Elitstyrka SAS

Special Air Service upprättades under andra världskriget. Det var ett av flera special­förband som bildades av britterna efter de tyska framgångarna 19

10 februari 2010

Elitstyrka SAS

Hämtad ur Moderna konflikter — 10 februari 2010 10:06 | Inga kommentarer

 

Special Air Service upprättades under andra världskriget. Det var ett av flera special­förband som bildades av britterna efter de tyska framgångarna 1940. Sedan dess har en lång rad insatser i oroshärdar runtom i världen gett SAS en plats i specialstyrkornas absoluta toppskikt.

Text: Rasmus Kjærbye Petersen & Rasmus Dahlberg
Från Militär Historia nr 1/2009

SAS emblem.

SAS ursprung kan härledas till en ung brittisk löjtnant vid namn David Stirling som i juni 1940 anmälde sig till åttonde kommandostyrkan under överstelöjtnant Robert Laycock. Laycock samlade därefter ett antal kommandoenheter under sin ledning och skapade en styrka som kallades Layforce och som genomförde specialuppdrag i Nordafrika och Mellanöstern, bland annat ett misslyckat försök att döda den tyske generalen Erwin Rommel 1941.

Stirling insåg emellertid att över hundra man stora specialstyrkor inte var särskilt praktiska. De krävde alltför mycket logistik och var för stora för att kunna ta sig obemärkta in bakom fiendens linjer. Samtidig var de för små för att kunna hävda sig mot ett organiserat motstånd.
Under en sjukhusvistelse utarbetade han därför ett förslag på ett specialförband som var betydligt mindre och som var avsett att verka utan att bli upptäckt av fienden.
Detta är en filosofi som SAS ända sedan dess har hållit fast vid. Med tiden har standardenheten blivit en grupp bestående av bara fyra man som kan lösa de allra flesta uppgifter.

Stirlings förslag togs väl emot av den brittiska arméledningen och han utsågs till chef för ett drygt 60 man stort förband som under beteckningen L-plutonen blev en del av den redan existerande brigaden Special Air Service. L-plutonen fick dock snart mest uppmärksamhet och kom så småningom att förknippas med beteckningen SAS.

Till en början var L-plutonen inte så lyckosam. Dess allra första insats i november 1941 – Operation Squatter, ett angrepp mot flygplatser bakom fiendens linjer i Nordafrika – blev något av ett fiasko. Soldaterna spreds nämligen vind för våg efter att ha hoppat ut över området i fallskärm. Bara 21 av 54 soldater kom fram till platsen där de skulle sammanstråla med ett annat specialförband, Long Range Desert Group (LRDG).

SAS grundare, David Stirling (till höger), med en SAS-jeeppatrull i Nordafrika 1941 eller 1942.

Visa av erfarenheten gick Stirling och hans mannar över till att, liksom LRDG, använda fordon hellre än oförutsägbara fallskärmshopp för att ta sig fram till sina mål. På så sätt lyckades de under den efterföljande perioden förstöra ett stort antal tyska och italienska flygplan och bränsledepåer genom överraskningsanfall. Efter segern i Nordafrika 1943 fortsatte SAS med sina aktiviteter i Europa före och efter D-dagen.

År 1946 lade britterna ner SAS och de många övriga specialförband som bidragit till att vinna kriget. Dessa var en nödlösning i ett desperat läge och överkommandot ansåg att det inte längre fanns behov av denna typ av oortodox krigföring. Kalla kriget och det brittiska imperiets upplösning fick dem emellertid snabbt på andra tankar.

År 1948 revolterade kommunistiska gerillatrupper mot det brittiska kolonialväldet i Malaya. Det var nästintill omöjligt att bekämpa gerillan med reguljära militära förband, så man beslöt att upprätta ett specialförband i stil med dem som man hade använt under andra världskriget. Vid denna tidpunkt hade SAS redan återuppstått som ett mer traditionellt arméförband, men nu skickades en del av detta till Malaya och utbildades till specialförband.

Det nya SAS använde sig mer än tidigare av erfaren­heterna från de så kallade chinditerna, en grupp brittiska specialister på djungelkrigföring som stred bakom japanernas linjer under kriget. Namnet SAS och Stirlings tankegångar hängde emellertid kvar. Det nya förbandet, tjugoandra SAS, var inte längre bara ett i mängden. Fram­över blev SAS beteckningen för Storbritanniens främsta och viktigaste special­förband.

Striderna i Malaya pågick i tio år. År 1950 gjorde den brittiska försvarsstaben en utförlig analys av situationen som utmynnade i den så kallade Briggsplanen. Enligt denna kunde gerillan bara besegras om britterna fick över lokalbefolkningen på sin sida och därmed tog ifrån gerillan dess grundläggande förutsättningar.

Denna strategi, som sammanfattades i mottot »Hearts and minds», har sedan dess varit standarden för all gerillabekämpning, dock sällan lika framgångsrikt som i Malaya. Hearts and minds blev en integrerad del av det nya SAS. Inom SAS har man alltid lagt större tonvikt vid språkkunskaper än inom något annat specialförband – i så hög grad att en medlem av en patrull om fyra soldater måste vara språkspecialist. Samtidig fick SAS-soldaterna lära sig att bistå lokalbefolkningen, bland annat med läkarhjälp, för att på så sätt skaffa sig vänner och allierade.

SAS förstavapen Heckler & Koch MP5 kan förses med granatkastartillsats.

År 1958 kunde SAS ta åt sig en stor del av äran för britternas seger i Malaya. SAS-soldaternas insats gick inte obemärkt förbi: de skickades omgående vidare till Oman för att slå ner ännu ett uppror, den här gången mot den västvänlige sultanen. Här stred SAS mer som elitsoldater när flera plutoner tillsammans intog upprorsmännens klippfästning Jebel Akhdar med en förlust av bara tre man.

Under en lång tid användes SAS som experter i mind­re militära konflikter av detta slag. De stred i Borneo 1963–66, i Aden 1964–67 och återigen i Oman 1970–77. År 1982, då det utbröt krig mellan Storbritannien och Argentina om Falklandsöarna i Sydatlanten, var SAS naturligtvis också involverat. Det var dock nära att en operation på ön Sydgeorgien gick snett när en SAS-enhet som sattes i land på en glaciär nästan dukade under i det stränga antarktiska klimatet. SAS var mer framgångsrikt när man gick tillbaka till sina rötter och angrep en argentinsk flygbas på Pebble Island.

SAS var också i hög grad involverat i Kuwaitkriget 1991, men vid denna tidpunkt hade Storbritannien, liksom övriga västvärlden, fått en ny fiende. Det gjorde att specialstyrkornas elit fick uppdrag av ett helt annat slag.

Principskiss för hur SAS-styrkan tog sig in i ambassadbyggnaden. Hela händelseförloppet tog mindre än 20 minuter. Illustration: Lönegård & Co.

I och med massakern under de olympiska spelen i München 1972 insåg länderna i väst att man stod inför ett nytt hot: terrorism. Då uppstod ett behov av specialutbildade och specialutrustade militära enheter som kunde sättas in mot terrorister. I Storbritannien behövde man bara vända sig till SAS.
År 1973 upprättade SAS formellt en enhet för kontrarevolutionär krigföring (CRW) som alltid har två grupper om 25 man beredda att med kort varsel rycka ut i händelse av en gisslantagning. Första gången enheten verkligen sattes på prov var 1980, då iranska motståndare till ayatollah Khomeini ockuperade Teheran-regimens ambassad på Princes Gate i London. Premiärminister Margaret Thatcher vägrade förhandla med terroristerna och SAS sattes in för att storma ambassaden. Denna så kallade »Operation
Nimrod» är förmodligen SAS mest kända insats, inte minst för att den utspelade sig mitt framför ögonen på världspressen och inför rullande nyhetskameror.

Tidigare hade SAS omgärdats av stort hemlighetsmakeri, men efter specialförbandets framgångsrika räddningsinsats på Princes Gate blev det plötsligt världsberömt. Sedan dess har SAS varit världens kanske mest omtalade specialförband.

SAS terroristinsats drog också in elitförbandet i den nordirländska konflikten. Här bistod SAS-soldaterna de lokala myndigheterna och patrullerade längs gränsen till Irland. Den väpnade irländska rebellrörelsen IRA kom snart att betrakta SAS som sin farligaste och mest hatade motståndare. Operationerna i Nordirland var emellertid kontroversiella, för i takt med att kampen mot IRA hårdnade använde SAS sig av allt tuffare metoder. Det hände att oskyldiga dödades i de våldsamma drabbningarna och det gick även rykten om att SAS förföljde IRA-män in över gränsen till Irland. Dessutom lade operationerna beslag på en stor del av SAS manskap, så 1981 fattades beslut om en kraftig minskning av förbandets närvaro i Nordirland.

En brittisk SAS-soldat leder en allierad sökpatrull i Bagdad 2003 i jakt på dignitärer ur Saddam Husseins fallna regim. Bild: IBL.

SAS stora erfarenhet och den respekt som elitförbandet åtnjuter har inneburit att andra länders specialstyrkor har varit intresserade av att lära sig av dem. SAS har blivit en institution för utbildning. Man har hjälpt till att träna upp cirka tio procent av världens antiterror­styrkor och bistått med planeringen (och förmodligen även med utförandet) av operationer i andra länder.

Efter den 11 september 2001 och kriget mot terrorismen har efterfrågan på SAS expertis knappast minskat. SAS har varit aktivt i såväl Afghanistan som Irak, men på dessa krigsskådeplatser har det i högre grad rört sig om reguljära militära insatser med enheter bestående av över hundra man. Den brittiska regeringen har dock medgivit att detta är slöseri med SAS unika förmåga, och 2004 tillkännagav man att en så kallad Joint Special Forces Support Group, bestående av elitförband som kan sättas in i denna typ av strider, skulle upprättas.

I detta scenario kan SAS framöver hålla sig till det som specialstyrkornas elitförband gör bäst: verka osedda bakom fiendens linjer i små grupper i syfte att åstadkomma kaos och förvirring. ★

Rasmus Kjærbye Petersen och Rasmus Dahlberg är båda historiker och författare.

 
 
 
SAS_Who_Dares_Wins
SAS_Who_Dares_Wins
Special_Air_Service_i_Nordafrika
Special_Air_Service_i_Nordafrika
Heckler_Koch_MP5
Heckler_Koch_MP5
SAS_Irak_IBL
SAS_Irak_IBL

Kanske är du intresserad av...

Läs också