franska Hederslegionen. Även kvinnor ur en influgen fältbordell arbetade som extra sjukvårdare.

Det franska artilleriet klarade inte av att lokalisera och bekämpa Vietminhs artilleriställningar. Natten mellan den 14 och 15 mars gick den franske artillerichefen runt till de olika franska ställningarna och bad tårögd om ursäkt för sitt misslyckande. Nästa dag begick han självmord genom att spränga sig själv med en handgranat. Samtidigt föll stödjepunkten ”Gabrielle” längst i norr. Det nordvietnamesiska artilleriet besköt även start- och landningsbanan, vilket försvårade flygtransporterna och förstörde sju attackflygplan. Övriga fem attackflygplan ”tvingades” lämna basen.

Ett sista franskt motanfall 

Den 22 mars utnyttjade fransmännen sina sista fyra stridsvagnar i ett motanfall för att undsätta den avskurna stödjepunkten ”Isabelle” längst söderut, samtidigt som dess garnison gjorde ett utfall. Den franska ”segern” kostade 232 man i förluster. Vietminhs förluster var ännu större. 

När regnperioden började ökade eländet för båda sidor samtidigt som de franska flygtransporterna blev ännu mer riskfyllda. Den 26 mars sköts två C-47-transportflygplan ned, dagen därpå förlorades ytterligare två flygplan. Senare den 27 mars flögs sårade ut för sista gången, därefter underhölls försvaret enbart genom att förnödenheter släpptes i fallskärm.

Slutstriden började 29 april

Vietminh led stora förluster, både i sina egna anfall och i de franska motanfallen. Stridsmoralen sjönk, vilket Giap fördömde som ”negativa högertendenser” samtidigt som han anpassade sig och övergav taktiken med att låta soldaterna anfalla i ”mänskliga vågor”. I stället grävde nordvietnameserna sig fram mot försvarets ställningar i skydd av en kontinuerlig och effektiv artillerield.

Slutstriderna stod om de fyra centrala stödjepunkterna ”Huguette”, ”Dominique”, ”Claudine” och ”Elaine” som täckte ett område på 1,5 gånger 1,5 kilometer. Vietminh anföll den 29 april och några dagar senare insåg fransmännen att allt hopp var ute. 

Nya frivilliga in i det sista

Trots detta anmälde sig fortfarande fallskärmsjägare frivilligt till att flygas in och förstärka sina kamrater. Total hoppade 681 man.

För utomstående kan detta vara svårt att förstå men är samtidigt inte ovanligt. Krigets extrema miljö skapar mycket starka lojalitetsband mellan människor och man ville inte svika utsatta kamrater som tidigare kanske räddat ens liv. Vietminh inledde slutanfallet den 6 maj. En fransk överstelöjtnant beskrev läget i gryningen nästa dag:

En hallucination – efter 56 dygns strid med minimalt med sömn och lite mat har vi gått ner i vikt, bunkrarna har rasat ihop, det ligger döda överallt … De sårade ligger i skyttegravarna och ber om att få bli burna till förbandsplatsen. De överlevande lever i en drömvärld. Trots allt var natten 6-7 maj fantastisk. Vi håller fortfarande stånd och vi har inte gett upp hoppet.

Sent på eftermiddagen nästa dag intog Vietminh resterna av de centrala franska ställningarna. En fransk arméfotograf upplevde slutet:

Vi lämnade det ruttnande slagfältet: plötsligt såg vi gräs, träd och andades frisk luft. Det var en vacker solnedgång och högt över oss släppte en sista ”Dakota” sin last av medicin. Vietnameserna var mycket spända och unga. Trots sina stora förluster förekom ingen brutalitet. Vi klättrade upp för en kulle. Från krönet såg vi en hel dal fylld med anfallsberedda vietnamesiska soldater. De stirrade intensivt på oss när vi passerade.

Hundra fransmän tog sig igenom

Längst i söder höll ”Isabelle” ut ytterligare några timmar. I skydd av mörkret försökte slutligen fransmännen bryta sig ut ur inringningen vid 21-tiden. Men huvuddelen hejdades i förvirrade mörkerstrider. Bara cirka 100 man lyckades ta sig igenom Vietminhs ställningar och påbörja en fotmarsch genom djungeln mot egna förband i Laos, 20 mil bort. Vid midnatt var slaget om Dien Bien Phu över.

Efter slaget om Dien Bien Phu sändes omkring 8 000 tillfångatagna franska och sydvietna­mesiska soldater till fångläger. 

© Bettmann/Corbis/Scanpix

De franska förlusterna uppgick till 1 600 döda, 4 800 sårade. 1 600 man saknades, varav några hade deserterat. Vidare tillfångatogs 8 000 man som omedelbart skickades iväg på en 75 mil lång marsch till olika fångläger. Mindre än hälften av dessa fångar överlevde, av tillfångatagna (syd)vietnameser överlevde knappt tio procent.

Under striderna sköt Vietminh också ner 48 franska flygplan och förstörde ytterligare 16 på marken. Men segern var dyrköpt. Vietminh förlorade 7 900 döda och 15 000 sårade, vilket i genomsnitt innebar 46 procents förluster vid stridande förband.

Förhandlingar i Genève

Striderna vid Dien Bien Phu följdes noga i världspressen. Den amerikanska krigsledningen övervägde att hjälpa fransmännen och försöka rädda garnisonen. Det gjordes planer på massiva amerikanska flyganfall, även kärnvapen­insatser diskuterades. Vicepresident Richard Nixon föreslog en amerikansk intervention. 

President Dwight D Eisenhower krävde dock brittiskt stöd för ett amerikanskt ingripande. Men regeringen i London tyckte tidigt att Dien Bien Phu redan var förlorat och sade nej. I stället hoppades britterna på samtalen i Genève som inleddes den 26 april 1954. Där förhandlade Frankrike, Storbritannien, Kina och Sovjetunionen samt representanter från Vietminh och Vietnam (i praktiken Nord- och Sydvietnam), Kambodja och Laos.

Förhandlingarna ledde slutligen till vapenstillestånd och olika uppgörelser för Vietnam, Laos och Kambodja. De båda sistnämnda länderna erkändes av kommunistländerna som självständiga stater.

Vietminh pressades till eftergifter

Till sin förvåning pressades Vietminh trots sina mili­tära framgångar av Sovjetunionen och Kina till efter­gifter. Sovjetunionen eftersträvade en avspänning efter Stalins död året före och Kina ville inte ha ett alltför starkt Vietnam som granne i söder. Vietnam delades temporärt längs den 17 breddgraden med en demilitarise­rad zon om fem kilometer på ömse sidor om denna gräns.

Vietnams framtid skulle avgöras av folket i fria och gemensamma val som dock skulle genomföras först två år senare, i juli 1956. Fram till dess skulle fransmännen fortsätta att skydda Sydvietnam. En internationell övervakningskommission från neutrala länder tillsattes för att övervaka att uppgörelsen efterföljdes. Motvilligt accepterade ledningen i Hanoi överenskommelsen, övertygade om att de ändå skulle kunna kontrollera Sydvietnam.

Varken USA, Nord- eller Sydvietnam undertecknade fredsöverenskommelsen i Genève. Först efter ett långt och blodigt krig mot USA 1965-73 återförenades Vietnam
slutligen 1975.

Publicerad i Militär Historia 1/2009

Kanske är du intresserad av...

Läs också