Ryska VDV-soldater på fredsbevarande uppdrag i forna Jugoslavien 2005.

© Viktor Litovkin/RIA/AKG/Scanpix

VDV – rysk luftburen elit

Rysslands luftlandsättningstrupper, VDV, är landets bevingade och bepansrade elitförband. Styrkan har en lång och rik historia, och är ännu oöverträffad vad gäller förmågan att luftlandsätta pansarfordon.

5 maj 2018 av Lars Gyllenhaal

”Ingen förutom vi!” Så lyder mottot för Vozdusjno-desantnye vojska, VDV, de ryska luftlandsättningstrupperna. De bär liksom FN-trupper himmelsblå baskrar, men har helt andra uppgifter – de utgör den ryska statens motsvarighet till USA:s marinkår.

VDV var världens första luftlandsättningsstyrka och länge den överlägset största med över hundratusen man. Nu siktar men på 72 000.

Liksom US Marines är man i sig en komplett ”miniarmé” med bland annat egna pansarstyrkor, artilleri och specialförband. Till skillnad från armén kan VDV sättas in snabbt och andan skiljer sig markant. VDV har alltid åtnjutit en särskild prestige i det ryska samhället, och man är ett brödraskap – även nu då kvinnliga soldater ingår.

Att VDV är Moskvas mest användbara militära verktyg och US Marines Washingtons dito, avspeglar ländernas grundläggande militära karaktär, som till stor del har geografiska orsaker. Medan USA är en marin stormakt har Ryssland främst varit landfokuserat, och det ryska marininfanteriet har därför inte alls samma styrka eller ställning som sin amerikanska motsvarighet.

Liksom US Marines har VDV stor självständighet, det är ett fristående truppslag med särskild koppling till sin högste försvarschef, den ryske presidenten.

Inte fallskärmsjägare

VDV är egentligen inte fallskärmsjägare. På ryska kallas denna typ av soldat för desantnik, som betyder landsättningssoldat (från franskans descente). I Nato heter motsvarigheten airborne soldier. De luftlandsätts med tunga vapen och fordon tillsammans med hundratals, ibland tusentals, andra soldater, och de kan lika gärna sättas in med helikopter som med fallskärm. 

De har stora och offensiva anfallsuppgifter. Ofta används de som stormtrupper utan luftlandsättning, eftersom man har en helt annan anda än vanliga infanteri- eller pansarförband.

Fallskärmsjägare däremot uppträder oftast i små grupper, ibland bara tre soldater. De sätts in dolt och långt bakom fiendens linjer. Uppdragen är spaning och/eller sabotage. Man har inga tunga vapen, inga fordon – utom på senare år då fyrhjulingar införts – och undviker nästan alltid strid.

Ryska luftlandsättningssoldater fälls i samband med en rysk-kinesisk övning 2009.

© Ullstein bild/Nowosti/All over press

En fallskärmsjägare är på engelska en parachute/airborne ranger och på ryska en spetsnazovets, en soldat i ett spetsnazförband. Svenska fallskärmsjägare motsvaras närmast av trupperna i VDV:s särskilda spetsnaz-regemente, som sattes upp först efter Sovjetunionens fall.

Nyttan med luftlandsättningar tydliggjordes i Sovjetunionen 1929 när man med flyg lyckades tillföra förstärkningar till en omringad enhet ur Röda armén. Detta var inte i övningssammanhang, utan under ett blodigt uppror i Tadzjikistan, nära Afghanistan.

Leonid Minov förste fallskärmssoldaten

Samma år skickades överste Leonid Minov till USA för att lära sig allt om fallskärmar. Vid hemkomsten satte han upp ett experimentförband av fallskärmshoppare. Tolv av dessa deltog den 2 augusti 1930 i en stor militärmanöver och löste en uppgift med hjälp av fallskärmshoppning. 

Eftersom det hela gick så bra fick verksamheten fortsätta och därför är den 2 augusti VDV:s egen dag, som varje år uppmärksammas i Ryssland. Överste Minov räknas följaktligen som Röda arméns förste fallskärmssoldat. 

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Den drivande kraften bakom Minov var en av landets största militära tänkare, Michail Tuchatjevskij. Eftersom han föll offer för en av Stalins utrensningar och avrättades 1937 var hans namn dock länge tabu.

På kort tid utbildades tusentals nya fallskärmssoldater. Under en militärmanöver utanför Kiev våren 1935 fallskärmsfälldes vid ett och samma tillfälle 2 500 soldater.

Inspirerarde västmakterna

Bland dem som bevittnade denna överväldigande syn fanns flera västliga militärattachéer. De skickade hem hänförda rapporter som i flera fall blev startskottet för det egna landets utbildning av fallskärmssoldater.

Därefter etablerades två fallskärmsbataljoner och två glidplansbataljoner utanför Leningrad, vilka tillsammans bildade världens första luftburna brigad. På rekordtid utbildades ytterligare tiotusentals fallskärmssoldater så att Sovjet i början av andra världskriget var uppe i över hundratusen VDV-soldater. 

De igenkändes vid denna tid inte genom baskrar utan på en sorts flygarhuvor, och på sina märken föreställande en fallskärmshoppare under en röd stjärna. De var beväpnade med automatvapen.

VDV sattes in i vinterkriget

VDV:s första insats under andra världskriget blev mot Finland i vinterkriget 1939-40. Endast mindre fallskärmsinsatser genomfördes då, flertalet fallskärmssoldater fick konventionella infanteriuppgifter. Inga av dessa insatser var särskilt lyckade, men desto bättre gick det mot Rumänien i juni 1940, mycket beroende på svagt rumänskt motstånd.

Då VDV bildades 1930 var styrkan tolv man. Fem år senare, då denna bild togs, kunde man vid ett och samma tillfälle fallskärmsfälla 2 500 soldater.

© Ullstein bild/All over press

VDV-operationer vid Vizma och Dnepr

Vid Tysklands angrepp på Sovjetunionen sommaren 1941 förstördes en betydande del av det sovjetiska flygvapnet. Detta i kombination med att det första årets operationer präglades av panik gjorde att VDV-förbanden fortsatt mest användes som ”militär brandkår”, alltså som vanligt infanteri på särskilt hårda avsnitt – inte olikt de tyska fallskärmsjägarnas öde på östfronten.

Sovjetunionen lyckades under andra världskriget dock genomföra två operationer med fallskärmsfällning av flera divisioner. Den första 1942 vid Vjazma och den andra 1943 vid Dnepr, men båda blev väldigt förlustbringande för sovjetisk del. 

Därmed var de luftlandsatta trupperna till stor del förbrukade. Hade de satts in 1944, då Röda armén uppnått en annan mognad, hade de sannolikt använts skickligare och nått bättre resultat.

Stridsvagnar i fallskärm

Under kriget flygtransporterades sovjetiska T-27 tanketter, lätta stridsvagnar, genom att spännas fast under bombflygplan. Nackdelen var att det krävde tillgång till flygfält. 

För att kunna luftlandsätta pansar var som helst experimenterade man med fallskärmsfällning och till och med en flygande stridsvagn. En lätt stridsvagn modell T-60 försågs med vingar, drogs upp av ett bombplan för att sedan glidflyga till målet. Konceptet kallades A-40.

Problemet var att inget sovjetiskt bomb- eller transportplan var kraftfullt nog.

En flygplansbesättning lyckades 1942 med bedriften att dra upp stridsvagnen till lämplig höjd men var samtidigt mycket nära att haverera, luftmotståndet gjorde att man förlorade styrförmågan. Det skulle dröja till 1970-talets BMD-stridsfordon innan man fick en vagn som kunde luftlandsättas utan problem.

Vasilij Margelov

Officeren som mer än någon satt sin prägel på VDV är tveklöst Vasilij Margelov. Han ledde trupperna från 1954 till 1979 och kunde konsten att skälla ut folk när något inte dög, vilket det sällan gjorde. 

Icke desto mindre minns man Margelov kärleksfullt inom VDV och kallar honom farbror Vasja. Man talar till och med om VDV som Vojska djadi Vasi, ”farbror Vasjas trupper”.

Vasilij Margelov utnämndes till Sovjetunionens hjälte 1944 och slutade sin officersbana som fyrstjärnig general 1979, ett snäpp under marskalk.

VDV-trupper i Stavropol i södra Ryssland den 2 augusti 2008, strax före inmarschen i Georgien. VDV:s kännetecken är den blå baskern.

Blå baskrar och randig undertröja

Det var Margelov som införde de moderna VDV-soldaternas mest typiska kännetecken, den blåa baskern (som först var röd) och den blåvitrandiga undertröjan. 

Den senare som ett minne av sin tid som chef för ett marininfanteriförband fullt av stentuffa typer. Marininfanteriets främsta kännetecken är de blåvitrandiga tröjorna, marinen har mörkblå eller svarta ränder och VDV fick ljusblå ränder.

Sovjet fortsatte satsa på VDV

Att VDV-förbanden under andra världskriget verkligen stred till det yttersta framgår av att samtliga fick status av gardesförband. Andra talande siffror är att 296 VDV-soldater fick medaljen och titeln Sovjetunionens hjälte. 

Den visade tapperheten tillsammans med att man imponerats av tyska och västallierade framgångar med fallskärmstrupp gjorde att Sovjet fortsatte att satsa stort på fallskärmsförband. Under kriget hade både Tyskland och USA kommit ikapp Sovjetunionen vad gäller antalet fallskärmssoldater men kort efteråt var man åter världsledande.

VDV i Tjeckoslovakien 1968

År 1946 övergick VDV från att ha varit en del av flygvapnet till att bli en del av markstyrkorna, dock direkt kopplade till försvarsministern. Efter Sovjetunionens kollaps 1991 blev VDV sedan ett helt självständigt truppslag. Under efterkrigstiden användes VDV-trupperna i den militärt sett mycket lyckade operation Donau – invasionen av Tjeckoslovakien 1968.

Operationen utgör ett klassiskt framgångsexempel: först anlände spetsnazstyrkor i civila kläder och tog över nyckelpositioner i samhällsledningen, därefter kom uniformerade VDV-trupper och intog större mål som flygplatser och höll dessa fram tills dess att konventionella invasionsstyrkor nådde målen.

Efter invasionen av Tjeckoslovakien stod det klart att VDV var Sovjetunionens mest effektiva truppslag och dess prestige ökade ytterligare i det sovjetiska samhället. Det har nu i flera decennier inte varit några problem att fylla VDV med nya frivilliga och luftlandsättningstrupperna lär därför lätt klara övergången från värnpliktsbasering till yrkesarmé.

Helikoptrar på 1970-talet

Under 1970-talet skedde två omvälvningar inom VDV. Genom massiv helikoptertillverkning fick man en mängd helikopterburna förband. Efter många experiment fick man även fram BMD, ett pansarskyttefordon som inte bara kan fällas med fallskärm utan även fällas med besättningen inuti fordonet. 

Det medger en helt annan användbarhet än pansar, som bara kan lastas ur flygplan, flyttas med helikopter eller fallskärmsfällas separat från besättningen. Natoländerna har ingen direkt motsvarighet till BMD.

Ett ryskt luftburet BMD-stridsfordon har just släppts från ett Il-76-transportplan under en rysk-kinesisk militärövning 2005.

© China Photos/Getty Images/All over Press

I de första högriskabla experimenten med fallskärmsfällning av bemannade BMD med bromsraketer ingick en av Vasilij Margelovs egna söner.

VDV viktiga i Afghanistan

När Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 hade VDV liknande uppgifter som i Tjeckoslovakien och man lyckades också snabbt byta regim i Kabul. Att få Afghanistans folk att lyda den nya regimen visade sig vara svårare. 

Det krävde trupper som kunde ta egna initiativ och sådana var VDV. Resultatet blev en ständigt ökande insats. Sjutton VDV-soldater fick i Afghanistan medaljen och titeln Sovjetunionens hjälte. Inte mindre än tjugofyratusen fick en eller flera högre medaljer.

Alexander Lebed räddade Jeltsin

Efter det misslyckade Afghanistankriget föll Sovjetunionen och den kommunistiska enpartistaten samman. VDV-generalen Alexander Lebed spelade en avgörande roll som Boris Jeltsins räddare under kuppförsöket i augusti 1991. Därmed bidrog VDV till Sovjetunionens slutgiltiga fall, vilket nog ingen officer i styrkan kunnat drömma om ens några dagar före dramat i Moskva. 

General Lebed blev sedan själv politiker och fick 14,5 procent av rösterna i presidentvalet 1996. Två dagar efter valet utnämndes han till chef för Ryska säkerhetsrådet och säkerhetsrådgivare till den omvalde Jeltsin. Som chef för säkerhetsrådet var Lebed ansvarig för förhandlingar med upprorsmännen i Tjetjenien och skrev under ett fredsavtal med dem.

VDV klarade Sovjetunionens fall

Som en konsekvens av Sovjets fall fick VDV fara runt till i princip alla områden där oroligheter uppstod: i Moldavien, Centralasien och Kaukasien och då framförallt
i Tjetjenien. 

Själva truppslaget VDV klarade sig relativt helskinnat undan de massiva konsekvenserna av Sovjets fall. Man bestod redan före kollapsen till övervägande del av slaviska folkslag, mest etniska ryssar.

Flera VDV-generaler har sedan 1991 fått stort inflytande inom hela den ryska militären. Dessa har sett till att trupperna klarat sig undan många nedskärningar och nu satsas det åter igen. Man övar i samma skala som på 1980-talet, och stridsfordonet BMD-4 samt helt nya vapensystem börjar införas.

Publicerad i Militär Historias specialnummer om Specialförband, utgiven 2017.

Kanske är du intresserad av...

Läs också