Krigsfångar har genom historien varit en utsatt grupp som ofta avrättats eller sålts som slavar. Det var först med tredje Genèvekonventionen 1929 som lagar stiftades för hur krigsfångar ska behandlas. På bilden tyska krigsfångar i Frankrike 1944.

© Corbis/Scanpix

Krigets lagar: Från Bibeln till Genèvekonventionen

Genom århundradena har människor på olika sätt försökt begränsa lidandet i krig – från antikens förbud mot förgiftade pilar till dagens detaljerade Genèvekonventioner. Ofta har man faktiskt lyckats.

11 april 2020 av Jöran Lindeberg

I Gamla testamentets Kungabok skildras hur den israelitiske kungen sökte råd hos profeten Elisha om sina tillfångatagna fiender.

– Skall jag hugga ner dem, fader?

– Nej, det skall du inte. […] Sätt fram mat och dryck åt dem, så att de får äta och dricka, och låt dem sedan gå till sin herre, svarade Elisha.

Även om världshistorien är full av exempel på ofattbara grymheter på slagfälten finns det också gott om försök att mildra lidandet och behandla fienden humant. Israeliterna, till exempel, var förbjudna att hugga ner fiendens fruktträd. Själva frukten fick de däremot äta upp.

När de grekiska stadsstaterna rök ihop var förgiftade vapen förbjudna, likaså att förgifta fiendens vatten. Man undvek att skada präster och skonade de skadade. Efter slaget gavs motståndarna möjlighet att begrava sina döda och fångarna kunde släppas mot lösen. Vapenvilor hölls för det mesta.

Romarna skonade de som gav sig

Ett annat antikt exempel är de romerska legionerna. Om en belägrad stad gav sig visade romarna barmhärtighet eftersom den skulle kunna införlivas i det romerska imperiet utan allt för mycket ont blod i bagaget. Men en stad som vägrade ge sig eller senare gjorde uppror visades ingen nåd, där slaktades alla invånare urskiljningslöst. Också mot främmande makter kunde romarna visa nåd och respektera avtal, medan rövare och pirater var fullständigt rättslösa. 

Även senare i historien kan man se hur ansträngningarna att begränsa krigets förödelse inte bara haft med humanitära hänsyn att göra, utan även varit motiverade av egenintresse. Fler exempel på lagar i krig från den tidiga världshistorien kan hittas i Indien, Kina och Mellanöstern.

Väga militära fördelar mot lidandet

För Europas del finns inte mycket kunskap bevarad om de första tusen åren efter Kristus. Under medeltiden dominerade principen om militär nödvändighet. Den innebar att alla handlingar som försvagade fiendens resurser var lagliga, inklusive att döda oskyldiga människor och plundra. Men bara om samma mål inte kunde uppnås med andra medel. 

Med andra ord innebar principen en plikt att väga de militära fördelarna av en handling mot lidandet de förväntades orsaka. Här kan ses ett frö till det som i den moderna internationella humanitära rätten kallas för proportionalitetsprincipen.

MER OM KRIG UR OLIKA PERSPEKTIV I  MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Länge saknade principen om den militära nödvändigheten helt specifika regler om begränsningar. Men vid det andra katolska Lateranrådet 1139 förbjöds attacker mot vissa kategorier av icke-kombattanter, såsom präster, pilgrimer, handelsmän och bönder. De ansågs inte kunna utgöra något militärt hot.

Försökte förbjuda armborst och pilbågar

Dessutom gjorde man ett försök att totalförbjuda användandet av bågskyttar och armborst. Men bara i krig mellan kristna, inte mot ”otrogna”. Förmågan att döda på avstånd utan att utsätta sig själv för fara ansågs strida mot ridderlighetens kod, och var snudd på svartkonst. Man skulle också kunna tänka sig att de tungt beväpnade riddarna inte var särskilt förtjusta vid tanken på att vilken ofrälse som helst skulle kunna sätta en pil i dem. Förbudet slog dock aldrig igenom, och principen om militär nödvändighet fortsatte att dominera medeltiden. 

Några hundra år senare skulle användandet av katapulter och andra dåtida massförstörelsevapen fördömas av den katolska kyrkan, men utan någon större framgång.

Viss respekt för neutrala stater

Under medeltiden tenderade var och en av de stridande parterna att tro sig utföra Guds vilja. Respekten för andras neutralitet var därmed begränsad och utomstående förväntades hjälpa den egna sidan. Men trots detta utvecklades i praktiken en viss respekt för neutrala stater. 

På 1200-talet sammanställdes gällande praktik av Consolato del Mar (en sorts handelskammare för sjöfart) i Barcelona. Enligt denna fick de krigförande visserligen borda neutrala skepp och visitera dem, men bara beslagta gods tillhörande fienden. Vice versa gällde att neutrala staters gods på bordade fiendeskepp skulle lämnas tillbaka. Redan under medeltiden var den internationella handeln så pass viktig att det låg i allas intresse att den skulle fortsätta även i orostider.

Edward III går över Somme under hundraårskriget år 1346.

© Benjamin West/Windsor Castle

Riddarnas hederskodex

Vid sidan av kyrkans förmaningar om barmhärtighet och livets okränkbarhet blev riddarnas hederskodex en källa till viss måttfullhet, med idéer om rent spel och att visa storsinthet mot en fallen motståndare. Detta bidrog till att krigföringen fick ett delvis rituellt drag; särskilt belägringen av städer omgärdades med ett helt regelverk.

Störst genomslag hade antagligen de chevalereska idéerna på behandlingen av fångar. Mot senare delen av medeltiden gick man i Europa från att förslava krigsfångar till att släppa dem fria mot lösen. Men långtifrån alltid. Efter slaget vid Agincourt 1415 lät till exempel Henrik V slakta de franska fångarna, utom de allra ädlaste.

Hundraårskrigets fasor

Under perioden 1300–1500 lanserades ett antal olika uppförandekoder av europeiska härskare. Deras praktiska betydelse var dock begränsad. På det stora hela gjorde inte ridderlighetens heder mycket för att mildra det medeltida krigets fasor. 

Från det hundraåriga krigets (1337–1453) annaler framträder en bild av krig så långt som man kan komma från de romantiska idealen. En vanlig strategi var att låta mindre grupper av krigare terrorisera landsbygden för att undergräva fiendens kapacitet att få fram mat och förnödenheter. Vid slutet av 1500-talet var riddarnas glansdagar över, skildrat bland annat i Miguel de Cervantes roman om den nedgångne riddaren don Quijote.

Det hundraåriga kriget innebar början till slutet för det tunga rytteriets dominans, till förmån för fotsoldater och skjutvapen. Den tekniska utvecklingen ökade förvirringen över vilka metoder som egentligen var tillåtna. År 1439 använde den italienska stadsstaten Bolognas armé handeldvapen mot Venedigs soldater, vars metallrustningar hjälpte föga mot nymodigheten. Trots detta vann Venedig, och rasande över Bolognas osportslighet massakrerade man alla skyttar som nyttjat denna ”grymma och fega uppfinning”.

Begränsningar under upplysningen

Medeltiden hade nått sitt slut och upplysningen stod för dörren. Hugo Grotius, den internationella rättens fader, publicerade 1625 sin berömda skrift Om rätten i krig och fred i Frankrike. Under 1600-talet moderniserades även kriget, och yrkessoldater med enhetlig beväpning och uniform blev legio.

Plundring har genom historien både varit ett sätt att bekosta sin egen armé och undergräva fiendens ekonomi. Men trots att civila ofta har fått beskydd i lagar, både av religiösa och ekonomiska skäl, har de alltid drabbats när kriget dragit fram. Målningen skildrar en plundring under trettioåriga kriget.

© Sebastian Vrancx/Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå

Hyllningar av förnuftet kombinerade med en förkärlek för utstuderad hövlighet lade grunden för stora framsteg mot en humanare krigföring där begränsning var nyckelordet. Ett belysande exempel var när Frankrike 1666 skickade ett sändebud till England för att beklaga den katastrofala storbrand som drabbat London samma år – trots att de båda länderna låg i krig med varandra. Fast det ska också sägas att en annan orsak till härskarnas beredvillighet att begränsa striderna var att de nya moderna arméerna var för dyra för att riskeras att gå under i stora slag.

Fler konkreta regler under 1700-talet

Under upplysningens tidevarv avancerade krigets lagar på huvudsakligen två områden. För det första kom man överens om att samma regler skulle gälla för alla stridande parter, oavsett bakgrunden till konflikten. Den medeltida föreställningen om den egna sidans moraliska och gudagivna överlägsenhet skrotades allt mer under första halvan av 1700-talet till förmån för principen om likvärdig behandling. För det andra började man utveckla konkreta regler för krigföringen; principen om militär nödvändighet ansågs allt mer otillräcklig.

Att formellt kodifiera krigets lagar under 1600- och 1700-talen visade sig svårt. Däremot fanns det bland de lärde konsensus om grundläggande regler. Plundring, dråp på soldater som kapitulerat och lönnmord på fiendens ledare genom att muta hans undersåtar ansågs fel. Alla normer följdes dock inte särskilt väl i praktiken – arméerna fortsatte att plundra sig igenom Europa.

Den första Genèvekonventionen

Så kom Parisdeklarationen 1856 som blev världens första egentliga exempel på en internationell konvention om krigets lagar. Den var begränsad till sjöfart och förbjöd beslagtagande av fiendens gods på neutrala staters skepp, så länge det inte handlade om vapen och liknande. Inom några år hade den skrivits under av nästan alla havens stormakter. Strax därefter kom den första Genèvekonventionen 1864, om skydd av skadade samt sjukvårdares immunitet mot angrepp.

Civila blev fredade

Separationen av civila och soldater fortsatte. De civila skulle skyddas, men det innebar också att de inte fick delta i fientligheterna. Under ockupation skulle civilbefolkningen påverkas så lite som möjligt, och medborgarna fick inte tvingas att svära lojalitet till ockupationsmakten. 

Vid krigsutbrott kunde handelsfartyg ges respit för att segla hem i de fall de råkade befinna sig i en fientlig makts hamn. Även soldaterna fick ökat skydd. Deras mänsklighet skulle alltid erkännas. Det faktum att två arméer stred mot varandra behövde inte innebära personligt hat mellan soldaterna själva.

Internationella konferenser avlöste varandra. Genom S:t Petersburg-deklarationen 1868 etablerades att det enda legitima målet under krig är att försvaga fiendens militära styrka, en nyckelprincip som hållit sig ända till våra dagar. Dessutom förbjöd deklarationen något som knappt ännu existerade – att använda explosiva kulor mot människor. Senare samma århundrade visades återigen prov på framsynthet när man vid konferensen i Haag 1899 förbjöd attacker med kvävande gas. Förgäves, skulle det visa sig.

Krigets lagar gällde inte i kolonierna

Det ska sägas att ambitionen att reglera den europeiska krigföringen vid den här tiden endast inkluderade ”civiliserade folk”, på samma sätt som många begränsningar under medeltiden bara ansågs gälla mellan kristna. Makthavarna radade upp ett flertal argument för varför krigets lagar inte borde tillämpas i kolonialkrigen i till exempel Afrika och Mellanöstern. Ett var av formell karaktär, att de barbariska folken inte själva skrivit under de nya konventionerna (och att de inte heller borde tillåtas göra det). 

Ett annat var att de ändå inte gav sig när de skadats. En engelsk lord argumenterade på följande vis för att använda expanderande dum-dum-kulor i kolonialkrig: ”Även om genomborrad en eller två gånger, slutar han [vilden] inte framryckningen, kallar inte på sjukvårdare, utan fortsätter, och innan någon fått tid att förklara för honom att han flagrant bryter mot Haagkonferensens beslut, så hugger han av ditt huvud.”

På det stora hela uppvisade 1800-talet imponerande framsteg inom krigets lagar. Men första världskriget blev en chockerande uppvisning av de nya vapnens brutala effektivitet. Kulsprutan skördade otaliga offer, och förbudet mot stridsgaser ignorerades. Efter kriget anslöt sig de flesta staterna till 1925 års Genèveprotokoll där de förband sig att inte använda kemiska stridsmedel, i alla fall så länge ingen annan gjorde det.

En tysk soldat får vård efter ett brittiskt gasanfall 1915. Giftgas hade förbjudits redan 1899, men användes trots det under första världskriget. 

© Mary Evans/IBL Bildbyrå

Andra världskriget bröt mot alla lagar

I och med andra världskriget och Förintelsen fortsatte optimismen från 1800-talet att komma på skam. Koncentrationslägren och den tyska krigsmaktens övergrepp på framför allt östfronten visade hur bräckligt regelverket var. I öst ignorerade Japan den tredje Genèvekonventionen från 1929 om skydd av krigsfångar, och utsatte dem för tvångsarbete, svält och medicinska experiment. Bland annat använde man fångar för att testa biologiska vapen. Samtidigt släppte de allierade de första atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, och utsatte tyska storstäder som Berlin, Hamburg och Dresden för urskiljningslösa ”områdesbombningar”.

Efter krigsslutet förbjöds folkmord uttryckligen, och 1949 kom de fyra nya Genèvekonventionerna som idag utgör stommen för krigets lagar, numera kallad den internationella humanitära rätten.

Gerillakrig skapade förvirring

Under det kalla krigets terrorbalans lyste militär konfrontation mellan stormakter nästan helt med sin frånvaro. Däremot fortsatte ett fenomen som kunnat iakttas redan på 1800-talet – gerillakriget. Det rättsliga skyddet för både civila och militärer byggde på en klar åtskillnad mellan de två kategorierna, både fysiskt och konceptuellt. Men när grupper av civila – partisaner, befrielserörelser, rebeller – mer eller mindre organiserat började bekämpa reguljära trupper uppstod förvirring.

Ända sedan Romarriket hade civilt deltagande i krigföringen setts med oblida ögon av militärerna. Ibland betraktades de irreguljära förbanden som rena brottslingar. Under kriget mellan USA och Mexiko 1846–48 avrättades helt enkelt alla som befunnits skyldiga till att delta i de mexikanska gerillaförbanden.

Problemet avhandlades på en konferens i Bryssel 1874, där små länder som Belgien och Nederländerna tryckte på för att ge legitimitet åt motståndsrörelserna. Inklämda mellan jättarna Tyskland och Frankrike insåg de att deras möjligheter att försvara sig med konventionella medel var begränsade, och ville att motståndsrörelser skulle fortsätta kampen mot inkräktare. 

Resultatet blev en kompromiss, där civila tilläts delta i fientligheterna under förutsättningen att de bland annat bar sina vapen öppet och hade igenkänningstecken som identifierade dem på avstånd. Med andra ord att de så mycket som möjligt skulle efterlikna reguljära styrkor.

Personminor förbjöds 1999

Under det kalla kriget blev en allt större andel av konflikterna inbördeskrig, vilket åter aktualiserade frågan om gerillastyrkornas status. 1977 stärktes skyddet under interna väpnade konflikter genom Genèvekonventionernas tilläggsprotokoll II.

Hela tiden fortsätter krigets lagar att utvecklas. En relativt ny förändring kom 1999 när Ottawakonventionen trädde i kraft och förbjöd personminor. Samtidigt kommer nya utmaningar – under kriget mot terrorismen har folkrättens strikta uppdelning mellan kombattanter och civila ifrågasatts. Krigets lagar är mer aktuella än kanske någonsin tidigare.

Publicerad i Militär Historia 1/2011

Fakta: Krigets lagar

Internationell humanitär rätt, också kallad krigets lagar, är det moderna regelverket för att lindra effekterna av väpnad konflikt. Den bygger främst på Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll, som har ratificerats av nästan alla världens stater. Den humanitära rätten gäller endast i väpnad konflikt – aldrig i fredstid. Grava brott mot reglerna utgör krigsbrott. De grund­läggande principerna är att:

  • Alla som inte tar direkt del i fientligheterna ska skyddas och respekteras.
  • Det är förbjudet att attackera en fiende som är skadad eller har gett sig.
  • Skadade och sjuka från alla sidor ska ges vård. Bärare av Röda korsets, Röda halvmånens och Röda kristallens emblem ska respekteras och skyddas.
  • Krigsfångar ska respekteras och skyddas.
  • Ingen kan dömas utan en rättvis rättegång. Fysisk och mental tortyr, kroppsstraff, grym och omänsklig behandling är förbjuden.
  • Attacker med metoder som skapar onödigt lidande är förbjudna.
  • Parterna i en konflikt ska alltid skilja på kombattanter och civila. Endast militära mål får attackeras. 

Publicerad i Militär Historia 1/2011

Fakta: Krigets lagar år för år

400-talet: En indisk författare klassificerar sexton olika typer av krig. Det är i Indien som den största mängden skrifter om krigets lagar skrivs.

990: Kvinnor, pilgrimer, präster och kyrkor skyddas av påven genom Pax Dei.

1139: Det andra katolska Lateranrådet 1139 förbjuder attacker på vissa grupper av civila som pilgrimer och bönder. Dessutom görs ett försök att förbjuda bågskyttar och armborst.

1200-talet: Consolato del Mar i Barcelona publicerar ett regelverk för hur neutrala staters gods ska skyddas under sjöfart.

1500-talet: Katolska kyrkan fördömer användandet av katapulter, utan större gensvar.

1863: En av de första moderna koderna antas av president Abraham Lincoln under det amerikanska inbördeskriget.

1864: Den första Genèvekonventionen ger garantier åt skadade och sjuka under landkrig.

1868: St Petersburgdeklarationen förbjuder användandet av explosiva kulor som väger mindre än 400 gram mot människor.

1899: Haagkonventionen. Bland mycket annat stadgar den förbud mot dum-dum-kulor, som lätt utvidgas eller plattas till i kroppen.

1906: Den andra Genèvekonventionen utvidgar garantierna från 1864 års konvention till att även gälla till sjöss, och ger skydd åt skeppsbrutna.

1907: Andra Haagkonventionen. Tretton konventioner antas, den viktigaste om landkrigföring.

1929: Den tredje Genèvekonventionen om skydd av krigsfångar.

1948: Konventionen mot folkmord.

1949: De fyra moderna Genèvekonventionerna. De tre första ersätter de redan existerande konventionerna, den fjärde är ny och handlar om skydd av civila.

1977: Tilläggsprotokoll I och II till Genèvekonventionerna från 1949 stärker skyddet för offer både i internationella konflikter och i inbördeskrig.

1999: Ottawakonventionen som totalförbjuder personminor träder i kraft.

2005: Tilläggsprotokoll III godkänner Röda kristallen som icke-religiöst alternativ till Röda korset.

Publicerad i Militär Historia 1/2011

Kanske är du intresserad av...

Läs också