5 försiktiga fältherrar

1. Fabius Maximus fick Hannibal på fall

»Vi har blivit besegrade i ett stort slag.» Denna lakoniska upplysning mottog Roms invånare några dagar efter slaget vid Trasimenska sjön 217 f Kr, då en konsularmé hamnade i ett bakhåll med 15 000 stupade legionärer som följd. Det var den tredje militära katastrofen för Rom sedan Hannibal hade korsat Alperna året innan och inlett den italienska fasen av det andra puniska kriget. Rom hade tvingats ned i parterr och paniken grep omkring sig.

I detta läge utsåg senaten en diktator: Quintus Fabius Maximus. De maktbefogenheter som normalt tillkom de två konsulerna övertogs då av diktatorn under sex månader, liksom befälet över de två konsularméerna.

Som barn ansågs Fabius trög och försiktig – egenskaper som blev ett vapen mot Hannibal. Efter segern vid Trasimenska sjön drog Hannibal härjande fram, dels för att föda armén, dels för att demonstrera sin styrka och därigenom vinna bundsförvanter, dels för att provocera fram nya slag.

Fabius lät sig inte provoceras. Istället skuggade han Hannibals armé fram och tillbaka över Apenninerna och försvårade kartagernas matanskaffning genom att angripa deras provianteringsstyrkor – »sparka fienden i magen» som romarna sa.

Trots kritik höll Fabius fast vid sin försiktiga linje och efter sex månader återvände han till Rom och lade ned sin diktatur. Under denna tid hade Rom återhämtat sig, satt upp nya förband och var redo att återuppta sin traditionellt aggressiva krigföring.

Då kom Roms största nederlag någonsin: förintelseslaget vid Cannae 216 f Kr. Men Rom reste sig igen och återgick till den försiktiga strategin, bland annat under Fabius befäl, som gick ut på att binda upp fienden i Syditalien, försvåra dess försörjning samt betvinga Hannibals allierade. Sakta men säkert försvagades motståndet.

Fabius hindrade Rom från att förlora kriget men det var Scipio Africanus som vann det, och det med pånyttfödd romersk aggressivitet. Han besegrade de puniska styrkorna i Spanien och tog kriget till kartagernas basområde i Nordafrika. Vid Zama 202 f Kr slog han Hannibal som kallats hem till Kartagos försvar. Utan Fabius – »Roms sköld» – är det dock tveksamt om det funnits något krig för Scipio att vinna.

2. du Guesclin stred som gerillan

Det brukar heta att England förlorar slagen men vinner kriget. I hundraårskriget 1337–1453 var det tvärtom – England vann en rad spektakulära segrar men stod till sist som förlorare. En bidragande orsak var den bretagniske riddaren Bertrand du Guesclin.

Efter två decennier av krig var Frankrikes armé nära kollaps. England underblåste överallt interna stridigheter; engelsmännen erövrade Calais 1347, de franska riddarhärarna hade dukat under för de walesiska långbågsskyttarna vid Crécy 1346 och Poitiers 1356, där Frankrikes kung Johan II råkade i engelsk fångenskap. Och freden i Bretigny 1360 tvingade Frankrike till stora landavträdelser.

du Guesclin ledde en beriden fristyrka i Bretagne och han fick den franske kronprinsen Karls (kung Karl V från 1364) ögon på sig när han medelst gerillaoperationer bröt den engelska belägringen av Rennes 1358. Framgången gjorde mycket för att återställa fransmännens moral efter alla motgångar. du Guesclin blev med tiden Karls främsta militära resurs – 1370 utsågs han, trots sin låga börd, till konstapel av Frankrike (överbefälhavare).

Med Crécy och Poitiers som varnande exempel undvek han fullskaliga bataljer. Istället riktade han in sig på fiendens försörjningslinjer, spärrade deras marschvägar och förföljde dem på avstånd. Men han slog till snabbt när fiendens styrkor befann sig i en ogynnsam position.

Under 1370-talet tvingade de franska styrkorna under du Guesclin metodiskt engelsmännen att överge de områden som vunnits i fredsförhandlingarna 1360. Krisen var därmed övervunnen. Bernard du Guesclin avled i sjukdom 1380 och på Karl V:s befallning begravdes han bland Frankrikes kungar i Saint-Denis klosterkyrka utanför Paris.

3. Johan Banér – svårfångad alkoholist

1600-talsgeneralen Johan Banér var en gravt alkoholiserad koleriker som isolerade sig i sitt tält och söp kopiöst dagar i sträck när han ansattes av depression. Han gjorde lite för att tygla truppernas framfart mot civilbefolkningen, något som av fienden renderade honom epitetet »den gamle mordbrännaren». Trots dessa tveksamma karaktärsdrag fick han ta över den nedgångna svenska armén i ett mycket kritiskt skede.

Banér fick fason på trupperna, och vann några betydande segrar, till exempel vid Wittstock 1636. Men hans främsta signum var de spektakulära reträtterna vilka förmodligen räddade Sveriges militära företag i Tyskland. Efter Wittstock hotades hans styrka om 14 000 man av inringning i Torgau av kejsarens 47 000 man.

Banér lät då armén gå över Elbe om natten. Sedan bar det av norrut i ett furiöst tempo med fienden nafsande i bakhasorna. Vid ett par tillfällen tvingades Banér offra arriärgardet (eftertrupperna) för att undkomma men till slut nådde armén den relativa säkerheten i svenska Pommern.

Där kunde man slicka såren och få förstärkningar från Sverige, och 1638 var man redo att gå på offensiven. Men 1641 var det dags igen när en överraskande stor fiendestyrka närmade sig.

Banér ledde armén i ytterligare en halsbrytande reträtt och även denna gång lyckades han krångla sig fri. Men under strapatserna insjuknade han och dog strax efter att armén satt sig i säkerhet i Sachsen.

Inte helt överraskande var dödsorsaken skrumplever.

4. Washington segrade genom att inte förlora

En person som kritiserades för fabiansk strategi var USA:s sedermera förste president, George Washington, under nordamerikanska frihetskriget (1775–83). Bakom kritiken stod mannen som skulle bli USA:s andre president, John Adams.

Washington sökte initialt ett avgörande slag som skulle leverera självständigheten på ett bräde. Men efter att ha kommit undan med blotta förskräckelsen efter slaget vid Long Island (1776) drog han slutsatsen att trupperna inte höll måttet för att ta sig an britterna på det öppna fältet.

Han förstod också att den armé han var satt att leda förkroppsligade frihetskampen – så länge den marscherade levde också revolutionen. Washington saknade formell militär utbildning men var förkovrad i de antika klassikerna, och inspirerad av Fabius antog han en betydligt defensivare strategi – reträtter och räder mot fiendens för- och eftertrupper samt försörjningslinjer blev stående inslag.

Den skickligaste defensiva uppvisningen stod emellertid södra arméns befälhavare general Nathanael Greene för. Han retirerade undan den brittiska armén ledd av general Cornwallis under flera månader i början av 1781. Den senare drev sin armé hårt, men efter smärre framgångar tvingades han, på grund av proviantbrist och utmattade trupper, dra sig tillbaka till Yorktown. Där belägrades han av Washington och tvingades kapitulera varpå förhandlingarna som skulle leda till koloniernas självständighet inleddes.

5. Michail Kutuzov lät vintern göra jobbet

Natten före slaget vid Borodino den 7 september 1812 kritiserade Napoleon tsar Alexander I:s utnämning av den passive Michail Kutuzov till rysk överbefälhavare inför sin adjutant. Föga anade han då att denna passivitet skulle förvandla hans storstilade invasion till en av de största militära katastroferna i historien.

I juni 1812 gick Napoleons armé in i Ryssland varpå ryssarna inledde en räcka av reträtter. Kutuzovs uppgift var att leverera batalj efter månader av tillbakadraganden, vilket han gjorde bara ett par veckor efter sin utnämning. Slaget vid Borodino var taktiskt sett en fransk seger – de ryska förlusterna var enorma, Kutuzov tvingades lämna slagfältet, visserligen under ordnade former, men Moskva stod oförsvarat. När Napoleon väl inrättat sig i Kreml var han övertygad om att ryssarna skulle söka fred. Men propåerna därom uteblev.

I väntan på förhandlingar tövade Napoleon alltför länge i Moskva, med ödesdigert resultat. Den ordnade reträtt som inleddes i oktober förvandlades snart till en katastrof. Den bistra ryska vintern slog till tidigt och försvagade snabbt den illa utrustade franska armén.

Inspirerad av det amerikanska frihetskriget var Kutuzov övertygad om att krig kunde vinnas utan slag. Istället för att söka ett avgörande höll han sig på behörigt avstånd i väntan på att kylan, hungern och kosackförbanden skulle göra jobbet. I den ryska historieskrivningen har Kutuzov hyllats som en hjälte för sin lysande strategi och för att han höll fast vid den, trots hård kritik från omgivningen och tsaren.

Det finns dock en alternativ tolkning av Kutuzovs agerande som går ut på att passiviteten inte var ett utslag av kyligt kalkylerande utan av ren och skär inkompetens parat med en panisk rädsla för att göra fel, vilket gjorde att han inte företog sig någonting.

Försöken att skära av Napoleons reträtt och utdela ett avgörande slag föll på Kutuzovs förvirrade ordergivning och underlåtenhet att backa upp operationerna med huvudarmén. Misslyckanden skyllde han ohämmat på sina generaler.

Icke desto mindre ledde Kutuzovs agerande – strategi eller inte – till att Napoleons ryska fälttåg blev ett gigantiskt misslyckande; av den över 550 000 man starka armén som gick in i Ryssland var det bara 10 000 som stapplade ut sex månader senare.

Publicerad i Militär Historia 11/2018