Hannibals seger över romarna

I gryningen den 24 juni år 217 f Kr satte sig en stor romersk armé i rörelse. Den lämnade sitt tillfälliga läger ett par mil söder om Cortona i nuvarande Toscana och marscherade åt sydöst.

De 30 000 soldaterna följde landsvägen mot provinshuvudstaden Perusia (dagens Perugia), som löpte längs den norra stranden av sjön Trasimeno. Romarna var beredda på strid – under flera dagar hade de följt den kartagiska hären söderut, i spåren av inkräktarnas plundringar och härjningar. Allt mer frustrerad hade härföraren, konsul Gaius Flaminius Nepos, sett röken stiga från brända gårdar.

Invasionsarméns framfart var en ren utmaning mot Rom, ett sätt att provocera fram en strid på en plats fördelaktig för kartagerna själva.

Slag efter givna mönster

Antika slag var vanligen långsamma, nästan formaliserade affärer. Arméerna ställde upp mitt emot varandra i dagsljus och bataljen utvecklade sig ofta efter givna mönster. Romarna var mästare i denna stridskonst. Deras system av tredubbla led medgav att de ständigt kunde förnya pressen längst fram i fronten, vilket var effektivt mot mindre välorganiserade keltiska och germanska styrkor.

Förmodligen var det också ett sådant slag Flaminius väntade sig. Förstås kände han också pressen från Rom, där skräcken för kartagerna och deras till synes oövervinneliga härförare Hannibal Barkas den senaste tiden bara vuxit. Det var helt enkelt hög tid att sätta stopp för Hannibals lekstuga i Italien. Annars underminerades hela Roms trovärdighet.

Hären följde vägen vägen mot Perusia. På sin högra sida hade de romerska leden den stora Trasimenosjön, på vänster hand reste sig skogsklädda sluttningar.

Hela norra stranden kan liknas vid en stor antik teater med kullarna som åskådarläktare och sjön som scenens golv. Ut- och ingångarna bestod av smalare strandremsor, där utlöpare från kullarna sträckte sig nästan ända ner till vattnet. Längs landsvägen drogs den romerska hären ut i en flera kilometer lång kolonn.

Den kartagiska armé som Gaius Flaminius förföljde leddes alltså av Hannibal. Härföraren är en av antikens mest välkända gestalter, så gott som alltid inkluderad när historiens största militära genier ska räknas upp.

Vid tiden för slaget vid Trasimenosjön var Hannibal runt 30 år, en briljant och stridslysten adelsman från den oerhört förmögna kartagiska familjedynastin Barkas, som sedan det första puniska kriget byggt upp ett eget imperium på Iberiska halvön.

Trots sin relativa ungdom hade Hannibal nära tjugo års militär erfarenhet. Enligt legenden ska han redan som nioåring svurit att alltid kämpa mot Rom och hämnas sin far Hamilkar Barkas förluster i det första puniska kriget.

Bakhåll

Hannibal hade förberett sin armé på strid, denna dimmiga sommarmorgon. Men i hans planer fanns en helt annan sorts strid än den gängse front-mot-front-drabbning romarna väntade sig.

Hannibal – vars armé inte hade mer än någon dags försprång till romarna – hade hunnit granska terrängen norr om sjön och arrangerat ett bakhåll. Militärhistoriens största, kallas det ibland, och kanske är slaget vid Trasimeno enda gången i historien då en hel armé legat dold, väntande på order att rycka fram.

Tyst och diskret, i skydd av mörkret, hade den kartagiska hären – runt 50 000 man av olika nationaliteter, talande olika språk – vandrat upp för sluttningarna och gömt sig bakom kullarnas krön. Där låg de nu dolda i morgondimman, väntande på den överenskomna trumpetsignalen.

Bara vänsterflygeln av den kartagiska styrkan var synlig. Den fanns längst in i dalen, rakt framför den romerska hären. Här fanns erfarna soldater: framför allt libyskt och iberiskt infanteri och slungkastare från Mallorca, Ibiza och Menorca.

Den synliga vänsterflygeln hade två uppgifter. Dels skulle den locka romarna att sträcka ut sina led, alltså komma långt in i fällan, dels skulle den spärra den östra utgången ur »teatern».

De bästa till höger

I mitten – gömd uppe på de skogklädda höjderna – fanns Hannibals huvudstyrka, framför allt lättare infanteri. De flesta var kelter, rekryterade från norra Italien.

På högerflygeln slutligen, placerades Hannibals bästa kavalleri: numidier och iberer. När romarna väl lockats in i dalen och deras första led engagerats i strid med vänsterflygeln, lockbetet, skulle detta kavalleri störta ner bakom dem, stänga den västra entrén och attackera eftertruppen.

Under natten tog kartagerna till ytterligare en list: de tände eldar uppe på kullarna längst in i dalen för att ge romarna uppfattningen att de var längre bort än vad som verkligen var fallet.

Gick rakt i fällan

I morgondimman gick romarna – som inte hade gjort någon som helst rekognoscering eller spaning – rakt i fällan. Trumpetsignaler ljöd och striden – eller snarare massakern – kunde börja.

Rom och Kartago var de två dominerande makterna i centrala och västra Medelhavet under 200-talet f Kr. Det är viktigt att komma ihåg att detta handlar om det unga Rom: en snabbt expanderande nation som bara alldeles nyligen tagit kontroll över den italienska halvön.

Kartago å sin sida var en handelsnation, ursprungligen grundad av fenicier från nuvarande Libanon. Vid tiden för krigen mot Rom kontrollerade Kartago handelsvägar från Libyen i öster, längs Nordafrikas kust och upp i nuvarande Spanien.

Inte minst kolonierna där, med sina rika silvergruvor, hade gjort kartagerna ofantligt rika. Till sjöss var deras herravälde obestridligt, och genom sin rikedom var Kartago definitivt i stånd att matcha Rom militärt, både genom legosoldater och genom trupper rekryterade från bundsförvanter.

De båda rikenas imperieambitioner skulle komma att leda till nära ett sekel av krig, de tre så kallade puniska krigen mellan år 264 f Kr och 146 f Kr.

Det första av dem var till stor del ett sjökrig. Det slutade med att Rom erövrade Sicilien och tvingade Kartago till ett förödmjukande nederlag och kostsamt krigsskadestånd. Därefter följde drygt tjugo år av fred mellan länderna – då dock romarna gradvis sköt fram sina positioner, bland annat genom att erövra Sardinien och Korsika.

Ärelystnad och djärvhet

Det andra puniska kriget, i vilket slaget vid Trasimeno ingår, inleddes år 218 f Kr och utgick från släkten Barkas välde i Spanien. Anledningarna till kriget är omdiskuterade. Vad fick Hannibal att ge sig ut på den spektakulära marschen från södra Spanien, över Pyrenéerna, genom södra Frankrike, över Alperna och ner genom norra Italien?

Generalens ärelystnad och djärvhet var säkert en faktor, en annan var att kartagerna – visa av nederlaget i det första puniska kriget – insåg att mer konventionell krigföring alltid skulle gynna romarna, som hade mer resurser och fler soldater att sätta in.

Om en kartagisk här däremot opererade på den italienska halvön skulle det sprida skräck och förvirring – och kanske starta en process där stammarna i norra Italien bytte sida. Det var ett långsökt, men inte helt osannolikt scenario för hur Roms imperieambitioner skulle kunna kväsas.

Gick in i Gallien

Sent på våren 218 f Kr gav sig Hannibal av från Kartago Nova, dagens Cartagena i Spanien, tillsammans med en enorm här på uppemot 100 000 soldater. Efter åtskilliga sammandrabbningar – men också en del deserteringar – återstod runt 50 000 man när hären några månader senare gick in i Gallien.

Den mest dödliga delen av färden blev den långa, plågsamma marschen över Alperna i november 218 f Kr. När kartagernas armé – inklusive 37 elefanter! – slutligen nådde ner till trakten av nuvarande Turin återstod 6 000 man kavalleri och 12 000 man infanteri, alltså mindre än hälften av den armé som gått in i Gallien.

De lyckades dock snabbt vinna stöd bland de norditalienska folken och hären fylldes på. Två slag under hösten (vid Ticinus och Trebia) gav också trovärdighet och självförtroende. Efter att ha övervintrat i Po-dalen gick kartagerna över Apenninerna under våren 217 f Kr och fortsatte söderut genom dagens Toscana.

Slaget vid Trasimeno började när den romerska förtruppen fick kontakt med den kartagiska vänsterflanken. När så skedde, beordrades också resten av hären att gå till anfall från sina dolda positioner på höjderna.

Det stod omedelbart klart för romarna att de befann sig i ett mycket svårt läge. Dimman gjorde det omöjligt att klart uppskatta fiendens position och antal och det saknades tid att ställa om det marscherande ledet till stridsformation.

Delar av den romerska hären råkade i panik och flydde, andra slöt sig samman kring sin centurion eller tribun för ett förtvivlat motstånd. Hårdast var striden i mitten, där de galliska krigarna kämpade för att nöta ner det romerska motståndet.

Blandat eftermäle

Eftermälet om den romerska befälhavaren Gaius Flaminius har varit blandat. Huvudkällan, historikern Polybios, skriver att han råkade i oklädsam panik och dödades av en hop galler. En annan historiker, Livius, menar däremot att Flaminius red omkring och manade på sina soldater, som det anstår en romersk härförare. Eftersom han skiljde ut sig i utrustning och klädsel blev han då en måltavla och dödades av en lombardisk ryttare, Ducarius, som genomborrade konsuln med sitt spjut.

Sedan Flaminius fallit kollapsade det romerska motståndet. Män på flykt höggs ned, många drunknade när de försökte simma ut i sjön. En förtrupp som lyckades ta sig ur fällan – runt 6 000 man – jagades upp följande dag och togs till fånga. När striden var över efter cirka tre timmar hade 15 000 romare stupat och lika många tagits tillfånga.

På den kartagiska sidan dog runt 2 000 man, vilket säger en del om effektiviteten i bakhållet. Dessutom kunde Hannibals armé lägga beslag på en enorm mängd militär utrustning, något som gjorde att de under resten av sin långa kampanj i Italien faktiskt var lika väl utrustade som de romerska legionärerna.

Nyheten nådde Rom

Trasimenosjön ligger cirka femton mil från Kapitolium i Rom och inom några dagar började de första ryktena om den katastrofala förlusten nå staden. En stor del av befolkningen hade familjemedlemmar i hären och hos historikern Livius finns en dramatisk redogörelse för hur hustrur, mödrar och fäder väntar vid stadsportarna på de återvändande soldaterna.

Stadspraetorn Marcus Pomponius Matho ställde sig i talarstolen på Forum och förklarade för folket: »Pugna magna victi sumus» – (»Vi har blivit besegrade i ett stort slag»).

Hannibals härjningar i Italien skulle fortsätta i ytterligare fjorton år. Han vann en minst lika spektakulär seger vid Cannae år 216 f Kr och var några år senare nära att inta Rom. Först när romarna sände en stor styrka till Afrika för att direkt attackera Kartago kallades den store generalen hem för att försvara sitt land. År 202 f Kr besegras han slutligen av en romersk armé under Scipio Africanus – och med det slutar de puniska krigen.

Publicerad i Militär Historia 12/2015