Search & destroy – ny taktik i Vietnamkriget

Sommaren 1964 blev general William C Westmoreland chef för MACV (Military Assistance Command Vietnam) i Saigon. Därifrån leddes både det ökande amerikanska militära stödet och CIA:s hemliga operationer.

En av Westmorelands första åtgärder var att beordra alla amerikanska soldater att bära skrivna instruktioner om hur civilbefolkning skulle behandlas. Det ironiska är att det var civilbefolkningen som råkade särskilt illa ut på grund av det sätt som Westmoreland sedan valde att föra kriget.

Artilleriofficeren Westmoreland hade krigserfarenhet från både andra världskriget och Koreakriget och hade varit ställföreträdande chef för MACV i ett halvår innan han tog över befälet.

Han var »de stora bataljonernas man». Westmoreland föredrog konventionell krigföring och stora enheter framför att med små förband bekämpa gerillan i tidsödande insatser. Hans tidigare krigserfarenheter förstärkte denna inställning.

Operation Hop Tac

I Vietnam saknades ännu större amerikanska förband samtidigt som det var meningen att den sydvietnamesiska armén skulle ta ett större ansvar i kriget. Sommaren 1964 försökte Westmoreland därför genomföra ett pacificeringsprogram i sex provinser utanför Saigon.

Operation Hop Tac (»samarbete») gick ut på att med militära förband först säkra områden mot den sydvietnamesiska gerillan FNL. Därefter skulle bevakningen överlåtas till milis- och polisförband varefter civil administration kunde börja verka. Syftet var att »åstadkomma en högre levnadsstandard än vad FNL kunde erbjuda».

Westmoreland övertalade sydvietnameserna att sätta in deras 25. division, vilket var ett misstag. Divisionens soldater var missnöjda med att skiljas från sina familjer och när de kom i strid med FNL deserterade många. Vidare påverkade den politiska osäkerheten i Saigon operationen.

Istället för att utnyttja sina bästa förband höll den sydvietnamesiska militärledningen dem i beredskap i huvudstaden för att möta eventuella nya militärkupper.

Visserligen pacificerades området och vietnameserna lärde sig en del, men sammantaget övervägde nackdelarna och operation Hop Tac avbröts 1965. För Westmoreland bevisade insatserna sydvietnamesernas opålitlighet och behovet av mer amerikanska stridskrafter.

Landstigning i Da Nang

I mars 1965 ledde händelseutvecklingen till ett fullskaligt krig. Som svar på olika nordvietnamesiska attacker inledde USA en bomboffensiv mot Nordvietnam och marinkårsförband landsteg för att skydda den viktiga amerikanska flygbasen i hamnstaden Da Nang.

Samma månad sprängdes en bilbomb vid den amerikanska ambassaden i Saigon, vilket resulterade i stora amerikanska förluster och att president Johnson beslöt att skicka 20 000 man till Vietnam.

Till skillnad från det från Washington hårt styrda flygkriget mot Nordvietnam fick Westmoreland relativt stor frihet att leda markkriget i Sydvietnam. Han motsatte sig att amerikanska förband skulle delas upp och spridas ut i byarna för att skydda befolkningen.

Search and destroy

Istället trodde han att man skulle kunna besegra motståndarsidan i ett utnötningskrig. Detta vilade på en felaktig föreställning om att FNL och nordvietnameserna skulle få underhållsproblem om de inlät sig i mer omfattande strider i Sydvietnam.

Westmoreland valde alltså en sorts utnötningsstrategi som gick ut på att leta upp och förstöra gerillaförbanden i stora konventionella »svep». Dessa kallades search and destroy och förkortades SAD. Senare ströks termen eftersom den uppfattades som negativ och ersattes av andra begrepp som »stridssvep» och »offensiv spaning» som i praktiken var samma sak.

Helikoptrar i huvudroll

I search and destroy-operationerna spelade helikoptrar en viktig roll och Vietnam blev det första helikopterkriget. Det gav amerikanerna en dittills oöverträffad rörlighet genom att även icke specialtränade förband lätt kunde förflyttas.

Tio minuters flygning motsvarade tio timmars marsch genom besvärlig terräng. Dessutom innebar helikoptrar goda möjligheter att upptäcka, bekämpa och förfölja fientliga förband.

Löjtnant Philip Caputo var plutonchef i marinkåren 1965. Han beskrev hur hans kompani genomförde en search and destroy-insats med helikoptrar väster om Da Nang:

Helikoptern sniffade fram över trädtopparna och befälhavaren sköt skurar med sin kulspruta ner i undervegetationen i utkanten av gipen. Patronbältet knyckte ojämnt när det vecklade ut sig från ammunitionslådan. Piloten flöjlade rotorbladen, det vill säga ställde om dem för landning. Maskinen tog mark – vi störtade ut och sprang i skyttelinje över gräset som plattades till av rotorvinden.**[…]

Så länge helikoptrarna var kvar hade vi en känsla av att befinna oss i känd miljö. Eftersom vi var amerikaner kände vi oss trygga i sällskap med maskiner, men när de hade gett sig iväg slogs vi av hur främmande denna stinkande, ruttnande vildmark verkade.

Hårda strider i Ia Drang-dalen

Det amerikanska konceptet utvecklades och befästes på senhösten 1965. Då utkämpade 1. luftburna kavalleridivisionen en serie hårda strider mot tre nordvietnamesiska reguljära infanteriregementen i Ia Drang-dalen söder om staden Pleiku.

Det blev ett blodigt slag; vid ett tillfälle helikopterlandsattes en amerikansk bataljon nästan rakt på två nordvietnamesiska regementen. Kort därpå överföll tre nordvietnamesiska bataljoner en annan amerikansk bataljon, varvid amerikanerna förlorade 276 man. Sammanlagt förlorade amerikanerna 828 man under slaget i Ia Drang-dalen.

Efter 35 dagars strider drog sig slutligen resterna av de nordvietnamesiska förbanden över gränsen till Kambodja dit amerikanerna inte fick förfölja dem. På slagfältet räknade amerikanerna sedan 1 519 stupade nordvietnameser.

B-52 för taktiskt flygunderstöd

General Westmoreland följde noga dessa strider. De amerikanska framgångarna byggde på helikoptertransporter och eldkraft. I denna typ av strid var terrängen av mindre betydelse, huvudsaken var i enlighet med SAD att hitta och bekämpa fienden.

För motståndarna var situationen spegelvänd. För dem gällde det att överraska amerikanerna, slå till snabbt och sedan dra sig ur innan de drabbades av en överlägsen eldkraft.

Det amerikanska konceptet gick ut på att locka nordvietnameserna att anfalla enskilda amerikanska förband som då fick ett massivt eldunderstöd av artilleri, helikoptrar och flygplan, beroende på vad resurserna medgav.

För första gången utnyttjade amerikanerna även tunga bombflygplan B-52
Stratofortress för taktiskt flygunderstöd i en sex dagar lång bomboffensiv direkt mot de nordvietnamesiska förbanden.

"Löjtnanternas krig"

Det bästa sättet för amerikanerna att hitta sina motståndare och samtidigt förmå dem att våga ta strid var att uppträda i mindre förband som spreds ut över ytan.

När väl stridskontakt uppstod hängde mycket på plutoncheferna. För dem gällde det att se till att deras män överlevde den inledande eldstriden och sedan i radio kalla på eldunderstöd, förstärkningar och se till att helikoptrar hämtade de sårade.

Inom det amerikanska infanteriet kallades Vietnam för »löjtnanternas krig». Detta utspridda krig var å andra sidan något som den amerikanska armén egentligen inte var lämpad eller utbildad för.

Operationer mot gerillaförband ställde andra krav jämfört med det konventionella storkrig som var amerikanernas målbild. Löjtnant Caputo beskrev patrullverksamheten:

Vi pendlade mellan kriget och basen. Vi marscherade ut i bushen och stannade där en, två eller tre dagar, återvände för att vila ut litet, och sedan gick vi ut igen. Dessa patrulluppdrag och operationer följde inget
bestämt mönster. Vi var utan front, flank eller rygg och vi utkämpade ett konturlöst krig mot en konturlös fiende.

Han upplöstes likt morgondimman i djungeln bara för att dyka upp på en plats där vi inte hade väntat honom. Det var ett slags slumpmässigt, episodiskt krig.

Större delen av tiden hände ingenting, men när något hände inträffade det utan ett ögonblicks varsel och varning. Plötsligt överraskades vi av gevärs- eller kulspruteeld, ungefär som när vaktlar eller fasaner gör ett helt oväntat uppflyg. Eller också brummade granatkastarprojektiler in mot oss från ingenstans, med bara hostandet från eldrören som förvarning.

Amerikansk "Body count"

Westmorelands krig i Vietnam passade Nordvietnam som hade tillräckligt med soldater och resurser för att täcka sina förluster. Den amerikanska krigföringen gick mindre ut på att hålla terräng och mer på att tillfoga fienden förluster.

Detta degenererade till en sorts utnötningskrig där framgång räknades i antalet stupade fiender – det makabra begreppet body count.

Amerikanerna trodde att om de fientliga förlusterna blev tillräckligt stora skulle motståndet bryta samman. Denna villfarelse ledde till en brutalisering av kriget. I ett diffust gerillakrig ledde strävan efter att orsaka förluster ofta till övergrepp eftersom alla döda räknades som fiender.

Dessutom överdrevs de fientliga förlusterna lätt när olika chefer försökte övertrumfa varandra. Av erövrade dokument framgick det att de verkliga förlusterna vanligen låg 30 till 50 procent lägre än vad amerikanerna sedan rapporterade som ett brutalt mått på framgång.

FNL-spioner hade koll

En annan orsak till att amerikanernas krigföring inte fungerade bättre var bristen på sekretess. Med gott om spioner och överlöpare som arbetade hos sydvietnameserna och amerikanerna visste gerillan och Nordvietnam nästan alltid vad som var på gång.

Dessutom hade amerikanerna svårt att dölja sina stora svep som därför aldrig riktigt överraskade motståndarna. De nordvietnamesiska förbanden hade också fördelen av att nästan alltid ha bra reträttvägar och det var lätt att gömma sig i djungeln.

Motståndarna kunde alltid återvända så fort amerikanerna lämnade ett område eller dra sig tillbaka in på laotisk eller kambodjanskt område där amerikanska och sydvietnamesiska trupper inte förföljde dem.

Anzac opererade småskaligt

En australisk och nyzeeländsk Anzac-brigad använde en direkt motsatt strategi till den amerikanska search and destroy när de tog över och höll provinsen Phuoc Tuy öster om Saigon.

FNL hade sedan länge ett stadigt grepp om detta område och det tog Anzac avsevärd tid att rensa provinsen. Anzac fokuserade på småskaliga antigerillaoperationer, försökte skydda civilbefolkningen och undvika att byar förstördes i onödan. Istället för att förfölja gerillan och ta strid på deras villkor koncentrerade sig Anzac på att blockera gerillans tillträde till tätbefolkade områden.

Man genomförde även patruller under skördeperioderna för att skydda risfälten mot gerillans mathämtningsräder. Det gällde att långsiktigt vinna civilbefolkningens stöd, annars skulle fler nya gerillasoldater genereras än dem man lyckades bekämpa.

Med ökat stöd från civilbefolkningen höjdes samtidigt Anzacs moral och stridsvärde. Brigaden undgick också mycket av de motivations- och drogproblem som drabbade amerikanerna i Vietnam. En amerikansk regementschef kommenterade skillnaderna:

När vi amerikaner upptäckte något öppnade vi eld. Vi väntade inte och försökte inte hitta mönster eller vara smartare än fienden. Vi saknade helt enkelt tålamod – det fanns för mycket att göra och för lite tid. Vi spanade för lite. Aussis var tysta jägare som hela tiden försökte ligga före Viet Cong. Jag skulle inte vilja operera i mörker och veta att det fanns risk för att hamna i ett av Aussis överfall.

Effektiva SAS-kompanier

Särskilt effektiva var tre kompanier ur specialförbandet SAS (Special Air Service). Soldaterna var experter på djungelkrig och opererade
i små patruller.

På grund av problem med färskvatten var de bara ute i tio dygn, vilket ansågs kort. Som jämförelse var SAS-grupper under insatserna
i Malaya normalt ute flera veckor i sträck.

I Vietnam var grupperna förstärkta med en femte man för att de skulle få med sig tillräckligt med ammunition. Stridsinsatser mot gerillan skedde normalt i slutet av ett uppdrag och var alltid underordnat huvuduppgiften som var spaning.

Totalt genomförde SAS 1 175 patruller under vilka de upptäckte alla FNL:s baser i provinsen och identifierade fler än 5 300 gerillasoldater. Patrullerna genomförde 298 eldöverfall varvid de tillfogade motståndarna 655 mans förluster. SAS-kompaniernas egna förluster uppgick till en stupad, en saknad och 28 sårade.

FNL:s stora têt-offensiv

I samband med det vietnamesiska nyårsfirandet têt den 30 januari 1968 anföll nordvietnamesiska förband och FNL-gerillan inte mindre än hundra olika städer och »befästa storbyar» i Sydvietnam.

Överraskande nog slogs de flesta anfallen tillbaka på bara några dagar. Ledningen i Hanoi hade felbedömt läget och överskattat sina möjligheter.

Den sydvietnamesiska armén bröt inte samman och till amerikanernas lättnad slogs de relativt väl. Dessutom uteblev det folkliga uppror som Hanoi hoppades på.

Verkligt hårda strider utkämpades bara i staden Hue som nordvietnameserna intog och den amerikanska marinkårsbasen vid Khe Sahn som de belägrade. Men amerikanerna återtog Hue och höll ut i Khe Sahn.

Stora svep runt Saigon

I mars och april genomförde amerikanska och sydvietnamesiska förband krigets största svep runt Saigon varvid de räknade fiendens förluster i tusental. Längre norrut säkrade stora amerikanska helikopterförband den viktiga A Shau-dalen. Även runt Hue och i Mekongdeltat genomfördes framgångsrika rensningsaktioner.

Trots motgångar och förluster efter têt var kommunisterna dock tillräckligt starka för att redan i maj genomföra flera olika begränsade anfall. Saigon besköts med artilleri och raketer, och angreps även med självmordspatruller.

Sammantaget ledde de hårda striderna till att 1968 blev krigets blodigaste år med närmare 45 000 döda soldater på sydsidan medan nordsidan förlorade 180 000 döda enligt amerikanska uppskattningar, vilket bedömdes vara halva deras operativa styrka.

Vände opinionen i USA

Taktiskt och operativt var têt-offensiven ett rejält nordvietnamesiskt nederlag. Däremot förlorade amerikanerna på den avgörande strategiska nivån.

Offensiven blev en chock för den amerikanska opinionen. Tidigare hade många amerikaner trots allt trott att USA höll på att vinna kriget. Nu förbyttes detta i en efterhand ökande motvilja mot kriget.

Abrams efter Westmoreland

I juni avlöstes Westmoreland. Även om beslutet om hans avlösning togs redan sent 1967 uppfattades det som att Westmoreland fick skulden för att han överraskades av nordvietnamesernas têt-offensiv.

Ny chef för MACV blev Creighton W Abrams som varit Westmorelands ställföreträdare sedan maj 1967 med ansvar för att bygga upp den sydvietnamesiska armén. Abrams var lojal mot sin chef men ogillade Westmorelands sätt att föra krig med search and destroy.

Enligt Abrams blev konsekvensen av de stora svepen och fokuseringen på eldkraft onödiga civila förluster. Istället ville han se en mera småskalig taktik.

Abrams förespråkade att amerikanerna istället skulle satsa på att pacificera byarna och försöka få sydvietnameserna att sköta mer av kriget. Enligt en stabsmedlem i MACV »ändrades taktiken femton minuter efter att Abrams tog befälet».

Antalet små insatser ökades och i augusti 1968 kunde Abrams nöjt konstatera att 1. luftburna kavalleridivisionen opererade i kompaniförband.

Minskande förluster

Han menade att det gav förbanden en bättre förståelse för i vilket syfte de sattes in och dessutom täcktes större ytor. När man stötte på motstånd kunde amerikanerna lätt kraftsamla styrkor dit det behövdes. En viktig fördel med denna taktik var att de amerikanska förlusterna började minska.

Den nya taktiken märktes också i skadestatistiken. Skador och förluster orsakade av minor och försåtmineringar ökade medan skottskador på grund av konventionella strider minskade.

Abrams motsatte sig också body count. Enligt honom motverkade det sitt syfte och han förklarade för sina underlydande chefer att fientliga förluster inte fick göras till en huvudsak. Avgörande var att lyckas med pacificeringen, strider och förluster vara bara ett resultat av strävan mot detta mål.

USA ut ur Vietnam

Men trots att taktiken ändrades fortsatte Vietnamkriget att vara en amerikansk affär. Sydvietnameserna fortsatte att marginaliseras och fem år senare drog sig USA ur Vietnamkriget.

Visserligen var de obesegrade på slagfältet men hemmaopinionen hade tröttnat och det misslyckade Vietnamkriget blev en enorm prestigeförlust för stormakten USA.

Publicerad i Militär Historia 2/2017