År 1801 uppgick den amerikanska tributen för att få segla på Medelhavet till motsvarande två miljoner dollar om året, vilket var en femtedel av landets nationalinkomst. Men paschan av Tripolitanien, Yusuf Karamanli, var inte nöjd och krävde ännu mer pengar. När han inte fick det befallde han den 14 maj 1801 att flaggstången med stjärnbaneret utanför amerikanska konsulatet i Tripoli skulle huggas ned. Det var menat som en krigsförklaring och uppfattades också på det sättet av USA.
Därmed hade det ”tripolitanska kriget” utbrutit och det skulle vara i fyra år.
Den amerikanska fregatten Philadelphia, som erövrats av pirater, brändes i Tripolis hamn den 16 februari 1804 av en marinkårsstyrka. Bild: IBL
Fyra av fartygen ur den pyttelilla amerikanska flottan skickades till Medelhavet för att skydda den amerikanska handelstrafiken, men styrkan var alldeles för liten för att mäta sig med de välorganiserade piraterna och vände snart hem igen. Två år senare dök en ny amerikansk eskader upp i Medelhavet, fast den drabbades snart av katastrof när ett av fartygen, Philadelphia, gick på grund utanför Tripoli och erövrades av piraterna.
Fartygen brändes upp
Kaptenen William Bainbridge och hans 307 man starka besättning kastades i fängelse medan skeppet drogs loss och fördes till Tripolis hamn, där det ankrades upp som en artilleriplattform till skydd mot andra amerikanska inkräktare.
Medan förhandlingar pågick om lösensumman för besättningen lyckades en liten styrka sjömän under löjtnant Stephen Decateur samt en marinkårsstyrka under sergeant Solomon Wren den 16 februari 1804 smita in i hamnen och övermanna piraterna på Philadelphia. Därefter brändes fartyget upp och den lilla ”kommandostyrkan” lyckades undkomma utan att förlora en enda man.
När den brittiske amiralen lord Nelson hörde talas om företaget beskrev han det imponerat som ”samtidens mest vågade räd”. Philadelphias besättning skakade emellertid fortfarande galler och den ilskne paschan krävde 200 000 dollar i lösen.
Medan kriget fortsatte hade den amerikanske konsuln i Tunis, William Eaton, tänkt ut en plan. Den då 40-årige Eaton var son till en skollärare i Connecticut och hade deltagit som sergeant i nordamerikanska frihetskriget. Senare hade han utbildats till kapten och år 1797 blivit konsul i Tunis.
Stödd av sin kollega som konsul i Tripoli, James Cathcart, föreslog Eaton president Thomas Jefferson att USA skulle försöka återinsätta den rättmätige härskaren på tronen i Tripoli, Hamet Karamanli, som störtats av sin lillebror några år tidigare och levde som flykting i Egypten.
Maktvakuum i landet
Eaton återvände därefter till Medelhavet med den nya titeln ”marinagent i Barbareskstaterna” och de behövliga fullmakterna. Planen gick ut på att rekrytera en armé i Egypten och med Hamet Karamanli i spetsen marschera till Tripoli.
Till sitt förfogande fick Eaton en liten styrka på sju marinkårssoldater under löjtnant O’Bannon samt tre örlogsfartyg – Argus, Nautilus och Hornet – som skulle frakta de förnödenheter som behövdes och ge eldunderstöd från havet.
När Eaton och O’Bannon anlände till Alexandria där Hamet Karamanli sades bo fick de veta att denne hade gett sig av och anslutit sig till en rebellgrupp som slogs mot en annan militär fraktion i närheten av Kairo. Egypten befann sig i fullt inbördeskrig efter att de tidigare franska och brittiska landstigningarna lämnat ett maktvakuum i landet.
Efter att ha spårat Karamanli och utverkat fri lejd åt honom genom fiendens linjer började Eaton förhandla med honom om att erövra Tripoli. Karamanli var med på noterna, trots att hans lillebror fortfarande höll hans hustru och barn som gisslan.
Uppbackade av legoknekater
I Alexandria rekryterades cirka femhundra legosoldater, varav ett femtiotal var greker och resten huvudsakligen araber. Ett stort antal dromedarer införskaffades också för att bära folk och utrustning. Eaton, som utnämnt sig själv till ”general” och ”överbefälhavare”, lovade att legosoldaterna skulle få betalt när de kom fram till första etappmålet, som var den tripolitanska hamnstaden Derna (dagens Darnah) på Cyrenaica.
Amerikanska marinkårssoldater uppbackade av legoknekater stormar piratfästet Derna (i dagens Libyen) i april 1805. Akvarellmålning från 1812 av C H Waterhouse. Bild: IBL
Vägen dit var dock en hård prövning eftersom man var tvungen att ta sig 80 mil genom torr och ogästvänlig öken. Hetta, hunger och törst plågade den brokiga armén under den femtio dagar långa marschen, men ”general” Eaton hade även andra problem att tampas med – däribland stölder, hotelser, myteriförsök, gräl och misstänksamhet mellan de kristna och muslimerna. I sin dagbok skrev han den 5 april 1805:
”Det är nästan omöjligt för oss att ingjuta tilltro till oss hos dessa vilda bigotter eller att övertala dem om att vi i egenskap av kristna kan vara någonting annat än fiender till muselmanerna. Vi har ett stort problem. "