Det moderna krigets revolution

Det räcker inte med överlägsen eldkraft och teknologi för att vinna ett modernt krig. Lars Ericson Wolke visar med fyra exempel hur olika strategier påverkar utgången av den nya tidens asymmetriska konflikter.

Kuwaitkriget: Amerikanska soldater strider på irakisk stridsvagn.

Amerikanska soldater undersöker en utslagen irakisk stridsvagn 1991. FN-koalitionens överlägsna eldkraft från flygplan och robotar gjorde att markförbandens insats (och risktagande) minimerades.

© GAMMA photo/all over press

Under det kalla kriget stod två tydliga militära system mot varandra i Europa som båda förberedde sig för ett traditionellt konventionellt krig. I och med Warszawapaktens upplösning och Sovjetväldets sammanbrott åren 1989–91 försvann den likvärdige motståndaren ur Natos horisont.

Kvar stod USA som enda supermakt i världen och med ett teknologiskt försprång som blev allt mer betydande. Under 1990-talet användes begreppet Revolution in Military Affairs (ett begrepp som uppfanns i Sovjet på 1950-talet) för att visa hur de teknologiska landvinningarna gjorde de konventionella stora värnpliktsarméerna omoderna.

Vid sidan av denna utveckling har en annan process blivit alltmera tydlig. Sönderfallet i flera stater, med Somalia och Kongo som de klaraste exemplen, har lett till uppkomsten av olika ickestatliga aktörer, som ofta har valt okonventionella metoder för att komma åt en mera högteknologisk motståndare. Många moderna konflikter är inbördeskrig likt de i forna Jugoslavien och de pågående striderna i Syrien.

Den mest extrema formen av asymmetrisk krigföring är flygplanskapningen den 11 september.

Ofta används begreppet asymmetri i samband med irreguljär krigföring och bekämpandet av denna, men i grunden handlar det om en obalans, en strid mellan parter som valt olika former för att föra kriget, till skillnad från ett konventionellt krig mellan jämbördiga parter. Man har talat om asymmetri i teknologi, i val av metod, i parternas intressen i konflikten och i kultur och värderingar.

Här spelar irreguljär krigföring, terrorism och informationskrigföring (propaganda) viktiga roller, men asymmetrin kan också gälla två konventionellt stridande parter som använder sig av tekniska system med kraftigt olika verkan.

Extrem form av asymmetrisk krigföring

Den mest extrema formen av asymmetrisk krigföring är flygplanskapningen den 11 september 2001, då enkla medel – fulltankade flygplan – inte bara orsakade svåra direkta skador, utan också fick USA att till oerhörda kostnader bygga ut säkerhetskontrollerna på alla sina flygplatser.

Sammantaget gör dessa utvecklingslinjer att de militära konflikterna efter det kalla krigets slut delvis ser annorlunda ut. De följande fyra exemplen från den allra modernaste krigshistorien belyser detta.

Amerikanska marinartillerister sätter upp sin M-198 155 mm haubits för ett elduppdrag mot irakiska positioner under Operation Desert Storm 1991.

Kuwaitkriget 1991

Det mest omskrivna exemplet på denna förändring av krigets verklighet är Kuwaitkriget 1991. När Irak i augusti 1990 invaderade Kuwait hade frigörelsen i Östeuropa redan börjat och drygt ett år senare upplöstes Sovjetunionen självt. FN-alliansen kunde dra nytta av detta genom att stora amerikanska förband som var avsedda att möta de sovjetiska pansararméerna i Centraleuropa nu kunde frigöras för strid i Mellanöstern.

Totalt drog koalitionen samman nästan 800 000 man från 28 olika länder, varav en halv miljon amerikaner. Hela denna väldiga styrkeuppbyggnad pågick utan den minsta störning från den irakiska krigsmakten, vilket gjorde att det endast blev en gigantisk ledningsmässig och logistisk utmaning.

Stred med två parallella ledningsstrukturer

Koalitionsförbanden hade två ledningar. Den största delen stod under ledning av den amerikanske generalen Norman Schwarzkopf, medan de arabiska styrkorna lydde under den saudiske prinsen och generallöjtnanten Khalid Bin Sultan. Saudierna gjorde anspråk på att ha det högsta befälet över samtliga förband, vilket i praktiken innebar att koalitionen hela tiden stred med två parallella ledningsstrukturer, något som borde ha gett irakierna väsentliga fördelar om de hade utnyttjat situationen.

Den amerikanska operativa doktrin som i början av 1980-talet hade utvecklats för strid i Europa – AirLand Battle – bestod av två komponenter: tung eldgivning riktad mot fiendens huvudstyrka och hög rörlighet för de egna markförbanden för att om möjligt gå runt de fientliga styrkorna och slå på djupet av motståndarens territorium. På det sättet skulle man utnyttja sin överlägsenhet i eldkraft samtidigt som de egna markförbanden i möjligaste mån hölls undan kostnadskrävande strider. I princip användes denna operativa doktrin i Kuwaitkriget.

Den irakiske motståndaren utgjordes av en stor, medelmåttigt utrustad, värnpliktsarmé, men med en del moderna och välutbildade förband. Det var en helt passiv motståndare som aldrig tog egna initiativ, vilket innebar att initiativet låg hos den teknologiskt vida överlägsna FN-koalitionen och därmed antog kampen asymmetriska proportioner.

Operation Desert Storm

I januari 1991 inleddes förbekämpningsfasen av operation Desert Storm där allierade flygstridskrafter och kryssningsmissiler angrep mål i Irak och det ockuperade Kuwait. Den amerikanska operationsplanen för flyginsatserna hade utarbetats under ledning av flygöversten John Warden III, som snart blev en av USA:s viktigaste luftkrigsteoretiker.

Grundtanken hos Warden är att man ska se fiendens krigsmakt och stat som ett system bestående av ett antal ringar, varav den innersta är den högsta ledningen. Därefter ska man arbeta sig utåt och i tur och ordning angripa elförsörjningen, telekommunikationer och industrikomplex av betydelse, luftvärn, flygfält och, slutligen, markförbanden.

Skulle åstadkomma systemkollaps

Tanken är att när de senare angrips så ska de vara helt utan ledning och stöd uppifrån och därmed vara ett lätt byte. Genom att inledningsvis angripa de innersta ringarna så ska man slå ut fiendens ledningsförmåga, både i politiskt och militärt hänseende, för att åstadkomma en systemkollaps utan att behöva riskera de egna trupperna i direkta angrepp på de fientliga huvudstyrkorna.

Redan efter ett dygn av flygbekämpning hade elförsörjningen och viktiga mål för den irakiska ledningen slagits ut. Därmed kunde de allierade systematiskt gå vidare med flygbekämpningen där precisionsvapen användes i stor utsträckning. När de irakiska ledningssystemen var utslagna demolerades det irakiska luftförsvaret, innan markförbanden isolerades i sina positioner och allt samband och samverkan inom den irakiska krigsmakten upphörde. Därefter vidtog en fas av nermalning av de isolerade irakiska förbanden.

Efter 41 dagar av luftkrig kulminerade kriget med en fyra dagar kort markfas där allt – luftherravälde, insatser av specialförband, hög rörlighet hos de egna förbanden, förmåga till mörkerstrid – verkade i samma riktning: ett krossande av den teknologiskt vida underlägsne fienden.

Avgörande för koalitionens seger blev det snabba förintandet av viktiga irakiska ledningsstrukturer, vilket gjorde att stora delar av den irakiska krigsmakten blev utan samband och ledning. Den operativa teorin, ”Wardens ringar”, var framgångsrik i Kuwaitkriget, men efter kriget kvarstod frågan hur den skulle fungera mot en motståndare vars stridsflyg tar upp kampen på ett annat sätt än vad irakierna förmådde göra.

Första Tjetjenienkriget 1994–96

Det första Tjetjenienkriget visade dels hur en teknologiskt underlägsen part på ett framgångsrikt – men synnerligen förlustkrävande, inte minst bland den egna civilbefolkningen – sätt kunde ta upp kampen med en överlägsen motståndare, dels i vilket stadium av allt snabbare förfall som den före detta sovjetiska krigsmakten befann sig i.

Den tjetjenska självständighetsrörelsen leddes av den förre sovjetiske flyggeneralen Dzjochar Dudajev. 1993 deklarerade han full självständighet från Ryssland, som efterträtt det nu upplösta Sovjetunionen. I det läget började man i Moskva planera för en kraftig militär insats, uppmuntrad av Dudajev-oppositionella tjetjenska grupperingar.

Ryssland förväntade sig en snabb seger

Den 11 december 1994 inleddes offensiven. I Moskva förväntade man sig en kirurgiskt snabb seger, baserad på det traditionella ryska förlitandet på ett massivt överläge i form av eldkraft. De fåtaliga tjetjenska flygplanen förstördes under krigets första timmar, men sedan var det slut på de ryska framgångarna.

Motvilliga ryska soldater saboterade ibland sina fordon för att hejda framryckningen, medan protesterande civila i grannrepubliken Ingusjien helt stoppade den västra anfallskolonnen. Samtidigt hejdades den norra ryska anfallskolonnen av ett hårt tjetjenskt motstånd.

Visserligen hade president Jeltsin gett order om att trupperna skulle visa återhållsamhet, men varken mentalt eller taktiskt var den ryska militären förberedd på det. Tvärtom, avancemanget fortsatte med stöd av formliga bombmattor från luften i kombination med en massiv insats av raketartilleri.

Resultatet blev fasaväckande civila förluster och en växande tjetjensk motståndsvilja. Visserligen lyckades rysk militär erövra och hålla Groznyjs militära flygplats, men ännu återstod att erövra själva huvudstaden.

En hänsynslös rysk belägring inleddes och flyg- och artilleribombardemangen orsakade den värsta förstörelsen av en europeisk storstad sedan 1945. Den följdes av en stormning på nyårsafton 1994. De ryska bepansrade anfallskolonner som ryckte in i Groznyj skars av och angreps av väl förskansade tjetjener.

Anfallet mot Groznyj 1995

Ryssarnas överläge i eldkraft kunde inte göra sig gällande inne i stadskärnan och istället förvandlades många pansarfordon till veritabla dödsfällor för sina besättningar. De illa tilltygade ryska trupperna drog sig ur stadskärnan, men fick lämna efter sig mellan 1 000 och 2 000 stupade kamrater. Den tjetjenska asymmetriska krigföringen hade firat en förödande triumf och den ryska militärens stridsmoral störtdök.

Nu inleddes ett än brutalare skede där den ryska krigsmakten använde sig av flyg- och artilleribombardemang för att systematiskt mala ned motståndet och med det staden. Civila hamnade i korselden samtidigt som livsmedel, dryck och medicin blev allt svårare att komma över. Båda parter visade prov på en obehagligt stor likgiltighet för civilbefolkningens lidande. Först den 6 mars 1995 var detta blodiga skede i kriget över och Groznyj förklarades vara i ryska händer.

Förlustsiffrorna är högst osäkra men en rysk historiker uppger 35 000 civila dödsoffer bara för beskjutningen av och striderna i Groznyj. De ryska militära förlusterna uppgick sannolikt till minst 2 000 stupade och 500 saknade. Det sätt som Groznyj till slut erövrades på förorsakade en propagandamässig katastrof för Moskva och den ryska militären, vilket ytterligare understryker den asymmetriska dimensionen i konflikten.

Under krigets fortsättning våren 1995 använde sig ryssarna i södra Tjetjenien av en taktik som gick ut på att man avancerade i stora kolonner om 200–300 fordon med massivt luftunderstöd. Det hindrade inte tjetjenerna från att med närmast gerillaliknande taktik tillfoga angriparna betydande förluster. Vissa orter gavs upp utan strid, medan tjetjenerna valde att slåss i andra. Till slut, i juni 1995 proklamerade den ryska militären att man hade kontroll över hela Tjetjenien.

Attack överraskade den ryska militären

Kriget var slut, eller var det? Med flyktingar som återvände till sina hem följde tjetjenska krigare som etablerade sig i ryskkontrollerade områden. Den ryska militären drog ned på sina aktiviteter och under andra halvåret 1995 fick tjetjenerna möjlighet att omgruppera. Uppskattningsvis 12 000 man ingick i de stridande tjetjenska förbanden, varav kanske 6 000 man hörde till lokala självförsvarsmiliser.

År 1996 blossade kriget åter upp med full kraft. Den 6 mars hade mellan 1 500 och 2 000 tjetjenska krigare infiltrerat Groznyj och de iscensatte en tre dagar lång attack som totalt överraskade den ryska militären. I augusti inleddes det tredje slaget om Groznyj när 1 500 tjetjener angrep rader av ryska posteringar i staden. Ett våldsamt ryskt bombardemang inleddes nu av Groznyj alltmedan tiotusentals civila flydde ur den brinnande staden.

Nu hade kriget övergått i ett skede där mindre grupper av ryska soldater och tjetjenska motståndsmän kidnappade civila eller beväpnade motståndare, som ett led i striderna eller bara för att pressa fram lösensummor. Vid ett tillfälle inringades ryska soldater vid ett sjukhus inne i Groznyj och svarade med att ta 500 civila som gisslan för att komma därifrån.

Den 31 augusti 1996 undertecknades ett avtal som stipulerade att all rysk militär skulle lämna Groznyj före den sista december samma år. Därmed kom den slutliga bekräftelsen på att den ryska militära övermakten inte förmådde kontrollera ens Tjetjeniens huvudstad, bara att smula sönder den bit för bit.

Irakkriget 2003–08

Den amerikanska invasionen av Irak våren 2003 visade inledningsvis mycket av samma mönster som Kuwaitkriget tolv år tidigare, trots den stora skillnaden i att USA nu genomförde en fullskalig attack till lands med avsikt att ockupera landet och åstadkomma en regimförändring. Detta skede av kriget förlöpte också snabbt, även om såväl lokalt irakiskt motstånd som sandstormar tillfälligt hejdade den amerikanska framryckningen.

Men sedan de inledande striderna var över och Saddam Husseins regim störtad, så började de amerikanska och allierade förlusterna att stiga i höjden. Klassisk gerillataktik, inte minst i stadsmiljöer, och mer eller mindre primitiva sprängladdningar vid transport- och patrullvägar orsakade ständigt större förluster och gjorde betydande områden farliga att beträda annat än med mycket stora och tungt beväpnade styrkor.

Under striderna mot beväpnad milis i staden Falluja i november 2004 valde USA att först uppmana civilbefolkningen att lämna staden, innan man systematiskt tog kontroll över kvarter efter kvarter, förlitande sig på sin överlägsna eldkraft. Resultatet blev en enorm materiell förstörelse, men också betydande civila förluster och även kännbara förluster för de amerikanska förbanden. Sättet som segern i Falluja vanns på påminner till en del om den ryska arméns övertagande av Groznyj.

Då ger den amerikanska och irakiska pacificeringen av Sadr City, det tätbefolkade shiitiska området i Bagdad, 2008 en annan bild av hur en högteknologisk krigföring kunde nyttjas mot en underlägsen motståndare i urban miljö.

USA utnyttjade teknologiska försprång

Shiitisk milis sköt raketer inifrån Sadr-staden och mot de delar av Bagdad där de utländska ambassaderna och internationella styrkorna var koncentrerade. Genom en omfattande insats av tekniska underrättelsesystem i kombination med precisionsvapen på helikoptrar och understödjande flygplan samt obemannade flygande farkoster utnyttjade USA sitt teknologiska försprång för att skaffa sig ett underrättelseöverläge i kombination med snabba vapeninsatser.

I striderna på marken satte man in specialförband, men också tyngre vapensystem som pansarförband med stridsvagnar. Underrättelseöverläget utnyttjades också för att sätta in krypskyttar och mindre förband mot nyckelpersoner i milisens ledning.

Olika former av krigsföring

Genom att börja bygga en mur längs en strategisk väg inne i staden förvägrade man milisen tillgång till viktiga terrängavsnitt, samtidigt som man tvingade fram dem i öppen strid. I den situationen var pansarförbandens eldöverlägsenhet helt avgörande. Kontrasten till den ryska arméns taktiskt felaktiga och förlustkrävande nyttjande av pansarförband i Groznyj är slående.

På det här sättet kan man säga att Irakkriget 2003 och de närmast följande åren uppvisade olika former av krigföring, med olika utfall, från en högteknologisk krigsmakt som snabbt krossade en betydligt omodernare, till traditionella lättare beväpnade gerillaförband som förorsakade sin tekniskt överlägsne motståndare både betydande förluster och förvägrade honom rörelsefrihet.

För att bekämpa denne motståndare utvecklades av USA och dess allierade en taktik där det teknologiska försprånget utnyttjades till fullo och man inte bara förlitade sig på den överlägsna eldkraften.

Israels krig i Libanon 2006

Kriget mellan Israels armé och den shiitiska Hizbollahmilisen i södra Libanon år 2006 visade hur en tekniskt underlägsen motståndare kunde vinna, eller i alla fall undvika att förlora, mot en teknologiskt vida överlägsen armé.

I juli 2006 kidnappade Hizbollah två israeliska soldater och den efterföljande striden resulterade i åtta stupade israeler. Svaret blev en fullskalig israelisk invasion av södra Libanon med avsikt att slå sönder Hizbollahs militära kapacitet. Men det blev ingen snabb affär som israelerna förväntat sig. Efter 33 dagars strider ingick parterna vapenvila utan att Israel hade uppnått sitt mål.

Den viktigaste förklaringen var att Hizbollah haft god tid på sig att förbereda sig för kriget. Genom en systematiskt utbyggd underrättelsetjänst och effektivt kontraspionage skaffade sig shiamilisen ett underrättelseöverläge. De shiitiska förbandens ledning var också kraftigt decentraliserad. Varje mindre stridsenhet hade till uppgift att uppehålla och tappa israelerna på kraft, inte att genomföra komplicerade samordnade taktiska insatser.

Raketbeskjutning och Propaganda

Dessutom hade man byggt upp ett system av bunkrar där den främsta uppgiften var att försinka israelerna och förorsaka dem förluster. Liknande uppgifter hade Hizbollahs förband inne i de sydlibanesiska byarna. Taktiken syftade till att skydda den tredje komponenten i milisens styrkor, de raketförband som besköt norra Israel. En så lång och omfattande raketbeskjutning som möjligt var Hizbollahs främsta mål med kriget.

Oförmågan att få stopp på raketbeskjutningen i kombination med ökande egna förluster var extremt påfrestande för Israel, och detta förstärktes av Hizbollahs skickliga nyttjande av internationella medier i propagandakriget. I asymmetriska konflikter är just propagandan ett viktigt vapen för den svagare parten, det uppvisar den moderna historien många exempel på.

Bland Hizbollahs framgångsfaktorer var att man stred i en terräng där man länge kunnat förbereda sig för strid och att man sedan använde en genomtänkt taktik där hänsyn till egna förluster inte spelade någon roll. Den israeliska känsligheten för förluster raderade snabbt ut betydelsen av landets teknologiska övertag.

De olika krigen i Irak, Tjetjenien och Libanon visar en rad motsägelsefulla tendenser. Å ena sida ger en högteknologisk överlägsenhet i en konventionell konflikt goda möjligheter att besegra en motståndare med begränsade egna förluster. Å andra sidan kan den svagare parten i en sådan konflikt under vissa förutsättningar nå betydande taktiska framgångar.

En explosionsartad teknologisk utveckling

Men vad är det egentligen vi ser när vi studerar dessa krig? Ser vi det högteknologiska krigets överlägsenhet, som i de båda Irakkrigen, eller är det den underlägsnes möjligheter att under vissa förutsättningar ändå rå på en tekniskt överlägsen motståndare? Det är också svårt att utvärdera de olika högteknologiska lednings-, underrättelse- och vapensystemens betydelse eftersom de inte har testats i strid mot en likvärdig motståndare.

Just det faktum att krigen i Tjetjenien 1994–96, i Kuwait-Irak 1991 och 2003 eller Libanon 2006 har varit asymmetriska och inte en kamp mellan jämbördiga, innebär att den reella kraften i de modernaste systemen inte går att utvärdera. Först när dessa sätts in i en konflikt mellan två jämbördiga parter kan vi fullt ut värdera betydelsen av det som efter det kalla krigets slut allmänt har kallats Revolution in Military Affairs – en explosionsartad teknologisk utveckling inom den militära sektorn.

Publicerad i Militär Historia 6/2013