Strids­dykare ur Norra flottan i Barents hav 1996. Emblemet från Kolahalvöns arméspetsnaz-enhet är av senare datum.

© Nowosti /Ullstein/All over press

Spetsnaz – Sovjets hemliga elitförband

Under kalla kriget fick ordet spetsnaz nackhåren att resa sig på många militärer i väst. Efter murens fall blev det dock tyst om de ryska special­styrkorna. Vart tog de vägen?

10 mars 2018 av Lars Gyllenhaal

Den avhoppade sovjetiske majoren »Viktor Suvorov» spred under 1980-talet skrämmande budskap om spetsnaz. Pressen hjälpte gärna Suvorov, vars verkliga namn är Vladimir Rezun, att sprida varningsorden. 

Suvorovs böcker gavs ut på flera språk, bland annat på svenska 1989: Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. På bio kunde man samma år se den svenske actionskådisen Dolph Lundgren föreställa en spetsnaz-soldat i filmen Red Scorpion

Sammantaget förmedlade 1980-talets medier en bild av spetsnaz som någon sorts sovjetiska övermänniskor. Spetsnaz var också mer kallhamrade än sina västliga kollegor, snudd på blodtörstiga, enligt kvällstidningsartiklar.

I Sovjetunionen trodde man inte så mycket alls om spetsnaz, i alla fall inte offentligt. Detta eftersom sekretessen kring de moderna spetsnaz-förbanden var rigid fram till Afghanistankriget. 

Sovjets tioåriga krig 1979–89 påverkade hela det sovjetiska samhället djupt negativt. Sovjetmedierna behövde presentera framgångar eller åtminstone hjältar och då blev det närmast nödvändigt att berätta om spetsnaz för allmänheten.

I samband med kalla krigets slut blev det en ”spetsnaz-våg” i Ryssland eftersom man kunde skriva utförligare om elitförbanden. Till och med Suvorovs böcker började ges ut i Ryssland och rönte stor popularitet. Det blev också populärt att etablera nya ”spetsnaz-förband”. Polisen, gränstrupperna och tullverket – alla skulle ha egna ”spetsnaz”.

"Trupper med speciell uppgift"

Vad är då egentligen spetsnaz? Ordet är en förkortning av ”(vojska) spetsialnogo naznatjenija” som ordagrant betyder (trupper med) speciellt syfte/speciell uppgift. Ibland ser man förkortningen med stor bokstav. Men det är inkorrekt på svenska, för spetsnaz betecknar inte något enskilt förband. 

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Inte heller är ordet helt synonymt med ”specialförband”. Alltsedan Sovjetunionens sammanbrott har dock en förskjutning av innebörden skett så att termens huvudsakliga betydelse blivit just specialförband. En del enheter som nu kallas spetsnaz är också att jämföra med reguljära jägarförband.

Vad kännetecknar specialförband? De utgör elitens elit, medlemmarna har vanligtvis en bakgrund inom något vanligt elitförband. De ska kunna verka långt bakom fiendens linjer med kort varsel. 

De är företrädesvis professionella, ska kunna sättas in även mot terrorister och kännetecknas av högsta flexibilitet vad gäller utrustning och taktik. Vanliga jägarsoldater å andra sidan är yngre, mindre erfarna och utbildas främst för mellanstatliga krig.

Soldater ur specialförbandet 181. ORO vid en just erövrad tysk artilleripjäs, på Korsudden vid finska Liinahamari i oktober 1944. 

© Norra flottans museum

Rötter i partisanrörelsen

Dagens spetsnaz har sina djupaste historiska rötter i Rysslands många partisanrörelser och den sovjetiska statssäkerhetstjänstens första elitförband. Detta är en paradox eftersom genuina partisaner och sovjetisk säkerhetspolis kan ses som varandras motsats. Men det okonventionella, jägarmässiga stridssättet förenar.

De äldsta militära enheter som spetsnaz ser som föregångare är de ryska partisaner som bekämpade mongoler, svenska karoliner, polsk-litauiska trupper och Napoleons invasionsarmé. 

Partisanernas stridssätt kan i mångt och mycket betecknas som jägarmässigt. Det ryska inbördeskriget 1917–22 innebar en högkonjunktur för partisaner och framförallt deras stridssätt.

Den sovjetiska statssäkerhetstjänsten förkortades ursprungligen VTjK, vilket uttalades Tjeka. Senare blev denna organisation mer känd under förkortningarna NKVD och KGB. Under ryska inbördeskriget uppsatte Tjekan en rad lätta och snabba förband av särskilt motiverade soldater. 

Dessa föregångare till KGB:s och MVD:s (inrikesministeriets trupper) elitförband blev inte sysslolösa efter att det ryska inbördeskriget hade avslutats. Antikommunistiska motståndsfickor återstod under flera år efter krigsslutet.

Spetsnatz i spanska inbördeskriget

Även Röda armén stred en bit in på 1930-talet mot rebeller och det var i samband med det man började använda sig av luftlandsättningar. Kort därefter inrättade armén spetsnaz-bataljoner för insats i ett väntat storkrig mot kapitalistiska stater. 

Dessa bataljoner var tänkta att förstärka utländska arbetaruppror och en del tyder på att de även skulle ha satts in mot fiendens statsledning och strategiska inrättningar.

Få uppgifter om 1930-talets spetsnaz i Sovjetunionen har bevarats eftersom de huvudansvariga avrättades i Stalins massutrensningar 1937–38. 

Dagens ryska spetsnaz-styrkor inom armén skulle alltså kunna härleda sin historia direkt till 1930-talet, men gör det inte eftersom det blev ett så skarpt avbrott i utvecklingen på grund av Stalins politik.

Emellertid kan man få en rätt bra bild av 1930-talets spetsnaz genom att Sovjet satte upp flera spetsnaz-förband i Spanien under dess inbördeskrig 1936–39. Detta gjorde man genom att skicka dit spetsnaz-experter ur både NKVD och den militära underrättelsetjänsten GRU.

Svenske Karl Ernstedt (till vänster) stred med spetsnaz under spanska inbördeskriget. Till höger hans chef, GRU-instruktören Richard Stahlmann, senare en av den östtyska säkerhetstjänstens grundare.

© Militärverlag der DDR

Tjugotal svenskar i spetsnaz

Över 530 svenskar blev frivilligsoldater för den socialistiska regeringssidan under spanska inbördeskriget. Av dessa stred ett tjugotal i ”partisanförband” som de själva även kallade för Specialtjänsten. De sovjetiska GRU- och NKVD-officerare som skapade och ledde dessa enheter använde termen spetsnaz.

Spetsnaz-svenskarna skildras framförallt i den självbiografiska Partisaner (1975) av Gösta Andersson från Göteborg som utnämndes till löjtnant i Spanien. Termen partisan har även använts i andra böcker om Spanienfrivilliga. 

Det förband Andersson tillhörde motsvarar dock inte den allmänna uppfattningen i väst om partisaner: medlemmar av en motståndsrörelse i ett ockuperat land. Men enligt ryskt synsätt kan partisaner även innebära trupper uppsatta, utskickade och ledda av statssäkerhetsorganen eller den militära underrättelsetjänsten.

Förstörde tyska flygplan

Gösta Andersson har beskrivit hur hans tyska chef, Richard Stahlmann från GRU, presenterade förbandets syfte: ”Uppgiften är att ta sig fram till vägar och järnvägar och placera sprängämne där skadan blir som störst.” 

Av kollegan Gustav Fridéns minnesbilder framgår även att man gav sig ut för att tillfångata fiender som genom förhör kunde bidra med värdefulla upplysningar. På ryska kallade man det att ”ta tungor”. Vid ett tillfälle var målet en tysk flygplats – Luftwaffe hade en stor kontingent hos Franco – och man lyckades förstöra tre flygplan.

En före detta stamanställd furir vid Svea livgarde, Karl Ernstedt, blev chef för den skandinaviska sektionen av 1. partisanbataljonen. Senare blev han ställföreträdande chef för bataljonen. 

Både Gösta Andersson och Gustav Fridén beskrev uppdragen som korta: ett eller två dygn och en sträcka på fyra mil verkar ha varit standard. 

Utöver vanliga sovjetiska gevär hade man sovjetiska automatgevär och tjeckiska kulsprutepistoler. En del materiel var experimentell och hanterades därför av sovjetiska officerare. Andersson kunde inte kommunicera direkt med dem, men fick hjälp av den rysktalande Kirunabon Arthur Kääriä som var officersutbildad i Sovjet.

Spetsnaz-insatsen i Spanien var i stort sett framgångsrik trots att den sida Sovjet stött gick förlorande ur kriget. 

Kapten Viktor Leonov dekorerades två gånger med den högsta sovjetiska utmärkelsen, Sovjetunionens hjälte, för sina insatser inom sovjetiska specialförband. Fotot togs vid Ishavskusten sommaren 1942. 

© Norra flottans museum

Specialförband i andra världskriget

Under andra världskriget sattes en mängd nya sovjetiska förbandstyper upp som på ett eller annat sätt sysslade med specialoperationer. Det fanns då ingen gemensam nämnare i förbandens benämning, som spetsnaz, men oftast fanns ett eller flera av följande ord i deras namn: självständig, diversion, partisan eller spaning. Såväl västliga som ryska experter kallar dock nu gräddan av dessa förband för spetsnaz.

De mest framgångsrika sovjetiska specialoperationerna under andra världskriget i Sveriges närhet genomfördes på östra Nordkalotten. 

Det var akut behov av aktuell information som gjorde att ryska Norra flottan sommaren 1941 började rekrytera till en ny typ av enhet. Informationen flottan behövde om tyska avsikter kunde inte erhållas med hjälp av fartyg eller flyg utan bara genom insatser av speciella underrättelseförband, beredda att verka längs de sovjetiska, finska och norska kusterna under längre perioder.

Elitförbandet blev 181. ORO

De första 70 frivilliga rekryterades bland sovjetiska flottans mest framstående idrottsmän, och man eftersträvade att alla skulle vara medlemmar av antingen partiet eller ungkommunisterna. De utbildades i fallskärmshoppning, maskering, dold förflyttning, spaningstjänst och skidåkning. Man fick även tillstånd att skapa ett eget passande uniformssystem. 

Efter att ha förvärvat spetsnaz-kompetens landsattes man med ubåtar bakom fiendens linjer och opererade självständigt upp till flera månader i sträck. Det hände att trupperna fick förnödenheter genom fallskärmsnedsläpp.

Spaning och tagande av fångar var återkommande uppgifter. Officiellt hette förbandet först 4. Speciella frivilligavdelningen av sjömän, och efter några namnbyten 181. Särskilda spaningsavdelningen (181. ORO).

Soldat ur ”röda baskrarna”, ryska inrikesministeriets (MVD) spetsnaz. Den vinröda baskern lutar åt vänster, vilket är helt korrekt för detta förband. Foto från Kolahalvön. 

© Lars Gyllenhaal


Dagens spetsnaz föddes 1950

Hösten 1950, några månader efter Koreakrigets utbrott, uppsattes de spetsnaz-förband som dagens spetsnaz inom ryska armén direkt härstammar ifrån. Deras främsta uppgift var, fram till Sovjetunionens sammanbrott, att slå ut mindre amerikanska kärnvapensystem i Europa, främst rörliga system (band- och hjulgående). Man skulle även kunna slå ut fiendens högre chefer och störa försörjningslinjer.

Tre år efter armén fick den sovjetiska flottan sina första spetsnaz-förband, även de kopplade till GRU. Liksom i armén var de främst inriktade på att slå ut större vapensystem och radaranläggningar, men de övade även för sabotage mot hamnanläggningar och marinbaser.

Efter Sovjetunionens fall har mer och mer information framkommit om spetsnazförbandens utrustning. Liksom västliga motsvarigheter fick spetsnaz miniubåtar och undervattensmopeder. Men man fick även högst originella ”James Bond-prylar” som NRS-2, en kombination av kniv och pistol, samt automatkarbinen APS och pistolen SPP-1, särskilt utvecklade för att avfyras under vatten, men å andra sidan mindre bra ovanför vattenytan.

Spetsnaz i Afghanistankriget

I västvärlden var allmänheten liksom de flesta militärer okunniga om spetsnaz existens fram till Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. De afghanska motståndsmännens bakhållstaktik i kombination med extremt kuperad terräng gjorde att den sovjetiska ockupationsmakten snart blev beroende av elitförbandet VDV, alltså luftlandsättningstrupperna, samt spetsnaz. 

Endast de kunde effektivt spåra upp de osynliga fienderna och hålla ut mot dem i avlägsna bergsposteringar. De vanliga sovjetiska förbanden i Afghanistan var skapade för att lyda order i ett tredje världskrig. Bara VDV och framförallt spetsnaz hade den anpassningsförmåga som Afghanistan krävde. 

Den afghanske motståndsledaren Abdul Haq formulerade saken så här: ”Spetsnaz är de enda sovjetiska trupperna som kan tänka självständigt och fatta snabba beslut.”

Sovjetiska ubåtar i skärgården

Samtidigt med kriget i Afghanistan pågick en tidvis krigsliknande jakt på främmande ubåtar i svenska och norska vatten, inte minst i Blekinges och Stockholms skärgårdar.

Förekomsten av främmande undervattensfarkoster i svenska vatten blev högst påtaglig i oktober 1981 genom intrånget av den sovjetiska ubåten U 137 (egentligen S-363) långt in i Karlskrona skärgård.

Den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund den 27 oktober 1981 i Gåsefjärden. Infälld en sida ur Aftonbladet. 

© IBL bildbyrå

Incidenter i Sverige redan 1962

U 137 hade föregåtts av flera allvarliga incidenter i svenska vatten, den första redan 1962. Men eftersom dessa inte renderade några fotografier fick de ingen effekt på debatten. 

Genom den sovjetiska ubåtens grundstötning inte långt från Karlskrona stad blev dock medierna extremt intresserade av allt med minsta koppling till ubåtar. Vi såg samma fenomen under hösten 2014 då försvaret letade ubåtar utanför Stockholm och journalister cirkulerade i helikoptrar ovanför..

På 1980-talet fångades den sovjetiske avhopparen ”Viktor Suvorov” av svenska medier, inte minst kvällspressen. Hans actionladdade påståenden om spetsnaz kopplades ihop med ubåtskränkningarna på ett sätt som gjorde att många kom att sätta likhetstecken mellan ubåtskränkningar och spetsnaz. Sovjetunionens elitsoldater var ett konkret och tidvis akut hot mot Sverige, menade många.

En hel del av allmänhetens bild av Spetsnaz var (och är) felaktig. Man blandade ihop olika sorters spetsnaz och trodde att alla var svensktalande stålmän. Man förmådde inte se att det fanns både helproffsiga KGB-spetsnazförband och enkla, värnpliktsbaserade förband inom begreppet. Detta i kombination med överdrivna antal och en oförmåga att se den större kartbilden resulterade i ett monster. 

Litet sovjetiskt intresse för Sverige

Sovjetunionens intresse för att angripa Sverige var efter Stalins död troligen rätt begränsat. Den tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson lade 2007 fram den sannolikt mest realistiska bilden av hur pass prioriterat Sverige egentligen var, ur sovjetisk synvinkel. 

Gustafssons skrift Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget, har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Att enbart invadera Sverige var det inte tal om. Sverige förekom bara i storkrigsscenarier där man såg det som omöjligt att kringgå landet.

Om Sovjet varit absolut ”tvunget” att angripa Sverige – i samband med ett krig mot Nato – hade det mest troliga angreppsområdet varit Norrbotten. Boden och vägen till norska Narvik var viktiga mål för Sovjet. Vid en sovjetisk invasion av Norrbotten skulle nog spetsnaz-förband ur GRU satts in. 

Men det var inte GRU:s spetsnaz som var kännetecknet för den sovjetiska krigsmaktens offensiva profil. Det speciella var istället truppslaget VDV, luftlandsättningstrupperna – världens första och största luftburna snabbinsatsstyrka.

En patrull ur MVD:s spetsnaz söker efter islamistisk milis i Karamakhi, södra Dagestan. Foto från september 1999. 

© Eduard Dzhafarov/AP Photo/Scanpix

VDV ska inta nyckelområden

Ibland kallas VDV-soldaterna på svenska för ”fallskärmsjägare”. Men det är inte helt korrekt. Huvuduppgiften för VDV:s trupper är inte spaning och sabotage utan att genom fallskärmsfällning/helikopterlandsättning inta nyckelområden som förtrupp. VDV har till skillnad från nästan alla luftburna trupper i väst egna pansarfordon och artilleri.

Troligen opererat i svenska skärgården

Den svenska bilden av spetsnaz är alltså felaktig på flera punkter. Det finns dock mycket som talar för att den ryska marinen inklusive spetsnaz-styrkor vid några tillfällen besökt den svenska skärgården. 

Det finns teknisk bevisning som visar att något lands dykare (vilket lands kan inte fastslås med säkerhet) oskadliggjorde svensk försvarsmateriel. Bilder av onaturligt förstörda mineringar släpptes 1996 av Försvarsmakten och har ännu inte fått någon bättre förklaring än att mineringarna oskadliggjordes av främmande makts dykare, det vill säga marina specialförband.

Vilka är då de bästa tillgängliga beläggen för att sovjetiska förband ska ha agerat på svenskt territorium? 

År 1988 offentliggjordes en bild av i Stockholms skärgård funna räddningslungor av sovjetisk tillverkning. De bör rimligtvis ha kommit från en räddningsaktion med en ubåt från Warszawapakten. Fynden indikerade dock bara löst var räddningsaktionen skett. 

Men därefter har fler materielfynd gjorts, framförallt en stor mängd sovjetiska kartor över svenska områden och flera med sådana uppgifter att de måste ha samlats in på marken och i vissa fall under vattnet.

En spetsnaz-prickskytt i ställning inför stormningen av Dubrovkateatern i centrala Moskva 2002. Tjetjenska rebeller hade då tagit publiken som gisslan.

© Dimitrij Beljakov/Gamma/IBL bildbyrå

Påhälsning under kalla kriget

Av intresse är de vittnesmål av flera före detta sovjetiska militärer under 1990-talet som kom till företrädare för Försvarsmakten. Den förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson gick 1995 ut med uppgiften att »Försvaret har vittnesmål från personer som tjänstgjort ombord på sovjetiska ubåtar och trängt in i svenska skärgården». Problemet var att man inte kunde offentliggöra personernas namn.

En mängd av dessa personers uttalanden, fortfarande dock utan namn, publicerades 2005 i boken Under den fridfulla ytan av Emil Svensson. Ett exempel är detta, av en före detta sovjetisk ubåtskapten: »Visst har vi varit i svenska vatten under hela 1980-talet och tidigare. Syftet var bland annat att testa den svenska förmågan till försvar mot ubåtsverksamhet ... Det var naturligt att göra sådana saker under kalla kriget." 

Alfa och Vympel

Under Vladimir Putin har två spetsnaz-förband som grundades inom KGB fått mer prestige och resurser. 1974 bildade KGB Alfa för inrikes anti-terrorism och 1981 Vympel för specialoperationer utomlands.

Om Alfa och särskilt Vympel är mindre publicerat än om övriga spetsnaz-förband. Mest vet man om Alfa i Afghanistan. Det var huvudsakligen detta förband som i afghanska uniformer utförde den framgångsrika inledande kuppen mot Afghanistans statsledning. 

Flera KGB-officerare, som senare bildade Vympel, deltog i operationen. Alfa och Vympel består sannolikt av något över tusen personer totalt. Sedan KGB:s fall ingår de i den federala säkerhetstjänsten FSB. Vympel heter numera enbart ”V”.

Inrikesministeriet MVD skapade 1977 sitt eget spetsnaz, ”röda baskrarna”, inför befarade terroristattacker under OS i Moskva 1980.

Sedermera har rysk TV sänt flera olika dokumentärer i vilka det uppges att Sovjet bedrev marina specialoperationer i bland annat »Skandinavien». Följande ord yttrades av marinhistorikern och före detta marinofficeren Arkadij Tjikin i dokumentären »Diversanter» (diversant kan översättas med sabotör):

Det måste sägas att vad gäller de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, de mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals gånger som de på territoriet av andra länder osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara få.

Spetsnaz-insatserna mot Ukraina 2014 har i efterhand getts en särskild status i ryska statsmedier. Den 27 februari 2015 instiftade president Putin en ny nationell minnesdag för att specifikt hedra det nya spetsnazförbandet SSO. Samma datum 2014 tog »mystiska» trupper med rysk specialutrustning över parlamentet på Krim och hissade den ryska flaggan på dess tak.

Publicerad i Militär Historias specialutgåva Elitförband 2017 (förkortad version).

Kanske är du intresserad av...

Läs också