På Trajanuskolonnen i Rom kan man se capsarii som tar hand om sårade på slagfältet. Kolonnen är ett segermonument i marmor, invigt år 113 e Kr.

© Bridgeman/IBL bildbyrå

Roms legioner hade fältsjukvård i toppklass

Inte förrän i slutet av 1800-talet kom fältsjukvården ikapp den som bedrevs i Romarrikets arméer under antiken. Genom den avancerade läkekonsten var medellivslängden högre bland soldater än vanliga romare – och armén hade därmed tillgång till fler erfarna krigare.

7 februari 2020 av Rasmus Kjærbye Petersen

När en ung man anmälde sig till tjugo års militärtjänstgöring inom de kejserliga romerska legionerna valde han ett hårt liv med stor risk att antingen drabbas av sjukdomar i avlägsna delar av världen eller att ådra sig allvarliga skador från fiendens hugg- och stickvapen. Men om så skedde blev han faktiskt behandlad av det mest sofistikerade sjukvårdssystem som världen dittills hade skådat – ja, rent av det mest sofistikerade systemet i hela världen under de närmaste 1 500 åren.

Legionärer levde längre

Legionärens liv var visserligen fullt av faror, men arméns omsorg om soldaternas hälsa innebar att han kunde se fram emot en längre genomsnittlig levnadsålder än en vanlig romersk medborgare. Dessvärre för legionärernas arvtagare, generationer av europeiska soldater, gick dessa kunskaper förlorade med det romerska rikets fall. Än i dag har vi bara en begränsad bild av den romerska fältmedicinen, men det vi vet räcker mer än väl för att väcka respekt.

När den unge legionären kom till sin första förläggning stod det snart klart att de romerska militärläkarna fäste större vikt vid hälsovård än vid sjukvård, precis som ansvarskännande medlemmar av deras profession har gjort i alla tider. Sjukdomar har alltid varit en armés värsta fiende och även om romarna inte kände till bakteriernas existens så visste de erfarenhetsmässigt hur man förhindrar sjukdomsspridning.

Noga med latrinerna

De romerska militärlägren hade väl utvecklade sanitära inrättningar. Under kejsartiden, då de stora erövringarna och fälttågen efter hand alltmer övergick i gränsbevakning och garnisonstjänst, blev militärlägren snart permanenta förläggningar där palissader och tält ersattes av sten och tegel.

© Bridgeman/IBL bildbyrå

Romarna betraktade den mytologiske trojanske hjälten Aeneas som sin anfader. Målningen visar hur han får läkarvård i fält. 

Något av det första som byggdes var latriner som placerades på behörigt avstånd från dricksvatten och förläggningar. Latrinerna konstruerades för att begränsa smittrisken så mycket som möjligt. Via akvedukter fick lägren senare ofta bättre och renare vatten som togs långt bortifrån. Vattnet användes bland annat i de stora kloaksystemen som latrinerna byggdes ut med.

Behandlade sårade på slagfältet

Vattnet från akvedukterna användes även i badhus, där legionären kunde sköta sin personliga hygien (som i många fall var bättre än moderna människors). Om den unge soldaten kom från en stad var allt detta helt naturligt för honom. Allmänna sanitära inrättningar var vanligt förekommande i rikets alla större städer. Först när han gjorde debut på slagfältet insåg han att man inom armén även fäste stor vikt vid behandlingen av sina sårade.

MILITÄR HISTORIA BAKOM SLAGEN – FÅ VÅRT NYHETSBREV!

I praktiskt taget alla andra arméer, både före och lång tid efter, fick soldaterna själva (eller möjligen civila som följde med armén) ta hand om de skadade. Att förblöda på ett slagfält utan att få vare sig hjälp eller behandling var ett vanligt öde för soldater som hade oturen att bli sårade. Först i slutet av 1800-talet blev det vanligt att arméer organiserade en permanent tjänst för vård av sårade soldater.

Om den unge legionären, som stred i frontlinjen, sårades av en fiendes vapen var han naturligtvis först och främst beroende av sina kamrater. De fick bort honom från striden och bistod med ögonblicklig, kritisk hjälp. Men det dröjde inte länge förrän de fick assistans.

Capsarii först på plats

Första ledet i den romerska fältsjukvården var capsarii, uppkallade efter den cylinderformiga väska, capsa (kapsel), av trä eller läder som rena bandage och annan utrustning förvarades i. Vi vet nästan ingenting om dessa män förutom vad de kallades, men på romerska monument avbildas de iklädda full rustning och i full färd med att förbinda soldater strax bakom stridslinjen.

Liksom övrig medicinsk personal tillhörde capsarii den grupp i en romersk legion som kallades immunes, mannar som blivit befriade från legionärens normala plikter (till exempel vakttjänst) för att i stället kunna utföra mer specialiserade uppgifter.

Vissa inskriptioner tyder på att det kan ha funnits skolor och en organiserad utbildning av capsarii. I så fall var de mer professionella än sjukvårdarna i de flesta moderna arméer.

Militärläkare tog över bakom fronten

Efter att ha fått akut hjälp fördes den sårade legionären vidare till nästa led i systemet av capsarii, ungefär motsvarande moderna förbandsplatser. Där fick han en mer ambitiös behandling.

Efter capsarii tog milites medici (militärläkare) över. Vi vet inte mycket konkret om vilka uppgifter en miles medicus hade, men han var uppenbarligen av högre rang (vilket dock mer var en fråga om anseende och lön än om auktoritet) än en capsarius. Därmed var han förmodligen även bättre utbildad. Eventuellt var milites medici sjukvårdare och assistenter åt de egentliga läkarna. En läkare kallades medicus. Detta var emellertid ett samlingsnamn; det fanns en uppsjö av beteckningar för mer specialiserade läkare. Kejsar Augustus månade om att rekrytera skickliga medici till arméerna.

Läkarna fick plats i riddarståndet

Många av rikets bästa läkare kom från den grekiska världen och Augustus bestämde att var och en som tjänstgjorde som medicus i armén, oavsett varifrån han kom, inte bara skulle få romerskt medborgarskap utan även bli medlem av riddarståndet. Det var det näst högsta ståndet i Rom med en ställning strax under senatorerna. Även om läkarnas lön inte var den bästa så gav armén med andra ord enastående karriärmöjligheter för en skicklig medicus, och det var något som legionärerna fick glädje av.

Bland de många namnen för läkare känner vi till medici cohortis och medici legionis. Dessa beteckningar tyder på att legionens tio kohorter hade var sin medicinsk tjänst, som i sin tur var inordnad under en gemensam legionsjukvård.

Sjukhus i det permanenta lägret

Kanske stod kohorterna för behandlingen av mindre komplicerade skador på någonting som påminner om moderna förbandsplatser, medan allvarligare fall skickades vidare till legionens sjukhus, valetudinarium, så snart deras tillstånd hade stabiliserats.

Ett valetudinarium kunde säkert göras mobilt men det normala var att det fanns i det permanenta lägret. Sjukhuset sköttes av en optio valetudinarii, som i likhet med legionens övriga medicinska personal var underordnad praefectus castrorum, lägerkommendanten, den tredje högst rankade av legionens officerare.

Med hjälp av slipstenar (1) vässade man skalpeller och andra vassa instrument. Spatlar, ferrum candens, (2) värmdes upp i eld för att användas vid kauterisering av sår och med bentänger, ostagrai, (3) kunde man ta bort större benfragment. Skeden (4) använde läkaren för att rengöra sår och hetta upp läkemedel i, och med hjälp av plumbea fistula (5), ett spjutformat och ihåligt instrument, dränerade man sår. Med hjälp av sårhakar, hami/acuti, (6) kunde man också lyfta upp vävnad och hålla snitt öppna under operationen. Med den breda änden på den stora spateln (7) blandade man medicin och med den andra smalare änden applicerades medicinen på såren. Stänger (8) användes för att sätta ben på rätt plats efter benbrott.

Stor kunskap om människokroppen

När den sårade legionären hamnade på en medicus operationsbord var han i goda händer. Tack vare bevarade texter som berättar om läkarnas instrument och tillvägagångssätt vet vi mycket mer om den här delen av den romerska medicinen. Det grekiska tänkandet präglade även Rom (inte att undra på, eftersom många av läkarna var just greker) men det var ofta mycket teoretiskt. Enastående metoder för observation och analys kunde gå hand i hand med fixa filosofiska idéer och ren vidskepelse.

Romarna, och i synnerhet den romerska armén, förhöll sig emellertid betydligt mer pragmatiskt till läkarvetenskapen, särskilt när det gällde att reparera kroppsliga skador. I det romerska riket hade man inte samma moraliska och religiösa betänkligheter som senare tiders europeiska läkare.

Ingen protesterade om en läkarstuderande använde sig av slavars eller brottslingars lik för att lära sig mer om människans anatomi och på gladiatorskolorna fanns det gott om tillfällen att skaffa sig praktisk erfarenhet av sårbehandling. De romerska läkarna hade en förståelse för det mänskliga blodomloppet som överträffades först i modern tid. De visste hur blödningar skulle hanteras.

Amputerade skickligt

Amputationer, ett av de vanligaste och mest användbara men också farligaste ingreppen, var någonting som läkarna blev mycket skickliga på. De förstod att fila benstumpen fri från bensplitter efter ingreppet, förbinda alla större blodkärl och sedan täcka stumpen med patientens egen hud. På så sätt förhindrades kallbrand, vilket var något av det farligaste man kunde drabbas av på antikens slagfält. Före operationen fick den olycksdrabbade legionären effektiva smärtstillande medel baserade på opiumvallmo och odört. Total bedövning var dock uteslutet så mycket hängde fortfarande på om läkaren kunde utföra arbetet snabbt och bra. 

Lärde sig av Indien och Egypten

Romarna förstod också att inhämta medicinska kunskaper från andra kulturer. Det gjorde man både från hela sitt vidsträckta imperium och från platser utanför dess gräns. Om någonting fungerade, då använde man det.

Indien var en populär plats att inhämta både kirurgiska tekniker (till och med plastikkirurgi) och medicinalväxter. I Egypten lärde man sig att använda bandage insmorda med honung. Honung var nämligen det bästa bakteriedödande medel man hade att tillgå före upptäckten av penicillinet 1928. Romarna förstod att bekämpa infektioner trots att de inte hade några djupare kunskaper om deras bakomliggande orsaker.

Avancerade sjukhus

Sjukvården upphörde inte efter det att patienten lämnat operationsbordet. Valetudinarium var inrättat för att ta hand om patienterna även under konvalescensen. Arkeologer har hittat rester av flera valetudinaria och murarna talar sitt tydliga språk om ett mycket avancerat sjukhus.

Det första den sårade legionären kom till var en stor mottagningssal, som förmodligen var avsedd för en första bedömning av skadorna. Intill den låg en operationssal upplyst av stora fönster och med angränsande eldrum för värmesterilisering av kirurgiska instrument.

Efter att ha fått kompetent behandling av en medicus fördes legionären över till en sjuksal. Sjukhuset hade cirka 60 sådana, vilket eventuellt innebar en sal för var och en av legionens 60 centuria. I varje sjuksal fanns det förmodligen sängar till tre eller fyra patienter. Salarna låg mittemot varandra på vardera sidan av en lång korridor, vilket gjorde att personalen snabbt kunde ta sig till en sjuksal utan att störa de övriga patienterna. Dessutom innebar rumsfördelningen att smittrisken minskade. Sjuksalarna utgjorde tre av sjukhusets fyra flyglar och de inre hade tillgång till en liten gård. Sjukhuset hade eget kök och sanitära inrättningar. Ventilationen var god samtidigt som det var väl uppvärmt.

Sårade kunde återgå i tjänst

Man tror att den romerska arméns sjukvård räddade uppemot 70 procent av alla sårade som fick behandling i tid. Många av dem kunde senare återgå i tjänst, vilket innebar att Roms satsning på militärmedicin gav gott utbyte i form av friska och stridsberedda legioner. Dessutom blev erfarna veteraner kvar i fält under lång tid.

Publicerad i Militär Historia 9/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också