Svenskt kavalleri under 500 år

En av de mest dramatiska förändringarna i krigskonstens historia skedde i och med tämjandet av hästen, senast under 2000-talet f Kr. När fotsoldaterna mötte hästar med ryttare eller hästdragna stridsvagnar på slagfälten var det skräckinjagande. Dessa nya hot var svåra att bekämpa. När så stigbygeln, senast på 700-talet e Kr, spreds till Europa från ryttarfolken på den eurasiatiska stäppen fick ryttaren än mer kraft i strid.

Ännu mot slutet av hästepoken kunde man förnimma sådan kraft. När den svenska husarbrigadens mellan 600 och 800 ryttare samtidigt drog sina sablar imponerade det på alla närvarande. Om lika många ryttare i dragonbrigaden anslöt så bildade de tillsammans kavallerifördelningens så kallade »skånska linje«. Så sent som i september 1926 uppträdde denna enhet som ett av de största kavalleriförband Sverige någonsin mönstrat. Men snart skulle kavalleriet rida in i historiens skuggor.

Första kavalleriet under Gustav Vasa

Beridna trupper har det funnits i Sverige i åtskilliga hundra år före den nya tiden, allt ifrån tungt bepansrade »riddare« till lättare utrustade spanare. Men det är först i och med tillkomsten av den moderna svenska armén under Gustav Vasas tid, som reguljära kavalleriförband såg dagens ljus. Sedan Dackeupproret 1542–43 brutalt hade krossats skedde en snabb uppbyggnad av den svenska armén. Precis som för infanteriet rekryterades förbanden i olika geografiska områden.

1543 organiserades en ryttarfana i Kronobergs och Kalmar län, som kom att kallas Smålands ryttare och sedan Smålands husarregemente. Under 1500-talets mitt och senare hälft organiserades så kallade ryttarfanor i Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke och Värmland. Varje fana bestod av 300–500 man.

Åtta kavalleriregementen blev tio

Först i 1634 års regeringsform var det tydligt fastslaget hur det svenska kavalleriet var organiserat, på åtta regementen. I den västra riksdelen fanns det fem förband: Adelsfanan, Upplands ryttare (från 1667: Livregementet till häst), Västgöta och Dals ryttare, Smålands och Ölands ryttare samt Östergötlands och Södermanlands ryttare. I Finland fanns ytterligare tre förband: Åbo läns ryttare, Tavastlands och Nylands ryttare samt Karelens ryttare i Viborgs och Nyslotts län.

Efter erövringen av Skåne 1658 förlades två kavalleriförband till den nyerövrade provinsen: Norra och Södra skånska kavalleriregementena. Förbanden, som snart fylldes med skånska ryttare, kom att byta namn flera gånger, innan de från 1807 kallades Skånska husarregementet respektive Skånska dragonregementet, med Ljungbyhed och (delvis) Herrevadskloster som övningsplatser.

De här tio förbanden skulle, med lite olika namnbyten, komma att utgöra kärnan i arméns kavalleri ända fram till slutet av 1800-talet (för Finlands del till 1809).

Karakollen vanligast

I strid var kavalleristerna utrustade med såväl värja som pistoler. Under det trettioåriga kriget var karakollen en vanlig stridsmetod i de flesta arméer. Den innebar att ryttarna red fram på flera led och ett led i taget avlossade sina pistoler, innan man svängde tillbaka och red längst bak i formationen, för att få tid att ladda om.

Men den svenska armén övergick redan i början av 1630-talet till att efter det första skottet dra värjan och rida rakt på fienden. Det var ett led i den svenska taktiken att vara mera rörlig än fiendens ofta numerärt överlägsna förband.

Offensiva karoliner med värja

Det svenska kavalleriets främsta stund kom under den karolinska epoken, decennierna kring år 1700. Den karolinska arméns stridstaktik var fokuserad på snabbhet och därmed fick kavalleriet en nyckelroll.

Den karolinska armén utvecklade en offensiv stridstaktik som helt hängde på värjan som huvudvapen. Tre led djupt red ryttarna, knä vid knä, med dragen värja rakt på fienden i stormanlopp. Ryttarens karbin och två pistoler var närmast kompletterande vapen.

Kavalleriets roll i striden var oftast att uppträda på flankerna, skyddande det egna infanteriet i mitten av slaglinjen. Beroende på läget kunde man angripa fiendens flanker och driva bort dennes kavalleri eller nöja sig med spaning och att störa fienden med mindre angrepp. Renodlade kavalleristrider var mer ovanliga.

Rusthållsbönder höll ryttare

När indelningsverket var förhållandevis färdigbyggt vid krigsutbrottet år 1700 bestod armén av 25 000 indelta fotsoldater och 11 000 ryttare uppsatta av rusthållsbönder, som fick skattelindring i gengäld mot att de satte upp ryttare och häst. Inte sällan fick ryttaren också arbeta en del av sin tid på rusthållsbondens gård. Av dessa ryttare fanns 8 000 i den västra riksdelen och 3 000 i den östra, Finland.

Utöver de indelta förbanden fanns det värvade soldater förlagda i fästningar och städer, infanterister, ryttare och artillerister. Kavallerister fanns bland annat i Adelsfanan, och i Sveriges tyska provinser stod två värvade kavalleriregementen.

Totalt var kavalleriet år 1700 organiserat på 14 reguljära kavalleriförband, och dessutom på fem dragonförband. De senare var helt eller delvis beridna, och red vanligen fram till slagfältet där de slogs till fot.

Kavalleriet i stora nordiska kriget

Under stora nordiska kriget organiserades bland annat extra så kallade männings- eller fördubblingsförband inom och utanför indelningsverkets ram, och i Sveriges baltiska och tyska provinser rekryterades en rad nya beridna förband.

Stora nordiska kriget 1700–21 innebar en dramatisk kulmen i det svenska kavalleriets historia. Sammanlagt fanns det under kriget drygt sjuttio olika beridna förband, även om flera av dem bara existerade en kortare tid.

Armén helt beroende av hästen

Hästar fanns självfallet i alla delar av armén, om än mest i kavalleriet. Alla officerare hade flera tjänstehästar och alla transporter sköttes av trosshästar som hanterades av trossdrängar.

När exempelvis Västgöta regemente mobiliserade för att sommaren 1741 bege sig till Finland och det ryska kriget, sände regementet 480 befäl och manskap med 501 hästar i fält. Dessutom tillkom 82 trossdrängar med 114 trosshästar. Hela armén, och inte bara kavalleriet, var med andra ord helt beroende av hästen och skulle i viss mån vara så in på 1940-talet.

Hingsten var av tradition riddarens häst, medan valacken – en kastrerad hingst – och stoet inte ansågs besitta det mod och den styrka som behövdes i stridens hetta. Men vid krigsutbrottet år 1700 bestämdes ändå att alla hingstar och ston skulle ersättas med valacker. Därmed kunde avelsverksamheten i hemlandet upprätthållas, även när armén befann sig ute i fält.

Avel i Göinge och Flyinge

Erövringen av Skåne 1658 innebar att Sverige fick tillgång till lämpliga uppfödningsområden för hästar, främst i de skogrika Göingebygderna, men också att man kunde ta vara på de gamla hästavelstraditioner som fanns i Flyinge. Samtidigt utgjorde stora delar av Skåne en idealisk terräng för kavalleristrid.

Skånes betydelse för den svenska arméns hästförsörjning framgår om vi betänker att landskapet ännu år 1805 hyste drygt 81 000 hästar, motsvarande ungefär en femtedel av Sveriges hästbestånd.

Varje häst hade i det karolinska kavalleriet en genomsnittlig tjänstetid på 15 år, vilket innebar att det årliga behovet av remonter – nyinridna hästar – uppgick till 350 stycken. Remonterna vandes vid att ha en ryttare, men också vid eld, krutrök, explosioner och andra höga ljud.

De svenska hästarna var, med kontinentala mått mätt, relativt småvuxna. Den karolinska hästen hade 139 cm i mankhöjd som minimimått – att jämföra med det sena 1900-talets krav på minst 152 cm för en ridhäst.

Varje kavallerikompani hade vid mitten av 1700-talet tre hingstar och ett tjugotal ston för remontproduktion. Systemet ändrades lite i början av 1800-talet och så sent som 1859 hade armén 66 stycken så kallade kompanihingstar. Först åren runt 1890 avskaffades kompanihingsthållningen och ersattes av särskilda remontdepåer.

Starka rusthållsbönder

Efter freden 1721 återgick armén till den grundorganisation som gällt vid krigsutbrottet år 1700. Trots att gränsförändringarna hade inneburit ett minskat behov av beriden trupp, så bestod de traditionella kavalleriförbanden.

En viktig förklaring är att penningvärdesförändringarna gjorde att det blev alltmer fördelaktigt att vara rusthållsbonde jämfört med rotebonde inom infanteriet. Inom bondeståndet i riksdagen var rusthållsbönderna en inflytelserik grupp som kunde förhindra att de degraderades till rotebönder.

Under 1700-talet minskades arméns övningstid av både ekonomiska och politiska skäl, och få ryttare lärde sig att behärska sin häst i större formationer, vilket fick efterverkningar för kavalleriets förmåga att genomföra stora anfall på det sätt som den karolinska armén förmått.

Mellan 1790-talet och 1810-talet förvandlades dock flera kavalleriregementen till först dragoner och sedan infanteri. Men i de avsuttna förbanden behölls ändå systemet med rusthållsbönder, till exempel i Västergötland och Östergötland.

Livregementet delades i tre

År 1791 delades det stora Livregementet till häst i tre självständiga regementen som skulle leva vidare till 1920-talets stora regementsdöd. I Finland hade efter 1721 samtliga kavalleriförband förvandlats till dragonförband; dragoner var redan under stora nordiska kriget en viktig komponent i den ryska armén. Från 1792 satt större delen av de finländska dragonerna av och organiserades som lätt infanteri och jägare.

Det innebar att när freden kom 1809 fanns det bara två beridna finländska förband kvar: Karelska dragonkåren och Nylands lätta dragonregemente, vilka båda upplöstes när Finland övergick i den ryske tsarens ägo.

Det första husarregementet

Under intryck av ungerska och preussiska förebilder under kriget i Pommern åren kring 1760 infördes husarer i den svenska armén, det vill säga beridna trupper som slogs i mindre enheter för spaning eller överraskande överfall. Mot slutet av seklet utvecklades även beridna jägarförband, framför allt i Finland.

Den första svenska husarkåren grundades 1757 och kom sedan, efter många namnbyten, att utvecklas till Kronprinsens husarregemente, med övningsplats på Bonarps hed innan man 1897 flyttade in till kaserner i Malmö. Kring sekelskiftet 1900 blev övergången från indelt och värvat manskap till värnpliktiga alltmer omfattande och det påverkade även kavalleriet.

Vid tiden för första världskrigets utbrott fanns det åtta svenska kavalleriregementen och i 1914 års härordning planerades för ytterligare ett, Norrbottens kavallerikår (K 9) i Boden, som dock aldrig hann sättas upp.

De skånska kavalleriregementena

Kavalleriet var starkt koncentrerat till Skåne, där 25 av 50 ryttarskvadroner fanns. Här bildade Skånska husarerna (K 5) och Skånska dragonerna (K 6), tillsammans med mindre enheter ur Wendes artilleri (A 3) och andra stödförband, kavallerifördelningen. Den var arméns slagkraftigaste, självständiga snabbförband. Det tredje skånska kavalleriregementet, Kronprinsens husarer (K 7) hade andra krigsuppgifter.

De tre skånska kavalleriregementena bildade lite av en egen värld, där många officerare, i synnerhet på K 7, hämtades från den skånska godsägaradeln.

Färg och härstamning

På flera kavalleriförband förekom det att hästarna fördelades enligt ett särskilt system. Under Skånska husarregementets (K 5) sista år på 1920-talet valdes skvadronernas hästar efter färg, men inte enbart, det hade varit »okavalleristiskt«.

Hästarnas exteriör, härstamning och pris vägdes också in. Sedan var det självfallet praktiskt att i fält kunna identifiera en avdelning på avstånd. Hela systemet byggde på ett rikt urval av remonthästar. K 5:s hästar hade också långa, nedtill uttunnade, »husarsvansar«, medan Skånska dragonregementets (K 6) hade tvärklippta svansar.

Nedmonteringen av kavalleriet

Det första världskriget såg det klassiska kavalleriets undergång och »teknikkrigets« födelse. Efter 1918 följde en omfattande debatt om kavalleriets framtid. Skulle hästen vara kvar eller skulle den ersättas med cykelburna förband eller kanske lätta pansarbilar? Kavalleriets roll som anfallsförband höll på att ersättas av lättrörliga spaningsförband.

Försvarsbeslutet 1925 innebar en demontering av det hästburna kavalleriet. De åtta regementena minskades till fyra och antalet skvadroner reducerades från 50 till 17. Bland annat slogs de tre skånska kavalleriregementena samman till ett.

Bitterheten var på sina håll stor när traditionsrika förband avvecklades. I synnerhet gällde detta Smålands husarer (K 4) som hyllades av Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i september 1925 med de klassiska orden:

»Bort rida Smålands husarer. Det förflutnas skuggor jaga förbi. Kvar står ministären Sandler och myser i solskenet.«

Kavalleribrigad blev pansarbrigad

Även efter 1925 hade var och en av de fyra arméfördelningarna ett beridet kavalleriregemente. Men från 1937 moderniserades det till en mindre kavalleribataljon som bestod av ryttar-, cykel- och pansarbilstrupp. År 1937 sattes den särskilda, helt motoriserade, 1. kavalleribrigaden upp, som en arvtagare till den gamla kavallerifördelningen. Den döptes 1941 om till 8. motorbrigaden som 1943 blev 8. pansarbrigaden och överfördes till de nya pansartrupperna.

Det skånska kavalleriregementet K 2 förvandlades samtidigt till Skånska pansarregementet P 2 (från 1963: Skånska dragonregementet) och hästarna fördelades på Livregementets husarer K 3 och Norrlands dragoner K 4. Ledande inom moderniseringen av kavalleriet var kavalleriinspektören Henry Peyron som under beredskapsåren såg den som det enda sättet för kavalleriet att överleva på sikt.

Ganska snart återuppstod Skånska kavalleriregementet K 2, men inte för att man skapade ett nytt beridet förband, utan för att slippa nybyggnader vid K 3 och K 4. En skvadron ur vardera regementet förlades till den befintliga kavallerikasernen i Helsingborg och där existerade det nya K 2 mellan 1946 och 1952, innan regementet slutgiltigt avvecklades.

Vid det laget var diskussionen i full gång om avhästningen inom armén. I mitten av 1950-talet övergick K 3 till motoriserade spaningsförband och 1958 hade de sista cykelbataljonerna helt avvecklats. År 1970 lades arméns kör- och ridskola vid Strömsholm ned. Den hade sedan 1868 utbildat officerare i ridkonst, veterinärlära och hovbeslag med mera.

Hästen avskaffades 1970

Hästens försvarare hävdade envist att ett vägnät sönderslaget efter kärnvapenanfall inte tillät motorfordon utan där kunde bara hästen ta sig fram. Men hästens svaga transportförmåga jämfört med terrängfordonet fällde avgörandet och därmed beslöts att de sista arméhästarna skulle ersättas med bandvagnar. År 1970 upphörde den sista anskaffningen av varmblodiga hästar till K 4, som hade arméns sista beridna trupp.

Kvar finns i dag tre kavalleriförband inom armén, inriktade på utbildning av militärpoliser och jägare. De är helt motoriserade men vårdar ännu traditionerna från hästepoken. Det är inget unikt för Sverige. I exempelvis den amerikanska armén vårdar flera i dag helikopterburna förband sina traditioner från hästepoken.

Den röda tråden som binder samma olika eror är fokuseringen på spaning och snabba överfall. Det klassiska frontalanfallet till häst är däremot sedan länge borta.

Publicerad i Militär Historia 7/2019