Gravyr av mackabeiskt anfall på en assyrisk stridselefant vid slaget om Beth Zur 164 f Kr.

© Ritzau Scanpix

Elefanter i krig

På 500-talet f Kr introducerade indierna stridselefanten på slagfältet och tvingade ut världens arméer i en ovanlig kapprustning.

16 oktober 2020 av Ib Salomon

I hundratals år stred Indiens furstendömen inbördes om makten. Omkring år 500 f Kr började de använda elefanter i krig. De stora djuren visade sig vara så effektiva i strid att de snart också kämpade på Europas slagfält. »Galna av smärta for de ut mot både vänner och fiender, stångades runt och trampade ner och dödade dem på alla tänkbara sätt.»

Så beskriver historikern Arrianos de europeiska soldaternas första riktiga möte med en armé utrustad med stridselefanter. Detta inträffade år 326 f Kr  när Alexander den stores makedonska trupper drabbade samman med en stor indisk armé vid floden Hydaspes (i dag Jhelum) i Pakistan.

Alexander den store mot elefanter

Indierna var i numerärt underläge – men de ansåg sig ha ett trumfkort: upp till 200 vältränade stridselefanter. Från de väldiga djurens ryggar hade indiska bågskyttar god överblick över slagfältet och om de skickades fram i ett kritiskt läge kunde de driva fienden på flykt. När de makedonska ryttarna var nära att vinna på flanken, gick indierna till motangrepp med några elefanter. De var nära att skapa panik i makedoniernas linjer, men de lyckades med att döda elefanternas förare. Därefter gick elefanterna till angrepp mot den egna sidan. 

Slaget blev ännu en seger för Alexander, men elefanterna hade satt djupa spår i hans mäns medvetanden. Alexanders efterföljare använde därför stora resurser för att skapa sina egna elefantkårer.

Stridselefant tog år att träna

Historikerna vet inte exakt när människan för första gången började använda elefanter i strid, men de äldsta vittnesbörden är från ca 500 f Kr. I synnerhet i Asien fångades och tränades många elefanter. Indierna föredrog att träna handjuren som var både större och mer aggressiva än honorna. Det krävde emellertid många års tålmodigt arbete att göra en elefant redo för strid.

Först skulle den lugna ner sig. Man tränade elefanten genom att binda den intill andra elefanter som redan var tämjda. Sedan skulle den vänja sig vid att ha en ryttare på ryggen – av indierna kallad en mahout. Dessa ryttare kunde konsten att förvandla en elefant till ett rasande odjur.

Det skedde steg för steg: först skulle den vänja sig vid höga ljud från till exempel trummor eller rop. Sedan fick den små stick med svärd och spjut för att lära sig att tåla smärta. Till slut tränades det annars så fridsamma djuret att attackera andra elefanter, hästar och människor – vanligtvis i form av dockor. Elefanterna tränades även att med huvudet slå in portar i fästningsverk.

Torn på elefantens rygg

Elefantens rörelser styrdes antingen genom kommandon eller med olika tryck med fötterna mot dess huvud. Just fotrörelserna var viktiga under ett slag då elefantförarens rop kunde drunkna i larmet. Mahouterna använde även en stav med kraftig krok för att styra det stora djuret. Ibland band man fast vassa svärd vid betarna. Dessutom kom indierna på att de kunde låta elefanterna bära en lång kedja i snabeln. Ett enda slag med den tunga kedjan räckte för att döda.

Till en början satt mahouten direkt på djurets rygg men med tiden spände indierna stora sadlar, så kallade howdah, på ryggarna. Sadlarna vidareutvecklades till veritabla torn, fastspända med remmar kring djurets buk.

På gamla teckningar kan man se att det satt upp till 14 ryttare på en och samma elefant, men det är troligen en överdrift. Tre, fyra krigare utrustade med långa spjut, kastvapen eller pil och båge, var förmodligen det vanligaste.

Före själva slaget måste elefanten hetsas upp så att den blev så aggressiv som möjligt. Det bästa tricket var att låta den dricka sig berusad för att bli redo att gå bärsärkagång.

Slaget mellan Alexander och Porus 326 f Kr. Indiske Porus fick trots sina elefanter se sig besegrad. 

© Getty

Effektiva mot kavalleri

En rasande elefant kunde med lätthet kasta omkull en häst med ryttare och utan att tveka trampa ihjäl dem. Med den starka snabeln tog den tag i sina hjälplösa fiender och krossade dem mot träd, murar eller vad som annars råkade stå i vägen. Mest effektiva var elefanterna när de fick kämpa mot beridna trupper: hästar kunde gripas av panik bara de kände lukten av en elefant och ett helt kavalleri kunde lösas upp redan innan slaget hade börjat.

Elefanterna kunde också råka i panik vid höga ljud eller när de utsattes för något de inte tränats för. Om smärtan blev för mycket för dem blev de lika farliga för både vänner och fiender.

MER OM TEKNIK OCH VAPEN I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

En disciplinerad här, som makedonerna vid Hydaspes, kunde som regel försvara sig. En obruten linje med spjutbeväpnade män, var ofta mer än en elefant kunde klara. Det var alltså ofta fråga om vem som tappade modet först.

Fötter och ögon svaga punkter

Tack vare sin tjocka hud fick elefanten rykte om sig att vara osårbar. Vissa ska ha träffats av över 80 pilar utan att ta någon synbar skada. Inte ens kraftiga svärdshugg hade effekt. Elefanternas svaga punkter var istället ögonen och fötterna.

Om en elefant klev med hela sin enorma tyngd på en metallspets sattes den effektivt ur spel. Därför var en stridselefant omgiven av fotsoldater vars särskilda uppgift var att skydda djurets fötter och ben. Elefantens hud skyddades dessutom ytterligare av läder- eller tygplattor med invävda metalltrådar.

Nya vapen mot elefanterna utvecklades hela tiden, bland annat djupa gravar som djuren föll ner i. Romarna, som år 280 f Kr led ett förkrossande nederlag mot den grekiske kung Pyrrhus försökte desperat hitta ett motvapen. Först provade de med komplicerade krigsmaskiner, närmast mekaniska elefanter, som dock inte fungerade särskilt bra. I gengäld lärde sig romarna att höga ljud påverkade elefanterna.

Elefanter användes som levande murbräckor när en fästning skulle stormas. Inte många portar kunde stå emot stötarna från en rasande elefant. Motvapnet blev sylvassa metallpiggar som placerades i elefanthöjd på stadsporten. Om en elefant stötte pannan i piggarna kunde den fastna eller bli svårt skadad. Port från Indien.

© Imageselect

Brinnande grisar mot elefanter

Under nästa strid med kung Pyrrhus ska skriken från en sårad elefantunge ha fått elefanterna att vända om. Romarna använde också grisar framgångsrikt, vars skrik verkade skrämma elefanterna. Denna idé »förbättrades» senare av grekerna som smorde in dem med tjära och satte eld på dem. Även kartagerna satte in elefanter mot romarna. Mest berömd är Hannibal som tågade med elefanter över Alperna. Marschen kostade de flesta av djuren livet, men de få som var kvar överrumplade romarna och drev dem på flykt i ett av de första slagen.

Romarna experimenterade själva med elefanter, men det blev aldrig ett fast inslag i de romerska härarna, som det hade varit i de grekiska och kartagiska. Ofta var det en fråga om tillgänglighet. Det fanns inga elefanter i Italien, men när romarna fick tag i dem någon annanstans, använde de dem gärna. Exempelvis tog de massor av elefanter, som de tagit som krigsbyte i Kartago, med sig och använde dem framgångsrikt i kriget mot Makedonien på 190-talet.

Caesar fraktade en elefant till Britannien och hans fiender under inbördeskriget använde elefanter mot hans armé i Nordafrika, där det var lättare att få tag på de stora djuren.

Kanoner slutet för stridselefanten

I Asien fortsatte man att använda stridselefanter. Vissa furstar hade flera tusen djur i sina arméer, och till och med sedan skjutvapnet hade gjort sitt intåg var elefanterna det bästa vapnet. Skott från de första gevären var inte tillräckligt kraftiga för att skada de tjocka hudarna. Men när kanonerna introducerades på slagfälten på 1500-talet blev det början till slutet. Ett enda kanonskott kunde oskadliggöra en elefant – och den var knappast svår att träffa.

Trots det fortsatte flera länder i Sydöstasien att använda de tunga djuren i krig ända fram till slutet av 1800-talet. När fransmännen under sin invasion av Vietnam år 1885 hamnade i närstrid med lokala styrkor attackerades de av stridselefanter som enligt de imponerade fransmännen fortsatte anfalla trots beskjutningen. Till och med under Vietnamkriget spelade elefanter en viktig roll – dock bara som pålitliga terränggående transportdjur.

Publicerad i Militär Historia 4/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också