US Army Rangers forcerar ett eldhinder under utbildning 1943.

© Hulton-Deutsch Collection/Corbis/Scanpix

US Army Rangers

Det amerikanska jägarförbandet US Army Rangers har anor från 1600-talet och använder taktik lånad från Nordamerikas indianer. Trots sitt goda rykte är förbandets historia präglad av motgångar och misslyckade operationer.

17 oktober 2020 av Joachim Brink

Det är söndagen den 3 oktober 1993. 160 amerikanska soldater ur Task Force Ranger är på väg mot ett kvarter strax öster om Bakara-marknaden mitt i Somalias huvudstad Mogadishu. Detta är styrkans sjunde räd in i staden. Vad ingen av amerikanerna vet är att operationen kommer att sluta i en katastrof och utmynna i en desperat strid på liv och död.

Huvuddelen av soldaterna är jägare ur US Army Rangers. Deras uppgift är att förstärka en insatsstyrka från Delta Force – ett av den amerikanska arméns hemliga specialförband. Uppgiften är att gripa två nyckelpersoner från en av de klaner som dominerar staden.

Räden i Mogadishu

Task Force Rangers övergripande uppdrag i Somalia är att bistå en FN-operation vars målsättning är att leverera humanitär hjälp och återställa ordningen i det krigshärjade landet. Men efter flera misslyckade insatser har FN-styrkorna fått delar av det somaliska folket emot sig.

Räden i Mogadishu är våghalsig: en luftlandsättning med helikoptrar i dagsljus i ett stadsområde kontrollerat av fientlig milis. Uppdraget verkar därför skräddarsytt för US Army Rangers som övar för snabba insatser och är experter på strid i bebyggelse. Grundtaktiken går ut på att slå till snabbt och sedan försvinna innan fienden hinner samla sig.

I Mogadishu är klockan tjugo minuter i fyra på eftermiddagen. Fyra Ranger Chalks (ungefär: luftburna grupper) firas ner från lika många Black Hawk-helikoptrar. Strax dessförinnan har insatsstyrkan från Delta Force landat och snabbt brutit sig in i det hus där de som ska arresteras befinner sig. Planen är att den amerikanska styrkan ska transporteras ut ur området i en fordonskaravan så snart fångarna är insamlade. Rangersoldaterna går i ställning runt kvarteret.

Black Hawk-helikoptrarna störtar

Men klanmilisen i Mogadishu har studerat amerikanernas taktik och planerar att utdela ett hårt slag mot de utländska soldaterna. Jägarna hinner knappt nå marken innan uppdraget börjar gå snett. Inom loppet av en timma har två av de amerikanska Black Hawk-helikoptrarna skjutits ned och störtat bland husen. Samtidigt omringas markstyrkan av många hundra klanmedlemmar beväpnade med ryska vapen och lokalkännedom. Det som följer är en kaotisk och närmare arton timmar lång eldstrid där de splittrade jägarsoldaterna kämpar för sina liv i de trånga gränderna.

Specialist John Collett är en av de rangers som deltar i operationen. Hans berättelse, nedskriven omedelbart efter striden, visar hur den redan illa åtgångna styrkan hanterar den tumultartade situationen:

»Jag kastade mig till marken, tog ställning vid en husvägg och började säkra gatan. Det hördes sporadisk eldgivning överallt omkring oss. […] Vi fick höra att en fågel (helikopter) hade kraschat ungefär två kvarter längre bort och att vi skulle säkra den medan de sårade transporterades iväg. […] Vi lät en person skjuta täckande eld i gränderna medan vi andra förflyttade oss enligt »scrolls of the road»-metoden [ranger-taktik för förflyttning längs gator].

Vi låg axel vid axel och sköt mot ena hörnet av en byggnad. Vi blev beskjutna från byggnaden av folk som stack fram AK-47:or och värre vapen runt hörnet och sprejade kulor åt vårt håll. Menige Young sköt nedhållande eld åt det håll som vi kommit ifrån. Vi fick en djävulsk korseld mot oss i den gränden. Nu blev vi även beskjutna från vänster. Jag ropade till sergeant Ramaglia att skjuta en 40 millimeters gevärsgranat in i gränden. […] Att spara på ammunitionen var viktigt. Sergeant Watson påminde oss hela tiden om att bara skjuta kontrollerade salvor, och det gjorde vi. Vi höll den här ställningen till dess att mörkret föll. […] Efter att det blivit mörkt började vi dra oss tillbaka till byggnaderna bakom mig där vi skulle barrikadera oss under natten.»

Rangers patrullerar i Somalias huvudstad Mogadishu i juli 1993. Tre månader senare hamnade 160 rangers i strid med en mångdubbelt större styrka, under ett försök att gripa ledare ur stadens dominerande klan.

© Patrick Baz/AFP/Scanpix

»The Mogadishu Mile»

Först nästa morgon kan de amerikanska elitsoldaterna undsättas av pansarvagnar. För delar av styrkan avslutas bataljen med att de får springa ut ur stridsområdet. Den 4,5 kilometer långa språngmarschen, som blir känd som the Mogadishu Mile, genomförs med stridspackning och under beskjutning. Då är många av jägarna tacksamma för den krävande utbildning de genomgått vid regementet hemma i Fort Benning i USA.

Berättelsen om den lilla styrkan som lyckas stå emot en mångdubbelt stor fiende blir flera år senare en viktig del av Rangermytologin. Den illustrerar även den offensiva anda, där egna initiativ uppmuntras, som präglar Rangerutbildningen.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Under striden i Mogadishu stupar arton amerikanska soldater varav sex rangers. Över sjuttio amerikaner såras. Samtidigt räknar somalierna minst 600 stupade och över tusen sårade – hisnande siffror som vittnar om den stora slagkraften hos den lilla och förhållandevis lätt beväpnade Ranger-styrkan, vars enda understöd utgörs av kulsprutebestyckade helikoptrar. Siffran blir ännu mer uppseendeväckande om man beaktar att de amerikanska soldaterna enbart packat för en operation på några timmar.

Rangers från 1600-talet

Denna förmåga att orsaka oproportionerlig skada har kännetecknat amerikanska rangers i flera hundra år. Även om dagens rangerbataljoner skapades i mitten av 1970-talet har förbandet haft många föregångare. Historien tar sin början redan under koloniseringen av Nordamerika.

För 1600-talets europeiska pionjärer var »Den nya världen» laglöst land. Tillvaron kantades inte sällan av konflikter med kontinentens ursprungliga befolkning – indianerna. Nybyggarna gjorde vad de kunde för att skydda sig och byggde garnisoner vid infartsvägarna till de större bosättningarna. Det hjälpte inte; indianerna smög in från oväntat håll, slog till och försvann innan européernas milis hunnit reagera.

Som ett svar på dessa räder bildades fotpatruller – ofta på privat initiativ. Patrullerna, som kallades rangers, stred på indianernas villkor och kunde förvarna bosättarna när indianstyrkor nalkades. Ofta ingick vänligt sinnade indianer i grupperna.

Roger's Rangers i fransk-indianska kriget

En av de första organiserade amerikanska ranger-enheterna grundades av Benjamin Church under kung Philips krig 1675–76. Men det var under det fransk-indianska kriget 1754–63 (en del av det europeiska sjuårskriget) som den enhet bildades som fortfarande spelar stor roll för dagens rangersoldater; Roger’s Rangers skapades 1755 som en del av den brittiska armén och användes för spaning och räder långt in på fientligt territorium. Styrkan leddes av major Robert Rogers som kommit att bli en mytisk figur. Indianernas okonventionella stridssätt blev en av grundbultarna i enhetens taktik.

Major Robert Rogers (1735–91) stående order och disciplinregler för sina jägarsoldater ligger till grund för det moderna US Army Rangers.

© Bridgeman/IBL

Roger’s Rangers mest berömda operation genomfördes 1759 mot Abenaki-indianerna i Quebec. Under hösten marscherade Rogers med 200 soldater ungefär 700 kilometer genom vildmarken, attackerade indianernas läger och drog sig sedan tillbaka. Det är en operation som lika gärna kunde ha utförts av dagens rangers.

Robert Rogers stående order

Med lite god vilja spårar dagens 75. rangerregemente sitt ursprung till de enheter som skapades av Church och Rogers. Förbandets grundtaktik bygger än idag på »Robert Rogers stående order» och »Robert Rogers disciplinregler». Den stående orderns historia är oklar, men Rogers författade sannolikt disciplinreglerna. De utgör en kortfattad manual i jägarstrid och samtliga instruktioner lärs fortfarande ut till blivande rangers.

Här finns anvisningar för hur ett mindre förband på bästa sätt förflyttar sig utan att upptäckas. Rogers framhåller exempelvis vikten av förpatruller och spanare. När det gäller strid finns instruktioner för växelvis framryckning och hur man besegrar förföljande fiender med hjälp av det som idag kallas för metkrokstaktik: att gå tillbaka i en halvcirkel och lägga sig i bakhåll.

Rangerenheter användes av båda sidor under det amerikanska frihetskriget 1775–83 och fortsatte att användas långt in på 1800-talet. Bland annat tjänstgjorde Abraham Lincoln som soldat vid två olika rangerkompanier under Black Hawk-kriget 1832. Sista gången dessa ursprungliga rangerenheter användes i större skala var under det amerikanska inbördeskriget 1861–65. Efter att ha använts av både nord- och sydstaterna försvann de, med vissa undantag, in i historiens dimmor. Det dröjde nästan åttio år innan rangers återkom – denna gång på slagfälten i Europa.

Första moderna förbandet

Något förenklat föddes de moderna elitförbanden under andra världskriget. Ofta spelade de en viktig roll – som när tyska fallskärmsjägare intog det »ointagliga» belgiska fortet Eben-Emael 1940. I Storbritannien skapades elitförband som Commandos och Special Air Service. USA gick in i kriget i december 1941 och ungefär samtidigt började amerikanerna snegla på de brittiska specialförbanden. I juni 1942 bildades den första moderna rangerbataljonen under ledning av major William Darby i Carrickfergus i Nordirland. Förbandet modellerades efter brittiska Commandos som även stod för utbildningen. Sammanlagt skapades sex rangerbataljoner under kriget.

”Merrill’s Marauders” kämpade under 1943–44 i Burmas djungler. Förbandet bestod av lätt infanteri och stred långt bakom de japanska linjerna, enligt samma principer som dagens rangers.

© Bernard Hoffman/Getty images/All over press

Från och med augusti 1942 utförde det nybildade förbandet operationer i Frankrike, Nordafrika och Italien. I januari 1944 deltog en större rangerstyrka i anfallet mot kuststaden Anzio på det italienska fastlandet. Därefter fick rangersoldaterna i uppdrag att anfalla den närliggande staden Cisterna. Tidigt på morgonen den 30 januari ryckte 1. och 3. rangerbataljonen fram mot staden via ett djupt dike. 

Precis i gryningen brakade helvetet löst. Rangersoldaterna omringades av stridsvana tyska fallskärmsjägare och mekaniserade förband. Efter en flera timmar lång eldstrid togs båda bataljonerna till fånga. 4. bataljonen, som legat i reserv, drabbades av oerhörda förluster när den försökte komma till undsättning. Inom loppet av några timmar hade tre av de sex rangerbataljonerna mer eller mindre utplånats i ett slag.

Framgång vid D-dagen

Om slaget vid Cisterna blev förbandets största motgång under kriget så kom höjdpunkten fem månader senare. Under landstigningen i Normandie, den 6 juni 1944, stormade en rangerbataljon artilleriställningarna på klippmassivet Pointe du Hoc, samtidigt som en annan bataljon landsteg på Omaha Beach några kilometer bort.

Pointe du Hoc reser sig 30 meter över havet med lodräta bergväggar ner till stranden. På klippans topp fanns en tysk garnison förstärkt med kulsprutor och granatkastare. Med hjälp av rep och metallstegar lyckades rangersoldaterna ta sig till toppen och inta de tyska befästningarna. Därefter höll jägarna klippan i två dygn. Anfallet mot Pointe du Hoc och landstigningen på Omaha Beach är idag viktiga delar av förbandets identitet.

Dagens Rangers från 1974

Rangers användes i olika roller och konstellationer under både Koreakriget (1950–53) och Vietnamkriget (1961–75). De två första av dagens Rangerbataljoner sattes samman 1974, och det 75. rangerregementet skapades tolv år senare.

US Army Rangers benämns ofta »lätt infanteri». Samtliga soldater är fallskärmsjägare och har förmåga att arbeta i små grupper bakom fiendens linjer. Här finns även specialiserade spaningsplutoner och attackdykare. Rangers kan även arbeta som ett snabbrörligt infanteriförband och soldaterna är experter på strid i bebyggelse och i mörker.

En av Rangers huvuduppgifter är att inta fientliga flygfält och bereda väg för övriga styrkor. Förbandet har även andra specialområden, såsom taktisk spaning och räder, infiltration bakom fiendens linjer, snabba anfall samt kidnappnings- och räddningsoperationer. De utgör dessutom ofta förstärkning till mer specialiserade elitförband.

Officerare från Rangers utbildade sydvietnamesiska jägarförband under Vietnamkriget. Foto från 1961 innan USA, och Rangers, blev direkt inblandade i striderna.

© John Dominis/Getty Images/All over Press

De nybildade jägarbataljonernas första insats blev emellertid ett förödmjukande misslyckande. 1980 understödde Rangers Delta Force under försöket att frita den amerikanska ambassadpersonal som hölls som gisslan i Iran. Operationen fick avbrytas efter flera missöden och räddningsstyrkan var tvungen att fly med oförrättat ärende. Det dröjde tre år innan förbandet användes på nytt i en större operation.

Invasionen av Grenada

Invasionen av Grenada inleddes den 25 oktober 1983 efter att landets regering störtats i en revolution. Målet var att undsätta de amerikanska medborgare som fanns på den karibiska ön. På morgonen under invasionens första dag landsattes två Rangerbataljoner med fallskärm på öns sydspets. Deras uppgift: att anfalla och inta Point Salines-flygfältet.

Uppdraget höll dock på att ta en ände i förskräckelse. När de långsamma Herculesplanen som jägarna transporterades i flög in över målet lystes de upp av strålkastare och besköts med luftvärnseld. Soldaterna kunde hoppa som planerat, men mötte oväntat hårt motstånd från 600 kubanska militärer som förskansat sig på flygfältet. Kubanerna drevs bort och rangers rensade landningsbanorna med hjälp av en tjuvkopplad bulldozer. De lätt beväpnade jägarsoldaterna slog tillbaka ett mekaniserat motanfall och kunde ta hem ett stort antal amerikanska studenter från ön.

Uppdraget i Grenada blev en välkommen framgång. Det fanns de som ansåg att Rangers hade lyckats bättre än alla andra elitförband som deltagit i operationen. Under åren som följde växte förbandet med ännu en bataljon och 1989 deltog Rangers i invasionen av Panama och intog där två flygfält: Rio Hato och Tocumen-Torrijos.

Katastrofen i Somalia

Kuwaitkriget 1991 blev inte någon större utmaning för regementet. Så när Rangers två år senare deltog i det katastrofala uppdraget i Somalia upplevdes det som ett förnedrande nederlag, men i dag har berättelsens fokus ändrats och handlar om jägarnas hårdnackade motstånd mot den överlägsna somaliska klanmilisen. Den har nu blivit en viktig del av förbandets historia.

Samtidigt har insatsen mötts av kritik eftersom många av de somalier som dog i den kaotiska eldstriden var civila. Andra har även ifrågasatt beslutet att överhuvudtaget försöka lösa krisen i Somalia med hjälp av jägarförband och hårdare tag.

Rangers övar året runt och varje övning bygger på en verklig situation eller en verklig stridsplan. Exempelvis hade soldaterna länge övat delar av invasionen av Panama, vilket gjorde operationen relativt enkel att genomföra.

Tre rangers från insatsen i Grenada 1983. Huvudbeväpningen är M-16 automatkarbiner, och soldaten i mitten har under pipan en 40mm-granattillsats. Soldaten till höger har på axlarna ett M-67 90 mm-granatgevär och en CAR-15, en kortare version av M-16. Ammunition till granatgeväret bärs i ryggsäcken. Framför dem står krigsbyte i form av en sovjetisk 7,62 mm PK kulspruta.

© Paul Hannon/Osprey publishing

Krävande utbildning

Rangerutbildningen ställer höga krav. Ett vanligt talesätt är att en ranger är trefaldigt frivillig: Först tar soldaten frivilligt värvning i armén, därefter anmäler han sig frivilligt till fallskärmsskolan och slutligen ansöker aspiranten om att få bli en ranger. Urvalsprocessen – som numera benämns Rasp (Ranger Assessment and Selection Program – bedömnings- och urvalsprogram) – är utformad för att vara både fysiskt och psykiskt påfrestande. Efter godkänd Rasp tilldelas soldaten förbandets sandfärgade basker och axelmärke.

Utöver regementets grundutbildning finns den 61 dagar långa Ranger School – en påfrestande ledarskapsutbildning som dessutom är öppen för officerare från andra förband och andra länder. Utbildningen – världsberömd för de hårda krav som ställs på deltagarna – genomförs av de rangers som söker mer kvalificerade tjänster inom förbandet. I snitt klarar bara hälften av kursdeltagarna av utbildningen.

Ökad betydelse efter 11 september

Efter 11 september-attentaten 2001 har elitförbanden fått en ökad betydelse, och under de militära operationerna i Afghanistan har förband som Rangers spelat en viktig roll. En anledning är att man där ofta strider mot gerillastyrkor som själva använder jägartaktik som eldöverfall och stridspatruller. Under invasionen av Afghanistan år 2001 intog Rangers två viktiga flygfält och under åren har förbandet genomfört många operationer i landet – inte sällan i samarbete med specialförband som Delta Force och Navy Seals.

Förbandet deltog även i invasionen av Irak 2003 och samma år intog drygt 150 rangers den strategiskt viktiga Haditha-dammen i landet. Soldaterna slog sedan tillbaka motanfall från irakiska styrkor under en veckas tid innan de kunde undsättas.

US Army Rangers är en blandning mellan gammalt och nytt: av indiantraditioner och toppmodern utrustning. Förbandets historia speglar på många sätt USA:s militära historia och rangerenheter har deltagit i de flesta av nationens stora konflikter. I över 400 år har de amerikanska jägarna återuppstått gång på gång – något som fortfarande präglar förbandets utbildning och traditioner. 

Publicerad i Militär Historia 1/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också