Scutum: Romersk sköld bars med en hand
Efter ett förödande nederlag mot samniter 321 f Kr kopierade och förbättrade romarna deras sköldar. Det blev den klassiska scutum som användes fram till 1000-talet.
Flera scutum formerade i en testudo (sköldpadda).
Omkring år 600 f Kr var den grekiska falangen – sex led djup och flera hundra man bred – den modernaste typen av krigföring. Det lilla romerska kungariket kopierade grekerna och införde den klassiska hoplitskölden inom sin armé.
Ett annat italiskt folkslag, samniterna, höll fast vid och vidareutvecklade en äldre typ av sköld, som kom att bli känd som scutum på latin. Hoplitskölden var till för att stoppa en spjutstöt eller ett svärdshugg och var rund, gjord av massivt trä och ofta täckt av brons, medan scutum var mer oval och större så att den skyddade mer av kroppen. Scutum var lättare än hoplitskölden, eftersom den bestod av ett tunt laminat av trä täckt av läder. Scutumskölden var avsedd för att stoppa pilar och kastvapen, men fungerade mindre bra i närstrid.
Bakhåll i Caudinska passen
År 321 f Kr gick den romerska arméns falang i ett samnitiskt bakhåll i Caudinska passen. Den romerska armén tvingades kapitulera eftersom man inte kunde manövrera ordentligt mot en fiende som var betydligt bättre på att utnyttja den ojämna terrängen och som hela tiden lyckades hålla sig på spjutavstånd. Det var ett av Roms mest förödmjukande nederlag.
Romarna, som aldrig var sena att dra lärdom av mötet med en fiende, gav kort därefter upp den otympliga falangen och kopierade den samnitiska metoden med maniplar. Den fungerade så att legionärerna använde ett rotationssystem i vilket de turades om att rycka fram och kasta sina spjut. Först därefter drog de sina svärd och gick i närstrid.
Kopierade samniternas scutum
Romarna kopierade även samniternas scutum, men de kom snart fram till att skölden var alltför sårbar i närstrid. Därför började de göra scutumskölden kraftigare och försåg den med metallkanter för att skydda mot svärdshugg. Därmed blev romarnas scutumvariant tyngre, så för att hålla nere vikten gjordes den mindre. Vid tiden för Kristi födelse kapades sköldens övre och nedre del. Senare rätades även sidorna ut, så att skölden fick en mer rektangulär form.
De romerska legionärerna kunde bilda en mur av sköldar, en testudo (sköldpadda), med sina scuta för att få ett extra skydd mot pilar.
Scutum, som var en både praktisk och mångsidig sköld, överlevde ända fram till romerska rikets fall och fortsatte att användas under Bysantinska riket, som fram till 1000-talet hade soldater som kallades skutatoi.
Publicerad i Militär Historia 3/2013