General William Westmoreland och president Lyndon B Johnson vid en presskonferens utanför Vita huset den 8 april 1968. Två månader senare avsattes West­moreland som chef för de amerikanska styrkorna i Vietnam. Till vänster står utrikesminister Dean Rusk.

© Frank Wolfe/National archives

Vietnamkrigets syndabock: William Westmoreland

William Westmoreland hävdade envist att USA aldrig förlorade ett slag i Vietnam – det var politikerna som inte ville vinna. Chefen för de amerikanska styrkorna förstod aldrig reaktionerna mot de tusentals civila offren för bombkriget.

16 mars 2019 av Anders Fager

Man kallade honom ”en företagsledare i uniform”. På många sätt kom William Westmoreland att bli symbolen för det millitärhistorikern Martin van Creveld kallade ”revisorernas krig”, ett krig som fördes med prognoser, statistik och långa sammanträden. Westmoreland själv skulle säga att hans öde var att under fyra år leda det mest impopulära krig USA utkämpat och att hans regering hindrade honom från att vinna det. Historikern Arthur Schlesinger kallade honom ”vår mest katastrofale general sedan Custer.”

William Childs Westmoreland föddes 1914 i Saxon i South Carolina. Hans far drev en textilfabrik och blev sedermera finansman. Familjen hade gamla fina sydstatsanor och många av Williams förfäder stred i amerikanska revolutionen och i inbördeskriget. Ingen blev förvånad när William ville bli officer.

West Points främste elev

Westmoreland var inte bara född med silversked i munnen, han var också begåvad. Vad han än företog sig så gjorde han det med framgång, vare sig det gällde söndagsskolan, scouterna eller officersskolan. Han tog examen från West Point 1936 och belönades som årets främsta elev med Pershingsvärdet – utdelat av självaste general John Pershing, hjälten från första världskriget. Man såg stora ting i den stilige löjtnantens framtid.

Han placerades i artilleriet som trots att det ännu var hästanspänt sågs som ett framtidens vapenslag. Han tjänstgjorde i North Carolina och på Hawaii. Han fick snart rykte om sig att vara strikt, noggrann och rädd om sitt manskap. Han kanske var lite osmidig och fantasilös, men han levererade det han skulle och gjorde gott intryck på de lite äldre män som snart skulle leda USA i krig. 

När krigsmolnen hopade sig och armén började moderniseras var Westmoreland i spetsen och fick leda ett modernt motoriserat artilleriförband.

Amerikanska sjömän under operation Husky – invasionen av Sicilien – 1943, där Westmoreland deltog. 

© National Museum of the US Navy

Westmoreland i andra världskriget

I december 1941 gick USA in i andra världskriget och 1942 skickades Westmoreland att delta i landstigningarna i Nordafrika. Allt gick som det skulle tills den oerfarna amerikanska armén i november rände in i hårdföra tyska förband med lång stridserfarenhet. Westmoreland var en av de officerare som höll måttet i striderna och befordrades.

Resten av världskriget var han i frontlinjen; han stred på Sicilien och landsteg i Normandie. Hösten 1944 utnämndes han till överste och stabschef vid 9. infanteridivisionen och våren 1945 deltog han i striderna vid Remagenbrohuvudet och omringningen av Ruhr.

I den amerikanska armén var artilleriet murbräckan, det hjälpte inte vad de taktiskt snabbfotade tyskarna hittade på för amerikanerna kunde alltid snabbt koncentrera orkaner av eld över dem. Som världens mäktigaste industrination kunde USA unna sig de överdådiga bombardemangen som dessutom sparade liv i det egna infanteriet, en ack så viktig detalj i ett samhälle där infanteristerna hade rösträtt.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Westmoreland var en skicklig artilleritaktiker och att man vunnit världskriget med överlägsen eldkraft präglade givetvis hans syn på hur krig skulle föras. Det fanns inga problem som inte kunde lösas med mer artilleri.

Stabschef hos fallskärmsjägarna

Efter kriget tog Westmoreland ledigt från armén för att läsa till företagsledare. Men general Maxwell Taylor, som skulle bli en av de mäktigaste militärerna i 1950-talets USA, hade fått upp ögonen för honom. De framväxande flygburna trupperna behövde kvicktänkta artillerister och plötsligt fann sig Westmoreland tillbaka i armén och dessutom i fallskärmsjägarna, först som regementschef och sedan som stabschef vid 82. luftburna divisionen.

1947, 33 år gammal, gifte sig Westmoreland med Katherine Van Deusen, en officersdotter han känt sedan hon var nio. Paret fick tre barn. Katherine hade en bror som av ett märkligt sammanträffande skulle stupa i Vietnam samma dag som hennes make fick sparken som chef för USA:s trupper i landet.

187. fallskärmsjägarregementet hoppar från C-46 Commando under Koreakriget. Bild från 1950.

© US DefenseImagery

Hoppade fallskärm i Koreakriget

Westmoreland tjänstgjorde i senare halvan av Koreakriget som chef för 187. fallskärmsjägarregementet. Kriget hade gått i stå och man ägnade sig mest åt skyttegravskrig och patrullering. Westmoreland gjorde en solid om än föga spektakulär insats under de arton månader han ledde regementet. Han lärde sig i ett rasande tempo att hoppa fallskärm och var nära döden när han och hans stab blev beskjuten av egna granatkastare. Han uppmärksammades för sitt lugn och för sin omsorg om sitt manskap.

1953 utnämndes han till brigadgeneral och kallades hem till USA för att bli chef för arméns personalavdelning. Han blev en av Pentagons slitvargar och utnämndes 1956 till arméns yngsta generalmajor. Westmoreland var 42 år gammal och hans stjärna stod på topp. Hans gamla chefer från världskriget styrde armén och han var deras hårt arbetande skyddsling. Han förde befälet över 101. luftburna divisionen, arbetade på West Point och 1963 blev han chef över arméns elit – 18. luftburna kåren.

Han engagerade sig i strategiska och operativa frågor i dominoteorins värld där kommunismens utbredning skulle hejdas. Han försökte förstå det nya slags krig som höll på att utvecklas i Vietnam. Hur kunde man tillämpa USA:s överlägsna eldkraft mot en gerilla? Den franska katastrofen i Dien Bien Phu 1954, hade den kunnat undvikas med hjälp av transporthelikoptrar och större eldkraft? Och gick det att besegra en gerilla på slagfältet?

Till Vietnam hösten 1963

Hösten 1963 kom Westmoreland till Vietnam, först som ställföreträdande chef och från juni 1964 som chef för det snabbt växande Military Assistance Command Vietnam (MACV) i Saigon. De amerikanska styrkorna i Vietnam utgjorde då drygt femtontusen man. Fem år senare skulle de utgöra drygt en halv miljon. MACV var ansvarig för att försvara Republiken Sydvietnam mot gerillarörelsen FNL (Viet Cong) som understöddes av det kommunistiska Nordvietnam. MACV styrde över samtliga vapenslag och i praktiken även över den sydvietnamesiska armén.

Vietnamkriget, William Westmoreland.

General Westmoreland inspekterar amerikanska soldater ur 1. divisionen i Vietnam den 1 november 1966. 

© Time & Life Pictures/Getty Images/All over press

Westmoreland befann sig plötsligt på det kalla kriget hetaste plats. Han var en hård man på ett svårt jobb, som en tidning skrev. Och han insåg snart att han inte alltid var en så god politiker. Att ha att göra med den genomkorrumperade sydvietnamesiska regeringen var ”som att fösa runt spagetti” och krävde precis som kriget mot gerillan ett ändlöst tålamod. 

Westmoreland, vars huvudgren alltid hade varit massiva bombardemang, kom inte alltid till sin rätt. Han var också från början inställd på en militär lösning på konflikten och vägrade envist att se andra, fredligare, möjligheter.

Westmorelands utnötningsstrategi

Under Westmorelands ledning anammade USA en utnötningsstrategi i Vietnam. Man skulle skjuta av gerillan snabbare än den kunde träna nya soldater och samtidigt vinna den vietnamesiska befolkningens stöd. Några inledande slag där gerillan och nordvietnameserna tog strid och sköts sönder och samman fick planen att verka rimlig. Men gerillan lärde sig snart att hålla sig undan och de storskaliga amerikanska jakterna på fiendeförband ledde mest till lika storskalig ödeläggelse och civila förluster.

Westmoreland hade inga illusioner om snabba segrar utan menade att kriget skulle ta tid. ”Minst fem år.” Samtidigt höll han gärna presskonferenser där han redovisade sina senaste framgångar, framgångar som oftast räknades i döda fiender eller förstörda ”strukturer” i något gudsförgätet hörn av djungeln. 

Och han var en mästare på det alla goda chefer måste kunna: att alltid framstå som att han hade situationen under kontroll. 1965 utnämnde tidskriften Time honom till Årets man. Den stilige generalen med stålgrått hår och pilotglasögon var ”den hårdföre amerikanske krigaren som genomdriver USA:s policy.”

Operation Rolling Thunder

Våren 1965 beordrade president Johnson, över huvudet på Westmoreland, flygoffensiven operation Rolling Thunder mot Nordvietnam. Den pågick ryckvis i tre år och ledde till internationella protester och tveksamma resultat. Uppbackad av den statistikälskande försvarsministern Robert McNamara visade Westmoreland lojalt på bombningarnas positiva effekter. Man hade otvivelaktigt sönder en massa hus, löd tänkandet, och när nordvietnameserna fick slut på hus så skulle de dra sig ur kriget.

Försvarsminister Robert McNamara och Westmoreland i Vietnam 1965.

© National Archives at College Park

Ville utvidga Vietnamkriget

I de matematiska modeller och tabeller som Westmoreland och McNamara var så förtjusta i syntes inte de civila förlusterna eller vilken effekt de ogenerade bombardemangen hade på världsopinionen. Enligt tabellerna var USA på väg att vinna kriget, berättade Westmoreland för president Lyndon Johnson. Som ett led i detta drev han också på för att utvidga kriget till Laos och Kambodja där den för gerillan livsviktiga Ho Chi Min-leden löpte.

Trots sin tro på siffror och eldkraft var Westmoreland hela tiden tydlig med att kriget mot gerillan skulle ta tid; gerillarörelser måste väntas ut tills de tröttnar och självdör. Westmoreland upprepade gärna att USA:s akilleshäl skulle vara beslutsamheten. Han förstod däremot aldrig att hans likgiltighet för de civila offer hans strategi krävde eroderade den amerikanska allmänhetens beslutsamhet.

Tetoffensiven chockade USA

Den 31 januari 1968 exploderade Tetoffensiven över hela Sydvietnam. Strider blossade upp när gerillan uppenbarade sig i tidigare säkrade städer, nordvietnamesiska förband anföll på bred front och gerillasoldater angrep den amerikanska ambassaden i Saigon. Hårda strider utkämpades inför rullande kameror och gjorde narr av alla Westmorelands positiva prognoser. Han red ut stormen och återställde ordningen, men pressen rapporterade inte om hans framgångar utan förklarade för en chockad amerikansk allmänhet att man kört fast.

Tetoffensiven krossade den amerikanska tron på att kriget i Vietnam gick att vinna. Trots att gerillan och nordvietnameser slaktats i tusentals och egentligen inte uppnådde något annat mål än att genera USA. Den amerikanska eldkraften hade faktiskt knäckt den kommunistiska gerillan, men det tog flera år innan man insåg detta i USA. 

Westmoreland får lämna Vietnam

Fem månader efter Tetoffensiven befordrades Westmoreland till chef för generalstaben och ersattes av sin kurskamrat från West Point, general Creighton Abrams. Han menade själv att han fått ”sparken upp en våning”. Beslutet att ersätta honom hade fattats långt tidigare, men i omvärldens ögon såg det annorlunda ut: President Johnson hade avsatt sin chef i Vietnam, mannen med de positiva prognoserna hade ljugit.

William Westmoreland hälsar på Vietnamveteraner 1982.

© Vietnam Veterans Memorial

Westmoreland skulle envist hävda att USA aldrig förlorade ett slag i Vietnam, istället hade man besegrats av sina egna politiker som inte ville segra. På ett sätt hade han rätt. På ett annat visade han bara hur lite han förstod av vad han sysslade med.

Westmoreland kom hem till den amerikanska arméns verkliga lågvattenmärke och fick finna sig i att kallas krigsförbrytare och klä skott för många av misstagen i Vietnam. Och kanske var få så lämpade att vara offentlig syndabock som just den fantasilöse, artige och alltid behärskade Westmoreland. Han tog på sig ansvaret för alla bombningar, övergrepp och felbedömningar under hans befäl. Alltid med samma stenansikte. Alltid med samma tålamod.

Pensionerade sig 1972

Han pensionerade sig 1972 och undvek på så sätt att dras med i USA:s slutgiltiga förnedring i Vietnam. Han gjorde ett försök till politisk karriär som republikansk guvernör i South Carolina, men misslyckades. Civila beslutsprocesser var ”rackarns oklara” menade han och återkom gärna till att han tyckte fri press var ett svårhanterligt fenomen. 1976 gav han ut A Soldier Reports, en självbiografisk bok.

1982 visade tv-bolaget CBS dokumentären The Uncounted Enemy: A Vietnam Deception som gick ut på att Westmoreland medvetet ljugit om situationen i Vietnam för att framstå som mer framgångsrik. Han stämde CBS och fick bolaget att erkänna att dokumentären haft allvarliga fel. Man gjorde dock upp i godo och precis som i Vietnam drog sig Westmoreland ur och hävdade att han vunnit.

Talesman för Vietnamveteraner

Med tiden blev Westmoreland, tack vare att han aldrig skyllde ifrån sig, något av en talesman för Vietnamveteranerna. Hans sista stora ögonblick kom 1986 när han fick leda en över tio år försenad hemkomstparad för veteraner i Chicago. Över 200 000 soldater följde sin gamle befälhavare.

De sista åren av sitt liv led Westmoreland av alzheimer och levde på ett ålderdomshem i Charleston. Han dog den 18 juli 2005, 91 år gammal. Han begravdes på militärkyrkogården West Point.

Publicerad i Militär Historia 12/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också