Skånska kavalleriet

De tre skånska kavalleriregementena har anor från 1600- och 1700-talen och har framgångsrikt deltagit i de svenska krigen sedan dess. I nio slag har de b

Skånska kavalleriet

Hämtad ur 1600-tal 1700-tal 1800-tal — 3 juni 2013 10:22 | En kommentar

 

De tre skånska kavalleriregementena har anor från 1600- och 1700-talen och har framgångsrikt deltagit i de svenska krigen sedan dess. I nio slag har de bidragit till segern – från Lund 1676 till Bornhöft 1813.

Text: Jan Anderson
Från Militär Historia nr 6/2013

Behovet av att kunna kontrollera befolkningen i den nya provinsen Skåne ledde till att kung Karl X Gustav den 21 maj 1658 uppdrog åt generalguvernör Stenbock att ”utan anståndh eller dröjsmål oppretta ett ordinarie Cavallerie uti Christian stadz lehn om 12 Compagnier ryttare, hwarthera a Etthundrade tiugufemb gemehne förutan Officerarne.”

Regementets förste chef blev Erik Leijonhufwud och det samlades inledningsvis under namnet Skånska ryttarne. Det blev senare Skånska husarregementet K 5, det första av tre skånska kavalleriregementen. Redan i januari 1659 efterträddes Leijonhufwud av överste Georg Henrik Lybecker. Det regemente han formerade såg inledningsvis flera olika nationaliteter i sina led.

Uppsättandet gick långsamt beroende på att skåningar inte fick rekryteras (en bestämmelse som stod kvar till 1698) och främst de krigsvana tyska ryttarna var inte nöjda med de förmåner som erbjöds. De var vana att ”rekvirera” vad de behövde och därmed växte konflikterna med den bofasta befolkningen till allt större problem. I oroligheterna mellan de utländska ryttarna och lokalbefolkningen uppstod ett långvarigt missnöje som födde en motståndsrörelse. Från början opererade reguljära friskytteförband i Skåne, men snart dök det upp ett flertal laglösa grupperingar och rövargäng. För att slippa skilja på de olika förbanden/banditgängen, kallades de alla av svenskarna för snapphanar. De ansågs fredlösa och sorterade därmed inte under den tidens krigslagar. De Skånska ryttarnas första ”krigsuppgift” blev att jaga inhemska snapphanar och samtidigt behandla en misstänksam befolkning med vänlighet och respekt.

Som allierad med Frankrike förband sig Sverige 1674 att skicka militär trupp mot Brandenburg om kurfurstendömet ingrep i fransk-nederländska kriget. När så skedde överfördes fyra kompanier av Lybeckers ryttare och bildade tillsammans med fyra småländska ryttarkompanier ett hopsatt regemente. Det kom att delta i hela kriget mot Brandenburg som pågick till 1679. Illa ledda, dåligt utrustade och övade tågade de svenska förbanden, nästan ursäktande sig, från svenska Pommern ner mot Berlin. De Skånska ryttarna passerade Wittstock men med sju mil till Berlin blev det stopp. Här, utanför den lilla staden Fehrbellin, kom det i juni 1675 till en mindre fäktning och efter nederlaget fann svenskarna det för gott att återvända mot Pommern. Denna lilla fördröjningsstrid där båda sidor förlorade cirka 500 man i döda och sårade basunerades av kurfursten Fredrik Vilhelm ut som en fullständig seger över ”de oövervinneliga svenskarna” och blev de facto såväl grunden till kungariket Preussen som starten på det skånska kriget.

Krigsförklaringen från Danmark kom den 2 september 1675 och i Sverige gjordes nu allt för att öka arméns och då främst kavalleriets numerär. Rekryteringstrummorna ljöd över hela riket. I Småland lyckades den åldrade generalguvernören Pontus Fredrik De la Gardie att på nytt samla ”Gamble och förlofvade” ryttare från Karl X Gustavs dagar. Med löfte om skattefrihet och tillstånd att plundra danska trossen kunde han den 1 juli 1676 skriva kontrakt med fyra skvadroner. De kom att kallas Ramsvärds regemente till häst efter sin förste chef och blev senare Skånska dragonregementet K 6.

De svenska ryttarförbanden hade alltsedan Gustav II Adolfs dagar övats i att tillämpa ett aggressivt anfallssätt. Hjullåspistolerna fick avfyras först när man kunde se ”det hvijta af fiendens öga”. Därefter drogs värjorna och man utnyttjade kraften i framridningen för att ”medh gevalt uthi deras esquadroner sig intränga”. Det fientliga rytteriet hade således att möta ett våldsamt angrepp där svenskarna red an i sporrsträck, avfyrade sina pistoler först på närstridsavstånd och sedan högg in med sina värjor.

När kriget bröt ut var Sveriges stridskrafter delade. De i Tyskland stående kunde inte tas hem och de få som fanns i Skåne kunde intet göra för att förhindra den danska landstigningen som skedde på Råå söder om Helsingborg den 29 juli 1676. Snart hade hela Skåne utom Malmö intagits.

I oktober mönstrade kungen sin armé vid Hamneda strax söder om Ljungby för att gå till motoffensiv. Totalt nära 15 000 man hade man lyckats få under vapen. I hären stod Ramsvärd med sina 342 ärrade kämpar. En samtida hävdatecknare skrev om dessa ryttare att: ”de snarare väckte undran – än beundran”. Snart skulle de emellertid visa sin skärpa och duglighet.

I den våldsamma kraftmätningen norr om Lund den 4 december 1676 deltog Ramsvärds regemente. Genom sjukdomar och deserteringar hade numerären minskat till en skvadron om 120 man på två kompanier. Dessa var placerade på högra flygeln i bakre träffen som inledningsvis drev danskarna på flykt. Ett av kompanierna var med i kungens förföljning upp till Kävlingeån en halvmil norr om staden. Där stannade Ramsvärd kvar med ett detachement för att förhindra att danskarna återvände.

Under tiden var danskarna framgångsrika, särskilt på sin högra flygel, och svenskarna retirerade mot Lund. Strax norr om staden stod striden och vägde innan merparten av det svenska kavalleriet återvände från Kävlingeån och bakifrån hotade danskarna. De nu trängda danska förbanden led stora förluster i den avgörande striden på fälten söder om Vallkärra kyrka och resterna av den danska hären flydde mot Landskrona.

Lybeckers ryttare, vars ena halva var fast i Pommern, var sedan tidigare beordrade till skydd av underhålls­transporterna från Sverige och jagade snapphanar i norra Skåne. Två skvadroner anslöt sig till den svenska armén först den 9 december. Skånska kriget såg ännu ett stort fältslag året därpå. Den 12 juli bröt den svenska armén upp från Herre­vadskloster. I en närmast olidlig sommarvärme gick marschen de drygt fyra milen söderut mot Landskrona. Man visste att danskarna stod på en höjd nordost om staden. Fredagen den 13:e låg man stilla i sitt läger ett par mil utanför Landskrona. Dagen ägnades åt rekognoscering, förberedelser och vila. Den korta och ljumma sommarnatten bjöd inte på någon sömn. I det första gryningsljuset startade framryckningen mot fienden. Ramsvärds ryttare nämns inte i Ordres de bataille. Sannolikt var det reducerade regementet instucket i något av regementena på högerflygeln. Att de deltog styrks av kungens egenhändigt underskrivna anvisningar för utbetalning om 424 daler silvermynt till underofficerare och meniga vid Ramsvärds regemente för deras ”wählförhållanden uthi Landskrona slag”.

Lybeckers Skånska ryttare hade fått sin plats längst ut i vänstra flygelns första träffen. Flygeln, med totalt fjorton skvadroner, anfördes av överbefälhavaren, fältmarskalk Simon Helmfeldt.

Med gryningen kom också värmen tillbaka. Ryttarna oroade sig för hur de och deras hästar skulle få vatten under dagen. Så red man fram, ordnade sina linjer, kontrollerade pistolerna, kände att värjan satt rätt och svettades i alla lager av kläder som skulle hindra skott och hugg. En obarmhärtig sol brände redan nu och klockan var nästan nio när plötsligt artillerielden började. De dova knallarna fick ett uppbåd om närmare 4 000 bönder från Småland att sluta sina led på höjden bakom de svenska linjerna. I svackan framför dem dånade salvorna, men ännu nådde inte kulorna. Så blåstes det ”Framåt” och hela vänsterflygeln började röra sig. Man hade knappt hunnit halvvägs ner i svackan förrän danska högerflygeln attackerade. Så brakade man samman. Inledningsvis i en någorlunda ordnad linje, men snart stod det klart att övermakten var för stor. Hotet att bli kringrända växte sig allt större. Helmfeldt kom under sin häst och blev dödad. Man pressades bakåt och ställ­företrädaren, general Johan Benedictus von Schönleben, gjorde allt för att ordna linjerna igen då han blev tillfångatagen. Lybeckers ryttare kämpade mot övermakten och mot paniken. Men drevs alltmer bakåt.

Då skar plötsligt ett våldsamt oväsen genom stridens larm och gny. I denna dammiga förvirring byttes plötsligt rädslan mot förvåning och osäkerhet. Allt bromsades upp. Bondeuppbådet, som med förskräckelse konstaterat att striden kom allt närmare, fruktade nu att bli överridna av egna ryttare och sedan ställda mot den danska anstormningen. De upphävde ett genomträngande tjut, klapprade med sina träskostövlar, bankade på trummor och viftade med häradsflaggor, liar, grepar och påkar. Danskarna hejdade sig i tron att det är den bakom Tirupshöjden dolda svenska reserven som nu gått till anfall. Detta var tillräckligt för att gjuta nytt mod i de utmattade svenska förbanden. Man slöt leden och gick på nytt till anfall. Detta upprättade inte bara anseendet hos kavalleriet, utan fick också danskarna att fly stridsfältet. Förföljningen avbröts först sedan de kommit in under Landskronafästningens kanoner.

Striden varade i närmare tjugo timmar. De svenska förlusterna räknades till 2 000 i sårade och döda. 600 av dessa var ryttare. Danskarna förlorade 3 000. Hur många som dog av värmeslag är obekant.

Tiden efter skånska kriget blev lugn för de skånska regementena. Allt bättre ordnades det med boställen, torp och hemman och indelningsverket började få effekt på rekryteringen. Inom skvadronerna hade man möte en dag i månaden och årligen i augusti samlades regementet till fjorton dagars mönstring, kontroll och exercis.

Karl XI efterträddes av sin unge son Karl XII 1697. Det stora nordiska kriget startade år 1700 med krigsförklaringar av Fredrik IV av Danmark-Norge och kung August av kurfurstendömet Sachsen tillika arvkung till Polen samt strax därefter tsar Peter av Ryssland. Detta krig skulle sluta först tre år efter att Karl XII stupat vid Fredrikshald den 30 november 1718. Under alla dessa år följde de två skånska kavalleriregementena sin kung. De marscherade kors och tvärs genom Polen i en ständig jakt på ett avgörande.

Sedan Augusts armé besegrats slöts fred med Polen och Sachsen i Altranstädt strax norr om Leipzig. Efter ett år av uppladdning och förstärkningar där inte minst de nya rekryterna från Sverige och anskaffade hästar övades, var det dags för uppbrott. En fiende återstod – tsar Peter.

Det ryska fälttåget 1708–09 blev ett misslyckande. Kylan och den brända jordens taktik fick den svårt prövade svenska armén att till slut vika av söderut mot det rikare Ukraina. I Poltava kom så det förkrossande nederlaget som följdes av kapitulationen vid Perevolotjna i juni 1709. Båda de skånska kavalleriregementena fördes in i en fångenskap varifrån endast några få skulle återvända. Bland de cirka tretusen soldater som tillsammans med Karl XII och hetmanen Mazepa lyckades fly mot det avlägsna turkiska gränsfästet Bender följde tvåhundra från det som nu kallades Södra skånska kavalleriregementet, tidigare Ramsvärds regemente och det blivande K 6. De utgjorde konungens vakt, men skulle inte få återse fosterjorden.

Sedan Karl XII från Bender återvänt till Sverige planlade han de fälttåg mot Norge som 1716 respektive 1718 var tänkta att återställa balansen i Norden. De återuppsatta skånska ryttarregementena följde honom. När budet kom att kungen stupat vid Fredrikshald den 30 november 1718 stod de båda skånska regementena vid Glommen beredda att ta Christiania. All offensiv upphörde. Order gavs om omedelbart återtåg och i januari 1719 var alla ryttarna tillbaka på sina rusthåll.

Tiden efter Karl XII fylldes av långa perioder av fred, uppbyggnad, utbildning och återhämtning. Politiska strider och intriger i hovet fördes långt från Skåne. Alliansen med Frankrike bestod emellertid och i mitten av århundradet drogs man på nytt in i ett oväntat krig. Det pommerska kriget, även kallat sjuårskriget, utkämpades mot Fredrik den stores Preussen. Tidigt stod det klart att tiden galopperat från det tunga skånska kavalleriet. Man mötte ett preussiskt kavalleri som uppträdde i små, lättmanövrerade enheter och som opererade djupt inne bakom fronten. De förorsakade stor förvirring och skada på staber och trossförband.

Ett sådant kavalleri måste mötas på lika villkor och Krigsstyrelsen ingick därför avtal den 17 december 1757 med kapten Fredrik Ulrik Putbus att på Rügen uppsätta en husarkår om tvåhundra ryttare som skulle bli Kronprinsens husarregemente K 7, det tredje och sista av de skånska kavalleriregementena. Redan året därpå hade detta lätta kavalleri växt till ettusen man för att under kriget uppgå till 1 600 som mest.

Efter pommerska krigets slut 1762 förlades det sammanslagna regementet till städerna i det svenska Pommern och skulle förbli ”ett beständigt tyskt förband med passevolanshushållning”. I detta underhållssystem åtog sig befälet att mot ersättning svara för förbandets rekrytering och utrustning, och även anskaffningen av hästar.

Slutet på frihetstiden och början av 1800-talet blev dramatiska decennier för det unga husarregementet. Regementet kallades hem till det egentliga Sverige år 1772. Efter Gustav III:s revolution förlades det som kustvakt mot Danmark. En något udda krigsuppgift fick de skånska kavalleristerna när regementena deltog i Gustav III:s ryska krig (1788–90) ombord på flottans linjeskepp som förstärkningsmanskap. Där var deras främsta uppgift att äntra fientliga fartyg samtidigt som de skulle förhindra att de egna skeppen äntrades. De skulle också bistå fartygens artillerister ombord. De skånska kavalleristerna deltog både i Viborgska gatloppet och slaget vid Svensksund (läs mer om de slagen i nästa nummer av Militär Historia).

Två av de tre skånska regementena deltog i den historiska exercisen på Kvidinge hed den 28 maj 1810. Karl XIII:s nyutnämnde arvprins Karl August mönstrade då de skånska förbanden på sin ”Eriksgata” runt landet. Skånska husarregementets (K 5) exercisskvadron och de Mörnerska husarerna (blivande Kronprinsens husarer K 7) skulle rida ut en attack och kronprinsen anvisades en plats vid sidan. Plötsligt såg man att han inte kunde hålla sin häst, han tappade såväl tygel som stigbyglar och strax därpå föll han baklänges av hästen och dog. Sex månader senare passerade den blivande kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte samma plats.

Det hade nu gått 180 år sedan Gustav II Adolf förbjöd kavalleriet att använda sina pistoler vid anfall. Så mycket annat hade inte ändrats i uppträdandet och det var ännu det tunga kavalleriet – dragonerna och karabinjärerna – som skulle fälla avgörandet på stridsfältet. Husarerna var avsedda för ”det lilla kriget”, det som utspelades mellan de avgörande fältslagen.

De Mörnerska husarerna var lätt beväpnade och övades för att nyttjas som flankörer, det vill säga som för- eller eftertrupp. Vanlig var också den farliga tjänsten som spanare mellan egna förband och fienden. Inte sällan tjänstgjorde de även som skyddstrupp för artilleriet. De kunde också ställas upp bakom opålitliga eller vankelmodiga förband. Mer avancerad var uppgiften att utföra skenanfall och då fienden väl var slagen kunde husarerna sättas in för förföljning och fullbordande av segern. Till allt detta kom tjänstgöring som ordonnanser, livvakter, kurirer och hedersvakter.

Med den nye kronprinsen, Karl Johan, lierade sig Sverige mot Napoleon. För de skånska regementena innebar detta att de under 1813 överfördes till Tyskland. Som chef för Nordarmén kunde Karl Johan hålla tillbaka de svenska förbanden till dess ett avgörande mot ”ärkefienden” Danmark erbjöds. Så skedde i december 1813 då Napoleon tvingats till reträtt.

I fäktningen vid Bornhöft den 7 december 1813 deltog samtliga skånska kavalleri­regementen. Segern tillskrivs de Mörnerska husarerna och visst är det märkligt att ett regemente som övats för helt andra uppgifter, är det som fällde avgörandet i den sista strid som svenska regementen utkämpat på den europeiska kontinenten. Genom sin djärva och oväntade kavalleriattack på det danska arriärgardet bidrog regementet starkt till segern och den fred som slöts i Kiel i januari 1814 där Sverige erhöll Norge i utbyte mot Pommern.

Försvarsbeslutet 1925 innebar bland annat att de tre skånska kavalleriregementena reducerades och slogs samman till Skånska kavalleriregementet K 2 om fem skvadroner. När detta regemente slutgiltigt drogs in 1952 överfördes ryttartraditionerna till pansarförbandet P 2 i Hässleholm. Detta, Skånska dragonregementet P 2, lades ner år 2000 och alltsedan dess förs traditionerna för det en gång så stolta skånska kavalleriet av Skånes enda kvarvarande förband, Södra skånska regementet P 7 på Revingehed. Befäl och anställda soldater skriver fortsättningen på landets militära historia, just nu från Afghanistan. De har, likt sina beridna föregångare, att möta inhemska gerillasoldater och behandla en ibland misstänksam befolkning med vänlighet och respekt. De fortsätter därmed traditionen som började år 1658.

Jan Anderson är pensionerad överstelöjtnant och ordförande i K2-stiftelsen.

BOKTIPS Den sista striden (2004) av Thomas Sörensen ★ Skånska Kavalleriregementet 1658–1928 (1928) av Max Schürer von Waldheim ★ Kungl. Skånska Kavalleriregementet (1936) utgiven av generalstabens krigshistoriska avdelning.

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också