Karl Andersson (inringad) går bredvid kapten Anatolij Michailovitj Gusjtjin efter utfrågningen om U 137.

© Aftonbladet/IBL

Kommendörkaptenen om U 137-dramat

Kommendörkapten Karl Andersson befann sig mitt i händelsernas centrum under U 137­-dramat. Han skötte kontakten mellan den sovjetiska ubåts­besättningen och Sveriges regering.

2 juni 2018 av Lars Olofsson

Karl Anderssons karriär inom den svenska flottan kunde ha fått ett hastigt slut. Han skulle ut på sin första långresa med HMS Gotland senhösten 1948. Innan avfärd skulle de göra en övning med en luftvärnspjäs då den plötsligt lossnade från sitt fäste och började skjuta helt okontrollerat. »Fyra av mina kamrater dog men jag undkom med ren tur kulregnet», börjar han.

– Det var ingen bra start på resan, men vi kom trots allt iväg. Några vidskepliga ombord tog det för givet att vi skulle gå under med man och allt när vi hamnade mitt i en storm redan på väg mot vår första hamn i England. 

– Men allt gick bra och långresan fortsatte, och i februari 1949 nådde vi Abessiniens kust (numera Etiopien). Där fick vi öva vårt luftvärn mot deras flygvapen som vid den tiden leddes av svensken Carl Gustav von Rosen. Efter ett knappt halvårs resa anlöpte vi hamnen i Karlskrona igen den 24 mars 1949.

Hur kom det sig att du hamnade i flottan?

– Jag hade börjat min militära karriär strax efter andra världskriget. Min far var i flottan och tyckte att det var ett säkert och bra jobb. Det var det säkert också, men så bra betalt var det ju inte. Jag började som radaroperatör, något som var ganska nytt i den svenska flottan vid den här tiden. Vi var på utbildning i England för att lära oss det nya systemet.

– Efter långresan utbildade jag mig till officer på Sjökrigsskolan i Näsby park i Stockholm. Efter några år som furir fortsatte jag att stiga i graderna och blev 1971 utnämnd till kommendörkapten av första graden och även chef för Karlskrona örlogsskolor som vid den här tiden var Sveriges största utbildningsförband.

Ubåt 137 (S 363 enligt sovjetisk benämning) gick på grund utanför Karlskrona den 27 oktober 1981.

© Sydsvenskan/IBL

Du är mest känd för din insats under U 137-dramat i oktober 1981. Hur började det för dig?

– På morgonen hade någon ringt in till marinbasen och sagt att det låg en ubåt med någon okänd utländsk flagga i Gåsefjärden. Det var vi ju tvungna att kolla upp. Den enda båt vi hade att tillgå var vedettbåten Smyge, men den saknade besättning. Jag fick själv hastigt skrapa ihop några värnpliktiga, en civil maskinist och en av mina officerskollegor som kapten.

– Vi gav oss av så fort vi kunde i den täta dimman den morgonen. När vi efter omkring en timmes båtfärd glider in i fjärden drar vi ner lite på farten. Plötsligt, några tiotal meter framför mig, dyker ett grönsvart skrov upp. Det var mycket riktigt en ubåt. En vindpust vecklar ut ubåtens örlogsflagga och jag ser direkt att den är sovjetisk. I ubåtens torn står fyra man och tittar på när vi närmar oss.

– Jag hade hela tiden radiokontakt med min chef, kommendör Lennart Forsman, och tillsammans bestämde vi att jag skulle äntra ubåten. Vi närmade oss sakta och lade oss längs ubåtens styrbordssida. En av männen som hade stått i tornet tog sig ner och hjälpte oss att förtöja. 

– Jag hoppade ner från Smyge till ubåten och klättrade upp i tornet. Där träffade jag några molokna figurer som alla såg rätt trötta och slitna ut. De hade ju säkert varit uppe hela natten och försökt få loss ubåten från grundet.

Vad gör man i en sådan situation?

– Jag började med att försöka prata till dem på engelska, men fick ingen respons. Jag gick istället över till tyska och frågade efter kaptenen. Då pekade de andra på en av dem som stod i tornet som på knagglig tyska presenterade sig som Gusjtjin, kapten av tredje graden. 

– Sedan frågade jag efter vad ubåten hette, och efter en del besvär med tyskan fick kaptenen fram att den hette U 137. För att vara på säkra sidan bad jag honom skriva namnet i min anteckningsbok. 

Ubåtsdramat i Gåsefjärden 1981. Sovjetisk officer på kommandobryggan.

Vasilij Besedin, politisk officer, stående på U 137:s kommandobrygga.

© Aftonbladet/IBL

– Jag gick tillbaka till Smyge för att via radio rapportera till marinbasen att det är en sovjetisk ubåt som ligger i vårt skyddsområde. De blev helt tysta och kunde knappt tro mig. Och visst kändes det hela overkligt. Jag fick upprepa meddelandet igen, och denna gång trodde de mig.

Vad gjorde du sen?

– Jag gick tillbaka till ubåten och började förhöra dem. Förutom kaptenen träffade jag nu också hans ställföreträdare Besedin som tydligen var politisk officer ombord. Jag frågade varifrån de kom, och de berättade att de kom från Baltijsk och tillhörde 13. ubåtsbrigaden som var stationerad där.

– Under förhöret stod det en man i bakgrunden som plötsligt steg fram och berättade att han var stabschefen för 13. ubåtsbrigaden. Han presenterade sig som kommendör Avsukjevitj. Jag frågade honom vad de gjorde här på svenskt vatten. Han svarade någonting svävande om att detta var kaptenens första uppdrag och att han var rådgivare för honom.

– Efter samtalet ville de bjuda på något som de kallade ryskt te, vilket visade sig vara vodka utblandat med körsbärssaft. Vi gick in till deras gunrum där det stod fyra glas framdukade, ett var till de tre befälen och ett till mig. De förklarade att rysk sed bjuder att man dricker allt i ett svep. De hällde i sig sina glas utan att tveka och tittade sen på mig.

– Jag satte glaset mot läpparna men tog bort det kvickt igen – jag höll nästan på att förlora känseln i läpparna. Det var på tok för starkt och kändes mer som läkarsprit. Jag vägrade att dricka upp och ett tag blev det lite tryckt stämning i rummet. Kanske var avsikten att jag skulle bli berusad så att de kunde övertala mig att låta dem slippa fria.

– Jag tog mig så småningom tillbaka till marinbasen. Där bestämdes att jag skulle vara kontaktperson mellan svenska regeringen och ubåtsbesättningen. Så på eftermiddagen gav jag mig ut till ubåten igen med Smyge. Där skulle jag bli kvar i nästan två veckor till.

U 137 i Gåsefjärden med Aftonbladets löpsedel från ubåtsdramat 1981 infälld i bilden.

»Ta bort kärnvapnen från Fredens hav», uppmanade Aftonbladets löpsedel på ryska den 6 november 1981.

© Aftonbladet/IBL

Tror du att det var en medveten kränkning?

– Nej, jag tror faktiskt inte det. Min teori är att det var en felnavigering – det är det jag bedömer som mest troligt. Många har hävdat att det krävs en del kursändringar för att komma in till den plats där ubåten gick på grund – men det stämmer inte. Det räcker med att man gör en liten kursändring så kommer man in i fjärden. Visst är det smalt, men det är rakt.

– Ryssarna hävdade att det var fel på kompassen, men vi tog dit en kompassmontör från varvet som fick titta på den och vi hittade inget fel. De hävdade också att deras radiopejl var felaktig, men även det kollade vi utan att hitta något fel. Så det var bara bortförklaringar.

– Navigationsofficeren nekade hela tiden bestämt till att ubåten låg där den låg, men det var ju 56 distansminuters (cirka 100 km) skillnad mellan där han trodde de var och var de verkligen var.

Men det är väl ett tecken på att det inte var en felnavigering?

– Nej, innan grundstötningen visade loggboken att ubåten hade gått med 2,5 knops fart på 40 meters djup, och i så låg fart har kompassen som störst felvisning. Det kan räcka med att det kommer in något som täpper till instrumentet som mäter farten för att det ska bli fel och det kan påverka navigationen.

Fanns det kärnladdningar ombord?

– Jag tvivlar på det. En dag kom det folk från Försvarets forskningsanstalt och skulle göra mätningar. De tog en liten jolle och började cirkla runt ubåten med sina mätinstrument. Men ryssarna hörde ju att de kom, och började göra klart för eldgivning. Så de fick snabbt ge sig tillbaka igen.

– Men så kom de på att vår båt låg jämsides med ubåten och att de kunde göra mätningar från vår mäss som låg precis mittemot ubåtens torpedrum. De riggade upp sin utrustning och började mäta. Allt var väldigt hemligt – inte ens jag fick veta något då. När de var färdiga rapporterade de till statsminister Thorbjörn Fälldin som sista dagen släppte nyheten att ubåten hade kärnvapen ombord.

Karl Andersson var kommendörkapten i svenska flottan och är riddare av Svärdsorden.

– Men jag tvivlar ändå – i torpedrummet ligger ju ubåtsmännen och sover över torpederna och jag tror inte ens sovjetiska militären skulle tillåta att man låter sin besättning sova så nära kärnvapen. Men detta är min högst personliga synpunkt, och jag vet ju att den officiella versionen är att ubåten hade kärnvapen ombord.

Fredagen den 6 november lämnade så U 137 svenskt farvatten och begav sig vidare hemåt. Elva intensiva dagar för Karl Andersson och övriga inblandade var över.

– Jag tycker ändå det är lite märkligt att ingen av de inblandade fick någon form av repressalie när de kom hem. Det kan ju tyda på att det hela var en planlagd aktion som man visste skulle kunna gå snett.

Har du träffat någon av de inblandade från U 137 senare?

– En söndagsmorgon några år senare ringde det på dörren hemma hos mig. Jag öppnade och utanför stod Besedin. Han hade precis befordrats till örlogskapten och stod där i full paraduniform. Jag bjöd in honom på en whisky och så satt vi och pratade en stund. Det är ett trevligt minne.

– Under mina sista år som militär kände jag mig faktiskt lite trött på hela historien. Det var alltid någon som ville höra mig berätta om mina upplevelser under de elva dagar som U 137 stod på grund i Karlskrona skärgård. Det är trots allt en väldigt kort tid av min över 46 år långa militära karriär.

– 1991 gick jag i pension och arbetade efter det ett tag bland annat med att segla runt rika turister i Kinesiska sjön. Men efterhand blev det allt fler pirater i vattnen och vid ett tillfälle blev vi till och med jagade av dem. Så 1993 fick jag ge mig tillbaka till Sverige och karlskrona igen och sedan dess har jag varit pensionär på heltid.

Publicerad i Militär Historia 6/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också