I slaget vid Zama 202 f Kr ställdes Scipio Africanus sicilianska armé mot veteraner från Hannibals fälttåg på italienska halvön.

© Osprey publishing

Africanus – fältherren som krossade Hannibal

Med en klassisk dubbel omfattning i slaget vid Zama överlistades Hannibal, Kartagos mest kände härförare. I spetsen för den segrande romerska armén stod Scipio Africanus.

12 juni 2020 av Anders Fager

Vid mitten av 300-talet före Kristus hade Rom tagit herraväldet över italienska halvön och stötte nu på nytt motstånd. I norr råkade man i konflikt med galliska stammar, i öst med Makedonien och selukidriket, och i söder med den feniciska sjöfararstaden Kartago belägen i närheten av det moderna Tunis.

Konflikten med Kartago handlade om herraväldet över västra Medelhavet, och det romarna kallade de tre puniska krigen rasade mellan 264 och 146 f Kr. Det första kriget handlade om Sicilien och tvingade Rom att bygga en flotta. När kriget tog slut var Sicilien i romerska händer och riket hade blivit en sjömakt.

Andra puniska kriget

Det andra puniska kriget inleddes år 219 f Kr då fältherren Hannibal gav sig av österut från det med Kartago allierade Spanien. Hannibal hade en djärv plan att ta kriget till den italienska halvön. Han slank igenom södra Gallien och korsade Alperna i en spektakulär och närmast legendarisk kupp.

En romersk befälhavare som försökte hejda Hannibal var Publius Cornelius Scipio. Han misslyckades, men i en skärmytsling räddades han ur ett bakhåll av sin sjuttonårige son med samma namn. Det är första gången vi hör talas om mannen som skulle bli Scipio Africanus och besegra Hannibal. Han var född 235 eller 236 f Kr och kom från en av Roms mäktigaste familjer, men därutöver vet vi nästan ingenting om hans barndom eller tidiga karriär.

Hannibals seger vid Cannae

Hannibal vann stora segrar vid Ticinus och Trebia och marscherade vidare söderut. 217 f Kr krossade han en romersk armé vid Trasimenska sjön och fortsatte söderut. Romarna försökte vänta ut Hannibal, men lockades år 216 f Kr till strid vid Cannae. Slaget ses än idag som ett taktiskt mästerverk. Hannibal lyckades med en dubbel omfattning och närmare 60 000 romare stupade. En av de överlevande var Scipio den yngre. Det är andra gången han förekommer i källorna.

Efter dessa nederlag borde Rom ha varit redo att ge upp, men under den ytterst kompetenta Marcus Claudius Marcellus lyckades man stabilisera situationen och dra in Hannibal i ett segdraget ställningskrig i södra Italien. Marcellus har i efterhand inte fått lika mycket beröm som Scipio, men han var avgörande i att vända kriget till ett nötande som verkade till Roms fördel.

Hannibals armé, som var usel på belägringar, reducerades till en naturkraft som i tio år for omkring i södra Italien utan att ställa till så mycket strategisk skada.

Scipio fick tillnamnet Africanus efter sin seger vid Zama 202 f Kr.

© Shakko

Scipio får befälet i Spanien

Parallellt med kriget på italienska halvön pågick ett annat krig i Spanien mot Hannibals bror Hasdrubal. År 211 stupade både Scipios far och farbror i strid och den tjugofemårige Scipio den yngre sökte vad många ansåg vara ett självmordsuppdrag: befälet i Spanien. Trots sin ungdom fick han uppdraget.

När han anlände till Spanien var allt territorium söder om Ebro under Kartagos kontroll och han stod inför tre arméer ledda av Hannibals bröder Hasdrubal och Mago samt general Hasdrubal Gisco. Väl på plats tog Scipio Nya Kartago i ett överraskningsanfall. Han avstod enligt en legend från att ta dottern till en lokal hövding som krigsbyte utan skickade istället tillbaka henne till hennes fästman, något som gjorde stort intryck på de lokala ledarna. Stammarna började snart byta sida.

SLAGEN SOM FÖRÄNDRADE VÄRLDEN – I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Scipio manövrerade nu mot Hannibals bröder och lyckades 208 f Kr tvinga Hasdrubal till strid vid Baecula. Scipio gick till angrepp och lyckades dölja att han smugit kavalleri bakom bägge fiendens flanker. Hasdrubals armé bröt samman. Scipio hade hämnats sin far och farbror, även om Hasdrubal kom undan och försökte ta sig till Italien samma väg som sin bror. Han dödades och hans huvud lär ha kastats in i Hannibals läger.

Krossade Kartagos spanska välde

År 206 f Kr segrade Scipio vid Ilipa och krossade Kartagos spanska välde. Han gjorde de spanska stammarna till sina allierade och förhandlade med numidiska härskare i västra Nordafrika. Numidierna var viktiga allierade för Kartago och genom att få dem att undra vem man skulle stödja underminerade han Kartagos maktbas.

Tillbaka i Rom valdes Scipio 205 f Kr till konsul. Han var då 31 år gammal, i mångas ögon för ung för posten. Scipio ville ta kriget mot Kartago till Afrika men fick på grund av senaten bara befälet över trupperna på Sicilien, något som antyder att Roms mäktigaste familjer inte hade några som helst problem med att sätta personliga konflikter före landets krigslycka. Sicilien var Roms avstjälpningsplats för förband som besegrats, även om nederlagen sällan hade varit soldaternas fel.

Scipio återlämnar en hövdings tillfångatagna dotter. Gärningen sägs ha vänt de spanska stammarnas lojalitet.

Scipios landstigning i Tunisien

Scipio tog befälet över vad som stod till buds och började trumma iordning en väldisciplinerad armé. Han lade ner stor energi på att träna ett eget kavalleri, för utan det skulle han vara chanslös mot numidierna i Kartagos tjänst.

Senaten försökte, för att hålla efter den unge generalen, i det längsta hindra Scipio från att bege sig till Afrika. Först 204 f Kr landsteg han nära Utica i norra Tunisien. En belägring av staden inleddes, men när en här under generalen Hasdrubal Gisco närmade sig inledde man förhandlingar.

Efter diverse diplomatiska turer under vintern 203 f Kr anföll Scipio överraskande det fientliga lägret. Det var mer en massaker än ett slag och flera historiker har hävdat att Scipios angrepp var i fegaste laget, en märklig analys när man samtidigt hyllat Hannibal som var en mästare på taktiska bakhåll. Slaget var också en seger för de numidiska stammar som stödde romarna, över dem som stödde Hannibal.

Kartago, som inte hade mycket val, fortsatte förhandla med Scipio för att vinna tid. Man kallade tillbaka Hannibal från södra Italien där han och hans armé fört en mer och mer meningslös existens.

Slaget vid Zama

Den 19 oktober år 202 möttes så Hannibal och Scipio vid Zama. Hannibal hade runt 40 000 man och kanske 80 elefanter, Scipio runt 35 000 man. Tack vare att numidierna nu enbart stödde Rom var Scipios armé överlägsen i kavalleri.

Hannibal satsade på ett massivt anfall med sina elefanter och sitt infanteri. Men romarna hade sedan länge lärt sig hantera de stora djuren. Man fick elefanterna att vika undan och i vissa fall skena tillbaka in bland kartagerna (stridselefanten är en spektakulär myt som romare och andra odlat – den har aldrig varit speciellt effektiv).

Under tiden rönte de romerska kavalleriflyglarna framgång och satte av efter sina fiender. Det blev som vanligt infanteriets sak att avgöra slaget. Scipios sicilianare stod mot Hannibals veteraner. Striden blev hård och avgjordes (som ofta annars under antiken) av att det romerska kavalleriet återvände och anföll Hannibals trupper i ryggen.

Scipio blev Africanus

Slaget vid Zama avgjorde kriget, även om freden inte var så skoningslös som den romerska senaten önskade. Hannibal gick i exil. Rom hade nu fullständigt herravälde över västra Medelhavet. När Scipio kom hem 199 f Kr fick han tillnamnet »Africanus».

Hannibal i en tolkning av den franska skulptören Sébastien Slodtz, 1655–1726.

Det tredje puniska kriget var bara en straffexpedition som handlade om att utplåna Kartago för all framtid. Staden ödelades av ett adopterat barnbarn till Scipio.

Efter krigen misslyckades Scipio som politiker. Han hjälpte sin bror i ett krig mot selukiderna, där även Hannibal fanns med i kulisserna, men gjorde inga fler stordåd. Han drog sig tillbaka 185 f Kr och dog troligen 183 f Kr, bara drygt femtio år gammal. Det antyds att han mördats. Oklart av vem.

Scipio Africanus betydelse

Scipio var den första romerska general som erövrade mark utanför Italien. Han besegrade dessutom Hannibal och har ett särskilt utrymme i romersk historia bara därför. Hannibal var i romersk historieskrivning rikets superfiende och på många sätt förutsättningen för Scipio (precis som Napoleon blev en förutsättning för Wellington).

Hannibal var en skicklig fältherre men uppnådde trots sina segrar inga strategiska resultat. Istället nöttes han ner av Rom under Marcellus och Scipio som sakta skapade den situation de ville ha. Hannibal lär ha sagt att om han slagit Scipio hade han varit världens näst skickligaste general (efter Alexander), men mycket av detta är efterhandskonstruktioner.

Situationen är svår att värdera i någon modern mening. Klassiska författare talar sällan om strategi och har lätt att hamna i resonemang kring att Scipio gillades av guden Jupiter som gav honom råd och förmågan att se in i framtiden. Senare betraktare konstaterar snarare att Scipio helt enkelt var en skicklig diplomat och duktig på att planera.

Armén en politisk maktbas

Scipio var den förste konsul som kom tillbaka till Rom lite större än det politiska systemet kunde hantera. Hans halvprivata armé var en maktbas. Även om Scipio aldrig aspirerade på att bli diktator tycks många mäktiga romare ha uppfattat honom som alltför »grekifierad», begåvad och självständig.

Trots detta vet vi egentligen ytterst lite som Scipio som person. Han var slätrakad, ett mode som sedan skulle hänga kvar i tvåhundra år, och av allt att döma lyckligt gift med Amelia Paulla. Liksom sin make tycks hon ha varit bra på att irritera sin samtid. Hon var intelligent och intresserad av politik, och blev förlagan för många av de mäktiga kvinnor som i skuggan av sina män verkade under senrepubliken.

Publicerad i Militär Historia 6/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också