Westland Wapiti från RAF på spaningsuppdrag i Kurdistan 1934.

© Getty images/All over Press

Brittisk terrorbombning i Mellanöstern

Under andra världskriget blev terrorbombning ett välkänt begrepp. Men strategin att bomba civila, för att betvinga militära motståndare, användes redan på 1920-talet av det brittiska flygvapnet RAF.

15 mars 2018 av Lars Ericson Wolke

 I spåren av det första världskriget skakades under 1920- och 30-talen en rad kolonier av oroligheter eller formliga uppror mot sina västerländska herrar. Mer eller mindre i skymundan för västerländsk media slogs dessa uppror ned, ofta med sällsynt brutala medel. 

Så skedde till exempel gemensamt av fransmän och spanjorer i Marocko, dock först efter omfattande truppinsatser, medan franska trupper med stor möda slog ned revolter i Syrien. Gemensamt för dessa västerländska truppinsatser var att man använde flyg i stor omfattning för att utan större åtskillnad bomba både militära och civila mål.

Detta gäller i hög grad också den brittiska bekämpningen av oroligheter i imperiets kolonier. För det brittiska flygvapnet RAF gällde det dessutom att marknadsföra sig inför en oviss framtid. Såväl den brittiska armén som flottan ville efter krigsslutet 1918 upplösa det självständiga flygvapnet och fördela män och materiel på de båda egna vapengrenarna.

Britter bröt löften om självständighet

Problemen med uppror var särskilt akuta i de arabiska områden som före 1918 hade lytt under det osmanska väldet, men som nu på olika sätt styrdes av britterna, främst Irak men också Palestina och Jemen. Under kriget hade britterna frikostigt delat ut löften om självständighet till araberna men också till judarna i Palestina, löften man inte ville kännas vid när oljefynden i framför allt Irak växte i betydelse.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

 Vid en konferens i Kairo om Mellanösternfrågor, ledd av kolonialministern Winston Churchill, föreslog RAF-chefen, flygmarskalken Hugh Trenchard att hans RAF skulle få ta över ledningen för den typen av ”polisoperationer” i kolonierna och att RAF-förband skulle förläggas till oroliga kolonier. 

Särskilt ville Trenchard ta över ledningen av operationerna mot upprorsgrupperingar i Irak. Men just kriget i Irak skulle visa såväl förmågan som begränsningarna hos RAF-förbanden i den här typen av krigföring, eller little wars som den gängse anglosaxiska termen lyder.

Bakom taktiken att använda bombningar för att slå ner uppror i kolonierna låg chefen för RAF 1919–29, Hugh Trenchard.

© Getty images/All over Press

Irak elddopet för RAF

Irak blev det verkliga elddopet för RAF:s deltagande i kolonialkrig. Det var också det av Storbritanniens många kolonialkrig under 1920-talet som blev det i särklass kostsammaste, både i pengar och människoliv.

Redan i november 1914 landsteg trupper från det brittiska Indien i Basra. Sedan fortsatte striderna mot områdets turkiska herrar ända fram till freden 1918. Då hade britterna kontroll över större delen av området, men hade samtidigt förlorat 100 000 man, varav en tredjedel stupade.

Med det Osmanska rikets sammanbrott spreds också betydande mängder vapen, alltifrån handeldvapen till kulsprutor, granatkastare och även tyngre vapen. En del hamnade i händerna på olika motståndsgrupper som sedan kom att nyttja dem i strid mot sina nya herrar, britterna.

Kurder och turkar angrep Mosul 1919

 Redan 1919 hjälpte 2 000 assyriska soldater britterna att försvara den nordliga staden Mosul mot förenade kurdiska och turkiska angrepp. För säkerhets skull hade britterna också delat ut löften om självständighet för assyrierna och andra kristna grupper i norra Irak samt Persien (Iran). Inte heller dessa självständighetslöften kunde eller ville britterna infria och resultatet blev ytterligare missnöjda folkgrupper.

1920 exploderade Irak i ett våldsamt uppror där både araber och kurder angrep britterna. Trots att det vid upprorets början fanns drygt 60 000 brittiska soldater i landet hade de brittiska förbanden svårt att ens hålla sina ställningar, än mindre slå ned revolten. Upprorsmännen var väl beväpnade och många av dem hade erfarenhet av militärtjänst i den turkiska armén. 

Ytterligare 30 000 brittiska soldater sändes till Irak tillsammans med två divisioner ur RAF, vilket innebar en fördubbling av flygstyrkorna i landet. Flygplanen användes till spaning, understöd av de egna markförbanden i omfattande konventionella strider med upprorsstyrkor och evakuering av brittisk personal undan framryckande irakier. 

Först mot slutet av 1920 var upproret nedkämpat, men till priset av 1 040 döda britter och ytterligare 1 228 skadade, medan motståndarsidan beräknades ha förlorat 8 450 stupade.

RAF hade både flyg- och markstyrkor i Irak under 1920- och 30-talen. Här delar av en pansarbilsskvadron i öknen 1922.

© Getty images/All over Press

Åtta RAF-divisioner i Irak

De mänskliga och ekonomiska kostnaderna för att bekämpa revolten blev en chock för den brittiska regeringen. Därför tog den tacksamt emot RAF:s förslag att den framtida kontrollen över Irak främst skulle ske med flygförband och det till en betydligt lägre kostnad än om stora arméförband spreds ut över landet.

På hösten 1922 bestod de brittiska ockupationsstyrkorna i Irak av åtta RAF-divisioner och ytterligare fyra pansarbilsskvadroner tillhörande RAF med stöd av 15 000 irakiska soldater och poliser. Principiellt viktigare var att hela den militära ledningen av de brittiska operationerna i Irak hade placerats i händerna på en flygofficer.

Samtidigt var också ett betydande antal soldater från det brittiska Indien förlagda till Irak, men kostnaden för dem syntes inte i den brittiska statsbudgeten utan gick via den indiska regeringens militärbudget.

Så kunde regeringen i London säga att alla brittiska förband hade dragits bort från Irak, förutom ett antal flygskvadroner. I praktiken var det en lek med ord, RAF hade kraftfullt stöd på marken av brittiskstyrda arméförband flera år efter Iraks formella självständighet 1932.

Bombade byar i straffaktioner 

De brittiska flygstyrkorna genomförde under 1920-talet ett betydande antal straffaktioner mot arabiska och kurdiska byar som ansågs vara tillhåll för upprorsmän. Det uttalade syftet var att genom urskillningslös bombning tvinga civilbefolkningen att ta avstånd från och sluta stödja upprorsmännen, för att på det sättet indirekt krossa revolten.

 Detta var inget nytt operationsmönster för den brittiska krigsmakten, tvärtom. Men med de nya stora områden som det brittiska imperiet fick ansvar för efter freden 1919, främst Palestina och Irak, fanns inte alltid möjlighet till tidsödande marscher genom ökenliknande landskap. 

Då var en snabb straffexpedition med bombning från RAF:s flygplan ett effektivare sätt att slå tillbaka ”utan behovet att upprätthålla långa kommunikationslinjer som bara åt upp trupper och pengar”, som krigsministern Winston Churchill uttryckte sig just 1920.

Colonial Air Control

Den brittiska flygstaben hakade på det politiska stödet för att befästa sin ställning som en självständig vapengren vid sidan av armén och marinen. Flyget var som gjort för att kontrollera stora ökenlandskap där europeiska soldaters hälsa och stridsduglighet snabbt gick ned på grund av klimatet. 

Så föddes begreppet ”Air Control” eller ”Colonial Air Control” för att beskriva den nya brittiska taktiken för att upprätthålla kontroll över motspänstiga undersåtar i imperiets olika delar.

Storbritanniens kolonier i Mellanöstern under 1920- och 30-talet.

© Lönegård & co

"Hänsynslöst och utan restriktioner"

I ett memorandum från försvarsdepartementet förklarades hur den västerländska teknologin kunde nyttjas för att undertrycka upprorsstämningar:

När det gäller vissa envisa raser är det viktigt att övertyga dem om det fåfänga för den som inte har flygplan att stå emot flyganfall, men det anses att förstörelse av levnadsförutsättningarna och den materiella förstörelsen genom tung och återkommande flygaktivitet oundvikligt kommer att uppnå det önskade resultatet.

Wing Commander J A Chamier, en av RAF:s högsta officerare, konstaterade 1921 att:

Som mål utses helst den mest otillgängliga byn inom den mest framträdande stammen som man önskar bestraffa. Alla tillgängliga flygplan måste sättas in … Anfallet med bomber och kulsprutor måste vara hänsynslöst och utan restriktioner och genomföras oupphörligt dag och natt, mot hus, invånare, odlingar och boskap … Jag vet att detta låter brutalt, men det måste vara brutalt från början. Hotet i sig kommer sedan i framtiden att visa sig vara tillräckligt effektivt om läxan är ordentligt inlärd en gång för alla.

 Den typen av resonemang mötte självfallet mothugg. Churchills efterträdare som krigsminister, Worthington-Evans, konstaterade redan på sensommaren 1921 att om RAF:s enda sätt att utöva kontroll över ett område bestod i att ”bomba kvinnor och barn i byarna” så tvivlade han på att det skulle gå att få Iraks fäder och mödrar att acceptera det brittiska styret. 

I parlamentet i London anklagades RAF också för inhuman krigföring och när en labourregering tillträdde 1924 minskade manöverutrymmet för det brittiska flygets agerande i kolonierna.

RAF bombade skattevägrare

I en promemoria med den talande titeln Anteckningar om användande av metoder för flygstridskrafterna i Irak konstaterades med illa dold belåtenhet att ”inom 45 minuter kan en stor by i praktiken utraderas och en tredjedel av dess invånare dödas eller skadas av fyra eller fem plan”.

Den typen av framgångar stärkte självfallet de brittiska militärer som började se bombanfall utan restriktioner mot civila som en omistlig del av de egna säkerhetsstyrkornas arsenal.

RAF:s användningsområde utsträcktes hela tiden. I Irak blev det snart en viktig del av det brittiska flygets uppgifter att angripa områden som vägrade att betala skatt till de brittiska myndigheterna. Men oftast innebar insatserna att RAF:s angrepp följdes upp av markförband ur den indiska armén eller av brittiskvänliga irakiska styrkor.

Brittiska bombplan över Irak 1935. 

© Getty images/All over Press

Kurdiskt uppror 1923–26

Flygets begränsningar och förmågor i olika typer av operationer visade sig tydligt under det kurdiska uppror som i flera år skakade norra Irak mellan 1923 och 1926. Under ledning av shejk Mahmud reste sig kurder mot britterna och började dessutom inleda hemliga förhandlingar med Turkiet, som aldrig accepterat förlusten av det irakiska Kurdistan efter världskrigets slut.

Brittiskt flyg utförde under flera månader ett stort antal bombanfall mot kurdernas huvudstad Suleymaniyeh, men utan mätbara resultat på det kurdiska motståndet. Först när RAF gick över till mera direkt stöd åt de egna markförbanden i form av spaning och flygunderstöd började man nå effekt med sina insatser.

Trots det i högsta grad blandade resultatet lyckades RAF:s företrädare under 1920-talet väl med uppgiften att bygga upp myten om flygstridskrafternas billiga och effektiva kamp för att hålla kontroll över imperiet.

Kritik mot terrorbombningen

Men kritiker saknades inte, allra minst inom armén. Såväl i Indien som från Aden hävdade höga arméofficerare att metoden att ständigt bomba civilbefolkningen sannerligen inte skapade några förutsättningar för en fredlig brittisk administration av de aktuella områdena. RAF försvarade sig med att man oftast varnade byarna innan anfallen utfördes och att flygplanens bomber bara dödade enstaka civila och mest orsakade materiell förstörelse.

Häri ligger självfallet en grundläggande motsättning mellan RAF:s argumentation för bombanfall mot civila mål och samma flygvapens försvar för den typen av bombkrig mot obeväpnade. Det var ju just terrormomentet, förmågan att utså skräck hos de bombade som skulle garantera ett fortsatt lugn i området, och det kunde bara uppnås om bombningen var snabb och skoningslös enligt RAF:s egna flygkrigsteoretiker.

Därmed var förvarning och enbart materiell förstörelse per definition otillräckliga metoder i den här typen av flygkrig. Det indiska flyghögkvarteret accepterade också ytterst motvilligt år 1923 att utdela varningar till civilbefolkningen innan man angrep.

Bombade fel kurdiska byar

Värre var att flygplanen ofta helt enkelt angrep fel byar. För de flesta brittiska piloter var den ena byn den andra lik från luften och från åren kring 1930 finns mängder av exempel på hur brittiska plan bombade helt oskyldiga byar i såväl den indiska Nordvästprovinsen som i det irakiska Kurdistan.

Befälhavaren för det brittiska bombkommandot under andra världskriget Arthur Harris var under mellankrigstiden bland annat chef för RAF i Palestina.

De flesta incidenterna kunde dock döljas utan att vare sig parlamentet i London eller brittiska journalister fick kännedom om dem. För säkerhetsläget på plats betydde varje felaktig bombning naturligtvis en svår belastning för myndigheterna.

Uppror i Palestina 1936–39

Begränsningarna för RAF:s möjligheter att på egen hand bidra till kontrollen över ett oroligt område visade sig tydligt när öppna stridigheter bröt ut i det brittiska protektoratet Palestina. En arabisk revolt rasade mellan 1936 och 1939 och riktade sig dels mot de brittiska myndigheterna, som ju svikit sitt löfte från världskriget till araberna om självständighet, dels mot den ökade judiska invandringen från Europa där antisemitismen i Nazityskland blivit allt brutalare.

1938 nåddes en våldsam kulmen då minst 15 000 beväpnade upprorsmän bekämpade de brittiska styrkorna som snabbt tillfördes avsevärda förstärkningar. Under det året dödades 486 arabiska civila, 292 judar, 69 brittiska militärer och 1 138 arabiska motståndsmän.

Arthur Harris ville bomba mer

RAF:s högste chef i Palestina var Arthur Harris, som under andra världskriget skulle göra sig känd som Bomber Commands högste chef och ytterst ansvarig för bomboffensiven mot Tyskland. 

Harris hävdade att det bästa sättet att få slut på det arabiska upproret var att fälla en 125-kilos eller en 250-kilosbomb på varje upproriskt samhälle: ”Det enda som araben förstår är en hård hand och förr eller senare måste den användas.”

 Armén avvisade dock helt den typen av taktik eftersom man ansåg att bombningar av städer och större byar bara skulle förvärra en redan obehaglig situation och dessutom skapa en internationell proteststorm mot Storbritannien. 

Till skillnad från Nordvästprovinsen i Indien eller de kurdiska delarna av Irak var Palestina ingen avlägsen plats utan fullt av diplomater och journalister som snabbt skulle rapportera varenda händelse, inte minst om RAF angrep fel byar eller städer med urskillningslösa bombanfall.

Det har, med viss rätt, hävdats att den brittiska armén genom sitt motstånd faktiskt räddade RAF undan en opinionsmässig katastrof genom att i tid sätta stopp för Arthur Harris planer. 

Man kan fråga sig vad som hade hänt om Harris karriär avslutats i Palestina 1938 och han inte funnits på plats i England 1942 och så energiskt förespråkat hänsynslösa bombanfall mot Tyskland. Hade då flygkriget 1942–45 sett annorlunda ut? 

Kanske, kanske inte, men tankeexperimentet visar ändå hur slumpen kan leda historiens utveckling in på i efterhand till synes oundvikliga vägar.

Publicerad i Militär Historia 1/2010

Kanske är du intresserad av...

Läs också