Då det brittiska East India Company började ta kontroll över Indien på 1700-talet skedde det i hög grad med hjälp av infödda soldater. De var klädda enligt olika lokala sedvänjor och de som kom från Himalaya bar ofta lindor, patti, runt fötter och ben – en urgammal tradition, som det också finns europeiska exempel på.
Efter att ha slagit ner det stora sepoyupproret år 1858 började britterna organisera en mer permanent armé i Indien, vars uniform blev en blandning av europeiska och indiska traditioner. Britter förlagda till Indien blev särskilt förtjusta i benlindorna, som de tog in i sin egen uniform under namnet puttees.
istället för damasker
Lindorna övertog den roll som damaskerna haft i 1700- och 1800-talens europeiska uniformer – det vill säga de skulle förhindra att vatten, lera eller smuts trängde ner i kängorna. Samtidigt skulle de ge anklarna extra skydd mot till exempel ormbett.
De tjocka läderdamaskerna var synnerligen olämpliga i det indiska klimatet. Minst lika viktigt för lindornas popularitet var dock priset – de var betydligt billigare att tillverka. Den indiska armén växte sig med tiden allt större och blev dyr att utrusta.
Brittisk soldat med benlindor under första världskriget.
© Grafik: Christoffer Rehn
Inspirerades av indierna
Då britterna införde en ny fältuniform 1902 hämtade de inspiration från sin indiska armé – inte bara i färgvalet (kaki) utan också genom att göra benlindor till standard. Lindorna spred sig därefter till fler arméer, både före och under första världskriget.
Några hade den brittiska armén som modeförebild (som samväldesländerna, USA och Japan), andra ville främst hitta ett billigt alternativ till damasker för de miljonhärar som världskriget medförde (Frankrike, Österrike-Ungern, Turkiet och Kina). Tyskland införde i stället stövlar med höga skaft, men i skyttegravarna gjorde en del tyska soldater sina egna lindor för att hålla stövlarna torra.
Även i andra världskriget
Benlindor fortsatte att användas i andra världskriget, som en kvarleva från det förra. Nu ansågs dock lindorna vara dåliga för hygienen och misstänktes kunna ge åderbråck. Framförallt var soldaterna missnöjda med att de tog för lång tid att ta av och på.
Kortare varianter som bara täckte stövelkanten infördes men ersattes efterhand av kanvasdamasker. Dessa var nästan lika billiga och lättare att ta på sig.
I den brittiska armén fick de korta benlindorna en renässans genom 1960 års nya uniformsregler, men i de flesta arméer lämnade man lindor och damasker helt till fördel för högskaftade snörstövlar.
En del av förklaringen ligger säkert i arméernas minskande storlekar, vilket gjorde att man inte automatiskt måste välja det billigaste alternativet.
Indiernas benklädnader inspirerade britterna.