Den romerska legionen – en effektiv krigsmaskin

Få militära organisationer har omgivits av så många legender som den romerska legionen. Dess rykte som elitförband har levt vidare och namnet har senare använts för otaliga militära enheter.

romersk legion anfall spjut

Under ett anfall avancerade legionärerna i formation mot fienden innan de kastade sina spjut och därefter stormade mot fiendens linjer med dragna svärd. Kastspjuten nådde ungefär 20 till 30 meter.

© Peter Connolly/AKG/Scanpix

Under slutet av 200-talet f Kr hade den romerska armén rekryteringsproblem. Det fanns inte längre tillräckligt med självägande bönder att rekrytera, de som tidigare utgjort stommen i de romerska legionerna.

För att råda bot på detta genomdrev den inflytelserike Gaius Marius, som var både general och konsul i Rom, omfattande reformer och skapade en yrkesarmé cirka 107 f Kr. Man rekryterade nu främst egendomslösa. Soldaterna blev avlönade vilket var en nyhet. Dessutom fick de sin utrustning på avbetalning genom avdrag på lönen över en längre tid.

Den som blev antagen som legionär skrev på ett kontrakt. Tjänstgöringstiden varierade sedan mellan 16 och 25 år. När kontraktet gått ut eller legionen upplöstes av till exempel besparingsskäl erhöll legionären en gratifikation och en medelstor gård. Man hade därmed gått över från ett värnpliktssystem till en yrkesarmé.

Lojalitet mot generalen istället för staten

Jämfört med de äldre legionerna under republiken var armén nu mycket bättre tränad och dessutom ständigt tillgänglig. Kostnaden för den romerska krigsmakten blev dock avsevärt högre vilket måste täckas med höjda skatter och avgifter.

Efterhand visade det sig dock att det inte var kostnaderna utan bristande lojalitet som kom att utgöra det största problemet. Armén var inte längre förankrad i samhället på samma sätt som tidigare. Soldaterna riktade allt mer sin lojalitet mot sina generaler istället för mot den romerska staten. Detta ledde till ett stort antal inbördeskrig där olika generaler stred om makten; det första mellan Marius och Sulla inleddes bara några år efter härreformen.

Tunga infanterister i legionen

Alla soldater var enhetligt utrustade, vilket innebar att de olika kategorierna som funnits i den föregående organisationen försvann. Förutom en liten enhet på cirka 120 kavallerister (equites) som användes för eskort och spaning var nu samtliga soldater i legionen tunga infanterister. Olika stödfunktioner som kavalleri, bågskyttar och lättare infanteri rekryterades och organiserades i stödförband (auxilia), oftast från folk utanför den italienska halvön. Generellt sett stöddes en legion av ungefär lika stor mängd auxilia.

romerska legionarer stenrelief

Två legionärer med svärd och kastspjut på en romersk stenrelief.

© Erich Lessing/IBL

Sex centurior blev en kohort

Som tidigare var den lägsta taktiska enheten centurian som bestod av 80 soldater. I den föregående organisationen var centuriorna sammanförda två och två till maniplar. Två eller fler maniplar kunde tillfälligt sammanföras till en kohort. Den nya organisationen tog bort manipeln som enhet och sammanförde istället sex av centuriorna till en fast organiserad kohort, vilket blev den nya underenheten till legionen. En legion bestod av tio kohorter varav den första var dubbelt så stor som de övriga, inalles drygt 5 000 legionärer.

Den romerska arméns framgångar byggde till stor del på intensiv utbildning och träning. Redan innan en rekryt anvisades en legion genomgick han en lång träningsperiod. Inledningsvis lades tyngdpunkten på personliga färdigheter och man övade i full utrustning med övningsvapen (armatura). Dessa var avsevärt tyngre än de ordinarie vapnen, vissa hävdar att de var dubbelt så tunga. Detta byggde upp styrka och uthållighet.

En viktig del var marschträning, också med full utrustning som för en legionär innebar 25–30 kilo. I samband med marschträningen övades lägerslagning, byggande av skyddsvall, tältresning med mera. När legionären nått duglig fysisk status genomfördes övningar i formationsstrid och att manövrera i förband.

Kroppspansar och hjälm

Med undantag för vissa variationer, lite beroende på var legionen sattes upp och var den skulle verka, var utrustningen i stort sett likartad inom alla de legioner som sattes upp från Marius härreform till den nya omorganisationen i slutet på 200-talet e Kr.

Legionären bar personlig skyddsutrustning i form av kroppspansar och hjälm. Kroppspansaret kunde bestå av ringbrynja (lorica hamata) eller fjällbrynja (lorica squamata). Under de två första århundradena enligt vår tideräkning användes på många håll den berömda laminatkyrassen (lorica segmentata) som bestod av plåtar lagda utanpå varandra så att en viss rörlighet uppnåddes. Som skydd var detta klart överlägset både ring och fjällpansar.

Hjälmen av järn hade en förstärkt ”valk” framtill för att skydda mot hugg framifrån. Den var neddragen baktill för att skydda nacken och hade kindskydd som kunde fällas upp för att ge lite svalka.

legionarer i falt taltlag a 7E8T0

Legionärerna var indelade i tältlag om åtta man som tillsammans hade en mula som bar tältet. Den övriga gemensamma utrustningen delades bland soldaterna som bar ungefär trettio kilo var.

© Peter Connolly/AKG/Scanpix

Gladius och pugio

En mycket viktig del av skyddet för en legionär var skölden (scutum). Den var en dryg meter hög och cirka 65 centimeter bred, gjord av limmade trälameller ungefär som modern plywood och klädd med läder. I mitten fanns en sköldbuckla av järn eller brons samt runt kanterna en skoning av samma materiel som skydd mot hugg. Beväpningen bestod av ett kort svärd, cirka 60 centimeter (gladius hispaniensis) som var utmärkt för närstrid när man stred i tät formation. Gladius bars på den högra sidan och en bred dolk (pugio) på den vänstra.

Förutom närstridsvapen bar legionären två 2,3 meter långa spjut (pilum). Dessa hade en liten trekantig spets med hullingar så att den inte skulle kunna dras ut ur en sköld. Efter spetsen kom ett cirka 60 cm långt, tunt järnskaft så att om spjutet gick igenom skölden kunde det fortsätta och träffa kroppen. Järnet i skaftet var ofta ohärdat och mjukt så att om spjutet missade och träffade marken böjde sig skaftet, varvid det inte skulle gå att kasta tillbaka. Spjuten kunde även användas som stötvapen mot främst kavalleri.

Legaten ledde legionen

Legionen leddes av en legat. Han var oftast från senatorsståndet men kunde vara befordrad ur legionens egen officerskader. I de allra flesta fall hade han flerårig militär erfarenhet. Nepotism och gunstlingssystem var dock inte på något sätt unikt. Till sin hjälp hade legaten sex militär­tribuner som i de flesta fall såg sin tid i militären endast som en början på en vidare ämbetsmannakarriär, även dessa var ur senatorsklassen eller riddarståndet.

Meningen var att en av tribunerna skulle ha en längre militär erfarenhet och fungera som ett slags stabschef och som kunde ta över befälet när det behövdes. Som tredje man och chef för den inre tjänsten fanns en lägerprefekt (praefectus castrorum). Han var en före detta centurion som befordrats och som också vid behov skulle kunna leda legionen. På varje av legionens sextio centurior fanns tre officerare, chef centurion, ställföreträdare optio och standarbärare (signifer).

Det var skillnad i rang mellan centurionerna. Den högst rankade av alla centurioner i en legion ledde den första centurian i den första kohorten och kallades primus pilus. Han var även fjärde man i legionen och blev efter sin pension upphöjd till riddarståndet vilket var en viktig del av ståndscirkulationen i kejsartidens Rom. En centurion kunde alltså ha befattningar som motsvarar från löjtnant till överstelöjtnant i modernare tider. I den först centurian återfanns också aquilifern, den högst rankade standarbäraren, som bar legionsörnen.

Offensiv romerska arméns doktrin

Den romerska arméns doktrin var enkel: Offensiv! Sök upp fienden så snart som möjligt, helst på hans eget område, gärna innan han är klar med sina förberedelser. Operativt innebar detta att så snart som möjligt söka ett avgörande slag med den fientliga huvudstyrkan, i öppen terräng som gynnade strid i formation.

På taktisk nivå förlitade man sig främst på överlägsen träning och utrustning. Det var sällan som man tvingades till några avancerade manövrer utan det vanligaste var att legionen gick rakt på efter att auxilia ”mjukat” upp fienden med pilar, spjut och slungstenar. På cirka 20 meters avstånd kastade legionärerna sina pila, drog svärden och stormade sedan fram i språngmarsch men med bibehållen formation.

Den täta formationen gynnade de korta svärden som i första hand användes för att sticka med. Den överlägsna träningen med oändliga timmar av övning med svärd och sköld gjorde att de romerska soldaterna orkade mer än fienden som tröttnade snabbare. När luckor uppstod i den fientliga linjen var de romerska officerarna tränade att ta egna initiativ och tränga in i fiendens linje för att anfalla kvarvarande motståndare i flank och rygg.

aquila romerskt ornstandar

Efter Marius reform hade varje legion ett örnstandar – aquila.

© Erich Lessing/IBL

Bar med sig underhållet

Ett effektivt och väl fungerande underhållssystem var en av grundstenarna för att legionen skulle fungera. Det berodde mycket på att systemet i stort byggde på att soldaterna bar med sig vad de behövde. Gaius Marius tog i sin reform bort nästan alla trossvagnar och ersatte dem med klövjade mulor.

Centuriorna delades in i tio tältlag om åtta man i varje. Dessa tältlag lagade mat och bodde tillsammans. Det fanns en mula per tältlag och den bar på lagets tält (av läder och ganska tungt). Övrig gemensam utrustning som matlagningskärl, spadhacka och torvskärare fördelades på tältlaget.

Varje man bar på 15 dagars matranson, som i första hand bestod av vetemjöl, kompletterat med olivolja. Som måltidsdryck användes främst vinäger utblandat med vatten. Kött åts sällan.

Hög rörlighet för legionen

Varje soldat bar på närmare 30 kilo packning. Avsaknaden av vagnar och oxar samt legionärernas förmåga att bära så tungt under långa tider gjorde att den operativa rörligheten var betydligt högre än hos någon annan samtida armé. Vid en jämförelse med andra och moderna arméer står sig legionen i detta avseende väl ända in på 1900-talet.

När det gällde fältarbeten, förmågan att flytta jord, sten och timmer, fanns inga vare sig före eller efter romarna som kom i närheten av deras förmåga, före grävskopor och schaktmaskiner i modern tid. Under marsch byggde romarna ett befäst läger med jordvall, palissad och djupt dike varje dag. Detta även i fredstid, även om vallen då var lägre och diket grundare än när man riskerade sammanstötningar med en fiende.

Vid belägringar genomfördes arbeten som i dag ter sig närmast omöjliga med den tidens teknik. Det innebar att en belägring mot ett ickeromerskt folk sällan misslyckades.

Dessutom stod armén för en stor del av samhällets byggverksamhet. Det berömda romerska vägnätet, broar och akvedukter, ritades och byggdes till stor del av armén. Allt detta åstadkoms dessutom utan specialförband, ett litet antal experter ledde istället de ”vanliga” legionärerna i denna typ av arbete.

Romerska legionens framgångskoncept

De romerska legionernas stora framgångar byggde på fyra hörnstenar:

  • Övning och träning: den var intensiv under hela den period som en legionär tjänstgjorde.
  • Utrustning: den var bättre än hos någon yttre fiende.
  • Operationer och stridsteknik: den var relativt enkel. På det operativa planet var det i första hand rörligheten som skilde sig från andra folks. Stridstekniken var dock klart överlägsen andra samtida arméers.
  • Taktikanpassning: det var en viktig faktor för att göra legionen till sin tids elitförband. Det romerska samhället var relativt konservativt, men det gällde inte militären. Man var alltid beredda att ompröva metoder och utrustning. Som exempel kopierades ringbrynjan (lorica hamata) från kelterna, det korta svärdet (gladius hispaniensis) från de spanska stammarna på iberiska halvön, det speciella kastspjutet (pilum) fick romarna sannolikt från samniterna, ett folk som bodde i Apenninerna öster om Latium.

Litet kavalleri svagheten

Det fanns naturligtvis även nackdelar. Systemet med en stor och effektiv yrkesarmé var klart politiskt destabiliserande. Organisationen med cirka 30 legioner plus motsvarande antal auxilia var mycket dyr. Det visade sig också att när Rom drabbades av inbördeskrig och farsoter under 200-talet tvingades man gå över till ett annat militärt system.

På stridsfältet var det endast en motståndare – parterna – som romarna inte riktigt kunde hantera. Det romerska kavalleriet var förhållandevis svagt. Det innebar att en motståndare med enbart kavalleri och gott om manöverutrymme inte kunde tvingas till strid. Parternas ridande bågskyttar kunde dessutom ”nöta ner” legionerna utan att behöva ta egna förluster.

Publicerad i Militär Historia 3/2010