Spartacusupproret: Slavrevolten hotade Rom

År 73 f Kr tog en grupp om 30–80 gladiatorer till vapen – eller rättare sagt köksredskap som de kommit över – och lämnade sin gladiatorskola i staden Capua.

Syftet med flykten var att undslippa den brutala behandlingen på skolan. Männen försörjde sig som landsvägsrövare – bland annat plundrade de en vapentransport. Varhelst gruppen drog fram såg många andra slavar sin chans att ansluta sig till dem.

För att återupprätta lag och ordning beslöt stadsledningen i Capua att sända ut sin milis. Men bandet hade nu vuxit sig så starkt att det lyckades besegra amatörsoldaterna och lägga beslag på deras vapen.

Slog läger på Vesuvius

Gruppen slog läger på den slumrande vulkanen Vesuvius. Från dess topp kunde man både hålla utkik och göra plundringståg till städerna i närområdet. Att det bara fanns en farbar stig uppför och nedför gjorde berget till en perfekt fästning.

Slavarna började nu organisera sig till någonting som påminde om en militär styrka. De valde tre av sina egna, gallerna Oenomaus och Crixus samt thrakern Spartacus, till likvärdiga ledare och började lära de övriga slavarna att använda vapen.

Man införde grundprincipen att allt rov skulle delas lika. Detta – och chansen till frihet – fick ännu fler förrymda slavar, kanske även en del fria jordbrukare, att ansluta sig till dem.

Då de lokala styrkorna inte kunde hantera slavupproret tvingades Rom gripa in. En av stadens praetorer, Gaius Claudius Glaber, anlände till Vesuvius med 3 000 milissoldater, barrikaderade stigen uppför berget och inledde en belägring.

Glaber och Publius Varinius

Men romarna var inte beredda på motståndarnas oortodoxa metoder.

Upprorsmännen samlade in vinrankor och flätade långa repstegar av dem. Repstegarna använde de för att klättra nedför de branta sluttningarna på andra sidan berget.

Glabers otränade soldater attackerades från en oväntad flank, greps av panik och flydde, varefter rebellerna kunde plundra deras läger och skaffa ytterligare vapen.

Rom svarade återigen med att sända ut en praetor, Publius Varinius. Men han gjorde ännu sämre ifrån sig än Glaber. Av oviss anledning delade han upp sina styrkor, vilket innebar att rebellerna kunde besegra dem en i taget.

Leddes av Crixus och Spartacus

Alla dessa segrar gav upprorsmännen erfarenhet, självförtroende och berömmelse. Alltfler slavar valde att ta risken att fly och ansluta sig till rebellerna på Vesuvius.

Om man ska tro källorna växte deras antal till 70 000, och tack vare Glabers och Varinius nederlag hade de tillräckligt med utrustning för att kunna upprätta en veritabel slavarmé. Den leddes nu av enbart Crixus och Spartacus, sedan Oenomaus stupat.

Både i antik och modern historieskrivning har man gjort en stor sak av en påstådd splittring mellan de två ledarna, som sägs ha lett till en uppdelning av armén.

Det finns en teori om att de var oense om vad gruppens mål var, att den ene ville lämna Italien medan den andre ville stanna och fortsätta med de framgångsrika rövartågen – kanske till och med anfalla Rom.

Enligt en annan teori fanns det etniska spänningar bland rebellerna som gjorde att en stor grupp galler och/eller germaner valde att lämna armén under Crixus ledning.

Sanningen är att vi inte vet någonting om vad som egentligen hände. Vintern 73–72 f Kr angrep rebellerna städerna Nola och Nuceria utanför Neapel samt Metapontion och Thurioi vid Tarantobukten.

Det tyder på att armén faktiskt hade delats upp, men det kan också ha berott på att den hade blivit för stor för att kunna försörja sig på ett och samma ställe under hela vintern.

Slaget vid Garganus

När våren kom marscherade rebellerna norrut. Vi vet att Crixus vid den här tidpunkten opererade separat med en styrka på cirka 30 000 man, men om det var ett tecken på politisk splittring eller bara en taktisk uppdelning i två kolonner är oklart.

I Rom beslöt man att de två konsulerna för år 72 f Kr, Lucius Gellius Publicola och Gnaeus Cornelius Lentulus Clodianus, skulle samla var sin legion och möta rebellerna i fält. Publicola drabbade samman med Crixus vid berget Garganus och utplånade hans styrka.

Det fortsatta händelseförloppet är svårt att pussla ihop, eftersom källmaterialet är motstridigt. Antingen besegrade Spartacus enbart den andra konsuln med sin huvudstyrka, eller båda två.

Sedan gick han antingen mot Rom – innan han bestämde sig för att vända om – eller mot Norditalien, där han besegrade den lokala guvernören innan han drog sig tillbaka till Syditalien.

Det kan vara så att slavarmén gjorde ett försök att ta sig till Alperna och friheten, men att Spartacus gav upp försöket efter Crixus död. Men det kan också vara så att invasionen av de centrala delarna av Italien var ett omfattande plundringståg som avslutades med en planerad tillbakadragning.

Satte in allt för att stoppa Spartacus

År 71 f Kr inledde Spartacus en ny invasion av centrala Italien, men nu hade den romerska senaten bestämt sig för att sätta in alla krafter för att slå ner upproret. Sex nya legioner upprättades, och tillsammans med de två tidigare konsulernas legioner ställdes de under en mans ledning: Marcus Licinius Crassus.

I Crassus ögon var de ständiga nederlagen mot slavarmén ett tecken på dålig moral och bristande mod i de romerska legionerna, så han införde en sträng disciplin för att förbereda dem.

Vi vet att han vid ett tillfälle genomförde en decimering – en vid tidpunkten föråldrad bestraffningsmetod där var tionde man i en enhet avrättades. Men av vilken anledning eller hur många män som drabbades vet vi inte (i källorna anges allt från 50 till 4 000 man).

Crassus ställde upp sex legioner för att stoppa Spartacus och använde de två sista i en omringningsmanöver. Den slog emellertid fel, vilket innebar att de två legionerna led ett försmädligt nederlag.

Hoppades komma till Sicilien

Men med sin huvudstyrka kunde Crassus fortfarande vinna en seger över rebellerna. Spartacus tvingades dra sig tillbaka söderut igen.

Tätt förföljd av Crassus fortsatte Spartacus sin reträtt ända ut på den italienska stövelns tåspets. Därifrån hoppades han kunna segla över till Sicilien med en styrka på 2 000 man och starta ett nytt slavuppror. Men piraterna, vars fartyg han hade hyrt, bröt avtalet.

Crassus, som nu kände att han hade fångat in slavarmén, såg ingen anledning att riskera ett nytt slag. Istället lät han anlägga en befäst linje tvärs över Kalabriska halvön. Han förhindrade även upprorsmännens försök att bygga timmerflottar att ta sig över Messinasundet med.

Pompejus sätts in

Men senaten ville inte höra talas om någon långvarig belägring. Roms ära skulle återupprättas och om inte Crassus ville agera så fanns det kanske andra som ville göra det.

Vid den här tidpunkten hade general Pompejus den store återvänt till Italien med sina veteranlegioner efter ett långt krig i Spanien. Senaten gav honom order att marschera söderut och ansluta sig till Crassus.

Både Spartacus och Crassus kände sig nu pressade. Spartacus var tvungen att bryta sig ut ur den romerska omringningen för att överleva och Crassus måste få till ett snabbt avgörande för att inte tvingas dela sin seger med Pompejus.

Rebellerna stormade de romerska linjerna och många av dem tog sig igenom.

Rebellerna tycks återigen ha delats upp i flera kolonner, kanske till följd av det kaos som måste ha utbrutit under försöken att bryta igenom de romerska linjerna, kanske för att Spartacus auktoritet som ledare hade minskat efter ett antal nederlag.

Crassus styrkor följde efter dem och angrep de spridda grupperna. I vissa fall vann romarna drabbningarna, medan rebellerna gick segrande ur andra.

Vände sig mot Crassus

När Spartacus insåg att den rest av armén som han fortfarande hade kontroll över snart skulle fångas mellan Crassus och Pompejus arméer, valde han att vända om och göra upp med Crassus i ett sista stort slag vid floden Silarus.

Med stor desperation och våldsam kraft anföll rebellerna den romerska muren av sköldar. Spartacus, som själv lär ha försökt ta sig fram till Crassus, dödade två centurioner innan han föll för övermakten. Hans lik återfanns emellertid aldrig, så det finns källor som hävdar att han slapp undan.

En större grupp upprorsmän, som också undslapp nederlaget vid Silarus, fångades och utplånades av Pompejus.

Han skrev skrytsamt till senaten att Crassus kanske hade vunnit på slagfältet, men att det var han, Pompejus, som avslutade kriget. Det var början på en livslång fiendskap mellan honom och Crassus.

Kanske för att betona sina framgångar, kanske för att sätta skräck i Italiens slavar, beslöt Crassus att korsfästa alla sina 6 000 krigsfångar längs Via Appia mellan Capua och Rom.

Men något triumftåg genom Rom fick han inte – han hade ju inte stridit mot någon riktig fiende, bara mot förrymda slavar.

Publicerad i Militär Historia 1/2015