Tysk minsvepare sjunker sedan den gått på en mina i Östersjön under första världskriget.

En tysk minsvepare sjunker sedan den gått på en fientlig mina. 

© Scherl/SZ-photo/IBL

Östersjön fylldes med minor

Tyskland och Ryssland vräkte ut 60 000 minor under första världskriget och förvandlade det grunda Östersjön till en dödsfälla. Örlogskapten Gunnar Möller reder ut varför.

31 mars 2018 av Gunnar Möller

»Rätt som det var inträffade en våldsam explosion på styrbordssidan i höjd med pannrum 3. Inne i pannrummet befann sig nio man och ytterligare en i angränsande bunkerutrymme. Trycket från explosionen och det inströmmande vattnet dödade åtta av männen, medan de övriga två kunde räddas. 

Till följd av stötvågen och den enorma gasbubbla som explosionen orsakade under skrovet lyftes fartyget midskepps, med fören och aktern fortfarande i vattnet. Ögonblicket senare sjönk skrovet ner vilket orsakade kraftiga svängningar. Detta i sin tur ledde till att bultar lossnade i gångbordet vilket fick pansarplåtar att lossna ... Turligt nog var natten klar och vindstilla. Annars hade det sannolikt lett till en totalförlust av kryssaren.»

Beskrivningen bygger på en över hundra år gammal haverirapport från när den tyska kryssaren Augsburg gick på en mina den 25 januari 1915. Minan hade fällts av den ryska kryssaren Oleg tio dagar tidigare och var en av fler än 60.000 minor som fälldes i Östersjön under första världskriget.

Östersjön idealiskt för minor

Anledningarna till det intensiva minkriget i Östersjön var flera. Rent geografiskt är Östersjön ett idealiskt hav för användning av minor, eftersom det är avlångt och ett i många områden mycket trångt och relativt grunt havsområde, sällan mer än hundra meter djupt. Dess många grunda förträngningar är enkla att spärra med mineringar, som sedan kan skyddas av flankerande kustartilleri.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Avsaknaden av tidvatten garanterar att minorna stannar kvar dolda under vattenytan på det inställda djupet. De långa mörka nätterna gör det lätt att framskjutet och dolt fälla minor samtidigt som motståndaren har svårt att lokalisera och röja dem.

Tyskt överläge på Östersjön

De båda huvudaktörerna i Östersjön, Tyskland och Ryssland, såg båda stora fördelar i att använda mängder med minor i sin krigföring. Rysslands örlogsflotta, som till stora delar hade utplånats under rysk-japanska kriget, hade ännu inte hunnit återuppbyggas. Därför ansågs det lönlöst att vid ett krigsutbrott med Tyskland utkämpa strider i öppen sjö mot den överlägsna tyska Högsjöflottan. 

Den tyska kryssaren Augsburg gick på en mina i Östersjön i januari 1915. Foto från 1914.

© Gunnar Möller

Hotet mot Sankt Petersburg

Ryssarna fruktade mest att Högsjöflottan skulle kunna bana väg för en amfibieoperation riktad mot huvudstaden Sankt Petersburg (1914 omdöpt till Petrograd). I så fall skulle kriget kunna förloras redan några dagar efter krigsutbrottet.

Därför skulle en defensiv taktik tillämpas, vilken gick ut på att flottan – underställd armén – endast skulle inlåta sig i strid i områden som redan i förväg var utvalda och preparerade med minor och starkt flankerande kustartilleri. Där skulle den upp till tio gånger starkare fienden uppehållas och reduceras, ända tills mobiliseringen hade nått så långt att armén i Sankt Petersburg var tillräckligt stark för att möta ett angrepp. 

Dessa områden kom att benämnas »positioner», och i inledningen av första världskriget var området mellan Reval (idag Tallinn) och Porkala udd, kallat »Centralpositionen», utvalt som huvudförsvarsområde.

Tyskland prioriterade kriget i Nordsjön

I den tyska krigsplanläggningen fanns emellertid inte något sådant amfibieföretag med. Att krossa den svaga ryska Östersjömarinen bedömdes bli dyrköpt med hänsyn till den tillbakadragna ryska taktiken med minor som den viktigaste komponenten. Istället skulle Högsjöflottan koncentrera sig på att hålla brittiska Royal Navy – världens största sjömakt – stången i Nordsjön.

De tyska sjöstridskrafter som stod till buds för sjökrigföringen i Östersjön var de svagt bestyckade och föråldrade enheter som kunde undvaras från den primära sjökrigsarenan i Nordsjön. 

Huvuduppgiften var att försvara Östersjöinloppen. Att skada eller störa den ryska handelstrafiken i Östersjön betraktades som en sekundär uppgift eftersom handelsutbytet i huvudsak skedde i svåråtkomliga neutrala farvatten. Att skydda sina egna handelsvägar ansågs därför betydligt viktigare.

Minor viktigast för tyskarna i Östersjön

Offensiva företag, ibland med tillfälliga förstärkningar från Högsjöflottan, skulle genomföras för att försöka maskera underlägsenheten och locka ut den ryska huvudstyrkan till områden som hade preparerats med minor eller väntande ubåtar. 

Minan var det enda vapen som fanns att tillgå för att effektivt reducera den starkare motståndarens styrka och hindra honom från att lämna sina basområden för att slå mot den för Tyskland livsavgörande handelstrafiken – särskilt den med malm från Sverige. Därför kom minor att bli den viktigaste komponenten även för den tyska sjökrigföringen i Östersjön.

Tyskland och Ryssland lade ut flest minor i Östersjön, men även Sverige och Danmark minerade sina vatten. 1914 års gränser och den tidens svenska namn på orterna.

© Christoffer Rehn

Ryska minor dagen före krigsutbrottet

De första åtgärderna som de krigförande parterna vidtog var att lägga ut minfält i förträngningar för att skydda strategiskt viktiga områden. Den 30 juli, dagen före krigsutbrottet mellan Ryssland och Tyskland, lade ryssarna ut 2 119 minor i Centralpositionens minfält. Operationen skyddades av hela den ryska Östersjömarinen.

Samtidigt förberedde tyskarna spärrandet av Östersjöinloppen. För att åstadkomma effektiva spärrar behövde minor fällas inom danskt territorialvatten. 

Då Danmark i samband med krigsförklaringen den 1 augusti deklarerade sin neutralitet slog man fast att den kungliga förordningen från 1912 gällde, där »fri passage genom danska farvatten tillförsäkrades alla, även krigförande staters örlogsfartyg». Det innebar att Royal Navy obehindrat, via danskt vatten, kunde tränga in i Kielbukten – tyska flottans primära basområde.

Danska minspärrar

I gryningen den 5 augusti rapporterade de danska kustsignalstationerna på Langeland och Lolland att tyska fartyg fällde minor längst söderut i Stora Bält. Samtidigt mottog den danska regeringen en not från den tyska regeringen med ett ultimatum om att danskarna genast skulle spärra Stora Bält med minor. Om inte detta bifölls skulle tyskarna själva minera på danskt vatten. 

Noten väckte stor bestörtning i det danska marinministeriet. Det mycket svåra beslut ministeriet stod inför kunde vara avgörande om nationen skulle dras in i kriget eller inte. Den lösning som valdes var att gå med på de tyska kraven genom att ändra den kungliga förordningen från 1912 och själva upprätta minspärrar och spärrbevakning.

Hemliga handlingar i ryska händer

Redan dagen efter krigsutbrottet började tyskarna minera för att blockera de ryska utloppslederna från hamnar och basområden. 

Under ett rädföretag i Finska viken gick kryssaren Magdeburg i tjock dimma på grund vid ön Odensholm endast 50 distansminuter (93 kilometer) från den ryska marinens tillhåll i Reval. Efter resultatlösa försök att få kryssaren av grundet beslutade fartygschefen att överge och förstöra fartyget. 

I kalabaliken som utbröt glömdes en mängd hemliga handlingar kvar ombord. Andra synnerligen hemliga dokument, som signalboken och nyckeln till krigssignalboken, slängdes överbord. Dessa hittades i det grunda vattnet bara några dagar senare av ryssarna och innebar att den hemliga tyska signaltrafiken nu obehindrat kunde avlyssnas.

Tyska flottister undersöker en rysk sjömina som flutit iland i Pommern 1915.

© Scherl/SZ-photo/IBL

Tysk handelstrafik skadades

Även ryssarna ägnade sig åt framskjutna rädföretag. Östersjömarinens chef, amiral Nikolai von Essen, kunde inte riskera sina slagskepp i offensiv verksamhet eftersom de var av avgörande betydelse för försvaret av huvudstadens flank mot Östersjön. 

Han fick istället förlita sig på kryssare, jagare och minfartyg som riktade dolda minfällningar mot de tyska sjövägarna i södra och sydöstra Östersjön. Företagen genomfördes under höst- och vinternätterna 1914. Dessa mineringar skördade en mängd tyska offer och innebar stora svårigheter för den tyska sjötrafiken och sjöstridskrafterna.

Frontlinje vid Irbensundet

Under våren 1915 anföll den tyska armén in i det svagt försvarade Kurland (Lettland och Litauen). Offensiven avstannade vid Riga i slutet av augusti och innebar att fastlandet upp till Irbensundet (Svorbesundet) kom under tysk kontroll samtidigt som öarna norr därom fortfarande var i ryska händer. Sålunda uppstod en »frontlinje» dit sjökriget i huvudsak kom att riktas.

Det ryssarna fruktade var att tyskarna skulle ta sig in i Rigabukten och därifrån landstiga i ryggen på den ryska armén vid Riga. Att försvara Irbensundet blev därför av vitalt intresse för ryssarna medan tyskarna försökte tränga igenom. De ryska försvarsåtgärderna innebar att Irbensundet utvecklades till en försvarsposition i likhet med Centralpositionen i Finska viken.

Tyskt genombrott in i Rigabukten

Trots att täta minbarriärer lades ut i det smala sundet och att slagskeppet Slava förstärkte försvaret av Rigabukten lyckades den tyska Östersjöflottan, tillfälligt förstärkt med slagskepps- och slagkryssarförband ur Högsjöflottan, i augusti 1915 tränga in i Rigabukten.

Att understödja en markoffensiv mot Riga hade varit det ursprungliga uppdraget, men när väl sjökrigsföretaget kom till stånd hade den tyska arméns anfallskraft redan ebbat ut. Företaget blev därför mera av moralisk och demonstrativ karaktär, för att visa att det gick att tränga igenom en rysk position och för att bekämpa slagskeppet Slava.

Den tyska närvaron i Rigabukten blev emellertid kort eftersom bränsleförråden snabbt sinade, och för att de ryska sjöstridskrafterna dragit sig tillbaka till Moonsundet där tyskarna med hänsyn till min- och ubåtshotet inte vågade söka strid.

Den ryska pansarkryssaren Admiral Makarov lägger ut M/12-minor på en odaterad bild.

© Gunnar Möller

Mineringar mellan Åbo och Åland

Att tyskarna lyckades tränga igenom en försvarsposition skakade den ryska krigsledningen och särskilt den nytillträdde chefen för Östersjömarinen, amiral Vasilij Kanin. Detta resulterade
i enorma ansträngningar för att förstärka systemet med försvarspositioner. 

Under 1915 utvecklades därför Åbo-Ålandspositionen, Irbenpositionen och Moonsundspositionen. För att öka flottans rörlighet mellan försvarspositionerna och ut till öppet hav genomfördes en mängd åtgärder. Moonsundskanalen muddrades för att möjliggöra skyddade förflyttningar med slagskepp mellan Finska viken och Rigabukten.

Eftersom tyska ubåtar och kryssare ständigt övervakade Finska vikens mynning utvecklade ryssarna ett militärledssystem i den åboländska-åländska skärgården så att örlogsfartygen skulle kunna ta sig ut ostörda och oupptäckta till öppet hav. För att skydda dessa leder och för att öka försvarsdjupet i Finska viken, upprättades 1916 den »Främre positionen» i området mellan Hangö och Dagös norra udde.

Sammanlagt fälldes i dessa positioner och i Centralpositionen cirka 35 000 ryska minor under åren 1914–17 och ett stort antal tunga kustartilleribatterier upprättades.

Tysk minspärr från svenska skärgården

I början av 1916 stod det klart att chefen för de tyska Östersjöstridskrafterna, prins Heinrich av Preussen, inte skulle kunna räkna med några förstärkningar. Samtidigt hade ryssarna förstärkt väsentligt med fyra nybyggda dreadnoughtslagskepp av Gangut-klass samt ett antal jagare och ubåtar. 

Det enda prinsen kunde göra för att försvåra fientlig verksamhet till sjöss var att låta fälla minor i motståndarens troliga färdvägar.

I april inledde därför den tyska Östersjöflottan ett stort mineringsföretag – »Centrala minfältet» – som innebar att hela havsområdet från det svenska fastlandet i höjd med Huvudskär till Dagös västkust minerades. Förutom några framstötar mot tyska konvojer utanför Landsort, förhöll sig den ryska Östersjömarinen passiv bakom sina täta minfält i Finska viken och i Irbensundet.

UC-ubåtar fällde minor i undervattensläge

För att komma åt de ryska slagskeppen och pansarkryssarna avdelades i augusti 1915 ubåten UC 4. UC-ubåtarna var de första tyska ubåtarna som kunde fälla minor i undervattensläge. Efter några lyckade rädföretag avdelades under 1916 tre ubåtar av den större UC-II klassen och påföljande år ytterligare sju. 

Under flera djärva företag lyckades dessa placera minor bakom de ryska försvarspositionerna djupt inne i Finska viken och i Bottenhavet. En av dessa minor skadade allvarligt det ryska flaggskeppet, pansarkryssaren Rurik.

En sjömina lastas på en tysk UC-ubåt. UC var den första ubåtstypen som kunde fälla minor i undervattensläge. 

© Gunnar Möller

Räden mot Baltischport 

På eftermiddagen den 10 november 1916 gick två tyska kryssare samt 8. och 10. jagarflottiljerna till sjöss för att under natten genomföra ett rädföretag mot hamnstaden Baltischport (idag Paldiski) i Finska viken. Planen var att kryssarna tillsammans med 8. flottiljen skulle skydda företaget mot ryska sjöstridskrafter som löpte ut från Åbo-Ålandsskärgården.

Samtidigt skulle 10. jagarflottiljens elva enheter i skydd av mörkret tränga in i Finska viken och beskjuta fartygen i hamnen. Det tyskarna inte visste var att minfältet i den främre positionen låg i vägen. I höjd med Dagös norra udde gick de jagarna V 75 och S 57 på minor och sjönk. Merparten av besättningarna kunde dock räddas till en av kryssarna.

Fler jagare sprängdes av minorna

Samtidigt fortsatte de andra åtta enheterna inträngningen mot Baltischport. Klockan 01.00 nådde de fram till hamnen, som emellertid var tom på fartyg. Efter beskjutning av hamnanläggningar sattes kursen mot Finska vikens mynning. Klockan 03.15, norr om Dagös norra udde, detonerade en mina mot jagaren V 72. När jagaren G 90 skulle assistera haveristen gick även hon på en mina. Till följd av de omfattande skadorna sänktes de båda jagarna efter att deras besättningar räddats.

Den livsfarliga färden fortsatte. Klockan 04.00 föll nästa jagare offer för minorna, då S 58 minsprängdes och sjönk. En timme senare följde S 59 sin syster i djupet, sedan även hon skadats av en mina och därefter sänkts av en torped. Den sista förlusten blev jagaren V 76, som vid 06-tiden gick på en mina och därefter sänktes.

Inom loppet av några timmar hade ett minfält i princip utplånat en modern jagarflottilj. Totalt
sju fartyg sänktes och sjutton man miste livet. Vid sämre väder hade betydligt fler fått sätta livet till.

Tyskt flyg började fälla minor

Under den första hälften av 1917 var sjökriget relativt händelselöst i Östersjön. Ryssarna spädde på sina försvarsmineringar i Finska vikens mynning och i Irbensundet, medan tyskarna gjorde detsamma med Centrala minfältet. 

Tyskarna satte också för första gången in flygplan för minfällning för att kunna komma åt de ryska enheterna i Rigabukten som var väl skyddade av minfält. Den 24 september blev den ryska jagaren Ochotnik det första offret för en flygfälld mina, då hon i Irbensundet minsprängdes och sjönk.

Tyska minsvepare säkrar farvattnen 1918. Till höger exploderar en mina som svepts upp.

© Scherl/SZ-photo/IBL

Offensiv mot Riga och öarna

Den 1 september 1917 inledde tyskarna en markoffensiv mot de ryska Östersjöprovinserna. Tre dagar senare intogs Riga. Den fortsatta rörelsen riktades därefter mot de baltiska öarna Ösel, Dagö och Moon. Anfallet mot öarna inleddes den 10 oktober under namnet operation Albion. 

Sedan tyska slagskepp tystat de ryska kustartilleribatterier som försvarade Ösels västkust landsteg trupperna den 12 oktober i Taggabukten. Samtidigt utkämpades strider mellan tyska och ryska jagarförband i det grunda farvattnet mellan Ösel och Dagö.

Den 14 oktober inleddes forceringen av Irbensundets massiva minfält. Skyddade av slagskepp lyckades minsveparna två dagar senare öppna en minfri led för en tysk inträngning i Rigabukten. De försvarande ryska slagskeppen Slava och Grazdanin retirerade då till Moonsundet.

Ösel och Moon i tyska händer

Den 18 oktober hade de tyska arméstridskrafterna drivit de av den pågående ryska revolutionen demoraliserade försvararna från Ösel och Moon. I det södra inloppet till Moonsundet inledde samtidigt de ryska sjöstridskrafterna sin urdragning via Moonsundskanalen till Finska viken. Slava som skadades allvarligt av eld från de tyska slagskeppen Kronprinz och König, förstördes för att inte falla i tyska händer. 

Under reträtten via Moonsundskanalen mot Reval fällde de ryska enheterna en serie minfält för att försvåra för förföljande tyska enheter. Den 20 oktober föll Dagö i tyska händer vilket innebar att hela Rigabukten var under tysk kontroll.

Genom den tyska frammarschen över de baltiska provinserna och Finlands frigörelse var Sovjetryssland efter Brest-Litovskfreden i mars 1918 helt satt ur spel.

Minorna effektivast i sjökriget 

Trots att Östersjön betraktades som en sekundär krigsskådeplats bidrog det sjöstrategiska läget till Rysslands sammanbrott, eftersom Östersjöinloppens minspärrar skiljde Ryssland från sina allierade och det stöd som dessa kunnat lämna. Sålunda hade det intensiva användandet av sjöminor i Östersjön en betydelsefull roll för första världskrigets utveckling och gång.

Att ett så enkelt och billigt vapensystem som sjöminan haft en påtaglig påverkan på sjökriget visas också i statistiken eftersom det, jämfört med andra vapensystem, i särklass skördat flest offer. Sammanlagt sänktes under första världskriget i Östersjön 251 tyska, ryska och svenska fartyg genom krigshandlingar, varav 143 (57 procent) av minor. Endast 24 fartyg (10 procent) sänktes med torped.

Publicerad i Militär Historia 4/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också