U.S. Marines

Det var en lika brokig som bråkig skara som under stora svårigheter färdades västerut i den nord­afrikanska öknen i mars och april 1805. I spetsen för en kamelkaravan med flera hundra grekiska och arabiska legosoldater färdades två amerikanska officerare med sju soldater ur det som då kallades U.S. Navy Marines. Deras mål var att en gång för alla göra slut på sjörövarattackerna mot de amerikanska handelsfartygen i Medelhavet genom en mycket våghalsig operation.

De sju marinkårssoldaterna under ledning av den 29-årige löjtnanten Presley Neville O’Bannon från Virginia tillhörde vad som redan på den tiden betraktades som en militär elitstyrka. Marinkåren hade haft improviserade föregångare redan under nordamerikanska frihetskriget 1775–1783, men grundades officiellt den 11 juli 1798. Då hade förbandet 33 officerare samt 848 underbefäl, meniga och musiker.

G rundandet av marinkåren var ett svar på ett av de största problemen som det unga USA hade att tampas med: sjörövare. Sedan den mäktiga brittiska flottan hade tagit sin skyddande hand från den amerikanska sjöfarten var handelsfartyg under amerikansk flagg allmänt villebråd. En flotta på sex örlogsfartyg byggdes under åren 1796–97 och förutom besättningen hade varje fartyg en avdelning marinsoldater bestående av fem löjtnanter, åtta sergeanter, åtta korpraler, tre trumslagare och 140 meniga. Året efter samlades dessa marinsoldater alltså i en gemensam organisation, US Navy Marines, som skulle utföra ”alla uppdrag till lands som presidenten själv bestämmer”.  Alltsedan dess har marinkåren gjort insatser över hela världen för att skydda amerikanska intressen, inte sällan i länder som USA formellt inte befunnit sig i krig med.
Uniformerna var tidsenligt mycket färggranna och föga fältmässiga. Rockar och byxor var blå med klarröda brokader. Hattarna hade brättet uppvikt där fram och var försedda med ett gult band och en kokard. På alla rockar satt de styva skinnkragar som gav marinkårssoldaterna det smeknamn som följt dem ända till i dag: leathernecks.

R edan samma år som USA vann sin självständighet började sjörövare från de så kallade Barbareskstaterna, en grupp muslimska stater på nordafrikanska kusten, att anfalla amerikanska handelsfartyg i Medelhavet. Barbareskpiraterna var vid denna tid Medelhavets största gissel. De hade specialiserat sig på att anfalla handelsfartyg från företrädesvis kristna länder, lägga beslag på lasterna samt kräva lösensumma för besättningarna eller sälja dem som slavar.

Eftersom den amerikanska kongressen under de följande åren hade många andra problem att tänka på – exempelvis konflikter med indianerna, sjökrig med det revolutionära Frankrike och ständiga trakasserier från britternas sida – beslutade politikerna i Washington att lösa problemet med piraterna med hjälp av – dollar.
Kongressen gick följaktligen med på att betala tribut och under de följande femton åren slöts fördrag med var och en av de fyra barbareskstaterna – Marocko, Algeriet, Tunisien och Tripolitanien (som ingår i dagens Libyen).

År 1801 uppgick den amerikanska tributen för att få segla på Medelhavet till motsvarande två miljoner dollar om året, vilket var en femtedel av landets nationalinkomst. Men paschan av Tripolitanien, Yusuf Karamanli, var inte nöjd och krävde ännu mer pengar. När han inte fick det befallde han den 14 maj 1801 att flaggstången med stjärnbaneret utanför amerikanska konsulatet i Tripoli skulle huggas ned. Det var menat som en krigsförklaring och uppfattades också på det sättet av USA.
Därmed hade det ”tripolitanska kriget” utbrutit och det skulle vara i fyra år.

Den amerikanska fregatten Philadelphia, som erövrats av pirater, brändes i Tripolis hamn den 16 februari 1804 av en marinkårsstyrka. Bild: IBL

F yra av fartygen ur den pyttelilla amerikanska flottan skickades till Medelhavet för att skydda den amerikanska handelstrafiken, men styrkan var alldeles för liten för att mäta sig med de välorganiserade piraterna och vände snart hem igen. Två år senare dök en ny amerikansk eskader upp i Medelhavet, fast den drabbades snart av katastrof när ett av fartygen, Philadelphia, gick på grund utanför Tripoli och erövrades av piraterna.

Kaptenen William Bainbridge och hans 307 man starka besättning kastades i fängelse medan skeppet drogs loss och fördes till Tripolis hamn, där det ankrades upp som en artilleriplattform till skydd mot andra amerikanska inkräktare.

Medan förhandlingar pågick om lösensumman för besättningen lyckades en liten styrka sjömän under löjtnant Stephen Decateur samt en marinkårsstyrka under sergeant Solomon Wren den 16 februari 1804 smita in i hamnen och övermanna piraterna på Philadelphia. Därefter brändes fartyget upp och den lilla ”kommandostyrkan” lyckades undkomma utan att förlora en enda man. När den brittiske amiralen lord Nelson hörde talas om företaget beskrev han det imponerat som ”samtidens mest vågade räd”.

Philadelphias besättning skakade emellertid fortfarande galler och den ilskne paschan krävde 200 000 dollar i lösen.

M edan kriget fortsatte hade den amerikanske konsuln i Tunis, William Eaton, tänkt ut en plan. Den då 40-årige Eaton var son till en skollärare i Connecticut och hade deltagit som sergeant i nordamerikanska frihetskriget. Senare hade han utbildats till kapten och år 1797 blivit konsul i Tunis.

Stödd av sin kollega som konsul i Tripoli, James Cathcart, föreslog Eaton president Thomas Jefferson att USA skulle försöka återinsätta den rättmätige härskaren på tronen i Tripoli, Hamet Karamanli, som störtats av sin lillebror några år tidigare och levde som flykting i Egypten. Eaton återvände därefter till Medelhavet med den nya titeln ”marinagent i Barbareskstaterna” och de behövliga fullmakterna. Planen gick ut på att rekrytera en armé i Egypten och med Hamet Karamanli i spetsen marschera till Tripoli. Till sitt förfogande fick Eaton en liten styrka på sju marinkårssoldater under löjtnant O’Bannon samt tre örlogsfartyg – Argus, Nautilus och Hornet – som skulle frakta de förnödenheter som behövdes och ge eldunderstöd från havet.

N är Eaton och O’Bannon anlände till Alexandria där Hamet Karamanli sades bo fick de veta att denne hade gett sig av och anslutit sig till en rebellgrupp som slogs mot en annan militär fraktion i närheten av Kairo. Egypten befann sig i fullt inbördeskrig efter att de tidigare franska och brittiska landstigningarna lämnat ett maktvakuum i landet.

Efter att ha spårat Karamanli och utverkat fri lejd åt honom genom fiendens linjer började Eaton förhandla med honom om att erövra Tripoli. Karamanli var med på noterna, trots att hans lillebror fortfarande höll hans hustru och barn som gisslan.

I Alexandria rekryterades cirka femhundra legosoldater, varav ett femtiotal var greker och resten huvudsakligen araber. Ett stort antal dromedarer införskaffades också för att bära folk och utrustning. Eaton, som utnämnt sig själv till ”general” och ”överbefälhavare”, lovade att legosoldaterna skulle få betalt när de kom fram till första etappmålet, som var den tripolitanska hamnstaden Derna (dagens Darnah) på Cyrenaica.

Amerikanska marinkårssoldater uppbackade av legoknekater stormar piratfästet Derna (i dagens Libyen) i april 1805. Akvarellmålning från 1812 av C H Waterhouse. Bild: IBL

Vägen dit var dock en hård prövning eftersom man var tvungen att ta sig 80 mil genom torr och ogästvänlig öken. Hetta, hunger och törst plågade den brokiga armén under den femtio dagar långa marschen, men ”general” Eaton hade även andra problem att tampas med – däribland stölder, hotelser, myteriförsök, gräl och misstänksamhet mellan de kristna och muslimerna. I sin dagbok skrev han den 5 april 1805:

Mot alla odds lyckades han hålla samman sin lilla armé och i slutet av april 1805 skådade de för första gången Dernas murar, som lär ha försvarats av 1 200 krigare. Efter en kort proviantering från fartygen ställde Eaton upp styrkan för stormningen av staden.
Den 25 april inleddes anfallet sedan Eaton och O’Bannon  förgäves uppmanat stadens guvernör att kapitulera utan strid. ”Ert huvud eller mitt!”, ska guvernören ha genmält. Segervisst svarade Eaton och O’Bannon att de inte hade några invändningar mot de villkoren.

Sedan de tre amerikanska krigsfartygen låtit kanon­kulorna regna över staden och dess befästningar i cirka en timme började anfallsstyrkorna klockan 14.45 röra sig mot murarna. Eaton hade delat upp trupperna i två grupper. Huvuddelen av de muslimska legosoldaterna under ledning av Hamet Karamanli skulle gå runt Derna och skära av vägen till Tripoli, för att därefter från sydväst erövra guvernörspalatsen i staden. Samtidigt skulle Eaton och O’Bannon med marinsoldaterna och de kristna legosoldaterna storma hamnfortet.

De fåtaliga marinsoldaterna gick i spetsen för O’Bannons anfall, men när de åtföljande legosoldaterna började tveka inför beskjutningen från murarna slet Eaton åt sig ett gevär, vrålade ”Charge!”, och tog täten i stormningen av murarna.
Han blev snart svårt sårad av en muskötkula, men vid det laget gick anfallet inte att hejda utan murarna rensades snabbt från fiender. Hamnfortets försvarare vände anfallarna ryggen och sprang därifrån så fort benen bar. Efter sig lämnade de sina laddade kanoner som det bara hade varit att fyra av.
När O’Bannon hissat stjärnbaneret över fortet vände hans män kanonerna mot staden och började bombardera den. Samtidigt hade Hamet Karamanli också lyckats genomföra sin del av planen och hade guvernörspalatset i sina händer. Klockan 16 hade hela staden fallit.Två amerikaner hade stupat och tre sårats i anfallet.
Av de kristna legosoldaterna var nio döda eller sårade. Förlusterna bland Eatons muslimska soldater räknades inte.

Stormningen av Derna är en milstolpe i marin­kårens historia. Det var första gången amerikanska trupper deltog i markstrider och hissade sin flagga i främmande land. Men striden fick också en annan innebörd som marinkårens officerare ständigt blir påminda om än i dag.
Hamet Karamanli var så imponerad av löjtnant O’Bannons mod att han skänkte honom sitt eget mameluksvärd i gåva. Det svärdet är förlagan till de svärd som marinkårens kadetter förlänas när de blir officerare. På dessa vapen står det också graverat strofen ”To the Shores of Tripoli” ur marinkårens hymn som tillkom i mitten av 1800-talet.

Borta i Tripoli hade Yussuf Karamanli redan hört nyheten om den brokiga fiendestyrkans uppdykande, och förstärkningar var på väg till Derna. De kom dock fram en dag för sent men började genast förbereda sig för att återta staden. Den 13 maj slogs deras anfall tillbaka med nöd och näppe efter att de varit nära att tränga ända in i guvernörspalatset. Dernas nya herrar räddades av understödet av fartygen på redden och av de erövrade kanonerna i hamnfortet. Under reträtten överöstes Yussuf Karamanlis soldater av kanonkulor från de amerikanska skeppen.

Under de kommande veckorna gjorde de flera nya, men lika misslyckade, försök att återta staden.
Samtidigt förberedde Eaton erövringen av Tripoli. I början av juni hade hans styrka inlett marschen dit när han plötsligt nåddes av den överraskande nyheten att USA hade slutit fred med Yussuf Karamanli. Utan Eatons vetskap hade generalkonsuln i Alger, överste Tobias Lear, förhandlat fram en uppgörelse med paschan som undertecknades i kajutan på det amerikanska krigsfartyget Constitution den 4 juni 1805.
Paschan gick med på att släppa Philadelphias besättning för 60 000 dollar och avstod från att kräva årliga tributer eller skadestånd av amerikanerna. Lear fick även Yussuf Karamanli att gå med på evakueringen av sin bror Hamet och fick honom att lova att släppa dennes familj.

Som så ofta är fallet med de påstått nobla händelserna i storpolitikens historia inramades även den ärorika stormningen av Derna av svek och andra nedrigheter. Eaton instruerades att dra bort sina trupper från området och föra Hamet tillbaka till Egypten.
Men han fick inte tillräckligt med pengar för att kunna betala sina legosoldater. Därför gav han sig av i smyg från Derna med så många av de kristna legosoldaterna han kunde, men lämnade muslimerna kvar – lurade på lönen – för att möta paschans vrede.

Eaton var upprörd på grund av det som han såg som ett förräderi av en muslimsk ädling som litat på hans ord. Majoriteten av legosoldaterna kände sig lurade, Hamet Karamanli var av naturliga skäl missnöjd med att ha gått miste om sitt rike och marinsoldaterna var besvikna över att det inte skulle bli någon erövring av Tripoli.
Eaton och marinsoldaterna kunde dock återvända till USA som firade hjältar, medan den förgrämde Hamet Karamanli levde resten av sina dagar i Syrakusa på Sicilien. Sin familj återsåg han aldrig eftersom lillebror Yussuf bröt löftet att släppa dem. Och amerikanerna insisterade inte på att han skulle uppfylla den delen av avtalet.
År 1812 angreps amerikanska handelsfartyg i Medelhavet återigen av barbareskpirater. Men efter att USA skickat en ny flotteskader till Alger slutade piraterna att besvära amerikanerna. De var dock långt ifrån besegrade utan fortsatte i flera årtionden att härja i sjöfarten utanför Nordafrikas kust. Först när fransmännen inledde kolonisationen av Algeriet på 1830-talet dog sjörövarverksamheten ut. 

Publicerad i Militär Historia  2/2009