Vercingetorix lägger ner sina vapen inför Julius Caesar.

Gallerkrigen: Caesars största triumf

Julius Caesar kallades till Gallien för att stoppa ett krig mellan två stammar. Istället kuvade hans legioner den ena stammen efter den andra. Till slut enades gallerna i ett försök att kasta ut den makthungrige generalen.

29 februari 2020 av Rasmus Kjærbye Petersen

De romerska legionerna håller på att slå läger vid floden Sabis. De vet att gallerna gömmer sig i skogen på andra sidan floden, men än så länge har de bara sett några få av dem. Därför deltar alla legionärerna i arbetet. Ingen är stridsberedd och vapen, sköldar och hjälmar har de lagt åt sidan.

Plötsligt dyker en stor skara nerviska krigare fram mellan träden och börjar vada över floden. Romarna hinner inte inta sina stridsformationer innan fienden är över dem. Istället samlar de sig i klungor omkring sina centurioner, som desperat försöker organisera försvarskampen.

Caesar kastar sig in i striden

Längst bak i en av dessa kampgrupper ser en legionär hur hans kamrater i främsta linjen drivs tillbaka av de galliska nervierna. Plötsligt hör han hur någon med hög röst ber att få låna hans sköld. Han vänder sig om och står ansikte mot ansikte med prokonsuln Julius Caesar, härens överste general.

Caesar tar skölden från den förstummade legionären, drar sitt svärd och pressar sig fram genom de oorganiserade linjerna av soldater samtidigt som han ropar uppmuntrande till dem och ger order till de centurioner som ännu är i livet. Till sist är han framme vid främsta linjen och kastar sig in i en strid på liv och död. Åsynen ger hans män nytt hopp och de följer hans exempel.

Gallerkrigen började 58 f Kr 

Caesars krig i Gallien började år 58 f Kr, när helvetierna, en gallisk stam från det som i dag är Schweiz, inledde en folkvandring västerut. Stammen hade inbjudits av två galliska stormän som med stöd av helvetiska krigare hoppades kunna erövra kungamakten i var sin stam.

Legionär beväpnad med oval sköld, scutum, som tillhörde arméns standardiserade utrustning under de galliska fälttågen. Till höger ett romerskt svärd.

© Legionär: Peter Connolly/AKG/Scanpix

Men dessa stormäns politiska rivaler tvekade inte heller att be om hjälp utifrån. De vände sig till den nye guvernören över de romerska provinserna som omfattade dagens Norditalien och Sydfrankrike. Han hette Julius Caesar och såg genast en möjlighet att använda konflikten för att främja sina egna ambitioner.

Caesars seger vid Bibracte 

Med sina närmare 30 000 legionärer förföljde Caesar de mer än tio gånger så talrika helvetierna. Han försökte utmanövrera och nedkämpa dem i små grupper men hade bara begränsad framgång. Både han själv och hans officerare var ännu ganska oerfarna. Istället drog det ihop sig till ett stort fältslag utanför den galliska staden Bibracte.

Den romerska hären hade ställt upp sig på en höjdsträckning. Helvetierna ryckte fram mot dem medan de vrålade sina stridsrop och slog på sina sköldar. Galliska strider avgjordes ofta genom sådana styrkeuppvisningar där fienden skrämdes på flykten.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Romarna stod dock lugnt kvar tills gallerna befann sig inom ett avstånd på 10–15 meter. Då lät de en skur av kastspjut regna över den galliska hären. Även om de flesta av gallerna kunde skydda sig med sina sköldar så tyngdes de nu ner av de spjut som fastnat i dem. Mitt i förvirringen gick romarna till anfall med sina korta sticksvärd.

Slaget rasade under flera timmar. Vid ett tillfälle ankom helvetiska förstärkningar och angrep romarna i flanken, men Caesar drog ut sin tredje slaglinje ur huvudstriden och kunde därmed hålla emot även på den nya fronten.

Helvetierna vände hem

Till sist bröt den galliska hären samman och romarna kunde ta en stor mängd fångar. Andra som lyckades fly från slagfältet kapitulerade några dagar senare. På Caesars befallning vände helvetierna tillbaka till sitt hemland.

Galliskt kavalleri togs ofta i tjänst som hjälptrupper av romarna som i stort sett saknade egna ryttare.

© Peter Connolly/AKG/Scanpix

Caesar vände dock inte hem till sin provins efter segern. Andra galliska stormän hade också sökt hjälp hos en germansk hövding mot helvetierna, men nu befarade de att germanerna skulle slå sig ner på gallisk mark och bad därför romarna om hjälp igen. Caesar vann ännu en stor seger, men denna gång visade han ingen nåd utan lät sina galliska ryttare slakta de flyende germanerna.

Belgare fruktade romarnas närvaro

Under en och samma sommar hade romarna stoppat två folkvandringar. Caesar reste hem till sin provins igen, men lämnade kvar sina legioner med uppdraget att upprätthålla ordningen i Gallien. De galliska stammar som bodde i de centrala delarna av landet accepterade den romerska närvaron, men bland folken i norr, som Caesar kallade belgare, spred sig oron, trots att inga romerska legionärer ännu visat sig i deras hemtrakter.

Caesar hävdade själv att belgarna fruktade att romarna aldrig skulle lämna Gallien. I alla fall rustade de sig under vintern för ett anfall på romarna och deras allierade under året därpå (57 f Kr). Men någon gemensam ledare hade inte de stolta och självständiga belgarna kunnat enas om, så även om de kunde mönstra över en kvarts miljon man lyckades de inte samla dem till en fungerande militär styrka.

Därmed kunde Caesar återigen, tack vare sitt höga operationstempo, utmanövrera belgarna genom att besegra en stam i taget. Vid floden Sabis var det dock nära att romarna besegrades när de överraskades av en av de starkaste belgiska stammarna, nervierna. Caesar tvingades själv kasta sig in i striden för att ingjuta mod i sina män och förhindra ett sammanbrott (se inledningen). Till sist drog sig nervierna tillbaka med stora förluster, men även de romerska legionerna var illa medfarna efter striderna.

Tvingade belgarna till underkastelse

Efter nerviernas nederlag fick de övriga belgiska stammarna kalla fötter och vände hem utan strid. Caesar lät dem dock inte retirera i fred utan förföljde dem och belägrade deras fästningar. Romarna tvingade dem alla att kapitulera och överlämna gisslan och krigsbyte i form av guld och slavar. Det hade varit ett synnerligen segerrikt och vinstgivande år för Caesar i Gallien.

Caesars galliska krig varade i sju år.

År 56 f Kr verkade hela Gallien vara pacificerat. Caesar riktade sin uppmärksamhet mot den politiska utvecklingen i Rom medan hans ämbetsmän självsäkra reste omkring och drev in spannmål för att kunna försörja den romerska hären med mat. Denna beskattning fick några galliska stammar att göra uppror. En av dem var veneterna vid Atlantkusten.

Att besegra de sjöfarande veneterna var en utmaning för romarna, som först tvingades bygga en flotta, men upproret blev ändå aldrig något mer än ett irritationsmoment.

Besegrar germanska migranter

Ett större hot var den nya våg av germanska migranter som korsade Rhen under vintern 56–55 f Kr, men romarna lyckades besegra dem genom att överrumpla och massakrera dem i deras läger, möjligtvis genom att bryta en vapenvila. Efter segern lät Caesar bygga en bro över Rhen och genomförde en anfallsräd på den östliga sidan för att varna andra germanska stammar från att göra nya försök att flytta västerut.

Han beslöt också att använda sin nya flotta till två expeditioner mot Britannien under åren 55 och 54 f Kr för att övertyga örikets stammar om att de inte borde blanda sig i situationen i Gallien.

Gallien var ännu inte en romersk provins, men Caesar uppförde sig som om det var det. Detta bidrog till ett växande missnöje bland många galler. Interna galliska maktkamper påverkade också läget i landet där den del av den galliska aristokratin som hade allierat sig med romarna nu hade fått en dominerande ställning i många stammar. Deras rivaler såg ingen annan möjlighet att främja sina egna ambitioner än genom att starta nya uppror mot romarna.

Ambiorix utplånade hel legion

Resningen började under vintern 54–53 f Kr. Legionerna låg i vinterläger hos olika stammar. Detta underlättade inte bara matförsörjningen utan fungerade också som en hotfull och bevakande närvaro från romarnas sida. Men att den romerska hären var utspridd över landet gjorde det också möjligt för rebellerna att angripa de olika delarna var för sig.

Den galliske stormannen Ambiorix hetsade eburonerna till ett angrepp på den legion som befann sig på deras mark. Anfallet på lägret misslyckades men Ambiorix lurade den romerske kommendanten att dra sig tillbaka, varpå hans män utplånade hela den marscherande legionen i ett bakhåll.

Romarna landsteg i Britannien år 55 f Kr. Invasionen höll dock på att misslyckas, dels på grund av hårt motstånd från öns befolkning, dels på grund av en storm som drabbade den romerska invasionsflottan hårt. För att återupprätta sitt rykte upprepade Caesar invasionen år 54 f Kr.

© Print Collector/Getty

Eburonernas seger inspirerade nervierna att följa deras exempel. Den lokala legionen höll dock ut i sitt fort under veckor av belägring tills Caesar anlände med en undsättningsstyrka. Återigen hade gallerna inte samordnat sin revolt och han kunde krossa det ena upproret efter det andra. Detta krävde merparten av år 53 f Kr.

Caesars bestraffning av de upproriska stammarna blev mycket hårdhänt, vilket väckte ytterligare vrede. Även galler som tidigare hade stött romarna började nu tveka. Därför utbröt ännu en revolt år 52 f Kr.

Vercingetorix upprorsledare

Visa av tidigare misstag kunde de upproriska denna gång enas om en gemensam överbefälhavare för alla sina styrkor. Valet föll på Vercingetorix från arvernerna, en stam som hittills hade varit proromersk. Vercingetorix hade möjligen också själv tjänstgjort i den romerska hären. I alla fall försökte han införa romersk organisation och disciplin inom upprorshären. Men han ville samtidigt undvika öppen kamp med romarna. Istället tillämpade han den brända jordens taktik och angrep romerska förrådstransporter och mindre patruller.

Alla följde dock inte Vercingetorix order. Biturigierna vägrade bränna sin huvudstad Avaricum eftersom de hävdade att den var ointaglig. Men på endast 27 dagar byggde romarna två ramper upp till stadsmuren så att de kunde forcera den med hjälp av belägringstorn. Stadsinvånarna massakrerades av legionärerna utan att upprorshären utanför murarna kunde ingripa.

Caesars misslyckande vid Gergovia

Vercingetorix drog sig tillbaka från Avaricum, fortfarande inställd på att undvika stora fältslag. Caesar satte efter honom med sedvanlig fart och hann ikapp upprorshären vid Gergovia. Romarna var dock inte tillräckligt manstarka för att kunna inleda en belägring av staden, så Caesar beordrade istället en stormning av ett av de yttre galliska forten för att uppnå en symbolisk seger innan de drog vidare. Angreppet blev dock helt misslyckat och romarna tvingades till en förödmjukande reträtt.

Fiaskot vid Gergovia gav gallerna hopp och fick ännu fler att ansluta sig till upproret, även grupper som länge varit lojala mot romarna. Vercingetorix trodde att dessa var på fallrepet och lät sitt kavalleri gå till angrepp. Men romarna lyckades, med hjälp av sina nya germanska hjälptrupper, slå tillbaka angreppet och Vercingetorix tvingades dra sig tillbaka till den befästa staden Alesia.

Runt Alesia byggde romarna två försvarsverk, ett inåt mot berget med gallernas fort och ett utåt mot den galliska undsättningsstyrkan. Totalt innebar det omkring fyra mil mur.

Belägringen av Alesia

Caesar ville nu få till ett slutgiltigt avgörande och beordrade att en 18 kilometer lång befästningslinje skulle anläggas runt om den höjd där Alesia låg. När Vercingetorix såg det sände han ut ryttare i alla väderstreck för att begära undsättning från alla galliska stammar. Även den galliske ledaren hoppades att slaget om Alesia skulle bli krigets sista.

Så snart romarna var färdiga med en första inre befästningslinje började de även bygga en yttre som var 21 kilometer lång. När den galliska undsättningshären anlände fann de alltså 35.000–40.000 romerska legionärer, skyddade av en dubbel befästningslinje som även omringade Alesia.

Inne i Alesia hade Vercingetorix 80 000 man och den galliska undsättningshären bestod av 250.000 man – om vi får tro de siffror Caesar själv anger i sin bok Commentarii de bello gallico (Kommentarer om galliska krigen). Han förstod att gallerna inte skulle kunna försörja en så stor här särskilt länge. De närmaste dagarna skulle komma att avgöra kriget om Gallien.

Första dagen utkämpade undsättningshären och romarna ett våldsamt ryttarslag utanför fästningsverken. Vercingetorix lät sina krigare röja sig väg genom romarnas utlagda hinder i hopp om att de båda galliska styrkorna skulle angripa romarnas linjer samtidigt. Men han hade inget sätt att kommunicera med undsättningshärens befälhavare, dess fotfolk stod kvar utanför den yttre befästningslinjen.

Galliskt anfall vid midnatt

Det dröjde ett dygn innan stormen bröt loss. Undsättningshären hade använt tiden till att bygga stegar, äntringsrep och risknippen att kasta i romarnas vallgravar för att kunna ta sig över dem. Strax före midnatt hördes gallernas stridsvrål när de gick till angrepp. Det var inte bara romarna som blev tagna på sängen utan även gallerna inne i Alesia, som yrvakna fick störta iväg för att hjälpa till i anfallet.

Vercingetorix kom visserligen för sent för att kunna tippa vågskålen i gallernas riktning, men inte desto mindre lyckades undsättningsstyrkan bryta igenom en sektion av de romerska försvarsverken. Situationen verkade ytterst kritisk för romarna innan en reservstyrka, anförd av en av Caesars yngre officerare, Marcus Antonius, lyckades återerövra muren och sedan försvara sig mot det försenade angreppet inifrån staden. Gallernas stormning hade misslyckats. 

Efter segern över gallerna tågade Caesar med sina legionärer mot Rom, vilket ledde till att det romerska inbördeskriget bröt ut.

Huvudanfallet kom från två håll

Tiden var nu knapp för gallerna så redan nästa natt förberedde de ett nytt anfall. Spejare hade funnit en svag punkt i den romerska befästningslinjen och en styrka på 60 000 man flyttade sig dit under tystnad och i skydd av mörkret. 

Den tredje dagen inleddes med flera olika avledningsmanövrer från gallernas sida. De startade strider på många platser längs linjen – även inifrån staden, eftersom Vercingetorix hade räknat ut vad som var på gång. När romarna så var fullt upptagna med de pågående striderna, inledde de 60 000 gallerna sitt huvudangrepp mot den svaga sektionen som bara bevakades av två romerska legioner (omkring 7 000 man). Romarna kämpade desperat men pressades långsamt tillbaka. Snart hade gallerna fått fotfäste innanför de romerska linjerna.

Katastrofen var nära, men Caesar skickade snabbt förstärkningar till platsen så att de två legionerna kunde hålla ut lite längre. Sedan red han själv i spetsen för en stor kavalleristyrka ut utanför den yttre muren och angrep den galliska huvudstyrkan i ryggen. Hans ankomst fick paniken att sprida sig bland gallerna samtidigt som åsynen av hans röda mantel som fladdrade i vinden ingöt nytt mod i de romerska soldaterna. Än en gång höll de romerska linjerna.

Vercingetorix kapitulerar

Undsättningshären började nu lida brist på mat och befann sig därför i upplösningstillstånd. Många krigare hade också förlorat modet efter nederlagen och drog hem till sitt. Vercingetorix insåg att slaget var förlorat och red till Caesars läger för att kapitulera innan hans folk i Alesia svalt ihjäl. Därmed var den stora revolten krossad. 

Under år 51 f Kr fortsatte mindre uppror att blossa upp, men Caesar slog ner dem ett efter ett med våldsam grymhet för att avskräcka från nya försök. Vårvintern 49 f Kr var gallerna så kuvade att Caesar lugnt kunde tåga med en av sina legioner mot Rom.

Även om ytterligare revoltförsök gjordes under de närmaste åren hade Gallien nu införlivats i det romerska imperiet. Under de följande åren smälte gallisk och romersk kultur samman och lade grunden till det land som skulle bli Frankrike.

Publicerad i Militär Historia 8/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också