Gurkhas samlade under anglo-nepalesiska kriget 1815. Kolorerad illustration av James Baillie Fraser som utforskade Himalaya vid tidpunkten.

© British Museum

Gurkhas stod emot britternas makt

I 200 år har Nepals berömda gurkhasoldater tjänstgjort under brittiskt flagg med sina ikoniska knivar och hattar. Men relationen mellan Nepal och Storbritannien började med ett krig när kolonialmakten trodde sig kunna kuva gurkhas.

22 juni 2020 av Antje Gerd Poulsen

Angreppet är planerat in i minsta detalj när solen går upp över Khalangafortet den 31 oktober 1814. Fästningen, där 650 av kungariket Nepals mest ökända krigare – gurkhas – har förskansat sig, ligger högst upp på en klippa vid Himalayas fot. 

Klippan tornar upp sig 150 meter över dalen nedanför, men den brittiske generalmajoren Robert Gillespie är trots det fast besluten att inta Khalanga. Ledaren för den lilla nepalesiska styrkan, general Balbhadra, har inte ens svarat på hans »erbjudande» om villkorslös kapitulation. Därför tänker Gillespie nu visa gurkhas varför brittisk militär kontrollerar historiens största imperium.

Några dagar tidigare hade britterna upptäckt en liten platå bara 60 meter nedanför det nepalesiska fortet. Deras elefanter har dragit upp kanoner till platån längs en liten brant bergsväg medan pionjärtrupper har grävt skyttegravar och tillverkat stormstegar.

Slaget om Khalanga

Nu står 2.700 brittiska, irländska och indiska soldater redo att gå till anfall. Planen är att artilleriet ska skjuta hål i fästningens murar, och därefter ska soldaterna storma fortet. Med britternas överlägsna styrka kan det bara inte misslyckas. Generalmajoren sporrar sin häst och inspekterar kanonställningarna. När han är nöjd ger han signal om eld. I en och en halv timme viner kanonkulorna genom luften – men inte många av dem träffar fästningen.

Gillespie blir otålig. Han är känd för sin skicklighet på slagfältet, men samtidigt ökänd för att älska sprit och kvinnor. Dessutom har han nyligen anklagats för bigami. Nu behöver han verkligen en hedrande seger. Trots varningar från sina närmaste officerare ger han order om stormning klockan åtta – två timmar tidigare än planerat. Det ska visa sig bli ödesdigert; trots att de är färre än britterna har de omringade gurkhas i fortet inte en tanke på att ge upp. 

Gurkhas mot imperiets armé

Slaget om Khalanga år 1814 var ett av de första i kriget mellan Brittiska ostindiska kompaniet, som representerade Storbritannien, och kungariket Gurkha i Nepal. Gurkhas var i klart numerärt underläge med sina 16.000 soldater mot britternas cirka 42.000. De brittiska soldaterna hade dessutom den tidens bästa gevär och oerhört effektiva kanoner.

Före kriget kallade den garvade generalmajoren David Ochterlony gurkhas för »en flock dåligt beväpnade och odisciplinerade barbarer» och hävdade självsäkert att britterna skulle kunna besegra dem i styrkeförhållandet en mot tre. Men de brittiska generalerna tvingades snart inse att de små, seniga gurkhas var de mest seglivade och effektiva dräpare Storbritannien någonsin mött.

Gurkhakungen Narayan Shah erövrade det som i dag är Nepal.

Gurkhas kom från distriktet Gurkha i våra dagars Nepal. Befolkningen, som hade mongoliskt ursprung, levde som herdar på höglandet nedanför Himalayas bergstoppar. I början av 1500-talet flydde rajputerna – en berömd indisk krigarkast – till Gurkha undan de muslimska mogulerna. Rajputerna, som var hinduer, gifte sig med traktens kvinnor och resultatet blev en hårdför blandning av mongoliskt och nordindiskt blod.

Gurkhas tog över Nepal

År 1742 började Gurkhas nye kung Narayan Shah erövra resten av Nepal, och det inlemmades helt i gurkhas rike år 1769. Samtidigt började britterna erövra Indien. Narayan Shah imponerades av britternas framgångar och byggde upp en disciplinerad här enligt europeisk modell. Men till skillnad från den brittiska armén, som var baserad på kollektiv disciplin, förblev den enskilde soldatens uthållighet och mod den främsta tillgången inom gurkha-armén. 

Med denna armé gjorde flera gurkha-kungar nya erövringar i gränsområdet mellan Nepal och Indien, och till slut blev en konfrontation med britterna oundviklig. År 1814 hade britterna fått nog och skickade ut fyra divisioner för att ge gurkhas en lektion i effektiv europeisk krigföring:

»Jag hyser stora förhoppningar om en briljant och snabb avslutning på kriget», skrev befälhavaren för de brittiska styrkorna, Francis Rawdon-Hastings.

Khalanga första stora slaget

Det första stora slaget stod den 31 oktober 1814 i nordvästra Nepal, där generalmajor Gillespie och hans omkring 4 000 indiska och brittiska soldater stoppades vid det lilla fortet Khalanga. Gurkhas var bara 650 personer, däribland även kvinnor och barn.

»Den soldat som drivs av kylig, väl genomtänkt tapperhet kommer alltid att ha en fördel gentemot vilt och huvudlöst mod», skrev Gillespie.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Efter halvannan timmes beskjutning mot fortet gav den otålige britten sitt infanteri order om anfall, trots att en del av hans trupper ännu inte fanns på plats. På generalmajorens tecken stormade cirka 800 man fram mot fortet. Främst red de irländska dragonerna, följda av infanteri och pionjärtrupper med stegar. Men så snart dragonerna kom fram till fortets murar rusade gurkhas ut, beväpnade med sina karaktäristiska krokiga knivar – kukri. De små, smidiga gurkhasoldaterna höll sig enkelt undan britternas bajonetter och skyddade sig effektivt mot sablarna med sina sköldar:

»Det var omöjligt att komma över, förbi eller under den förbannade skölden. Det var som förgjort överallt», skrev en av dragonerna efteråt.

En kukri från 1800-talet. Kniven finns i flera olika storlekar men den vanligaste för djungelkrig är cirka 40 cm lång. Enligt brittiska skildringar från kriget år 1814 brukade gurkhas komma rusande fram mot dem. 

Kukriknivarna skördade offer

Gurkhasoldaterna förde sin ohyggligt skarpa kukri nedifrån och upp, och fläkte upp både soldater och hästar. Efter bara några minuter låg 58 dragoner sårade och fyra döda på marken. Gurkhas drog sig blixtsnabbt tillbaka in i fortet och började överösa angriparna med gevärskulor, pilar och stenar. Nu hade de brittiska infanteristerna hunnit fram, men de lyckades inte komma tillräckligt nära för att resa stormstegarna. I stället tvingades britterna söka skydd undan gurkhas intensiva projektilregn.

Under tiden hade nästan alla Gillespies soldater hunnit fram. Gillespie var ursinnig över det inledande fiaskot och satte in hela sin styrka i ett sista försök att krossa gurkhakrigarnas försvar. En av hans män hade upptäckt en liten, till synes obevakad, port i nordvästra delen av fortet. I skydd av röken från flera brinnande hyddor framför murarna smög sig en pluton brittiska soldater fram till porten. Men när de kom fram var porten plötsligt borta.

Gurkhageneralen Balbhadra Kunwar hade genomskådat britternas planer och blixtsnabbt blockerat öppningen med pålar och stora stenar. Mitt i öppningen pekade en kanonmynning rakt mot britterna. Sju soldater försvann i ett moln av blod och kroppsdelar när gurkhas avfyrade kanonen. I samma sekund stormade de ut genom fortets andra portar och kastade sig över de överrumplade britterna, som flydde i panik.

Förlusten en chock för britterna

Några få brittiska soldater stannade dock kvar och fortsatte att kämpa. Gillespie stormade framåt med höjd sabel, tätt följd av sin adjutant Frederick Young. Ett skott i bröstet satte emellertid tvärstopp för generalmajorens attack. Kort därefter dog Robert Gillespie i armarna på Young. Slaget var förlorat. Utanför fortet låg 35 döda britter, varav fem officerare.

Även om förlusterna vid Khalangafortet var begränsade kom nederlaget som en chock för britterna. De hade tänkt sig en snabb och överväldigande seger som inte bara gjorde slut på hotet från gurkhas utan även visade för de upproriska provinserna i Indien att britterna var allsmäktiga.

Nu verkade det i stället som om världens starkaste imperium inte ens kunde besegra några ynka krigare ur en folkstam från de nepalesiska bergen. Vare sig de ville det eller ej var britterna nu tvungna att fortsätta sin offensiv – och vinna.

Som alla andra i den brittiska militärledningen trodde generalmajor Gillespie att det skulle bli lätt att besegra gurkhas. Det kostade honom livet i slaget vid Khalangafortet.

© Alamy/Imageselect

Segdragen strid om Khalanga

Under de närmast följande veckorna skickades fler kanoner och soldater till Khalanga för att slå ut de sega gurkhafästningarna. Fortet bombarderades i timmar men inte ens när det gick hål i muren lyckades britterna ta sig in. Hastigt grävde gurkhas diken innanför hålet och reste spetsiga pålar i botten.

Efter en månad av strider var fortet i stort sett bara en ruin, men genombrottet kom inte förrän britterna upptäckte den källa som gurkhas fick sitt vatten ifrån. När vattnet tog slut tvingades de ge upp, och på morgonen den 30 november 1814 trängde britterna in i fästningen. De möttes av en fruktansvärd stank. Hela gårdsplanen var täckt av döda och sårade i flera lager, och i högarna av kroppar jämrade sig de ännu levande av smärta och törst.

»Några stackare hade legat där med brutna lemmar i tre dagar. En ung kvinna med brutet ben låg intrasslad i de döda, och då hon inte kunde röra sig öppnade hon bara munnen för att få vatten med en desperation som jag aldrig kan glömma», skrev soldaten Henry Sherwood.

Förhör med de överlevande avslöjade att general Balbhadra och de av hans gurkhas som fortfarande orkade kämpa, hade smugit sig ut ur fortet föregående natt sedan de insett att fästningen inte gick att försvara när vattnet tog slut.

Gurkhas imponerade på britterna

Striderna vid Khalanga hade kostat britterna 763 sårade och döda, varav 31 officerare, och gurkhas hade förlorat 520 soldater. Även om britterna fick betala ett högt pris för segern, beundrade de gurkhasoldaterna för deras mod och inte minst deras sätt att strida:

»Jag vet inte vad andra tyckte om gurkhas, men vi upplevde ingen brutalitet gentemot sårade eller fångar, inga förgiftade pilar eller brunnar. De drevs inte av någon hatisk hämndlystnad utan stred mot oss som män i en renhårig kamp», skrev officeren James Fraser hem till sina föräldrar.

Slaget om Khalanga var en föraning om vad som väntade britterna: otillgängliga fästningar som inte gick att inta genom stormning utan bara efter långvarig beskjutning och belägring. Det visade sig snart att gurkhasoldaterna inte bara var skickliga på försvar, utan även på att anfalla.

Nytt brittiskt nederlag vid Parsa

I december 1814 kom en brittisk förtrupp om 360 man fram till fortet Parsa i höglandet söder om Nepals huvudstad Katmandu. Kapten Henry Sibley som ledde truppen konstaterade snabbt att fortet var övergivet men att gurkhas fortfarande fanns kvar i trakten. Kaptenen beslöt att slå läger vid en flod. Trots att lägret var omgivet av tät djungel och fienden fanns i närheten lät kapten Sibley inte befästa det. Han såg dock till att alla hans män bar vapen medan han själv firade nyår i sitt tält.

Precis före gryningen den 1 januari öppnade sig djungeln och ut vällde gurkhasoldater och elefanter med gevärsskyttar på ryggen. De britter som försökte försvara lägret lyckades inte träffa någon i den täta vegetationen, men föll själva offer för fiendens kulor. De överlevande bildade en cirkel och kämpade rygg mot rygg i en timme, innan de tvingades fly över floden. Kvar i lägret låg 121 av deras kamrater döda – däribland Henry Sibley.

Ghurkas mästare i närstrid

Efter kostsamma misstag som Gillespies och Sibleys lärde sig britterna att gurkhasoldaterna var allra farligast i närstrider, speciellt om de fick chansen att använda sin kukrikniv. En av de bästa beskrivningarna av hur effektiv kukrin var, kommer från prästen Wood som i slutet av 1800-talet skrev om sina resor i Nepal. Enligt Wood berodde knivens farlighet mer på ägarens skicklighet än på hans råstyrka:

»Därför kan en gurkha som inte är större än en pojke, fullständigt skära sönder en jättelik motståndare.»

Vändningen vid Mangu

De brittiska soldaterna kände till detta och flydde gång på gång när gurkhasoldater kom rusande med sina knivar. Det fick den brittiske generalmajoren Ochterlony erfara när hans trupper, några dagar före Sibleys nederlag vid Parsa, höll på att ställa upp tungt artilleri på kullarna i närheten av ett fort som hette Mangu. 

Strax före gryningen slogs fortets portar plötsligt upp och under stridsropet »Ayo Gurkhali!» – »Gurkhas är här!» kom 2.500 krigare med sköldar och knivar rusande uppför sluttningarna mot de brittiska ställningarna. Bara åsynen av krigarna fick många av de indiska soldaterna att ta till flykten. 

Under det stora indiska upproret år 1857 kämpade gurkhas Nassereebataljon hårt för britterna.

Britterna hade emellertid en fördel: De kunde beskjuta de framstormande krigarna uppifrån. Gurkhasoldaterna stupade i kulregnet så snart de kommit inom räckhåll för britternas gevär. Men så fort en gurkha föll, kom en annan rusande. När gurkhas till sist drog sig tillbaka, hela tre timmar senare, låg 150 döda kvar. Britterna hade bara förlorat nio man. Det här var deras första klara seger.

Artilleriet britternas segervapen

Britterna lärde sig utnyttja sina styrkor mer effektivt under krigets gång. Gurkhas var ohyggligt starka i närstrid men de hade inte många kanoner och kunde därför inte försvara sig särskilt bra mot artilleri. Britterna satsade på en långsam men effektiv utmattningstaktik. Varje gång de stoppades vid något av gurkhas fort, som oftast var högt belägna, ägnade de veckor åt att släpa så många tunga kanoner som möjligt inom skotthåll, och därefter kunde de obehindrat bombardera sina instängda fiender i flera veckor.

Men gurkhas var inte lätta att besegra. De var experter på försvarsverk och kunde bygga meterhöga palissader av bambu från djungeln på bara några timmar. Oftast reste de två rader av palissader knappt två meter ifrån varandra och fyllde mellanrummet med sten. Vid flera tillfällen hindrades britterna av bambupalissader, bland annat när de skulle inta fortet Jaithak som låg bakom tre palissadväggar. Britterna lyckades förstöra den yttersta palissaden med sina kanoner, men de vågade inte storma ställningen innan de förstört de båda andra också. På natten slutade de skjuta för att flytta kanonerna närmare målet dagen därpå. Men när morgonen kom upptäckte de att gurkhas redan hade reparerat den förstörda palissaden.

Striderna vid fortet Jaithak slutade med att britterna gav upp. I stället gick de förbi fästningen för att angripa det betydligt viktigare fortet Malaun, som försvarades av Bhakti Thapa – en av gurkhas mest berömda generaler. Under striderna visade sig gurkhas från en ny sida som imponerade stort på britterna.

Under ett slag vid fortet Malaun i april 1815 stupade den brittiske officeren Charles Showers. När hans män hittade kroppen dagen därpå, låg den på en bädd av blad och vackert tyg – en respektfull gest från gurkhasoldaternas sida. 

Självmordsattack mot kanoner

Några dagar senare ledde general Thapa 2 000 gurkhas i en självmordsattack mot en av de kanonställningar som dagligen besköt fortet:

»De anföll gång på gång med ett dödsförakt utan motstycke och försökte förstöra våra kanoner med sina sablar», skrev löjtnant Robert Ross i ett brev.

En fjärdedel av gurkhasoldaterna dog under angreppet, däribland Bhakti Thapa som visste att företaget var hopplöst och därför hade tagit farväl av sina båda hustrur. Den brittiske generalmajoren David Ochterlony såg till att gurkhageneralens lik sveptes i schalar och lämnades tillbaka. På kvällen såg britterna Bhakti Thapas likbål från åsen. Hans båda änkor kastade sig på bålet för att brännas tillsammans med sin man.

Under de följande månaderna förlorade gurkhas fort efter fort, och den 2 december 1815 tvingades de erkänna sig besegrade och underteckna ett fredsavtal. De besegrade gurkhasoldaterna tilläts dra sig tillbaka till Nepals huvudstad Katmandu.

Gurkhas i britternas tjänst

På grund av oenigheter kring fredsavtalet blossade kriget snart upp igen. Inte förrän generalmajor Ochterlony i mars 1816 ryckte fram mot Katmandu med drygt 20 000 man, kapitulerade gurkhas slutligen. Kapitulationen betydde dock inte att gurkhas och britterna var färdiga med varandra – tvärtom. Båda parter hade lärt sig respektera varandra på slagfältet.

Redan i januari 1815 – nästan ett år innan kriget tog slut – hade generalmajor David Ochterlony upprättat fyra gurkhabataljoner om tusen man vardera. Soldaterna rekryterades bland de tusentals gurkhas som britterna tagit som krigsfångar. Frederick Young, som hållit generalmajor Gillespie i sina armar då denne stupade vid fortet Khalanga år 1814, fick kommandot över en av bataljonerna – The Simoor Rifles – som finns kvar än i dag.

Publicerad i Militär Historia 1/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också