6 koloniala fiaskon

1. Little Turtles seger vid Fort Recovery

4 november 1791 i Ohio.

Efter amerikanska frihetskriget började jordhungriga amerikaner kolonisera Ohioflodens bäcken, där de hamnade i konflikt med områdets ursprungsbefolkning. President George Washington beslöt att krossa indianerna.

När den första invasionen misslyckades gick uppdraget till generalmajor Arthur St Clair, som på grund av den amerikanska statens programmatiska snålhet fick nöja sig med en liten, illa försörjd styrka som till största delen utgjordes av otränade och odisciplinerade rekryter och milismän.

Trots att armén hade skuggats av indiankrigare under sin marsch lät St Clair sina soldater slå läger utan att upprätta några försvarsställningar eller ens rekognosera ordentligt. Mitt i den amerikanska frukosten lät så indiangeneralen Little Turtle sina tusen krigare gå till anfall. Milismännen flydde direkt. De reguljära trupperna stred, men övermakten blev dem för stor. Nästan hela styrkan på tusen man dödades eller sårades.

Nederlaget blev det största USA någonsin led i alla sina krig mot indianer. Förlusterna var tre gånger större än vid det vida mer omskrivna slaget vid Little Big Horn. Först fyra år senare kunde USA besegra indiankonfederationen.

2. Reträtten från Kabul blev ett blodbad

6–13 januari 1842 i Afghanistan.

Den 13 januari 1842 nådde en illa medtagen ryttare med en fruktansvärd skallskada fram till det brittiska imperiets utpost i Jalalabad. Han tillfrågades var resten av general William Elphinstones styrka på 4 500 soldater och 12 000 civilister var, och svarade helt kort: »Jag är armén».

Han överdrev något, för även en handfull sepoyer nådde småningom Jalalabad. Av de övriga 16 500 hade runt tvåtusen blivit fångar och resten dödats.

Massakern på Elphinstones armé har beskrivits som »det värsta brittiska nederlaget fram till Singapores fall exakt ett sekel senare».

Det började bra när britterna intervenerade i ett afghanskt tronföljdskrig för att flytta fram sina egna positioner under »det stora spelet» i Centralasien; de fick sin man på tronen och ockuperade Kabul. Men många afghaner var missnöjda och snart var britterna indragna i ett gerillakrig. Till slut kände de sig tvungna att evakuera Kabul.

Det var en veckas marsch till Jalalabad, det var kallaste vinter i ett bergsland och afghanerna gick till anfall, gång på gång. Elphinstone, gammal och sjuk, sinkade reträtten och upphörde till slut att ge några order, vilket undergrävde arméns sammanhållning och moral. Reträtten blev en flykt, flykten en massaker. Afghanerna dödade tusentals, resten tog sina liv eller dukade under av kyla och svält.

Tack vare segern kunde afghanerna freda sitt oberoende, vilket de har fortsatt göra. De har sedan 1842 jagat bort britterna en andra gång, besegrat Sovjetunionen och nu är de på god väg att knäcka USA. Det är inte för inte som Afghanistan ibland kallas för »imperiernas kyrkogård».

3. Custers övermod vid Little Big Horn

25–26 juni 1876 i Montana.

Det handlade om guld. Enligt ett fredsavtal från 1868 tillhörde Black Hills lakotas och cheyenner, men när de vita hittade guld där några år senare var avtalet inte värt mer än pappret det var tryckt på; det bara vällde in guldfebriga västerlänningar. USA:s regering tyckte det var enklast att flytta de motsträviga prärieindianerna till det fjärran Oklahoma. När de föga förvånande vägrade, provocerade amerikanerna fram ett krig.

Den amerikanska offensiven var inte många dagar gammal när överstelöjtnant George Custer fick order att ta sitt 7. kavalleriregemente för att lokalisera de upproriska prärieindianernas läger. Och det gjorde han snart nog – »detta är den största by jag någonsin hört talas om», sa en av hans spejare.

Custer var inte typen som räknade på odds eller var så noga med att hans uppdrag var att rekognosera; han delade upp sitt regemente i flera kolonner och skyndade till anfall. Hans egen styrka red rätt in i en enorm övermakt. Indianerna var tre gånger fler än vad han trott.

Indiankrigarna var inte sena att utnyttja detta. De ringade snabbt in Custers styrka och mejade ned den. Inte en enda soldat ur de fem kompanierna han hade tagit med sig kom undan med livhanken i behåll.

Prärieindianerna skingrades efter slaget för att hitta föda åt sig och sina familjer. Det gav amerikanska armén andrum att återvända och knäcka upproret. Kriget slutade med att USA tog över Black Hills året efter.

4. Zuluernas seger vid Isandlwana

22 januari 1879 i Sydafrika.

När britterna gav sig på Zuluriket i södra Afrika för att göra plats åt vita kolonister föresvävade det dem inte att deras stolta rödrockar utrustade med moderna, bakladdade Henry-Martini gevär, skulle kunna förlora ett slag mot afrikanska krigare beväpnade med korta spjut och kohudstäckta sköldar. Det hör till sakens natur, att rasism lätt leder till underskattning.

Generalmajor Frederic Chelmsford var så segerviss att han lämnade en liten styrka på drygt tusen man under överstelöjtnant Henry Pulleine, en man utan stridserfarenhet, i ett obefäst läger och gav sig ut på jakt efter ära med sin huvudstyrka.

I hans frånvaro ryckte zulugeneralen Ntshingwayo Khoza fram med 20.000 krigare, snabbt och dolt, och tog lägret med överraskning. Hundratals zuluer stupade för britternas kulor, men afrikanerna ringade till slut in och dräpte britterna i närstrid med sina assegajer.

Det verkade först som om zuluerna skulle gå till motattack över gränsen. Paniken grep omkring sig bland kolonisterna i södra Afrika. Zulunationen saknade dock medel för att gå till offensiv och fick se sig besegrade redan i juli samma år när britterna gick till motattack med starkare styrkor.

5. Etiopier med moderna vapen vid Adwa

1 mars 1896 i Etiopien.

Italien var inte på tårna när den europeiska huggsexan om Afrika började, och för att inte bli helt utan kolonier gav man sig på det etiopiska imperiet mot slutet av 1880-talet.

Det började bra, tills offensiven gick i stå vintern 1895–96. General Oreste Baratieri ville falla tillbaka med sin armé på nästan 18.000 man, men regeringen krävde seger och hans eldiga brigadgeneraler ville se blodet flyta. »Italien skulle föredra att förlora två eller tretusen män framför en vanhedrande reträtt», ska en av dem ha proklamerat. Det visade sig vara lätt gjort.

De italienska högdjuren struntade glatt i att deras trupper var utrustade med gammalmodiga vapen, bestod av en föga imponerande mix av färska rekryter och veteraner med hemlängtan, samt att fienden var en fem eller sex gånger starkare och beväpnad till tänderna med moderna repetergevär.

Som om inte det var nog delade de upp sin lilla härskara i fyra olika delar, som på grund av dåliga kartor och allmän klantighet kom ifrån varandra. Etiopierna under kejsare Menelik II gjorde inga misstag. De överväldigade kolonn efter kolonn. Italienska förluster: kanske så många som 7 000 stupade, 1 500 sårade och 3 000 fångar.

Nyheten om nederlaget ledde till upplopp i Italien. Premiärministern avgick. Etiopien säkrade sin självständighet tills italienarna kom tillbaka med stridsvagnar, stridsflygplan och senapsgas 1935–36.

Det räckte för att få till den massaker de hade misslyckats med på 1890-talet.

6. Spanjorer slaktades i Marocko

22 juli–9 augusti 1921, slaget vid Annual**.**

I början av 1900-talet delade Frankrike och Spanien upp sultanatet Marocko i två intressesfärer. Spanjorerna tog Rifbergen, vars berberfolk sultanen själv aldrig hade kunnat kontrollera helt. Det tog spanjorerna flera år att pacificera dem och det blev faktiskt fred en tid, men 1920 gjorde berberna uppror mot hänsynslös exploatering och miljöförstöring.

General Manuel Silvestre avfärdade berberledaren Abd-el Krim som »galen», en man vars »fräckhet förtjänar en bestraffning». Sagt och gjort; utan några djupare analyser av terräng eller fiende satte Silvestre av på en straffexpedition. Krim släppte upp spanjorerna i bergen innan han slog till med sina skickliga gerillakrigare.

Silvestres armé bestod av otränade rekryter. Hade han orkat läsa sin egen stabs rapporter så hade han insett att tre av fyra soldater hade näst intill obrukbara vapen. Uselt underhåll och officerarnas korruption hade undergrävt manskapets moral. Det spelade ingen roll att de hade artilleri, kulsprutor och flygplan; de flydde en masse. Berberkrigarna slaktade dem. Silvestre var en av de stupade.

Abd-el Krims styrkor ryckte snabbt ned mot Medelhavskusten. Längs vägen massakrerade de den ena spanska garnisonen efter den andra. Katastrofen kostade 13.192 spanska soldater livet. Berberna tog ett enormt krigsbyte. Det tog spanjorerna fem år till att knäcka berbernas frihetskamp.

Publicerad i Miliär Historia 12/2018