Brittiska soldater går iland från en överlastad jagare i Dover.

Operation Dynamo – evakueringen vid Dunkerque

Över 300 000 allierade soldater räddades till Storbritannien från Dunkerque. Om inte Hitler gett order om halt hade den brittiska expeditionskåren kunnat förintas.

19 maj 2018 av Mathias Forsberg

Kriget på västfronten startade på allvar den 10 maj 1940 – samma dag som Winston Churchill tillträdde som brittisk premiärminister – med att Tyskland anföll Frankrike och de neutrala staterna Belgien, Nederländerna och Luxembourg.

På pappret disponerade varje sida ungefär 140 divisioner och ett likvärdigt antal flygplan och stridsvagnar. Men tyskarna såg till att göra kampen ojämn genom sin överlägsna strategi. 

Fransmännen hade räknat med att tyskarna skulle undvika den befästa Maginotlinjen och istället anfalla genom Belgien. Kärnan i försvarsplaneringen var den brittiska expeditionskåren (BEF) som i händelse av krig direkt skulle avancera in i Belgien och förstärka den belgiska armén. Så skedde också.

Mansteins anfallsplan

Den tyska armén hade dock en ny plan jämfört med 1914, framtagen av Erich von Manstein. Med armégrupp A som huvudstyrka slog man till rakt igenom de svårtillgängliga Ardennerna. 

Tre pansarkårer underställda Pansargrupp von Kleist satte fart mot Engelska kanalen och nådde kusten redan på kvällen den 20 maj. BEF hade i princip hoppat jämfota rakt i den fälla som von Manstein gillrat.

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Nu hade von Kleists pansarförband emellertid nått gränsen för sin förmåga. Antalet insatsberedda stridsvagnar var den 21 maj nere på hälften och infanteriet hann inte säkra terrängen bakom de motoriserade förbanden.

Hitler beordrade halt i 72 timmar

Trots det fortsatte pansarförbanden vissa offensiva rörelser norrut både den 22 och 23 maj, innan en av andra världskrigets mest omdiskuterade beslut fattades: haltordern. 

På Hitlers direkta order beordrades von Kleists pansardivisioner att göra halt i 72 timmar, de fick inte under några omständigheter överskrida en namngiven definierad linje framför Dunkerque.

Haltordern var ett ödesdigert och dumdristigt beslut som har föranlett frågan varför Hitler fattade det. Visserligen slängde han ur sig massvis med svårbegripliga order under sina fortsatta fälttåg, men här hade tyskarna ett till synes öppet läge att avgöra kriget.

Tyska soldater röjer vägen för en Panzer IIIB genom Ardennernas täta skogar. Maj 1940.

© Ullstein/Getty

Pressad Kleist anhöll om paus

I efterhand har man dock konstaterat att idén att göra halt inte var Hitlers, han bekräftade bara ett redan taget beslut. I själva verket var det von Kleist själv som anhöll om en paus i framryckningen, på grund av utmattningen och den sårbara utsträckningen av hans pansardivisioner. 

Den 21 maj hade britterna gått till motanfall söderut och det var på håret att tyskarna själva blev inringade mot kanalen, endast ett innovativt försvar av Erwin Rommels 7. pansardivision (Spökdivisionen), som vände 8,8 cm luftvärnskanoner mot de tunga brittiska stridsvagnarna, räddade situationen.

von Kleists bedömning av situationen delades av von Rundstedt, som sekonderade haltordern. Först senare den 24 maj anlände Hitler till armégrupp A:s högkvarter i Charleville och beslutade då att fastställa beslutet i form av ett Führerdirektiv.

Rundstedt gav Hitler skulden

Haltordern var ingalunda ett förödande, egensinnigt beslut av den stereotypa karaktär som Hitler senare gjorde sig känd för. Snarare var den militära ledningen överens med Führern. 

Efter kriget påstod von Rundstedt att Hitler låg bakom direktivet, vilket rimmade väl med den allmänna bilden av Hitler som inkompetent på det militärstrategiska området och erbjöd von Rundstedt en chans att skyla över sin egen insats. 

Efter kriget passade nästan alla tyska generaler på att skylla olika nederlag på Hitler, oftast i kombination med Luftwaffe.

Ville Hitler skona britterna?

Tittar man på fältkartan såg tyskarnas positioner klart gynnsamma ut, operationen hade gått enligt plan och de tyska förbanden stod närmare Dunkerque än merparten av BEF. Ändå fattade tyskarna ett till synes amatörmässigt beslut som fick negativa konsekvenser för dem under hela kriget. Varför?

En vanlig förklaring är att Hitler ville »skona» BEF för att få Churchill välvilligt inställd till ett fredsavtal. I sitt politiska testamente från februari 1945 ger han en sådan indikation, vilket i kombination med Hitlers kommentarer att Tyskland egentligen inte ville föra krig mot Storbritannien stärkte teorin efter kriget.

Brittiska expeditionskårens Bren Gun Carriers passerar belgare på flykt mellan Bryssel och Leuven den 12 maj 1940.

Teorin om fredsavtal ologisk

Det hela framstår dock som ologiskt. Det finns inget fog för att någon i den tyska ledningen trodde att fredsförhandlingar med Storbritannien var möjliga i detta läge, oavsett hur stora eller små de brittiska förlusterna i Frankrike var. 

Vidare är det svårt att föreställa sig hur det fredsavtal skulle se ut som Churchill skulle kunna tänkas ha accepterat i detta läge. Med både den brittiska flottan och RAF nästan intakta fanns ingen anledning för britterna att acceptera ett fredsavtal med eftergifter.

Striderna på marken talar också emot teorin eftersom bara en del tyska styrkor gjorde halt, främst armégrupp A med sina pansarkårer. Armégrupp B fortsatte offensiven från öster och Luftwaffe upprätthöll trycket över kanalen. Hade Hitler velat ge de allierade fri lejd hade han rimligen beordrat ett mer symboliskt tillbakadragande eller rentav ensidigt eldupphör.

Hitler hade stark position

Hitlers position 1940 var inte lika stark som den var under krigets senare del. Viktigt att komma ihåg är också att i maj 1940 hade han ännu inte fattat några fatala felbeslut. 

Tvärtom hade han stöttat andras våghalsiga strategier som att anfalla Norge och att gå genom Ardennerna, vilka slutat med succé. Den efterkrigstida bilden av Hitler som beslutsfattare fanns inte 1940.

När von Rundstedt efter kriget skyllde på Hitler var det lättare. Führerns alltmer galna och dåliga beslut från senare delen av kriget fanns då i mångas medvetande. Det var med andra ord få som höjde på ögonbrynen när von Rundstedt förde upp ytterligare en punkt på listan över försyndelser.

Motsättning i tyska överkommandot

1940 fanns en motsättning inom det tyska överkommandot mellan traditionella officerare och innovativa officerare som Guderian och von Manstein. Pansargeneralerna försvarade anfallen på djupet och förringade flankriskerna medan de konservativa generalerna såg en fara i att hela offensiven kunde förintas av ett fransk-brittiskt motanfall. 

Det brittiska anfallet den 21 maj gav argument åt den defensiva linjen och genom haltordern den 24 maj utövade Hitler sin auktoritet över krigsmakten genom att befästa en redan fattad order som Führerdirektiv.

Ett suddigt foto visar den kaotiska situationen i Dunkerque. Brittiska soldater ur Royal Ulster Rifles försöker få båtar i vattnet för att ta sig ut till väntande jagare.

© March Of Time/The LIFE Picture Collection/Getty

Prekärt läge för pansarkårerna

En lämplig fråga att ställa är varför haltordern är omtvistad. Lägeskartan från den 22 och 23 maj visar ett tyskt läge som är prekärt. Tre utmattade pansarkårer utan tillräckligt underhåll eller infanteriunderstöd står i en smal korridor mellan stora fientliga truppstyrkor. 

Att i det läget blotta ryggen, vända norrut och anfalla i en terräng full av träsk och kanaler är inte det mest logiska alternativet. Boulogne, Calais och Dunkerque var förvisso små städer. Men deras medeltida stadskärnor med vindlande smågator var en mardröm för stridsvagnar. 

En liknande manöver mot Warszawa den 7 september 1939 slutade i katastrof för två tyska pansardivisioner och detta hade man i färskt minne.

Senare under kriget lärde sig de tyska officerarna att ju mer kaotisk situationen var, desto mer var den till tysk fördel eftersom deras förband var tränade att agera utan order uppifrån. I slutet av maj 1940 fanns dock inte den insikten.

Tyskarna prioriterade att nå Paris

Söder om korridoren befann sig 1,5 miljoner franska soldater och fler än 100 000 brittiska soldater redo för strid. Risken för ett samlat motanfall söderifrån var än större. Samtidigt hade tyskarna momentum på sin sida och såg en möjlighet att slå Frankrike ur kriget med en samlad pansaroffensiv mot sydväst.

För att kunna rulla mot Paris och Bordeaux krävdes dock att pansarreserven fick vila, snarare än att användas för att slå ut ett brohuvud i ogynnsam terräng. Det är lätt att stirra sig blind på BEF, men större delen av den tyska fienden var fransk och grupperad söderut. 

Att göra halt och spara pansarförbanden var logiskt i enlighet med rådande tysk doktrin, där pansarförband bröt igenom på djupet och infanteriförbanden fullbordade och eliminerade fientliga förband.

Ramsey planerade operation Dynamo

Förberedelserna för en total brittisk evakuering inleddes den 20 maj, men inledningsvis utan att fransmännen underrättades. Operationen fick beteckningen Dynamo efter det rum som genererade elektricitet till den bunker vid Dover där planeringen skedde. 

Utformningen leddes av viceamiral Bertram Ramsey med en påtaglig nervositet för att BEF och i förlängningen hela kriget stod på spel. »Endast ett mirakel kan rädda BEF nu», sade general Alan Brooke, som ledde 2. armékåren i BEF. Britterna räknade med att som bäst evakuera 30 000–50 000 soldater under högst 48 timmar.

Båtar av alla möjliga storlekar och typer användes för att rädda expeditionsstyrkan. Här bogseras småbåtar via Themsen till Dunkerque.

© Keystone/Getty

Führerdirektiv nummer tretton

Vid den tyska fronten uppstod förvirring över läget. »Vi var bokstavligen mållösa», sade general Heinz Guderian. Överste Ritter von Thoma, senare känd inom Afrikakåren, rapporterade att han kunde skåda den praktfulla Saint-Éloikyrkan på torget i Dunkerque i sin kikare. Varför stanna här? 

Efter flera dagars diskussion fastställdes dock haltordern som Führerdirektiv nummer tretton och istället skulle Luftwaffe slå ut brohuvudet. 

Det var väl optimistiskt att förlita sig på flygvapnet eftersom det i princip var omöjligt att utradera ett brohuvud från luften, men även på grund av att de tyska piloterna var lika slutkörda som pansartrupperna efter två veckors intensiva operationer.

Preussare såg havet som en barriär

Tyskarna hade också maximal otur med vädret. Då det var vindstilla men dimmigt underlättades ilastningen på stränderna samtidigt som rörelserna på stranden doldes under ett skyddande hölje. Totalt var det bara två och en halv dag med bra flygväder över Dunkerque.

De kontinentala tyskarna kunde inte förutse hur snabbt det kunde gå att evakuera så stora styrkor sjövägen. Det preussiska arvet hade skapat en god armé men också bevarat föreställningen om havet som en barriär, inte en möjlighet. Tyskarna trodde inte ens det var möjligt att få ut fler än 20.000–30.000 soldater och ansåg det därför dumt att förhasta sig och riskera förluster i onödan.

Gort valde Dunkerque för evakueringen

När ordern gavs om operation Dynamo skred chefen lord Gort raskt till verket. Läget var svårt och krävde en massiv reträtt samtidigt som några tyska förband stod närmare Dunkerque än merparten av de brittiska divisionerna. Dessutom fanns 150.000 franska och belgiska soldater i frontavsnittet. 

Gort identifierade ändå Dunkerque som den mest lämpliga punkten för evakuering. Stranden öster om staden var Europas längsta sandstrand och här kunde stora styrkor samlas och skeppas ut under kontrollerade former.

Tätt packade på stranden väntar tusentals allierade soldater på att evakueras från Dunkerque. Foto från maj 1940.

© picture Post/Hulton Archive/Getty

Operation Dynamo igång den 27 maj

Över 850 civila brittiska båtar från hela södra England mobiliserades för evakueringen och den 26 maj förklarades nationell bönedag i Storbritannien; hela nationen höll tummarna för soldaterna i Belgien. 

Operation Dynamo inleddes formellt den 27 maj och den första dagen evakuerades knappt 8.000 soldater. Då hade ryktet redan spritt sig i leden och de brittiska soldaterna började ana oråd.

För Jeff Haward från London började tecknen den 23 maj när hans förband retirerade förbi en fransk förrådsdepå. Haward bevittnade hur franska soldater förstörde fältkanoner och satte utrustning i brand. »Jag tänkte att om de gör det redan nu, så kommer nog saker och ting att börja bli rätt tuffa.» 

Haward minns att hans förband åkte på vägarna med en allmänt kaotisk stämning runtomkring, överallt såg han flyktingar och soldater irrande i olika riktningar medan tyska granater slog ned och spred död och förintelse.

"Magnifik brittisk disciplin"

James Bradley »upplevde riktigt magnifik brittisk disciplin där vid la Panne [stranden öster om Dunkerque], vilket lärde mig något om livet. Soldaterna gick ut i vattnet, de stod i rader om fyra. Tidvattnet kom in, och gick upp, och drev sedan ut igen. 

Jag minns tre tidvatten och att vi var kvar där över natten. Någon fick lämna ibland, men när han kom tillbaka åkte en hand upp någonstans och ropade ›här borta, här borta!›. Det var bara så typiskt brittiskt.»

Den goda disciplinen upprätthölls och underlättades av det gynnsamma vädret som möjliggjorde för fartygen att ta upp soldater direkt från stranden. Otåligheten och rädslan var ständigt närvarande och för en del brast det. 

Flera officerare med ansvar för samordning »försvann» bara och antogs ha flytt med något av fartygen. Andra härdade ut i larmet och köerna under en beskjutning som ökade från dag till dag, allt eftersom tyskarna kom inom skotthåll och vädret blev klarare de sista dagarna.

Tidvattnet försvårade evakueringen. Här har lastbilar använts som en brygga för att komma ut till väntande fartyg.

© SZ-Photo/IBL

Kaotiskt på stranden i Dunkerque

Jeff Haward, som sett franska soldater förstöra sin utrustning, fick höra vilda rykten om berusade officerare som tappat kontrollen och soldater som börjat löpa amok och skjuta mot sina egna i ren galenskap på stranden.

Andra var helt förvirrade. Några soldater hade fått order att retirera mot Dunkerque, men visste inte ens var staden låg eller att de faktiskt hade kommit rätt. Haward kom till slut ombord på en båt, efter nästan fyra dygn utan sömn, och somnade på däck så fort han slog sig ned. Hans enda minne av överfärden är att någon ropar »vi är framme i Folkstone nu».

Simmade ut till jagare

Charles Lowe anlände till Dunkerque näst sista evakueringsdagen, den 2 juni, och såg tyskt flyg svepa över stranden. Varje gång planen försvann fick Lowe en känsla av att leva igen medan »känslan av att ligga med ansiktet ned i sanden och höra planen ovan gav en känsla av total hjälplöshet och ensamhet, jag kan inte beskriva rädslan jag upplevde när ljudet av flygplanens eld kom närmare».

Lowe, som var en stark simmare, blev alltmer otålig när han fick syn på ett par brittiska jagare på redden. Han uppskattade att de låg en engelsk mil ut, bestämde sig för att ta saken i egna händer och bröt sig ur ledet ned mot vattnet. Sedan kastade sig Lowe i vattnet och började simma mot jagarna.

Jag simmade mellan kastad utrustning, knuffade döda kroppar åt sidan i vattnet, och var livrädd att jagarna skulle lämna, men mot slutet blev jag upptäckt i vattnet. Kort efter att jag blivit upplockad satte fartyget kurs mot England. Sjömännen gav mig mat och en sjöuniform inför hemkomsten.

Ångfartyget Mona’s Queen räddade 1 200 personer. På sin andra tur till Dunkerque den 29 maj gick hon dock på en mina och sjönk utanför hamnen.

© Imperial War Museum

Ökad takt på evakueringen

På de 48 timmar som britterna trodde sig ha till förfogande innan tyskarna skulle stänga av hamnen lyckades de bara skeppa ut 25.000 soldater.

Som tur var för britterna fick de mer än en vecka på sig och på operation Dynamos tredje dag ökade antalet överskeppade soldater till nästan 50. 000. Successivt fick man bättre ordning på evakueringen i själva hamnen och kunde öka takten rejält. 

Det fanns två stenlagda vågbrytare som britterna fick till ett bra logistiskt system för att använda. De flesta trupperna som gick ombord i hamnen äntrade via någon av dessa pirer. Kajerna i själva hamnen var skadade och manöverutrymmet alltför begränsat för det stora antalet fartyg i rörelse. 

Pirerna blev istället perfekta ilastningskajer och hade rum för flera fartyg i linje då den längsta var över 1,5 kilometer lång. Snart styrdes därför merparten av fartygen till pirerna i hamnen. 

Undantaget var den 30 maj, då alla fartyg från Dover istället styrdes mot stranden på direkt order av Ramsey, detta efter att sex handelsfartyg och en jagare sänkts inne i hamnen av tyskt flyg och givit upphov till ett felaktigt rykte att den var spärrad.

Franska styrkor stred som eftertrupp

Sista linjen i det brittisk-franska försvaret bestod av franska styrkor som kämpade oupphörligt i tio dagar för att hålla linjerna öppna. De stred som eftertrupp och var sist att dra sig ur linjen. Louis Poubel var underofficer i spaningsbataljonen som höll en ställning med tre kulsprutor vid Codekerque, precis utanför Dunkerque:

Vi stred där i tre dagar, vårt uppdrag utfördes till fullo, och på morgonen den 3 juni kom order att retirera och gå ombord på ett fartyg. Vi sprang till hamnen, men väl där kunde vi inte gå ombord. Det var folk överallt på stranden, jag hade inte kunnat föreställa mig att det var så mycket folk, jag trodde vi skulle vara nästan ensamma på stranden. Men jag såg bara två båtar, och ytterligare två som stod i brand. 

Efteråt förstod jag att engelsmännen hade sprängt båtarna för att blockera hamnen, men vi kunde inte komma ombord någonstans och förstod att det inte fanns något sätt att undkomma. Det var en sådan fullständig besvikelse. Det enda som nu skulle kunna hända var krigsfångenskap. Det hände ett par dagar senare.

Även fransmän räddades under operationen. Här väntar franska infanterister vid Malo-les-Bains i början av juni.

© Bridgeman/IBL

Poubels tidsangivelse var antagligen en dag för tidig, eftersom nästan 25.000 soldater evakuerades natten mellan den 3 och 4 juni och först därefter spärrade brittiska flottan inloppet till hamnen genom att sänka fartyg. 

40.000 fransmän lämnades på stranden

Att bli kvarlämnade på stranden var av naturliga skäl en stor besvikelse för honom och de nästan 40.000 franska soldater som blev kvar där efter att ha stridit så att deras kamrater undkom. Den sista brittiska eftertruppen på 4.000 soldater evakuerades natten mellan den 2 och 3 juni.

Under de inledande fyra dygnen transporterades endast brittiska soldater, de första fransmännen skeppades ut första dagen den 31 maj. Totalt var 112.000 av de 338.000 evakuerade fransmän. 75.000 av fransmännen undkom de sista två dagarna tillsammans med ett mindre antal belgiska, tjeckiska och polska soldater samt en del franska och belgiska civila. 

Lord Gort själv seglade över Engelska kanalen den 31 maj på order från högre ort, han fick under inga omständigheter riskera att tillfångatas då det befarades bli en stor tillgång för den tyska propagandan.

Både tyskar och britter firade seger

När de sista 40.000, mestadels franska, soldaterna marscherade till krigsfångenskap i Tyskland infann sig en känsla av seger hos båda sidor, som var tydlig inte minst i pressen och militära dagorder. Samtidigt fanns där en känsla av förlust. Britterna hade tvingats fly hals över huvud från krigsskådeplatsen på kontinenten och tyskarna hade snöpligt sett sitt byte slinka ur deras fälla.

Winston Churchill tog upp frågan med tydlighet den 4 juni med sitt berömda »vi skall kämpa på stränderna»-tal i underhuset. I samma tal, som hölls i en aura av framgång och självförtroende, fanns en tydlig passus om att »vi måste vara mycket försiktiga att inte tillskriva detta attributen för en seger. Krig vinns inte genom evakueringar».

För Storbritannien var framgången psykologisk, den ingöt mod i en kamp som bara en vecka tidigare såg hopplöst dyster ut. För de enskilda soldaterna var det en lättnad att undslippa fem år i tyska fångläger. 

De tyska pansarkårerna vände söderut efter evakueringen och körde med häpnadsväckande hastighet mot Paris och Bordeaux utan att ha malts ned i Flanderns sankmarker.

De allierade lämnade mängder med utrustning efter sig. Här har gevär, matkärl och uniformskläder slängts på stranden.

© SZ-Photo/IBL

Operation Dynamo och kriget

Operation Dynamo påverkade dock inte läget i kriget nämnvärt, trots att det kan låta märkligt. Under maj–juni uppgick den brittiska krigsmaktens förluster i Frankrike till nästan 70.000 man, varav ungefär 40.000 fångar. 

Förutom de som evakuerades vid Dunkerque evakuerades ytterligare 150.000 brittiska soldater från övriga Frankrike, tillsammans med 50.000 soldater som främst var polacker eller tjecker. De kom att strida i brittisk uniform och fick med sig merparten av sin utrustning.

Räknar man bort Dunkerque fick således britterna hem över 150.000 färdigutrustade och stridsklara soldater, som mer än väl var tillräckligt för försvaret av de brittiska öarna. Vid fronten i Medelhavet fanns ytterligare stridsklara förband.

Britternas brist på vapen

Problemet sommaren 1940 var brist på utrustning, inte brist på soldater. BEF hade förlorat alla stridsvagnar samt stora delar av artilleriet och fordonsparken. Många av de evakuerade hade inga vapen att tillgå när de för syns skull stationerades på den engelska sydkusten. 

Det skulle ta över ett år innan utrustningen hade ersatts, och då hade RAF redan avvärjt hotet. 

På lång sikt var det naturligtvis bättre att ha 250.000 man i rullorna än att inte ha dem, men den brittiska armén led ingen brist på manskap förrän i juli–augusti 1944 och då var kriget redan avgjort, plus att den amerikanska armén i Europa täckte manskapsbehovet med råge.

Merparten av de franska soldaterna skeppades tillbaka till Frankrike, där knappt hälften hann sättas in i strid igen. Alla hamnade ironiskt nog i tysk fångenskap. Knappt 3 000 soldater anslöt sig till de Gaulles fria franska armé och ytterligare några tusen anslöt i den andra evakueringen, men för merparten av de franska soldaterna som evakuerades från Dunkerque var det ett äventyr i onödan.

Indirekt förlust för båda sidor

Dunkerque är en fantastisk uppvisning av mod och marin logistik från britternas sida och offensiven dessförinnan en militär uppvisning utan motstycke av den tyska armén.

Evakueringen gav båda sidor en känsla av seger att förmedla till soldaterna medan många liv gick till spillo, och många andra räddade genom individuellt mod och offervilja. Operationen blev dock indirekt en förlust för båda sidor och det kanske sammanfattar dessa dagar på försommaren 1940 – i krig finns inga vinnare.

Publicerad i Militär Historia 8/2017

Se evakueringen i Dunkerque skildrad i den amerikanska propagandafilmen Why we fight, regisserad av Frank Capra, i spelaren nedan.

Kanske är du intresserad av...

Läs också