Konstantinopel skyddades av dubbla murar

Härföraren Abdul-Rahman kunde nästan känna segerns sötma när han år 674 seglade in i Bosporen, sundet vid Istanbul som skiljer europeiska Balkan och asiatiska Anatolien. Landstigningen med de tusen skeppen gick smidigt och nu låg målet – Konstantinopel – framför honom.

Staden utgjorde en imponerande syn. Pampiga byggnader med kupoler som glänste som guld bredde ut sig på kullarna. I mitten tronade Hagia Sofia, den ståtliga kyrkan som var ett tydligt tecken på att Konstantinopel var det östromerska rikets juvel och huvudstad.

Snart skulle allt detta tillhöra det arabiska kalifatet, under vars vita fana Abdul-Rahman seglade. Och ännu viktigare var att när Konstantinopel hade fallit skulle porten till Europa stå på vid gavel och den kristna världen ligga för kalifatets fötter.

Konstantinopel omöjlig att belägra

Men Abdul-Rahman tog ut glädjen i förskott. Till skillnad från de svagt befästa städer som kalifatets styrkor dittills hade erövrat visade sig Konstantinopel vara helt omöjligt att belägra. När araberna gick till anfall möttes de av murar som var så höga och tjocka att de varken kunde ta sig över dem eller genom dem.

Till sist tvingades Abdul-Rahman skicka iväg sina frustrerade soldater längs kusten för att plundra städerna där, så att de åtminstone fick med sig lite av det byte han hade lovat dem.

Abdul-Rahman var varken den förste eller den siste som bokstavligen stångade sig blodig mot Konstantinopels murar. Sedan staden invigdes år 330 e.Kr. hade den ene fältherren efter den andre tvingats ge upp inför de meter-tjocka murarna som hade mängder med torn och som dessutom omgavs av en sex meter djup vallgrav. Trots flera belägringar förblev staden, som kallades kristendomens yttersta bastion, ointaglig i tusen år.

Gjorde Konstantinopel till huvudstad

Konstantinopel grundades år 324 av Konstantin den store – den förste romerske kejsaren som anammade kristendomen. Efter en period av interna stridigheter hade han lyckats återställa enigheten i Romarriket, och den ville han nu trygga genom att göra Konstantinopel till huvudstad. Staden hade en omfattande handel och låg dessutom praktiskt nära provinserna i Asien.

Enligt kyrkohistorikern Philostorgius drog Konstantin själv upp stadens, och därmed stadsmurens, gränser till fots med ett spjut i handen. Romarrikets nya huvudstad växte emellertid med enorm hastighet och den utritade ytan blev snart för liten. Därför beslöt Theodosius II, som blivit kejsare år 408, att utöka stadens område och bygga en ny mur.

Staden var ett attraktivt byte

Konstantinopels växtvärk var inte den enda anledningen till att kejsaren ville ge staden ett nytt befästningsverk. Huvudstadens rikedomar och dess närmast mytiska status som porten mellan öst och väst gjorde den till ett attraktivt byte, inte minst för »barbarerna» – de icke-romerska folkslag som omgav riket.

Detta var ett synnerligen konkret hot. Romarriket hade rämnat och bestod nu av två riken – det västromerska och det östromerska, där Konstantinopel var huvudstad. I väster vällde germanska stammar in över gränserna. I öster kom hotet från hunnerna. Beväpnade med pilbågar galopperade de in i landet på sina hästar, och makthavarna i Konstantinopel visste att det bara var en fråga om tid innan hunnerna stod utanför stadens portar.

Naturen satte muren på prov

Konstantins enkla stadsmur – och stadens enda försvar på landsidan – var för svag för att kunna stå emot ett sådant hot. Det rådde kejsar Theodosius II bot på. Under ämbetsmannen Anthemius ledning reste byggnadsarbetare en ogenomtränglig mur runt staden. Dubbelmuren försågs med nästan 200 torn och var 12 meter hög på sin högsta punkt. Dolda akvedukter genom muren säkrade vattenförsörjningen till staden och innebar att invånarna skulle kunna klara en långvarig belägring.

Men till allas stora förvåning blev det inte några erövrare utifrån som satte muren på prov, utan naturen själv. Tidigt på morgonen den 26 november 447 skakades Konstantinopel av ett kraftigt jordskalv och det mesta av de nya murarna – inklusive 57 torn – lades i ruiner. Samtidigt rapporterade kejsaren att hunnernas beridna krigare befann sig i Serbien, bara 74 mil från Konstantinopels portar. Huvudstaden var hotad.

Den snarrådige ämbetsmannen Constantinus agerade direkt och organiserade snabbt ett arbetslag som bestod av stadens främsta hantverkare. Som förstärkning kallade han dessutom in stadens största supporterklubbar – de gröna och de blå.

Supportar tävlade mot varandra

Idrottsentusiasterna syntes oftast på var sin sida av hippodromen, den rännarbana där man framför allt brukade ha kappkörning med fyrspann. Där hejade de ivrigt på var sitt lag, klädda i respektive lags färger. Utanför hippodromen uppförde sig vissa av supportrarna som huliganer; de slogs mot varandra, vandaliserade och startade ofta bränder efter matcherna.

Nu drog Constantinus i stället nytta av deras energi genom att låta dem bygga upp muren igen. Och han var listig: han delade in de totalt 16 000 männen utifrån lagtillhörighet och lät dem bygga på var sin del av muren. Som väntat började de genast tävla mot varandra. Muren blev färdig på mindre än två månader.

Utvecklades till blomstrande metropol

»Pallas (gudinnan Athena, som betraktades som stadsbeskyddare, red:s anm.) kunde knappt ha byggt en så säker fästning på så kort tid», står det skrytsamt inristat vid en av portarna. Och visst hade invånarna anledning att vara stolta. När hunnerna en kort tid senare kom och såg det väldiga byggnadsverket gav de upp alla planer på att belägra staden och drog bort sina styrkor.

Sedan Konstantinopel slutit ett fredsavtal med dem fick staden åter möjlighet att i lugn och ro utvecklas till en blomstrande metropol. Handeln var livlig, främst med lyxvaror som siden från Kina och konsthantverk från Europa. Överallt i staden växte ståtliga byggnader fram, bland annat kyrkan Hagia Sofia. Den byggdes på 500-talet och kostade mer än 9 000 kilo guld att uppföra. Konstantinopel var alltså en rik stad som lockade många erövrare. Snart kom det första angreppet mot stadsmurarna.

Avarerna stormade staden

År 626 försökte avarerna storma staden. De hade med sig belägringstorn och toppmoderna vapen i form av blidor – ett slags kastmaskin som nyttjade hävstångsprincipen. Belägringsvapnet hade sitt ursprung i Kina på 500-talet f Kr men för européerna var vapnet nytt. De hundra kilo tunga stenarna som kom flygande genom luften var skräckinjagande – men muren höll.

»Striderna pågick varje dag, men Guds godhet och vårt folks överlägsenhet gjorde att vi kunde hålla fienden på avstånd», står det i den samtida krönikan Chronicon Paschale. Natten mellan den 7 och 8 augusti – bara tolv dagar efter att belägringen inletts – lystes himlen upp av lågorna från de brinnande belägringsmaskinerna.

Avarernas belägring blev bara den första av många. I Arabien växte en ny, stark kraft fram. I början av 600-talet grundade profeten Muhammed religionen islam och snart hade han lagt under sig hela Arabiska halvön.

Muhammeds arvtagare fortsatte erövringståget och tog sig djupt in i riket. År 674 seglade härföraren Abdul-Rahman självsäkert in i Bosporen med sin flotta för att ta över staden. Men soldaterna tvingades ge upp sina försök att forcera murarna, och plundrade i stället trakten utanför staden innan de gick i vinterläger.

Attackerade arabiska flottan

Samma scenario upprepades sex år i rad, innan generalerna i Konstantinopel slog till och attackerade den arabiska flottan med grekisk eld – en klistrig, brännbar vätska som de avfyrade med enkla eldkastare. Fiendeflottan drog sig därifrån och Konstantinopel kunde åter ta in varor från sjösidan. Araberna insåg att staden nu kunde hålla stånd hur länge som helst, och avbröt belägringen.

»Med hjälp från Gud och hans moder föll de i onåd. De drog sig tillbaka mycket dystra och svårt skadade», berättar historieskrivaren Theofanes Bekännaren. År 717 kom araberna tillbaka, men även denna gång höll murarna. Efter en vinter då de tvingats äta sina hästar, kameler och åsnor för att överleva gav araberna upp försöket att inta Konstantinopel.

Europas starkaste militärmakt

Under freden som följde nådde Konstantinopel sin höjdpunkt som Europas obestridda centrum. Den västra delen av Romarriket hade för länge sedan dukat under. Den östra delen kallades nu Bysantinska riket och var Europas starkaste och rikaste militärmakt. Efter år 1000 började det emellertid att gå utför.

Kejsarens hov och stormän spenderade ohämmat statens pengar på pompa och ståt medan armén och flottan fick förfalla. Det straffade sig snart: seldjukerna – en islamisk turkmensk härskardynasti – började göra inhugg i Bysantinska riket.

När kejsaren bad om stöd från den västra delen av den kristna kyrkan svarade påven med korståg. Snart vällde korsfarare in i riket i jakt på mark. Under det som historikerna kallar det fjärde korståget uppstod det regelrätta strider i Konstantinopel år 1203, då korsfararna i ett invecklat spel om makt och pengar försökte placera en av de sina på tronen. Korsfararna ställde upp sina belägringsmaskiner på höjden vid Blachernae i utkanten av staden. Därifrån, och från fartyg i hamnen, gick de sedan till angrepp mot staden.

»Man kunde se deras blidor slunga stenar från krigsfartygens däck, pilar från armborst som flög över vattnet och bågskyttar som avfyrade den ena salvan av pilar efter den andra», berättar krönikeskrivaren Niketas Choniates.

Plundrades och brändes

Staden stod emot angreppet men året därpå lyckades korsfararna skjuta flera hål i muren. Hålen var precis så stora att de kunde tränga in, plundra staden och bränna ned den. Kyrkor, palats och hus tömdes på allt av värde och invånarna misshandlades, våldtogs och mördades. Konstantinopel hade nu tvingats ned på knä.

År 1261 återerövrade bysantinarna staden, men då var huvudstaden och dess murar bara en skugga av sin forna storhet. Dessutom utbröt pest i staden år 1347 och fram till mitten av 1400-talet hade invånarantalet halverats. Enligt somliga historiker bodde det då bara omkring 50 000 i Konstantinopel och stora områden låg öde.

Turkarna i Osmanska riket, efterföljare till seldjukerna, hade tagit över som den dominerande stormakten på Balkan när Bysantinska riket försvagades på 1300-talet. Osmanerna kontrollerade redan stora delar av Mindre Asien och omringade nästan Konstantinopel. Sultan Mehmet II, som kom till makten år 1432, hade bestämt sig för att erövra det som inte någon av hans muslimska föregångare hade lyckats ta:

»Jag vill bara ha en enda sak. Ge mig Konstantinopel», lär han ha sagt.

Sultan Mehmet II erbjöd pengar

Den 6 april 1453 ställde Mehmets armé om tiotusentals man upp runtom staden. Först gjorde Mehmet flera försök att få kejsar Konstantin XI att ge upp i utbyte mot pengar och gåvor, men svaret blev alltid ett bestämt nej. Kejsaren meddelade att han tänkte försvara staden till sista blodsdroppen. Men osmanerna hade med sig ett vapen som Konstantinopels försvarare varken kunde föreställa sig eller försvara sig mot. På morgonen hördes dånen från deras väldiga kanon.

Vapnet var nästan nio meter långt och hade en kaliber på drygt en halvmeter. Med ett vrål sköt den iväg sin dödliga ammunition – ett 600 kilo tungt marmorklot – mot stadsmuren. Den enorma kanonen kompletterades av närmare 70 mindre kanoner, och effekten på murarna blev förödande.

»Ingenstans var muren stark nog att stå emot en sådan kraft från stenkulan», berättade ett ögonvittne. Inne i staden fick Konstantinopels vanligen så självsäkra invånare panik. Folk svimmade på gatorna eller flydde in i kyrkorna, övertygade om att domedagen hade kommit. Men snart återfick de fattningen och började laga hålen i murarna med vad de kunde hitta: stenar, virke, rishögar och jord.

Konstantinopels fall

Trots att osmanerna var så överlägsna höll staden stånd i 53 dagar. Inte förrän den 29 maj ansåg Mehmet att murarna hade blivit så skadade att han kunde sätta in sina trupper i ett avslutande anfall.

Mehmets soldater vällde in i staden som kapitulerade efter några timmar. Medan soldaterna förgäves slogs mot den starkare fienden föll kejsar Konstantin på knä i Hagia Sofia och bad. Därefter klättrade han upp på stadsmuren för att delta i det sista desperata försvaret av staden. Ingen såg honom igen. Strax därefter tågade Mehmet II in i staden och satte kurs rakt mot Hagia Sofia. Där förkunnade han Allahs storhet och förklarade kyrkan vara en moské. Kristendomens yttersta bastion hade fallit.

Publicerad i Militär Historia 6/2020