Röda armén beskjuter myteristerna på Kronstadt.

© Viktor Karlovitj Bulla

Matrosernas myteri på Kronstadt slogs ner

I mars 1921 krossade Röda ­armén myteriet på Kronstadt i Finska ­viken. Den nya bolsjevik­­regimen slog brutalt tillbaka mot vad den ­ansåg vara en kontra­revolution. Matrosernas ordervägran betraktades som förräderi i krig.

28 juni 2018 av Axel Andersson

Runt klockan tre på morgonen började de lojala kommuniststyrkorna röra sig ut över isen. Tystnaden var absolut. De tidigare dagarnas snöoväder hade övergått i tjock dimma. Vita överdragskläder hjälpte till att göra infanteristerna näst intill osynliga. Rökning var strängt förbjuden. 

Soldaterna hade fått extra matransoner, men en officer hade, föga uppmuntrande, varnat dem för att sår i magtrakten blev värre om man hade ätit före strid. Spänningen kan knappast heller ha stimulerat aptiten. 

Många av soldaterna som marscherade där i vårvinternatten hade utkämpat både en revolution och ett blodigt inbördeskrig. Så hade även fienden som väntade vid andra sidan isen.

Myterister på flottbasen

Försvararna på Kronstadt hade avsevärda fördelar på hand, även om deras trupper endast utgjordes av runt 15 000 man jämfört med 50 000 i den anfallande styrkan. 

Flottbasen Kronstadt, på ön Kotlin i Finska viken, bevakades 1921 av ett antal fort och två toppmoderna slagskepp, så kallade dreadnoughts. Manskapet var fast beslutet att försvara den revolution som de varit med om att skapa. Det var därför de gjort myteri mot det kommunistiska partiets styre. Nu väntade de på motreaktionen.

Det skulle bli en slakt. Många, men inte alla, bland de regeringstrogna under Michail Nikolajevitj Tuchatjevskij nådde fram till rebellerna på Kronstadt. Den sista biten krälade de över isen som redan börjat smälta. Andra blev kvar ute på det frusna havet.

Hårda strider inne i Kronstadt

När attacken upptäcktes började försvararna svepa över de anfallande leden med maskingevärseld. Samtidigt rev artilleriet upp hål i isen. De anfallande, nedtyngda av vinteruniform, vapen och extra matransoner, sjönk ned i det mörka kalla vattnet. 

Av dem som kom upp på de befästa stränderna väntade blodiga stadsstrider på den lilla ön (som inte är större än halva Lidingö). De försvarande sköt från alla håll – från fönster, fort, skepp och fabriksområden. Blodet färgade snön på gatorna röd.

Röda armén anfaller Kronstadt över isen. En del soldater gick igenom isen när hål revs upp av artilleriet.

Spontan revolt mot kommunisterna

De attackerande hade ändå haft tur i oturen. Myteristerna på Kronstadt anklagades från början för att ha startat en kontrarevolutionär resning mot det unga Sovjet. Inte mycket tyder på detta. Ett tecken på myteriets spontana, snarare än konspiratoriska, karaktär var att det uppenbart hade varit bättre för styrkorna på Kronstadt att vänta en vecka eller två så att isen hann gå upp. 

De hade inte ens sett till att spränga isen runt ön för att försvåra attacken när den väl kom och göra det möjligt för de två stora slagskeppen Petropavlovsk och Sevastopol att manövrera. Som de låg nu, sida vid sida, skymde de till och med varandras skottvinklar.

Matroserna flydde till Finland

Att isen låg kvar gjorde dock det möjligt för många av försvararna att fly till Finland när övermakten till slut blev för stor. Detta skedde på kvällen den 17 mars 1921 – samma dag som den stora attacken över isen påbörjades. 8 000 man från Kronstadt, bland dem myteriledaren Stepan Maximovitj Petritjenko, satte sig i säkerhet. 

De visste mycket väl att ett hårt straff skulle utmätas efter kapitulationen: massavrättningar utan rättegångar och deportationer till koncentrationsläger i Sibirien. Det senare gällde inte endast för upprorsmakarna utan ibland även för deras familjer.

Myterier, speciellt inom flottan, spelade en stor roll i Rysslands tidiga 1900-talshistoria. Kronstadtmyteriet 1921 var på många sätt en slutpunkt. Det var nu som de tidigare revolutionärerna satte sig upp mot en regim som de ansåg hade förrått revolutionens grundtanke. 

Röda arméns experiment slut  

Att den officiella makten agerade som den gjorde – det vill säga betraktade Kronstadts ordervägran som ett förräderi i krigstid – skvallrade också om hur den ryska kommunismen hade skapat ett militärt system som i grunden inte skiljde sig så mycket från andra länders. 

De väpnade styrkorna skulle lyda order, punkt slut, och inte vara en plats för demokratiska experiment. Detta trots att den ryska revolutionen, i vilken Kronstadt spelat en avgörande roll, från början till stor del varit just ett sådant försök till att skapa en ny ordning för män i uniform.

Peter den store grundade både S:t Petersburg (bilden i bakgrunden) och Kronstadt med sin flottbas.

Kronstadt grundades av Peter I

Peter den store byggde Kronstadt år 1704 som en flottbas och befästning, kort efter att han grundat det Sankt Petersburg som skulle bli Rysslands fönster mot väst. 

Kronstadt var strategiskt beläget för att skydda den nya staden mot sjöangrepp, men i början av 1900-talet kom befästningen snarare att bidra till att destabilisera den ryska huvudstaden. Det katastrofala ryska nederlaget mot Japan 1905 ledde till ett antal myterier i flottan som snabbt spred sig till en stor folklig protest mot tsarens autokratiska välde.

Livet på ett ryskt örlogsfartyg var som ett mikrokosmos av det förtryck som många vanliga ryssar upplevde. Officerarna behandlade sjömännen med förakt. Kadaverdisciplin och urusel mat tillhörde vardagen. 

Flera myteri på Kronstadt

Under sommaren 1905 bröt det ut myterier både i olika delar av Östersjöflottan och i Svarta havet, det mest kända på slagskeppet Knjas Potemkin Tavriceskij (»pansarkryssaren Potemkin»). I oktober var det dags för Kronstadt. 

En majoritet av 13 000 sjömän och soldater reste sig i ett spontant uppror och upplopp utan någon som helst organisering eller centralkontroll. Det handlade helt enkelt om en stor massa hunsade män som fått nog och löpte amok. Tsarmakten behandlade upprorsmakarna i Kronstadt med silkesvantar. De var rädda att oroligheterna skulle sprida sig till Sankt Petersburg. 

Året därpå, 1906, skedde ett mer organiserat myteri på Kronstadt, initierat av vänsterkrafter. Förhoppningen var att myteriet skulle sprida sig i Östersjöflottan och åter tända den revolutionära glöd som flammat upp 1905. 

Den här gången blev reaktionen hårdare, förmodligen eftersom myteriet inte på allvar hotade att destabilisera landet. Ett antal sjömän och soldater avrättades på plats och ett större antal dömdes till livstid i arbetsläger.

Hårdare disciplin med Robert Viren

Några år därpå fick det oroliga Kronstadt en ny militärguvernör, viceamiralen Robert N Viren, som snabbt gjorde sig känd för sin hårda disciplin. Männen skulle veta sin plats. Precis som hundarna var de förbjudna i öns parker och fick inte gå på boulevardens soliga sida. Denna, liksom parkerna, var reserverad för officerare och deras fruar. Den som klagade hamnade i arresten.

De två toppmoderna slagskeppen Petropavlovsk och Sevastopol vaktade flottbasen Kronstadt. Fartygen kunde dock inte röra sig ur fläcken eftersom myteristerna inte sprängt isen runt ön.

Flottan viktig i första världskriget

Första världskrigets utbrott innebar en utmaning för tsarens amiraler. Många av upprorsmakarna från 1905 och 1906 som hade avskedats behövdes nu igen. Även i Ryssland förberedde man sig för ett världskrig där man trodde att flottan skulle stå i centrum. 

De flesta var övertygade om att de stora nya moderna slagskeppen var framtidens melodi. Ryssland hade snabbt rustat sin flotta för att matcha den brittiska och den tyska. Detta var också en del av problemet. 

Utbildade sjömän drogs åt vänster

En modern flotta krävde utbildade sjömän som kunde läsa och utföra kvalificerade sysslor. Det handlade inte bara om att sätta ett gevär i handen på någon som beordrades att avancera mot fienden.

Men utbildade män som kunde läsa påverkades också lättare av vänsterskrifter som satte ord på de orättvisor som var så uppenbara för alla. Detta växte till en paradox: moderna vapensystem krävde moderna sjömän och soldater, men detta var något som de ofta blåblodiga officerarna, likt Viren, själv från en finlandssvensk familj, vägrade anamma. 

Viren försökte lösa problemet med mer disciplin. De som var benägna till uppror fick leva isolerade på flytande baracker under sämre förhållanden än de andra. Samtidigt kunde han inte göra sig av med dem.

Februarirevolutionen 1917

Revolutionära texter spreds ivrigt under kriget bland Kronstadts 20 000 soldater, 12.000 sjömän och 50.000 civila, de flesta arbetare vid fabriker och varv. 1917 var situationen explosiv och det krävdes endast nyheter om oroligheter i Petrograd (som Sankt Petersburg ändrat namn till 1914) i början av mars för att ön skulle resa sig. 

Ett mycket välorganiserat myteri bröt ut som snabbt tog makten från officerarna och skapade ett nytt styre baserat på idéer om demokratisk representation. Den här gången såg myteristerna snabbt till att undvika kaos, alkohol förstördes för att hindra fylleri och ett utegångsförbud infördes. 

Under våren, sommaren och hösten 1917 genomlevde Ryssland första steget av sin revolution då personer med mer moderata socialistiska idéer kom till makten.

Matroserna, här fotograferade på slagskeppet Petropavlovsk, ville ändra riktning på den ryska revolutionen och krävde bland annat friare val och press- och mötesfrihet. 

Kronstadts soldater radikala 

Soldaterna på Kronstadt var under denna period radikalare än den nationella ledningen. I själva verket utvecklades ett starkt lokalstyre – bland annat avskaffades där dödsstraffet för ordervägran vid fronten (ett straff som hade återinförts). 

Och när revolutionen radikaliserades i november stod männen från Kronstadt i centrum. De avseglade till Petrograd där de stormade Vinterpalatset och arresterade landets regering.

Oktoberrevolutionens chocktrupper

Männen från Kronstadt var chocktrupperna i bolsjevikernas andra ryska revolution 1917. Det var de som var mest disciplinerade och radikaliserade. När den nya regeringen hade svårigheter att hålla Petrograds befolkning borta från den avsatte tsarens gigantiska vinkällare transporterades alkoholen till Kronstadt för att sättas i säkerhet. 

När de styrande behövde de allra mest lojala trupperna så kallade man på Kronstadt. I utbyte fick flottbasen behålla ett stort självstyre och utgjorde en nästan autonom del av den nya sovjetiska makten.

Trotskij byggde upp Röda armén

Den ryska revolutionen övergick snart i ett blodigt inbördeskrig mellan de röda och de vita. De senare kämpade för en tillbakagång till tsarens Ryssland. Lev Trotskij lyckades piska upp en slagkraftig röd armé som till slut också var framgångsrik, samt ett ekonomiskt system som kunde understödja ett totalt krig. 

Men priset var högt. Järnhård disciplin återinfördes och civila tillgångar och mat tvångsrekvirerades. Under hösten 1920 började det unga landet övergå till ett fredstillstånd, men de drakoniska åtgärderna och straffen kvarstod. 

Missnöje i Kronstadt

Bristen på mat i flottan var också, speciellt i Kronstadt, ett stort problem. När sjömännen sände representanter till Moskva för att klaga arresterades de.

Kronstadt ville återfå sitt självstyre. Eftersom manskapet där lyckats hålla kvar en viss del av detta så hade de också större möjligheter att sätta sig upp mot centralmakten. 

Missnöjda med sakers tillstånd började sjömännen och soldaterna riva sina partikort och öppet prata om att Sovjet hade blivit ett »kommissarievälde» och inte den socialistiska demokrati de hade hoppats på. 

Missnöjet kokade också i Petrograd, men här kunde partiet lösa problemet genom att kalla in lojala trupper som i princip skrämde befolkningen till lydnad. Teatrar och restauranger stängdes. Utegångsförbud infördes. Lenin och Trotskij ville inte ha ännu en rysk revolution.

Soldater ur Röda armén attackerar Kronstadt över isen. 

© Vitold Muratov

Nytt myteri på Kronstadt

Den 28 februari 1921 författade sjömännen i Kronstadt en kravlista som vände sig till alla som ville ändra riktning på den ryska revolutionen. De krävde »fria» val där även andra vänstergrupper, förutom bolsjevikerna, fick delta. De efterfrågade också pressfrihet, mötesfrihet, amnesti för politiska fångar om de var på vänsterkanten och ett slut på arméns övervakning av arbetarna.

Svaret lät inte vänta på sig. Två dagar senare kom representanter för partiet till Kronstadt för att läxa upp sjömännen. Dagen därpå, den 2 mars, tog sjömännen och soldaterna kontrollen över ön från partiet och regeringen för att visa att de menade allvar med sina krav. 

Myteriet var än så länge en missnöjesyttring i vilket inte ett enda skott avfyrats och partifångar behandlades kamratligt. Upproret spred sig till en flygbataljon på fastlandet, men här hade partiet lättare att agera. Bataljonen omringades av lojala styrkor och gav upp. Fyrtiofem män avrättades inom några timmar.

Infanterianfall mot myteristerna

Den 8 mars började de första infanteriattackerna över isen. I början drevs styrkorna på med kulsprutor i ryggen för att se till att de inte gick över till »fienden». I Kronstadt hoppades man på att militärer och civila på fastlandet skulle resa sig eller att regeringen skulle erbjuda en förhandlingslösning. 

Det stod dock snart klart att detta inte skulle ske. Kronstadt utmålades som ett kontrarevolutionärt fäste, trots att det var där som revolutionens ursprungliga värderingar varit som mest levande.

Utan hjälp utifrån var Kronstadt dömt på förhand, även om soldaterna skulle ha sprängt isen och använt sina slagskepp mer effektivt. Men trots att motståndarsidan betraktade upproret som militärt var en militär seger inte upprorsmännens syfte. 

En veckas strider

Myteristerna ville inspirera resten av flottan och armén att resa sig tillsammans med dem. Trotskijs förmåga att frammana lojala trupper genom disciplinering och hot grusade denna förhoppning.

Striderna på Kronstadt varade i drygt en vecka. Slutkampen, med tusentals döda på bägge sidor, beseglade Kronstadts öde. Den upproriska flottbasen skulle aldrig mer stå i revolutionens framkant.

Publicerad i Militär Historia 9/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också