Skor för strid – sandaler och sabatons

Det går att sticka en bajonett genom fötterna utan att känna något», skrev sergeant Harry Roberts vid Brittiska Royal Army Medical Corps när han försökte beskriva »skyttegravsfoten» som drabbade så många soldater under första världskriget.

Foten svullnade och tappade all känsel. Den kunde börja anta en vitaktig, skär eller till och med blåaktig ton och fruktansvärda dofter av ruttnande kött steg från den. Blåsor förvandlades till öppna sår som i sin tur utvecklade svampinfektioner, vilka i framtiden kunde ge upphov till kallbrand. Även stelkramp kunde uppstå.

Den soldat som snörade av sig sina kängor och möttes av denna syn visste inte ens, som Roberts fortsätter, att det värsta väntade. När foten tinade upp och svullnaden lade sig kom en ofantlig smärta. Och om allt hade gått riktigt illa var skadan redan så stor att foten måste amputeras.

Efter att västfronten under första världskriget tidigt stabiliserats i relativt fasta frontavsnitt spenderade miljoner soldater långa perioder i skyttegravar. Det var miljöer som ställde extrema krav på allt, från att rent mentalt kunna stå ut till att ha den rätta utrustningen.

Skyttegravsfot som förfrysning

Skyttegravarna var ofta vattenfyllda med en lerig och smutsig sörja som kunde räcka ända upp till låren. Och vattnet var nästan alltid kallt, speciellt på hösten och vintern. Därtill fanns få möjligheter att torka utrustning eller sköta den mest grundläggande hygienen.

Fötterna, som sällan hade någon chans att bli varma eller torra, var ett extra utsatt område. Skyttegravsfot var som förfrysning, trots att det inte behövde vara minusgrader. Att det var kyligt och vått räckte, och det var det ofta längs fronten.

Det var den brittiska armén som drabbades allra värst av skyttegravsfot. Under krigets första vinter behandlades 20 000 män för åkomman. Vintern därpå var så många som en femtedel av vissa enheter utslagna. Krigets tre och en halv vintrar tvingade totalt 75 000 soldater att uppsöka sjukhusvård för sina fötter.

Puttees ökade risken

Den medicinska ledningen insåg tidigt att benlindor, så kallade puttees, försämrade blodcirkulationen vilket ökade riskerna. Männen tilldelades också fler sockor och feta smörjningsmedel för att hålla vätan borta. Valolja var speciellt populärt för sin effektivitet, även om den gav ifrån sig en obehaglig fiskodör som var ett mindre välkommet tillägg till den allmänna stanken.

Ju längre kriget gick, desto mer desperat blev britternas sökande efter en lösning på något som allvarligt började skada deras slagkraftighet. Det spekulerades till och med i om det gick att leda elektricitet genom skyttegravarnas sörja för att värma upp vattnet.

De belgiska soldaterna var mindre drabbade än de brittiska eftersom de inte bar benlindor. Också den tyska armén slopade benlindor i september 1915 för de flesta.

Tyskarna gagnades också ofta av att ha lyckats ta positioner på krön snarare än i dalar vilket gjorde vattenmängden i skyttegravarna mindre. En annan faktor för just belgarnas fothälsa var att de roterade som regel. De skulle inte spendera mer än fyra dagar i en skyttegrav åt gången.

Britter bytte till gummistövlar

Men det kanske allra viktigaste var att de belgiska soldaterna, i likhet med de brittisk-indiska, hade skor som var stora nog för att isolerande material som tidningspapper eller halm skulle kunna föras in mellan foten och skon. Även tyskarna gav som regel sina soldater kängor som var en eller två storlekar för stora.

Britterna försökte bekämpa problemet genom gummistövlar, men dessa riskerade att göra soldaterna oförmögna att röra sig då stöveln hade en tendens att sugas ned i leran och fastna.

Skodonet är en viktig men sällan studerad del av den militära historien. Utan fungerande skor blir det omöjligt att marschera längre sträckor eller ta sig fram i ogästvänlig terräng. Soldaters fotbeklädnad har liksom uniformen i stort utvecklats
i förhållande till sin funktion.

Förfrysning i amerikanska frihetskriget

När det gäller exemplet första världskriget var britternas välanpassade lågkängor med benlindor utmärkta att marschera i och underlättade snabba infanteriförflyttningar på vägar eller andra hårda underlag. Men kriget utvecklades som bekant i en helt annan riktning än de rörliga 1800-talskonflikterna.

Britterna hade även underlåtit att dra lärdom av de gånger då deras soldater hade kämpat i kyla och väta. Så hade varit fallet i amerikanska frihetskriget (1775–83). Där hade många brittiska soldater förfrusit fötter och förlorat lemmar i de tättsittande lågskor de utrustats med.

De som istället bytt till den typ av skor som urbefolkningen bar, läderstycken som knöts över foten lindad med halm eller hö, hade klarat sig bättre. Dessa typer av skodon fungerade också utmärkt även i varma klimat då halmen bidrog till en lufttillförsel som gjorde att foten hölls fräsch.

Usla kängor i Napoleonkrigen

Soldaternas fötter skulle fortsätta att vara ett problem för Storbritannien i nästa stora konflikt, den mot Napoleon och hans expansiva Frankrike. Napoleon själv ska ha sagt att en god soldat bara behövde tre saker: »ett bra gevär, en rock, och bra skor».

Att soldaterna i hertig Wellingtons armé, som blev involverade i det spanska självständighetskriget mot den franska invasionen, saknade det senare blev snart mycket tydligt. Kängorna var av så urusel kvalité att de kunde gå sönder redan under första dagens marscherande.

Att just marscher är något som kräver bra skor finns det mycket tidiga militärhistoriska exempel som illustrerar. Soldaterna i antikens Egypten snörade ofta på sig sina sandaler när de var tvungna att förflytta sig längre sträckor. Dock tog de ofta av sig dem i strid, förmodligen för att få bättre rörlighet.

För 30 000 av Wellingtons män, ledda av Sir John Moore, blev läget akut när de under senhösten 1808 tvingades retirera upp i Galiciens berg. Trasiga kängor sjönk ned i leran och blev kvar där. Många fick fortsätta barfota och lämnade blodiga spår efter sig.

Opreparerat koskinn i skon

Under årens lopp skulle de brittiska styrkorna i det komplicerade och smutsiga kriget i Spanien lära sig av lokalbefolkningen när deras kängor gick sönder.

En fänrik, John Blackman, vid Coldstream Guards skrev 1812 från Salamanca att han och hans kamrater marscherat till dess deras sulor nötts ned till ingenting. De gjorde då som sina spanska muldrivare och använde en bit opreparerat koskinn för ett slags fodral liknande det som också användes av de nordamerikanska urbefolkningarna.

När männen under Wellington i triumf marscherat in i Madrid, efter att ha jagat fransmännen under Auguste de Marmot på flykten, erövrade de ett stort lager franska skor. Men britterna var så nöjda med sina lokala varianter att de fortsatte
i dessa.

Flera av striderna i det spanska kriget skulle också utspelas i Pyrenéerna. Där började britterna bära ett slags lokala sandaler tillverkade av hampa som var speciellt lämpliga på de branta och glatta sluttningarna.

Caligae – sandaler för strid

Egyptiska, grekiska och romerska soldater hade ofta använt sandaler. Av dessa var de romerska mest utvecklade och kombinerade funktion med fäste. Den tjocka lädersulan på romarnas »krigssandaler», caligae, kunde utrustas med järnbroddar för glatta underlag som snö och is.

Vid kalla temperaturer bars sandalerna med strumpor. Sandalerna var också avancerade på så sätt att de anpassats till höger och vänster fot. Fram till början av 1800-talet var det vanligt att militära, och civila, skor inte gjorde skillnad mellan fötterna. Något som måste ha varit obekvämt för soldaterna, även om det dramatiskt underlättade den militära logistiken.

Mer heltäckande skor och kängor kom till Europa från Mellanöstern och användes militärt så tidigt som under det korintiska kriget (395–387 f Kr) av atenska styrkor.

Dessa lade till ytterligare en funktion utöver skydd mot underlag och fäste, då de också skyddade fot och smalben mot fiendens vapen. Tidigare hade olika typer av benskydd av metall eller lindor spelat denna roll.

Skons skyddande funktion i stridens hetta skulle främst komma att bli viktig för kavalleriet i den europeiska historien. På hästryggen var foten mer exponerad för fienden – speciellt en fiende som stod på marken – än den var för infanteriet.

Sabaton som vapen

När de medeltida riddarrustningarna utvecklades infördes också olika typer av metallskydd för foten. Men detta var en långsam utveckling. Först på 1300-talets början började ringväv av stål ersättas av en renodlad metallsko, sabaton.

Denna bars i princip uteslutande av kavalleriet då den tunga, otympliga och hala skon inte lämpade sig att gå med. Riddarnas sabaton utgör också ett av de fall där modets utveckling skulle komma att sammanfalla med rent praktiska fördelar.

Under korstågen hade skor med långa spetsiga tåpartier importerats från Mellanöstern. Skorna, poulain, blev så populära att längden på spetsen reglerades efter ståndstillhörighet. Adeln och kungligheter kunder ha böjda spetsar som var så långa att de måste hållas uppe med band som knöts vid knäna.

Denna högst opraktiska konstruktion kunde på riddarens sabaton få ett helt nytt syfte. En spets av stål som sköt ut från tåpartiet kunde bli till ett vapen för en riddare som sparkade en motståndare. Men spetsarna gjorde det också ännu svårare att gå med metallskon, något som ledde till att riddare som fallit från sina hästar ofta slog av sina spetsar.

Hessiska läderstövlar

På 1600-talet, när metallrustningar hade spelat ut sitt syfte, ersattes sabaton av olika typer av långa läderstövlar. Deras funktion blev att skydda hela benet, inklusive knäna. Ofta hade de en typ av lädermanschett som kunde fällas upp över knäna när kavalleristen satt på hästryggen och fällas ned igen när han befann sig på marken.

Lädret gjordes med tiden hårdare och de stora kavaljerstövlarna ersattes av den hessiska varianten där bara ett parti av stöveln sträckte sig upp för att skydda knänas framsida. Långa stövlar skulle dock bli svåra att kombinera med det tidiga 1800-talets fascination för långbyxan, även bland de övre klasserna (istället för knäbyxor).

Wellingtonstöveln

Det är så Wellingtons lägre stövel ska ha haft sitt ursprung. Problemet var bara att en av stövelns viktigaste funktioner, att skydda de exponerade knäna, tappades bort om stöveln blev alltför kort.

Alla typer av skor och stövlar var fram till denna tid tillverkade för hand. Wellington själv ska ha beställt den typ av stövlar som fick hans namn (och som långt senare skulle få ge namn åt gummistövlar på engelska) från en skomakare.

Napoleonkrigens enorma skala skulle i kombination med teknisk landvinning leda till stora framsteg inom skoproduktionens mekanisering. Detta skedde också under Krimkriget ett halvt sekel senare.

Marc Brunels masstillverkning

Uppfinnaren Marc Brunel blev vittne till när soldaterna från Moores olyckliga spanska fälttåg kom tillbaka till England 1808. Han såg hur eländiga deras fötter var och hörde dem berätta hur många av deras kamrater förlorats på grund av dåliga skor snarare än på grund av fiendens vapen.

Efter att ha plockat sönder en av de kvarvarande skorna såg han att lera använts i konstruktionen och den hade givetvis lösts upp i våta förhållanden. Han uppfann en ny typ av känga specifikt utformad för militären, där lädret pressades ihop av en maskin, och satte igång en industriell produktion som nådde upp till 400 par om dagen. Dessa var både billigare och bättre än föregångarna.

Den tekniska utvecklingen under 1800-talet – med symaskiner för skoproduktion och, till slut, gummisulor – fick en del oavsedda effekter. I vissa fall började skorna passa foten alltför väl.

Den mer rudimentära skon eller kängan var ofta lite för stor och skohalm kunde användas för att åstadkomma en bättre passform. Den var fortfarande obekväm under marsch, men halmen skapade det viktiga lagret av isolering som hjälpte till att skydda foten mot elementen.

Dåliga fotbeklädnader kunde skapa lika stora nackdelar för soldater som vapen som inte fungerade. För britterna i skyttegravskriget 1914–18 blev detta en brutal realitet.

Publicerad i Militär Historia 6/2016