Anders Gustavsson i sovjetisk löjtantsuniform.

Svensken som stred för Stalin

Anders Gustavsson var major i Röda armén under andra världskriget. När Leningrad belägrades hamnade han mitt i hetluften.

23 februari 2018 av Jan-Olof Nilsson

Den 15 februari 1942: Det har varit svårt med livsmedelsförsörjningen, många har dött av hunger. […] Åter beskjuter de fördömda fascisterna staden. […] Antalet dödsfall har varit mycket stort de senaste månaderna. På gatorna ser man dagligen liktåg, men det är inte som förr. Likvagnar och till och med likkistor saknas. De flesta lik körs bort på vanliga små kälkar invecklade i en filt, ett fint stycke eller gamla kläder. Jag är glad att Ludmila och barnen evakuerades i höstas. De befinner sig på sjukhus i Ilek. Det oroar mig.

Orden skulle kunna vara skrivna av vem som helst av Leningrads hundratusentals svältande invånare den där fasansfulla vintern när belägringen av staden var som värst och fler än 4 000 dukade under varje dag. 

Major i Röda armén

Men de är skrivna av en svensk. Svårt tärd av sjukdom, kyla och hunger skrev han ner dem i den dagbok han alltid bar med sig. Hans namn var Anders Gustavsson, major i Röda armén.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Anders Gustavsson föddes i halländska Tvååker 1899. Föräldrarna var småbrukare och då gården bar sig dåligt flyttade familjen snart till Falkenberg, där fadern fått arbete. Anders Gustavsson visade tidigt prov på studiebegåvning, men några högre studier kom inte på tal för en fattig pojke i det tidiga 1900-talets Sverige. Istället tog han arbete som typograf på Falkenbergs Posten, där han snart blev politiskt aktiv.

Anders Gustavsson med sin fru Ludmila som dog i sjuksäng under andra världskriget.

Drabbades av Stalins utrensningar

Revolutionen i Ryssland 1917 gjorde starkt intryck på Gustavsson och 1925 sändes han genom Sveriges kommunistiska partis försorg till Sovjetunionen för att studera det kommunistiska exemplet på plats. Redan året därpå var han bofast.

Under sina fyra år vid Volgatyskarnas fakultet i Moskva träffade Anders Gustavsson sitt livs kärlek, Ludmila. Han älskade henne förbehållslöst och passionerat. Paret flyttade till Leningrad (idag S:t Petersburg), där de fick två döttrar.

Anders var obrottsligt lojal gentemot sovjetstaten och Stalin, men drabbades ändå av utrensningarna på 1930-talet. Han uteslöts ur partiet, men fick behålla livet. 

1939 tilläts han återinträde och efter tyskarnas anfall mot Sovjetunionen 1941 var den språkbegåvade svenskens kunskaper i tyska genast eftertraktade inom Röda armén.

Belägringen av Leningrad

Hösten 1941 står tyskarna vid Leningrads portar. Det är nu helvetet börjar. När den tyske fältmarskalken von Leebs styrkor inte lyckas inta staden beslutar man istället att svälta den till döds. Belägringen förvandlas till en utdragen dödskamp i vilken fler än 630 000 av Leningrads invånare och försvarare dukar under, flertalet av dem av svält.

Även Anders Gustavsson är nära att dö av umbärandena. Han väger knappt 49 kilo och är svårt sjuk av skörbjugg när han slutligen tas in på sjukhus och sakta börjar återvända till livet.

Anders Gustavsson tjänstgjorde huvudsakligen vid en enhet som spred flygblad och sände högtalarpropaganda över fiendens linjer, inte sällan längst fram i skyttegravarna, varför han kom att bli inblandad i flera strider. 

Evakuerades över Ladoga

Tack vare sina värdefulla språkkunskaper evakuerades han från den inringade miljonstaden i juli 1942. Detta var möjligt då tyskarna aldrig helt lyckades stoppa trafiken över Ladoga.

Över 630 000 Leningradbor svalt ihjäl under den tyska belägringen 1941–44. Kroppar på gatorna var en vanlig syn.

© SZ-Photo/Scherl/IBL

Han tjänstgjorde under de kommande åren på ett flertal frontavsnitt och avancerade först till kapten och slutligen till major i Röda armén. Dagboken var en ständig följeslagare och han nedtecknade allt han såg och upplevde. I april 1944 deltog han i stormningen av Sevastopol. Två veckor senare kom brevet han alltid fruktat skulle komma en dag:

Idag fick jag brev från Ludmila. Det var hennes sista brev, hon var dödssjuk och kunde inte ens underteckna det. […] Jag har inte gråtit på många år, men idag grät jag bittert och länge. […] Jag har förlorat det käraste jag ägt, det dyraste och bästa, min Ludmila.

Återvände till Leningrad

Efter kriget kunde Anders Gustavsson åter ta hand om parets barn. Han lämnade armén och återvände till Leningrad där han verkade som universitetslektor i språk under återstoden av sitt yrkesverksamma liv. Han gjorde några få återbesök i Sverige, det sista kort innan han avled 1990.

Anders Gustavsson är den ende svensk som uppnått majors grad inom Röda armén. Med erfarenheter från Leningrads belägring och en hel rad olika frontavsnitt är hans livsöde helt unikt ur många synvinklar. Hans upplevelser från kriget hade dock kunnat förbli helt bortglömda. Om det inte vore för dagboken!

Anders Gustavssons noggranna anteckningar återfanns en tid efter hans död i den gamla lägenheten på Prospekt Nauki, i den stad som då fått namnet Sankt Petersburg, men som Anders själv aldrig kände under något annat namn än Leningrad. Artikelförfattaren Jan-Olof Nilsson lyckades 1999 spåra upp Anders Gustavssons handskrivna dagbok.

Publicerad i Militär Historia 7/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också