Tysk soldat på ön Texel, Nederländerna.

© Past Pix/SSPL/Getty

Tysklands sista strider

När de allierade stormade fram mot Berlin vid andra världskrigets slut lämnades flera fickor med tyska förband. Områden med ibland hundratusentals soldater förvandlades till öar av Tredje riket och höll ut in i det sista.

15 juni 2018 av Lars Gyllenhaal
Rhodos under andra världskriget. Tysk stridsvagn passerar stadsmuren.

En StuG III Ausf G med Schürzen passerar Rhodos gamla stad.

© Wehrmacht

Rhodos: General gav sig utan strid

Kapitulerade den 8 maj 1945.

Den grekiska ön Rhodos vid Turkiets kust tillhörde under en lång period Turkiet, från 1912 Italien. 

Den tyska militära närvaron här stod på sin spets 1943–44, då den 7500 man starka Sturm-Division Rhodos präglade ön med stormkanonvagnar och stridsvagnar. Märkligt nog prioriterades Rhodos även efter D-dagen i Normandie så pass att divisionens stridsvagnsbataljon kvarhölls.

I krigets slutskede utsågs Otto Wagener, som varit rådgivare åt Hitler, till chef för öns tyska styrkor. General Wagener meddelade Tredje rikets sista överhuvud, storamiral Karl Dönitz, så sent som den 7 maj 1945 att garnisonen var inställd på att hålla ut »så länge det av oss erfordras».

Dagen därpå skrev han dock under ett kapitulationsdokument inför brittiska officerare.

Spår av andra världskriget finns i form av hundratals bunkrar, varav de flesta först hyst italienska soldater. I en avlägsen by står ännu en övergiven barack kvar med målningar från dess forna tyska ockupanter. I en annan by, Eleousa, finns fler byggnader som använts av italiensk och sedan tysk militär. Det råder ännu sommaren 2017 en spöklik stämning på platsen.

Lettisk SS-soldat i Kurland 1945.

© Nationaal Archief

Kurland: Hilpert höll ut mot Röda armén

Kapitulerade den 8 maj 1945.

Även Röda armén tillät mer eller mindre att en betydande del av den tyska krigsmakten blev kvar i Kurland (en stor del av Lettland) fram till krigsslutet.

Generalöverste Carl Hilpert ledde de omringade styrkorna i Kurland ända fram tills han med över 200 000 soldater kapitulerade den 8 maj 1945.

Hilpert avled som krigsfånge i Moskva 1947.

Andra världskriget, Dunkerques befrielse från tyskarna. Tjeckiska soldater firar på en stridsvagn.

Frivilliga tjecker på en Cromwell stridsvagn i Dunkerque.

© Marku

Dunkerque: Tjecker erövrade staden

Kapitulerade den 9 maj 1945.

Spelfilmen Dunkirk har på kort tid medvetandegjort miljontals människor om den nordfranska staden Dunkerques roll för britternas anda och militära förmåga 1940. Kanske någon filmregissör nu kunde göra en film om stadens nästan lika märkliga krigsslut?

De allierade försökte i september 1944 nämligen inta Dunkerque, men staden var för välförsvarad av tyskarna. Dunkerque besköts därefter med artilleri och flygbombades intensivt. För att snabbt tränga in i Tyskland behövde man inte ta alla delar av Frankrike. Först den 9 maj 1945 gav dess tyska garnison under viceamiral Friedrich Frisius upp.

En smula märkligt är dock kanske att det blev en tjeckoslovakisk general, inte en brittisk, som tog över staden. Viktigare än så var inte Dunkerque för britterna. 

Minnessten i Saint-Nazaire över den tyska kapitulationen.

Atlantkusten: Hårdnackat ubåtsförsvar

Kapitulerade i Saint-Nazaire den 11 maj 1945. 

Atlantkusten var inget de allierade bekymrade sig över efter D-dagen. Längs kusten hade tyskarna byggt upp välskyddade ubåtsbaser, som La Rochelle, känd från filmen Das Boot.

Den allierade belägringen av basen inleddes i september 1944 men viceamiral Ernst Schirlitz höll den med drygt 11  000 man fram till den 9 maj 1945. Ubåtsbasen Lorient med sina 24 500 man gav upp dagen därpå.

Saint-Nazaire innehöll ännu fler soldater, 30 000 man, under generallöjtnant Hans Junck. Följaktligen kapitulerade man sist av ubåtsbaserna i Frankrike, den 11 maj. 

På pansarmuseet i franska Saumur finns ett synnerligen speciellt vapen bevarat från striderna, en Tigerstridsvagn som motståndsrörelsen använde för att försöka bryta igenom det tyska försvaret. Denna Tiger hade tillhört tunga SS-pansarbataljonen 102.

Observationstornet MP4 på Gurnsey var en av hundratals bunkrar som tyskarna lät bygga på Kanalöarna. Infällt: Generalmajor Siegfried Heine (mitten) kapitulerar ombord på HMS Bulldog.

© Antonio Siwiak/Alamy/IBL samt Imperial War Museum

Kanalöarna: Hit nådde aldrig D-dagen

Kapitulerade på Alderney den 16 maj 1945.

Minst lika besynnerligt som Dunkerque är fallet med Kanalöarna intill Normandie, som lyder under den brittiska kronan. De större av dem är Jersey, Guernsey, Alderney, Sark och Herm och alla togs de av tyska Wehrmacht 1940, utan motstånd.

Tyskarna valde att – till skillnad från britterna – satsa rejält på Kanalöarnas försvar och befäste dem därför med hundratals bunkrar, flera tusen soldater, grovt kustartilleri och Panzer-Abteilung 213, en stridsvagnsbataljon utrustad med erövrade Renault Char B1.

Kanalöarnas befolkning behandlades väl av tyskarna, som ville skapa en PR-bild av hur deras tänkta ockupation av själva Storbritannien skulle se ut. Mindre väl behandlade man de fångar som fördes till öarna för att bygga de tyskarna befästningarna.

När Normandie 1944 invaderades av de allierade struntade man bara i att försöka ta Kanalöarna. Man kringgick dem eftersom de inte spelade någon roll för erövringen av Normandie.

De enda stridshandlingar som utspelade sig på Kanalöarna blev därför luftangrepp, först från tysk och sedan allierad sida. Därtill några smärre brittiska kommandoräder.

Kort före krigsslutet var matsituationen på Kanalöarna nära katastrofstadiet och insatsen då av ett svenskt Röda kors-fartyg med förnödenheter anses ha räddat många öbor. Både Jersey och Guernsey har gett ut flera frimärken till minne av det svenska fartyget Vega.

Hitler hade lojala chefer på Kanalöarna, som även i maj 1945 sannolikt hade följt order om att idka motstånd vid angrepp. Men när ordern från Tyskland om motsatsen kom, så följde man den. 

Tyskarna kapitulerade ombord på det brittiska fartyget HMS Bulldog den 9 maj. För kanalön Alderney med sin SS Baubrigade 1 (1. SS-byggbrigad) dröjde befrielsen dock ytterligare en vecka, till den 16 maj. Enbart på Alderney hade över 400 personer avlidit under tyska byggprojekt.

Gigantiska mängder tyska vapen och ammunition från Kanalöarna sänktes i havet men än idag finns många imponerande tyska bunkrar i gott skick att se, liksom museisamlingar. 

Georgiska soldater ur bataljon Königin Tamara i Holland 1945.

Några av de georgier som var med om upproret poserar på en bild tagen i Nederländerna flera månader efter krigsslutet. 

© Nationaal Archief

Texel: Georgier revolterade på holländsk ö

Kapitulerade den 20 maj 1945.

Fram till april 1945 var den holländska ön Texel ett av de lugnare tyskockuperade områdena. Bakgrunden till att det då plötsligt utbröt en blodig strid på ön var att där fanns hundratals georgier i tysk tjänst. Sammanlagt över en miljon sovjetmedborgare tjänstgjorde i tyska förband 1941–45.

Hur många av dessa som var frivilliga av ideologiska skäl är högst osäkert. Många anmälde sig snarare för att få mer mat, undslippa slavarbete eller för att när tillfälle gavs fly. Emellertid fanns det bland flera folkgrupper i Sovjetunionen också ett massivt missnöje med Stalin och kommunismen. 

Det fanns därför olika motiv till varför man kom i tysk tjänst. Flera hundratusen ryssar, ukrainare och balter bytte sålunda sina sovjetiska uniformer mot tyska, liksom drygt trettiotusen georgier.

De georgiska befälen på Texel blev i början av april 1945 medvetna om att de snart skulle skickas iväg från ön. Bataljonen, kallad Königin Tamara efter en legendarisk georgisk drottning, skulle omvandlas från bevakningsförband till frontförband och sättas in mot de västallierade. När detta sjunkit in bestämde man sig den 5 april för att inleda ett uppror mot sina tyska arbetsgivare.

Först lyckades de georgiska upprorsmännen överrumpla och döda ett stort antal tyska soldater. Men det tyska artilleriet på ön hann bemannas och därefter krympte området som georgierna behärskade. Tyska förstärkningar anlände samtidigt som den holländska motståndsrörelsen började understödja georgierna.

Striderna på Texel fortsatte ända fram till den 20 maj, då kanadensiska soldater landsteg och särade på sidorna. Då hade över 800 tyskar, 565 georgiska soldater och 120 nederländska civila stupat på ön. 

Tyska soldater i Lyngen, nära Tromsö, sommaren 1945. Soldaterna har sprättat bort höghetsmärkena (örnen) från sina uniformer.

© Fritz Anker

Norge: Fjällförband fastnade i norr

Kapitulerade på Svalbard den 4 september 1945.

När Danmark blev befriat några dagar före Norge, den 5 maj 1945, var landet formellt fritt. Emellertid utkämpades det mindre eldstrider mellan danska motståndsmän och tyska soldater även efter det.

Det västallierade ledarskapet ansåg sig ha små resurser att avdela för Norge och det var därför ett viktigt stöd för ordningen att flera tusen norska så kallade polistrupper – som utbildats i Sverige sedan 1943 – kunde rycka in i södra Norge direkt vid krigsslutet. Några kompanier av polistrupperna var då sedan flera månader tidvis i stridskontakt med tyska patruller i de nordligaste delarna av landet.

Reguljära brittiska enheter, senare även några amerikanska, anlände till Norge efter kapitulationen för att beslagta större tyska vapen och styra upp transporterna av tyska soldater mot deras hemländer (ett betydande antal var österrikare).

Men dessa brittiska och amerikanska soldater var aldrig så många att deras närvaro blev påfallande annat än på enstaka mindre orter.

Detta innebar att särskilt norr om Narvik fortsatte de tyska förbanden att sköta sig själva ännu flera månader efter krigsslutet i Europa. De var baserade i avlägsna fjällställningar och transportmöjligheterna var begränsade. Det var en fin och vilsam tid, berättade en av dem som var med för mig – den österrikiske bergsjägaren Fritz Anker.

Samma situation präglade den lilla tyska väderenhet ur tyska Kriegsmarine som blivit kvar på norska Svalbard, alltså mycket långt uppe i Arktis. Den fick ge upp och överlämna sina vapen till de allierade först den 4 september 1945. Inte för att de önskat hålla ut så länge, utan därför att de tidigare fienderna varit för upptagna för att plocka upp dem.

Kanske är du intresserad av...

Läs också