Vraket efter en nedskjuten B-26 Invader undersöks av kubanska soldater. Planet sköts ner under invasionen av Grisbukten i april 1961.

En nedskjuten B-26 Invader.

© Keystone-France/Gamma-Keystone/Getty

Amerikanskt fiasko i Grisbukten

Invasionen i Grisbukten 1961 skulle ta ifrån Fidel Castro makten på Kuba. Men hemlighetsmakeriet och den politiska ledningens tveksamhet gjorde att operationen blev ett historiskt fiasko.

29 mars 2018 av Magnus Västerbro

Strax före klockan sex på morgonen den 15 april 1961 når de åtta bombflygplanen – Douglas B-26 Invaders – fram till Kubas kust. De är uppdelade i tre formationer, alla med olika flygplatser på ön som mål, där de ska slå till snabbt och hårt. 

Planen är visserligen målade för att se ut att tillhöra Kubas flygvapen, FAR, men i själva verket har de under natten flugit hela vägen från Guatemala, där en hemlig flygbas – Happy Valley – byggts upp på uppdrag av USA:s säkerhetstjänst CIA. 

Besättningarna är i och för sig kubaner, men de stöder inte alls Fidel Castros kommunistiska regim. Tvärtom är de villiga att riskera sina och andras liv för att återskapa det gamla Kuba, som en blodig revolution precis har svept bort.

Kubas flygvapen bombas

Först in över kubanskt territorium är »Gorilla Flight», två plan ledda av kapten Gustavo Ponzoa
i »Gorilla One». De sveper in mot flygplatsen Antonio Maceo nära Santiago, som Ponzoa själv startat och landat från oräkneliga gånger under sitt tidigare liv som pilot i Cubana Airlines. 

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Ett av de flygplan kapten Ponzoa ser stående nere på marken när han dyker ner över flygplatsen denna morgon är en DC-3:a från just det flygbolag han själv brukade arbeta för. Men synen får honom inte att tveka. Bomber faller, explosioner hörs och syns. Strax följer »Gorilla Two» och fler flygplan som väntar på marken slits itu. En hangar träffas och blir totalförstörd.

Nöjda med sin morgon kan piloterna styra sina flygplan tillbaka till Guatemala och invänta rapporter från de andra formationerna. Två av de åtta planen visar sig ha skjutits ner, men nyheterna är ändå goda. I stort sett alla kubanska stridsflygplan – från början 36 stycken, enligt CIA:s flygspaning – ska ha förstörts. Det fåtal som återstår kan man lätt förstöra i nästa vända, tänker man sig.

USA:s president John F Kennedy talar i kongressen 1961.

USA:s nyvalde president John F Kennedy var tveksam till invasionsplanerna, men valde ändå att genomföra operationen mot Grisbukten. 

Allt tycktes med andra ord gå enligt plan: Fidel Castro och hans Kuba skulle snart sakna fungerande flygvapen. Detta hade hela tiden varit den självklara förutsättningen för att det som följde härnäst skulle kunna lyckas – landstigningen som var planerad två dagar senare och som gått till historien som »invasionen i Grisbukten».

CIA bakom kubanskt flyktingplan

Lite senare samma dag skedde något märkligt i Florida. Ett plan som uppgav sig komma från Kubas flygvapen sade sig behöva nödlanda i Miami. Väl nere på marken förklarade piloten att han var en av flera som spontant inlett en revolt mot det kommunistiska Kuba. Det var han och hans kollegor som helt på egen hand, utan inblandning från utomstående, tog initiativ till att bomba flygplatserna denna morgon, påstod han.

Men snart uppstod frågor. Planet såg inte riktigt ut som det kubanska flygvapnets. Och värst av allt – dess kulsprutor hade mynningarna igentejpade. Så gjorde man för att hålla damm borta när vapnen inte användes, men piloten sade sig ju ha varit i strid.

I själva verket var även denna incident ett verk av CIA. För den krigshandling som nu inletts var helt och hållet planerad, finansierad och ledd av USA, men samtidigt ville man inte erkänna detta. Officiellt var den amerikanska linjen hela tiden att det som skedde bara var ännu ett led i de inre strider som redan plågat Kuba i så många år.

Tveksam John F Kennedy

Men få trodde dem. Fidel Castro och hans regering var säkra på att »aggressionen» som man länge väntat på nu hade inletts. Och medan militären förberedde sig så gott det gick togs frågan till FN där kubanska diplomater öppet anklagade USA. Man vann snabbt en stark opinion för sin sak – USA mötte en storm av kritik världen över. Vilket i sin tur fick en avgörande betydelse för det som nu höll på att ske.

För USA:s nytillträdde president, John F Kennedy, hade visserligen gett klartecken till försöket att störta Castros regim, men varit tveksam till operationen som började planeras på hans föregångare Dwight D Eisenhowers tid. Och en sak hade Kennedy hela tiden varit på det klara med; ingen ska kunna bevisa att USA varit direkt inblandat i förloppet.

Invasionen av Grisbukten på Kuba 1961. Kubanska soldater vid en luftvärnskulspruta.

Kubanska soldater vid en kvadruppel 12,7 mm DskK luftvärnskulspruta efter att invasionen slagits tillbaka.

© Graf/Getty

Andra bombräden mot Kuba ställs in

Inför de växande protesterna, och efter att USA:s ambassadör i FN upplevt sig ha blivit förd bakom ljuset och börjat tala om att avgå i protest, blev presidenten än mer försiktig. Detta innebar i sin tur att ett viktigt, för att inte säga avgörande, steg i invasionsplanen aldrig kom att bli verklighet. Någon andra bombräd mot de kubanska flygplatserna genomfördes inte, på president Kennedys order.

För att göra saker ännu värre visade det sig snart att de första rapporterna om hur många plan som förstördes i morgonattacken varit alltför optimistiska. Fidel Castros flygvapen var fortfarande i allra högsta grad fungerande. När invasionsstyrkan natten till den 17 april närmade sig Kubas kust i ett antal fartyg hade de ingen aning om detta.

Invasionen av Grisbukten

Invasionsstyrkan på cirka 1400 man var medlemmar av den så kallade Brigad 2506, exilkubaner utvalda för att vara redo att dö för sin sak. De hade även stöd av amerikansk flygpersonal och ett antal CIA-officerare. 

I skydd av mörkret skulle de landstiga i den så kallade Grisbukten, Bahía de Cochinos, på södra Kuba. Huvudstyrkan gick mot Playa Girón; en annan mot Playa Larga, 35 kilometer åt nordväst. Samtidigt skulle två grupper med fallskärmsjägare landa en bit inåt land, strax söder om Australia Sugar Mill respektive vid San Blas. 

Tanken var att de som landat med fallskärm därifrån skulle kontrollera de enda två infarter som gick till själva Grisbukten, som på alla håll omges av träskmarker. På så vis skulle huvudstyrkan relativt ostört kunna etablera ett brohuvud på stranden, innan Fidel Castros trupper fick en chans att slå tillbaka.

Korallrev överraskade invasionsstyrkan

Sådan var alltså planen, men så blev det inte i verkligheten. Fallskärmsjägarna som skulle landa nära Australia Sugar Mill hamnade fel; deras utrustning dränktes i träsket och männen lyckades inte återsamla sig för att blockera vägen.

Men ännu värre var att själva landstigningen vid Grisbukten försenades. Det visade sig nämligen finnas stora korallrev under vattnet, vilket CIA:s spaning missat. Det innebar att båtarna som skulle föra iland soldaterna och deras utrustning – bland annat flera stridsvagnar och artilleripjäser – gång på gång fastnade. När solen steg över Kuba på morgonen den 17 april var landstigningen långt ifrån avslutad.

Kubas flygvapen till attack

Redan klockan 06.30, i det första gryningsljuset, gick Fidel Castros flygvapen till attack. Lastfartyget Houston, som bar kodnamnet Aguja, träffades särskilt hårt och sjönk snabbt, medan soldater och besättning desperat simmade mot land.

Tre timmar senare kom nästa katastrof. En stor del av brigad 2506:s förråd hade samlats på ett enda fartyg, Rio Escondido. Framför allt fanns där ammunition och granater som var tänkta att räcka i tio dagar. Fartyget träffades nu av en raket, brand bröt ut och kort därefter exploderade det.

De omedelbara effekterna blev trots allt ganska begränsade; större delen av brigaden lyckades ta sig iland, och kunde säkra sina positioner. Vad som var förödande var att det nu stod helt klart att invasionsstyrkorna inte alls var säkra för luftangrepp. Fartygen som skulle beskydda dem och föra in ytterligare förråd lämnade därför kusten och drog sig ut på internationellt vatten.

Brigad 2506 under press

Brigaden som tagit sig iland befann sig nu i en ytterst utsatt position. Med bara begränsat luftunderstöd, gång på gång angripna av flyg, ställdes de inför en ständig ström av markstyrkor, samtidigt som de själva hade ont om ammunition. 

Under denna dag, och kommande natt, slogs huvuddelen av männen med stort mod mot de kubanska styrkornas motoffensiv, som under stora delar av förloppet leddes av Fidel Castro själv. 

Även under natten till den 18 april utsattes brigad 2506 för intensiva angrepp, som de upprepade gånger lyckades slå tillbaka. Men obönhörligen drevs de sakta tillbaka i takt med att motståndarnas styrka växte och att deras egen ammunition började ta slut.

Gång på gång vände de sig därför till sina kontakter i CIA för att be om hjälp. En underförstådd förutsättning för invasionen var hela tiden att USA skulle gripa in om det verkligen behövdes, på samma sätt som man gjorde 1954 då en statskupp i Guatemala som CIA också låg bakom höll på att misslyckas. 

Men president Kennedy, pressad av hotfulla varningar från Sovjetunionen om att världsfreden skulle hotas vid ett direkt amerikanskt ingripande, sade hela tiden nej.

I oktober 1962 intervjuar Fidel Castro fångar från invasionen, vilket sändes i TV.

© Underwood Archives/IBL

Kubansk triumf efter tre dagar

Till sist gav presidenten ändå klartecken till att i varje fall låta amerikanska flygplan följa med och beskydda det som återstod av brigadens B-26:or, i ett sista försök att lätta på trycket mot landstyrkorna. Men så uppstod ett förödande missförstånd: bombplanen, som denna gång flögs av amerikanska piloter, nådde Kuba en timme innan beskyddet var på plats. Genast sköts de ned av kubanskt flyg och besättningarna omkom.

Därmed var invasionsförsöket i praktiken över. På eftermiddagen den 19 april slog brigadens befälhavare, Pepe San Román, sönder sin kommunikationsradio och följde sina soldater in i träsken kring stranden, för att försöka hålla ut ännu en tid.

Men kampen var förgäves. Efter bara tre dagar hade invasionen i Grisbukten slutat med en stor propagandaseger för Castros kommunistiska styre, som vann ett starkare folkligt stöd än någonsin.

Invasionen drev Kuba närmare Sovjet

I efterhand har det hela kommit att framstå som en absolut symbol för en misslyckad militär operation. Inte minst har CIA kritiserats grundligt för sina förberedelser. Men i själva verket kanske invasionsförsöket i sig inte var så felaktigt planerat. Hade Castros flygvapen bara slagits ut skulle själva landstigningen mycket väl ha kunnat lyckas.

Däremot är frågan vilken effekt man egentligen hoppades uppnå på längre sikt. Vaga planer talade om att stora delar av Kubas befolkning genast skulle ansluta sig till ett uppror, men det är tveksamt om man verkligen trodde på något sådant ens under planeringsfasen. 

Troligare är att landstigningens främsta syfte hela tiden var att kunna flyga in en provisorisk regering till Kuba, som genast kunde be omvärlden – närmare bestämt USA – att gripa in och avsätta Fidel Castro.

Istället blev följden att Kuba tog ett stort steg närmare Sovjetunionen, vilket året därpå gav upphov till den så kallade Kubakrisen som var nära att sluta i öppet krig mellan de två supermakterna. Samtidigt innebar fiaskot vid Grisbukten att John F Kennedy i ett försök att visa styrka kort därefter beslutade sig för att trappa upp kampen mot världskommunismen – genom att öka de amerikanska insatserna i Vietnam.

Publicerad i Militär Historia 4/2016

Kanske är du intresserad av...

Läs också