Slaget i Teutoburgerskogen

År 9 efter Kristus stod romerska riket nära höjdpunkten av sin styrka och makt. Fyrtio år tidigare hade en lång period av blodiga inbördeskrig avslutats och riket hade enats under sin första kejsare, Augustus. Kejsar Augustus, som under sin långa regeringsperiod hade skapat fred och välstånd i sitt rike, hade nu börjat rikta blicken mot områden utanför riktets gränser.

Sedan Augustus adoptivfar Julius Caesars erövring av Gallien på 50-talet f Kr hade Rhen fungerat som rikets nordvästra gräns. Vid ett par tillfällen korsade dock Caesar även Rhen med sin armé för att sätta sig i respekt bland germanerna, och romerska expeditioner på flodens östra strand hade fortsatt.

År 4 e Kr skickade Augustus sin svärson Tiberius Claudius Nero över floden för att besegra områdets germanska stammar. Det var tänkt som det sista steget på vägen till en utvidgning av romarrikets gräns till floden Weser och upprättandet av en ny romersk provins.

Varus guvernör i den germanska provinsen

Augustus gav i uppdrag åt den högättade Publius Quinctilius Varus att bygga upp och utveckla den nya germanska provinsen. Varus var en guvernör av den gamla skolan som redan hade innehaft samma ämbete i Afrika och Syrien, båda två gamla provinser som kuvats grundligt av den romerska övermakten. Där hade Varus kunnat ägna sig åt alla romerska stormäns favoritsysselsättning: göra sig rik på provinsens bekostnad. Nu tänkte han fortsätta med det i Germanien.

Där hade människorna emellertid ännu inte lärt sig att Roms makt var total och betvingande och att man inte hade något annat val än att foga sig i den romerske guvernörens skatteindrivning och godtyckliga domar.

Germanskt uppror år 9

I september år 9 var Varus och hans tre legioner – sjuttonde, artonde och nittonde – på väg från sommarlägret nära den nya gränsen vid Weser mot vintervistet i närheten av Rhen. Under marschen kom det rapporter om att ett uppror hade brutit ut bland de lokala stammarna.

Varus bestämde sig för att agera snabbt och slå ner upproret med sina legioner. För överraskningsmomentets skull ville han marschera genom ett för romarna okänt skogsområde, Teutoburgerskogen.

Arminius fälla

Varus hade ingen aning om att han och hans legioner gick sitt öde till mötes. Rapporterna om upproret var falska. De ingick i en omsorgsfullt gillrad fälla som tänkts ut av en förrädare i Varus egen stab.

Förrädaren var Arminius, en german med romerskt medborgarskap och med romersk rang. Munken Martin Luther lade fram idén att det var en latiniserad form av det tyska namnet Hermann. Som barn hade Arminius skickats som gisslan till Rom, där han fick romersk utbildning och militär träning. Han stred på romersk sida under erövringen av den nya germanska provinsen och hade sedan dess varit en av Varus mest betrodda mannar.

Vi vet inte om det var någon specifik händelse som fick Arminius att vända sig mot sina tidigare vapenbröder, om han alltid hade varit en patriot som nu tog tillfället i akt att befria sitt folk från det främmande herraväldet eller om han var en ambitiös politiker som såg en möjlighet att samla de splittrade germanska stammarna under sin ledning mot en gemensam fiende. Oavsett vilket hans motiv var ledde han nu medvetet Varus legioner i döden.

Gerillataktik mot romarna

Arminius kände sitt offer väl. Han visste att den romerska legionen var i det närmaste oövervinnelig i formation på ett öppet slagfält. Ett frontalangrepp mot en sådan styrka, även med en övermakt av modiga men oorganiserade germanska krigare, skulle vara som att springa rakt in i en motorsåg.

Därför hade Arminius valt en tid, en plats och en taktik som minimerade den romerska arméns styrkor, maximerade dess svagheter och gav germanerna bästa möjliga förutsättningar. Liksom så många andra, både tidigare och senare i historien, som har ställts mot en teknologiskt och organisatoriskt överlägsen motståndare valde Arminius att använda sig av gerillataktik.

De beridna germanska hjälptrupperna, som Arminius ledde, var den romerska arméns spejare och hade god lokalkännedom. Följaktligen hade de alla möjligheter att leda Varus längs en rutt som lämpade sig för bakhåll.

När Arminius hade fört romarna djupt in i Teutoburgerskogen bad han Varus om tillåtelse att lämna kolonnen. Han ville samla de lojala lokala stammarna och förmå dem att bistå legionerna, sa han. Varus lät honom rida iväg – raka vägen till den stora styrkan av germaner som låg och lurpassade på romarna.

Slaget i Teutoburgerskogen

Slaget i Teutoburgerskogen var inte bara ett slag, utan en mängd olika bakhåll av varierande omfattning utspridda längs den romerska kolonnen, som i de täta, stiglösa skogarna hade blivit farligt långt utdragen (15–20 kilometer, enligt moderna uppskattningar). Till och med vädret tycktes vara emot romarna. Ett häftigt regn gjorde marken lerig och svårframkomlig, medan nedfallna trädgrenar skapade oordning i leden.

De romerska legionärerna var med andra ord redan trötta och modlösa när en grupp vrålande germaner plötsligt dök upp ur buskagen och överöste dem med spjut och andra kastvapen. Romarnas stora sköldar var genomblöta av regn och därför tunga och ineffektiva. Och ofta fanns det varken tid eller plats – eller tillräckligt fast mark under fötterna – för att inta normala stridsformationer. Om romarna trots allt lyckades forma en stridslinje retirerade dessutom bara germanerna.

Om romarna i stället hade problem drog germanerna sina svärd och gick i närstrid efter att ha kastat sina spjut mot dem. I strid man mot man, då legionärerna inte kunde ge understöd åt varandra, hade de germanska krigarna betydligt bättre förutsättningar. Efter ett hastigt påkommande blodigt kaos av virvlande yxor och svärd drog sig germanerna tillbaka igen innan ytterligare romare hann undsätta sina kamrater. Sedan gjorde de sig redo att slå till igen någon annanstans vid ett senare tillfälle.

Varus tog legionerna ut på en äng

Germanernas upprepade blixtanfall var visserligen plågsamma för den romerska armén, men än så länge utgjorde de ingen akut fara. Varus beslöt att upprätta ett befäst läger för natten i den mån terrängen tillät. Där kunde han samla trupperna och göra upp planer inför morgondagen. Det viktigaste var att ta sig ut ur skogen – ut på öppen mark, där den romerska legionen hörde hemma.

Så snart solen gick upp bakom de grå molnen satte armén kurs mot närmaste skogsbryn. Varus gav order om att trängens vagnar skulle brännas för att legionärerna inte skulle sinkas. Därmed förlorade armén även sina förnödenheter. Återigen utsattes marschen för blixtanfall, men den här gången lyckades romarna upprätthålla bättre ordning. Till slut tog sig den illa åtgångna romerska armén ut ur skogen och formerade sig på en äng.

Romarna saknade förnödenheter

Nu var situationen den omvända, ansåg Varus. Men till hans stora besvikelse kom ingen segerrusig germansk armé utrusande mot dem ur skogen. Arminius höll klokt nog tillbaka sina krigare. De romerska legionerna var fortfarande en farlig fiende som han inte hade råd att möta på deras egna villkor.

Varus befann sig nu i ett knepigt läge. Han hade inte längre några förnödenheter, så hans armé kunde inte stanna kvar särskilt länge. Men det gick inte att ta sig tillbaka till den lilla smula av romersk civilisation som provinsen utgjorde utan att passera genom Teutoburgerskogen. Snart måste de regnvåta, nervösa legionärerna återigen bege sig in i skogen, där mardrömmen fortsatte.

Arminius utökade plan

Arminius och germanerna hade kanske inte räknat med mycket mer än att tillfoga romarna ett smärre nederlag med sina nålstyng. Under de två första dagarna hade de emellertid lyckats mycket väl, och när romarna nu åter marscherade in i skogen kunde de vålla dem ännu mer skada.

Nyheten spred sig snabbt och andra germanska krigare, som tidigare hade hållit sig utanför, kände lukten av blod och anslöt sig till Arminius. För Arminius, vars styrka hela tiden växte, öppnade sig nu möjligheten att inte bara tillfoga romarna ett förödmjukande nederlag, utan att helt utplåna dem. Därför planerade han att lägga sina trupper i ett samlat, jättelikt bakhåll för hela den romerska armén.

Kalkriese platsen för slaget

Länge visste man inte exakt var någonstans det berömda slaget ägde rum. Men på 1980-talet gjorde en grupp arkeologer på en plats kallad Kalkriese, utanför Osnabrück, stora fynd av romerska vapen och utrustning. Över 5 000 föremål hittades, och även spår av en fästningsvall. Därför antar man att Kalkriese var platsen där det avgörande slaget mellan Arminius och Varus stod.

Slagfältet var ett smalt stycke jord mellan en skog och en mosse, som romarna troligtvis valde för att det var den bästa marschrutten. I så fall drog Arminius återigen nytta av sin romerska träning. Han förutsåg nämligen att romarna skulle välja just den vägen och gav sina krigare order om att gräva en vall längs skogen. Bakom denna fältbefästning kunde hans stora styrka ostört attackera romarna med kastvapen längs hela kolonnens längd.

Germanerna utplånade romarna

Romarna gjorde ett försök att storma den germanska ställningen, men drevs tillbaka. Hela armén befann sig nu i upplösningstillstånd. Några av Varus högsta officerare började fly med sitt kavalleri och lämnade fotfolket åt sitt öde.

Nu gav Arminius order om det sista anfallet. Germanerna tog sina vapen, klättrade över vallen och kastade sig över de slutkörda legionärerna. Det var inte så mycket ett slag som ett blodbad. Arkeologerna har i stort sett enbart hittat romerska vapen vid Kalkriese. Varus och hans närmaste officerare, som redan var sårade efter de många striderna, valde att begå självmord. Ytterst få romare lyckades ta sig ur häxkitteln.

När nyheten nådde Rom blev det ett hårt slag för kejsar Augustus. Källorna berättar att den gamle mannen gick omkring som i ett töcken, försummade sitt yttre och då och då slog pannan i väggen och utbrast: ”Varus, Varus! Ge mig mina legioner tillbaka!”

Drusus jakt på fälttecknen

Tre legioner hade gått förlorade och därmed även tre fälttecken, de berömda romerska örnarna. Det var en förödmjukelse som Rom inte kunde tolerera. Efter Augustus död år 14 beordrade den nye kejsaren Tiberius sin brorson Nero Claudius Drusus att leda en ny armé in i området, krossa upprorsmakarna och återföra de förlorade fälttecknen.

Drusus vann flera segrar över Arminius och stammarna som hade utplånat Varus och lyckades även komma över två fälttecken (det tredje skaffade kejsar Claudius senare tillbaka). För sin prestation fick Drusus hedersnamnet Germanicus.

Germanicus segrar kunde emellertid inte dölja det faktum att Rom var djupt traumatiserat efter Teutoburgerskogen. Siffrorna 17, 18 och 19 betraktades som olycksbådande och användes aldrig mer som beteckning för romerska legioner. Augustus beslöt att låta anlägga ett antal fort längs Rhen och rekommenderade sina efterträdare att låta floden förbli romerska rikets nordvästgräns.

Efter det att Germanicus genom sin kampanj uppnått ”en ärofull fred” drog sig romarna tillbaka från sin germanska provins för att aldrig återvända. Världens mäktigaste stat hade stoppats av ett folk som man hade betraktat som primitiva barbarer.

Publicerad i Militär Historia 4/2012