Många olika slags fartyg gick i konvoj med brittiska flottan under första världskriget.

© Mary Evans / IBL

Konvojerna vann första världskriget

När Tyskland började använda ubåtar mot handelsfartyg under första världskriget var det nära att Storbritannien svältes ut. Men genom att omorganisera sjöfarten i eskorterade konvojer ändrades förutsättningarna på ett sätt som blev krigsavgörande.

23 juni 2018 av Marco Smedberg

Redan några månader efter krigsutbrottet 1914 började Tysklands 31 ubåtar att revolutionera sjökriget. När ubåtsperiskop, såväl riktiga som falska, började rapporteras längs Storbritanniens kuster drabbades britterna närmast av panik. 

Hotet mot deras mäktiga flotta var uppenbart. I detta skede av kriget inriktades de tyska ubåtarna mot att försöka sänka fientliga örlogsfartyg. Den omfattande brittiska civila sjöfarten anfölls inte.

Brittisk handelsblockad mot Tyskland

Väl medvetna om sjötransporternas betydelse proklamerade däremot britterna omgående en handelsblockad mot Tyskland. Därefter stoppades neutrala staters fartyg på väg mot Tyskland och deras last kontrollerades. Hittades otillåten sådan, så kallat kontraband, togs den i beslag.

Som en direkt konsekvens av de brittiska åtgärderna började den tyska marinledningen att diskutera möjligheterna att låta ubåtarna anfalla handelsfartyg. Svårigheterna låg i att följa de internationella krigslagarna. Att ubåtar skulle sänka sina offer utan förvarning ansågs av många, inklusive marinminister Churchill, som ociviliserat och otänkbart. 

Å andra sidan var det svårt för ubåtsbesättningarna att se logiken i att örlogsfartyg fick angripas överraskande medan civila fartyg på väg till örlogsfartygens baser med militär last skulle särbehandlas. 

Dessutom utnyttjade britterna ofta krigslisten och sedvänjan att använda neutrala länders flaggor för att försöka skydda sina handelsfartyg. Risken att träffa »äkta» neutrala fartyg ökade när frustrerade ubåtschefer försökte skilja på olika typer av mål.

Tysk krigszon runt Brittiska öarna

Britterna å sin sida stärkte sin blockad mot Tyskland och förde upp allt fler typer av råvaror på sin spärrlista. Blockaden blev total när den slutligen kom att omfatta även livsmedel. 

Som ett motdrag mot detta stryptag beslöt sig tyskarna för att intensifiera sitt ubåtskrig och proklamerade i februari 1915 en krigszon runt de brittiska öarna och i Engelska kanalen.

En tysk ubåtsbesättning betraktar sitt senaste offer, ett sjunkande handelsfartyg 1918.

© Mary Evans/IBL

Inom angivet område varnades även neutrala fartyg för att de löpte risken att sänkas utan förvarning. Neutralt tonnage stod för en fjärdedel av alla transporter till och från Storbritannien. Den avgörande frågan var hur de neutrala länderna skulle agera om deras fartyg började sänkas.

USA skickade en skarp protest till Tyskland redan innan ubåtskriget expanderade. På en amerikansk förfrågan svarade tyskarna att man var villig att avbryta sitt ubåtskrig om britterna hävde sin blockad. Britterna svarade ja på att avbryta livsmedelsblockaden men nej till blockaden av råvaror, vilket tyskarna inte accepterade.

Ubåtskaptenerna fick ansvaret

Den tyska marinledningen försökte kompromissa sig ur dilemmat. Ubåtscheferna beordrades att inte bekämpa neutrala fartyg om det inte säkert kunde fastställas att de hade fientliga avsikter. 

Det kom att vila ett stort ansvar på dessa relativt unga ubåtschefer. I osäkra situationer var de tvungna att ensamma fatta snabba beslut om att anfalla eller låta bli. Allierade fartygschefer i blockadtjänst hade fördelen att inte behöva sänka några neutrala fartyg utan bara skicka dem i hamn.

Egentligen var den tyska ubåtsflottan för svag för att lösa sin nya uppgift. Förkrigsstudier pekade på att det skulle behövas cirka 200 ubåtar för att effektivt skära av Storbritanniens transportvägar. När denna första ubåtskampanj inleddes den 28 februari disponerade tyskarna bara 37 ubåtar. 

Tyska ubåtar sänkte 115 handelsfartyg 

Men trots att de var så få sänkte de under våren 1915 inte färre än 115 fartyg mot en förlust av fem egna ubåtar. Det berodde i sin tur mycket på att det fanns gott om mål i form av enskilda och utspridda fartyg.

Trots att det nu var krig eskorterade britterna, till skillnad från under segelepoken, inte längre civila fartyg. Rederierna ville inte låta sina fartyg anpassa farten efter det långsammaste fartyget i en konvoj. Det betraktades som slöseri med tid.

Sänkningen av Lusitania.

© Norman Wilkinson/The Illustrated London News

Bara trupptransporter fick eskort

Den brittiska marinledningen tyckte att det saknades eskortresurser beroende av att man prioriterade att bygga fler slagskepp. Dessutom ansågs det svårt att manövrera fartygen i en konvoj (detta hade man å andra sidan klarat av under segelepoken, då det var betydligt svårare). 

Däremot eskorterade britterna under hela kriget sina viktiga trupptransportfartyg över Engelska kanalen till Frankrike och de anfölls aldrig.

Sänkningen av Lusitania

Den 7 maj 1915 var det brittiska passagerarfartyget Lusitania på 31 500 ton på väg från New York till Liverpool. Hon hade tagits i tjänst 1907 och var ett av världens mest kända fartyg. 

Lusitania var inget civilt fartyg utan klassades som hjälpkryssare och användes till att frakta ammunition från USA, vilket innebar att amerikanerna bröt mot sina neutralitetsregler. Fartyget var dessutom förberett för att bestyckas med kanoner.

Lusitania hade en besättning på 702 man och medförde 1 257 passagerare varav drygt 500 kvinnor och barn. Av resenärerna var dessutom 218 amerikanska medborgare. 

Det fanns inga soldater ombord som gjorde fartyget till ett legitimt mål. Däremot medförde det ammunition: i lastrummen fanns 4,2 miljoner gevärspatroner, 5 000 (ofarliga) granathylsor och 3 200 tändrör. Dessutom fanns farlig last i form av 46 ton råvaror till sprängämnesframställning.

Lusitania utan eskort

Grundat på en effektiv signalspaning när ubåtarna sände radiomeddelanden om sina positioner till Tyskland försökte det brittiska amiralitetet bedöma var ubåtsfaran var akut. Man varnade regelmässigt egna fartyg, men märkligt nog skickades inget fartyg ut från den närmaste örlogsbasen för att eskortera Lusitania.

Hög fart ansågs utgöra ett skydd i sig eftersom en ubåt i uläge bara gjorde fem knop. Lusitania till och med sänkte farten från 21 till 18 knop för att komma fram till Liverpool i takt med tidvattnet. Ubåtshotet gjorde dock att Lusitania hade sina livbåtar hängande ut över fartygets sidor.

Britter och amerikaner uppmanades att lämna över civila fartyg till flottan och att hjälpa till i byggandet av nya fartyg. Amerikansk propagandaaffisch från 1917.

© Mary Evans/IBL samt Library of congress

1200 dog när U20 anföll

När Lusitania ändrade kurs utanför Irlands södra kust hamnade den väntande tyska ubåten U 20 inom skotthåll och avfyrade en torped på 700 meters avstånd som träffade midskepps. Efter bara någon sekund följde en kraftigare detonation, vilken sannolikt var den farliga lasten som exploderade. 

Lusitania krängde över åt styrbord och sjönk efter bara 18 minuter. Av besättning och passagerare omkom 1 200 personer, varav 128 amerikaner.

Sänkningen blev snabbt första världskrigets mest omskrivna tragedi. De allierade vann en stor propagandaseger när den framställdes och upplevdes som ytterst brutal, fartygets last höll britterna tyst om. 

Den amerikanska opinionen blev antitysk och protester och tal om krig ledde till tyska restriktioner. Ubåtscheferna beordrades att inte sänka större passagerarfartyg utan inrikta sig på andra mål.

Q-fartyg skulle lura upp ubåtarna

Ubåtarnas dilemma var att om de gick i ytläge och varnade sina offer löpte de större risker. Mot ubåtar i uläge saknades ännu effektiva motmedel. Som en nödlösning introducerade britterna under sommaren beväpnade och maskerade handelsfartyg. 

Dessa ubåtsfällor kallades för Q-fartyg eftersom de första hade Queenstown på Irland (numera Cobh) som bas. De användes som lockbete för att försöka lura upp ubåtarna till ytan där de kunde bekämpas.

En annan metod som också prövades var att låta en trålare bogsera en brittisk ubåt i uläge. Om en tysk ubåt i ytläge närmade sig trålaren kastade man loss bogserkabeln. Trålaren hade via en kabel också telefonförbindelse med den bogserade ubåten som varnades och kunde angripa tyskarna. 

Men sedan britterna på detta sätt faktiskt lyckats sänka två tyska ubåtar under sommaren anpassade tyskarna sin taktik och bogsermetoden avbröts.

Kejsar Vilhelm stödde försiktig linje

Ubåtskriget oroade både britter och tyskar. Det brittiska amiralitetet såg till förluster och brist på effektiva motmedel. Den tyska marinledningen tvekade inför de politiska riskerna och kejsaren stödde den försiktiga linjen. Britterna konstaterade att förlusten av 480 civila fartyg 1915 ändå bara utgjorde knappt fyra procent av den väldiga brittiska handelsflottan. 

Däckskanonen användes främst för anfall på mindre fartyg i syfte att spara torpeder. Tysk ubåtsbesättning i Atlanten 1917.

© Ullstein/IBL

Å andra sidan minskade nybygget av civila fartyg genom att flottan tog stora varvsresurser i anspråk. Dessutom ökade behovet av fartyg i takt med att kriget spreds till fler fronter som krävde sjötransporter, vilket gjorde att britternas läge blev alltmer ansträngt.

Skulle tvinga britter till fredsförhandlingar

I slutet av 1916 hade de allierade förlorat runt tusen handelsfartyg. Medellivslängden för ett sådant på Atlanten var mindre än tio enkelresor. Britterna bedömde att om sänkningarna fortsatte i samma takt skulle försörjningen kollapsa. 

Tyskarna räknade med att om ett oinskränkt ubåtskrig kunde resultera i förluster på 600 000 ton per månad skulle det också skrämma bort neutralt tonnage. Med sin import reducerad med 40 procent skulle Storbritannien tvingas förhandla om fred inom fem månader. Här bedömde både britter och tyskar läget på samma sätt. 

Hösten 1916 förlorade de allierade 65 fartyg för varje förlorad tysk ubåt.

Försökte få fram hydrofoner

Britternas problem var att ubåtarna bara kunde bekämpas i ytläge. Sjunkbomber fanns endast i ett begränsat antal och man kunde inte lokalisera ubåtar under vatten. För att lösa detta arbetade britterna intensivt på att utveckla hydrofoner, men dessa blev operativa först hösten 1917. Tidiga modeller var svåra att använda och inte särskilt tillförlitliga.

I en alltmer desperat jakt på motåtgärder förordade Royal Navy offensiva svep med jaktgrupper mot ubåtarnas troliga marschrutter i förträngningar och utanför deras baser. Men det var som att leta efter en nål i en höstack. 

Försöken att lura upp ubåtarna med hjälp av Q-fartyg fungerade inte heller särskilt bra. Tyskarna lärde sig att upptäcka maskeringarna och anföll dem då i uläge med torpeder. 

Att ubåtarna ibland anföll i ytläge berodde på att de då kunde gå med högre fart och på att många mål kunde bekämpas med däckskanoner, vilket sparade torpeder.

Oinskränkt ubåtskrig

Uppmuntrad av ubåtarnas framgångar i Medelhavet i kombination med att de tyska slagskeppen i Nordsjön tvingats till passivitet efter sjöslaget vid Skagerrak i maj 1916 bestämde sig slutligen den tyska militärledningen för att inleda ett oinskränkt ubåtskrig.

Detta proklamerades den 1 februari 1917 inom en krigszon i östra Atlanten där alla civila fartyg riskerade att angripas utan förvarning. Med tanke på de politiska riskerna var det ett farligt beslut. 

Ett amerikanskt förband landstiger i Liverpool 1918. 

© Getty

82 ubåtar runt Storbritannien

För insatserna runt Storbritannien kunde den tyska flottan sätta in 82 ubåtar varav bara en tredjedel fanns i sina operationsområden, resten var på väg dit eller hem till sina baser på översyn. Därmed vilade denna tyska krigsansträngning på knappt 30 ubåtsbesättningar. Nu var frågan om dessa skulle hinna strypa sjöfarten kring Storbritannien innan USA gick med i kriget.

Resultatet överträffade alla tyska förväntningar och samtliga allierade farhågor. Under perioden februari–juni uppgick de allierade förlusterna till över 2,5 miljoner ton. April var den värsta månaden (inte ens under andra världskriget nåddes samma resultat) med 458 sänkta fartyg om 841 000 ton.

Britterna mörkade förlusterna

Den brittiska regeringen lyckades dölja sanningen och föra den egna befolkningen bakom ljuset. Genom att publicera egna förluster av enbart större fartyg utan kommentarer, samtidigt med tyska sänkningsuppgifter fick man dem senare att framstå som groteskt överdrivna.

I verkligheten var de tyska uppgifterna bara marginellt felaktiga. Storbritanniens försörjning var på gränsen till att kollapsa och varven hann inte ersätta det sänkta tonnaget. När läget var som värst var livslängden för ett handelsfartyg på Atlanten nere i fyra resor och det fanns bara sex veckors förråd av livsmedel.

Konvojer från maj 1917

Krisläget tvingade dock amiralitetet att agera och i slutet av april togs beslut om att börja organisera konvojer. Den första om sexton fartyg i tre kolonner och två eskorterande Q-fartyg avgick från Gibraltar den 10 maj 1917. 

På vägen förstärktes konvojskyddet av tre små korvetter. Utanför Englands kust anslöt några jagare och konvojen anfölls inte, vilket var en stor framgång. Den kritiska faktorn för britterna var just tillgången till jagare, eftersom dessa även behövdes för att skydda slagskeppen.

I början av sommaren prioriterades att skydda inkommande konvojer och deras viktiga last. Ur de första tolv eskorterade konvojerna som anlände till Storbritannien förlorades endast ett fartyg. I takt med ökade framgångar minskade rädslan för att angripas och man ökade konvojernas storlek till 36 fartyg.

Svårt angripa konvojerna

När ubåtarna upptäckte att det var svårt att komma i skottläge mot de sicksackande konvojerna och att eskorten tvingade dem att dyka, vilket omöjliggjorde användning av däckskanonerna, inriktade de sig istället på utgående konvojer. Även sänkta tomma lastfartyg minskade Storbritanniens importmöjligheter. 

Men britterna bemötte detta i augusti genom att låta eskorter av utgående konvojer möta inkommande konvojer och följa dem tillbaka. Detta krävde en noggrann planering men gick att genomföra även om det slet på eskortfartygens personal. Åtgärderna gav resultat och förlusterna minskade ytterligare.

En starkt bidragande orsak till framgångarna var att man genom att samla fartygen i konvojer gav ubåtarna färre mål att anfalla. Bland utspridda fartyg hittade ubåtarna alltid något mål att bekämpa medan konvojerna ofta helt undgick att upptäckas.

Flygspaning mot ubåtarna

Marinflyget började också bli betydelsefullt. I slutet av 1917 utnyttjade de allierade 300 flygplan och 100 luftskepp över konvojerna i havsövervakning mot ubåtarna. Vid upptäckt tillkallades eskortfartyg. Hotet tvingade ubåtarna att dyka, vilket begränsade deras aktionsradie och fart. Bill Argent var navigatör och signalist i Royal Naval Air Service:

Till slut var även jag med i kriget. […] Den 26 juni överraskade vi en ubåt i ytläge. Ubåtschefen greps uppenbarligen av panik, för när ubåten dök och luckorna stängdes glömdes några man kvar på däck. Några dagar tidigare hade vi fått rapport om att en ubåt opererade i vårt område. Vi upptäckte sedan ett tankfartyg som blivit torpederat och såg hur det simmade massor av folk i brinnande olja. 

Detta var min första kontakt med döden. Hatten av för handelsflottans män. De går igenom allt detta, förlorar kamrater och räddas för att sedan mönstra på igen. Vi hade i alla fall möjligheten att slå tillbaka, vilket de stackarna aldrig kunde.

Amerikanska trupptransporter 

Att de allierade lyckades bemästra ubåtshotet var krigsavgörande. Dels räddades Storbritannien, dels var det en förutsättning för att kunna transportera de amerikanska förstärkningarna över Atlanten. 

De tyska ubåtarna misslyckades totalt med att bekämpa de amerikanska trupptransporterna. Våren 1918 skeppades drygt 200 000 man per månad till Europa närmast utan motverkan, bara tre fartyg sänktes och 68 amerikaner dog. 

Totalt transporterades över två miljoner amerikanska soldater över Atlanten. Med hjälp av dessa förstärkningar kunde de allierade sedan driva tillbaka tyskarna i Frankrike hösten 1918 varpå kriget tog slut.

Publicerad i Militär Historia 7/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också