Läs också

Mongolstormen

Mongolstormen

Djingis khans fruktade horder skapade ett världsimperium – från hästryggen. Text: Anna Larsdotter Från Militär Historia nr 2/2009 Aldrig har v

16 februari 2010

Mongolstormen

Hämtad ur Medeltiden — 16 februari 2010 11:04 | 2 kommentarer

 

Djingis khans fruktade horder skapade ett världsimperium – från hästryggen.

Text: Anna Larsdotter
Från Militär Historia nr 2/2009

Aldrig har världen skådat ett rike som mongolernas. Vid sin höjdpunkt i slutet av 1200-talet nådde deras imperium från Östersjön i väster till Stilla havet i öster. För de erövrade folken framstod Djingis khan och hans arvtagare som en vision av dome­dagen. De tycktes snabbare än sin egen skugga och deras samvetslöshet gjorde dem dubbelt fruktade. Ingen kunde dessutom bättre än khanens horder utnyttja hästen som fortskaffningsmedel och krigsmaskin. Mongolarméns kärna var den beridna krigaren, uppsutten på en urstark stäpponny och utrustad med lans, båge och sköld.

Mongolernas välde krackelerade efter bara ett par århundraden. Den samtida kinesiske statsmannen Yeh-Lu T’su sade: ”Deras rike vanns från hästryggen, men man kan inte regera från hästryggen.” Och så var det, att hålla ihop ett väldigt imperium var inte möjligt utan ett maktpolitiskt centrum och en omfattande civil administration.
När Djingis khans trupper under 1200-talet stormade fram över Asiens slätter hade hästen varit en förut­sättning för krig i många hundra år. Kanske kan man till och med säga att det var när krigarna satt upp, för ungefär tretusen år sedan, som kriget egentligen ”uppfanns”, även om dessa drabbningar var mer planlösa och slumpartade än de som präglar världen i dag. Mongolerna hade många hästburna föregångare bland de asiatiska nomadfolken, som under lång tid injagade skräck i omvärlden.

Mongolerna red små, starka och extremt tåliga ponnyer. Hästarna var betydligt smidigare än de hästar som användes av europeiskt kavalleri. Ryttarstaty av Djingis khan utanför Ulaanbataar, Mongoliet.

Skyterna från Sydrysslands stäpper var synnerligen skickliga ryttare, liksom partherna, som ett par hundra år före Kristi födelse upprättade ett kungadöme i vad som i dag är Iran. Hunnerna, med sin ökända ledare Attila, fick kineserna att börja bygga murar som skydd och deras möte med romarna bäddade för uppkomsten av tungt kavalleri i hela Europa.

Vad dessa nomadfolk hade gemensamt var förstås att de alla var uppfödda på hästryggen. Redan ett par tusen år före vår tideräkning hade Asiens nomader skapat samhällen som byggde på användningen av hästar i såväl krig som fred. Hästen var ett flockdjur som var förhållandevis lätt att tämja, den hade ingen fast vandringscykel och den var lättfödd även på vintern, då den kunde gräva fram fjolårsgräs under snön med hovarna. Stona mjölkades flera gånger per dag, och när de var brunstiga kedjades de förmodligen fast på något ställe där de var åtkomliga för vilda hingstar.

Så småningom blev aveln mer selek­­tiv, för att ge än starkare och uthålligare hästar. Även köttet var smakligt och användbart och många unga hingstar gick åt som livsmedel åt nomadernas folk.
Med uppfinningen av sadel och stigbygel blev ridningen alltmer effektiv. Stigbygeln var en viktig grund för krigföring till häst – här var till exempel hunnerna betydligt överlägsna romarna, som troligen inte använde stöd för fötterna (istället brukade de en fyrhornig sadel som tillät dem att sitta någorlunda säkert på hästryggen ändå).

I Europa började stigbyglar användas på 500-talet (idén kom från Kina). Det första större slag där de fick betydelse var drabbningen vid Poitiers år 732. Då stod de frankiska riddarna knä vid knä som en bepansrad mur mot morernas lätta kavalleri.

Mongolernas pilbågar var relativt små för att fungera från hästryggen. Genom att de tillverkades av en kombination av trä, horn och senor var de oerhört effektiva. Spännstyrkan ökades ytterligare genom att bågens ändar böjdes framåt.

I Europa utvecklades rytteriet snart mot allt tyngre rustningar för såväl man som häst. I medeltidens första stora slag, det vid Hastings 1066, tog kavalleriet ett viktigt steg mot den utvecklingsmässiga formtopp som skulle inträffa ett par hundra år senare. Den välkända Bayeuxtapeten dokumenterar de europeiska riddarna på gränsen till deras storhetstid. När engelsmän och normander drabbade samman norr om Engelska kanalen var det de beridna och välutrustade normanderna som fick övertaget gentemot engelsmännens här, som i högre grad bestod av fotsoldater.

Iklädda långa ringbrynjor, så kallade hauberkar, och toppiga hjälmar med nässkydd anföll de lansbeväpnade ryttarna gång på gång, understödda bågskyttar. Förändringen krävde stora och starka hästar som kunde bära minst tvåhundra kilo ryttare och rustning. Det gav större stötkraft men också en betydligt sämre rörlighet och flexibilitet.

Bland stäppfolken fanns inte motsvarande närmast absurda utveckling – vilket blev till deras fördel. Redan på 500-talet hade de börjat använda sadel och stigbyglar, något som gav dem ett försprång gentemot bofasta samhällen som ännu inte tagit del av dessa militärt viktiga uppfinningar. Men någon tyngre utrustning besvärades de aldrig av, utan bar endast enkla harnesk av härdat läder (fårskinn om det var kallt). Sköldar användes bara av khanens egen livtrupp, av mindre stöttrupper eller av vaktstyrkorna.

Ponnyerna de red var betydligt mindre än västerlandets stora och tunga hästar. För­modligen var de inte mer än kring 120 centimeter i mankhöjd – ungefär lika stora som de hästar som än i dag betar på Mongoliets stäpper. Eller som en B-ponny, för att använda modern terminologi. Som kompensation för sin ringa storlek var dessa raggiga hästar extremt starka, tåliga och smidiga nog att kunna vända på en femöring.
De tycks ha fungerat som ett odelbart helt med sin ryttare, som både kunde skjuta båge och kasta spjut och lasso i full karriär.

Mongolhorderna besvärades sällan, som västerländska arméer, av någon otymplig tross. De födde sina hästar på gräs längs marschvägarna, och för egen del hade de rökt och saltat kött i ränseln, liksom en speciell sorts torkad surmjölk. Det sägs att de ibland lade köttet under sadeln för att det skulle bli mört, och att de förvarade smör i kläderna. Att plundra eröv­rade folk på allt de behövde var heller aldrig främmande för mongolerna, även om sådant inte fick ske förrän befälhavaren gett sitt tillstånd.
Blev de utan mat, så klarade de det också. Upptäcktsresanden Marco Polo beskrev i sin Asienskildring hur mongolerna ”uthärdar tåligt de svåraste umbäranden och till och med när de fastat ett par dagar, sjunger de och är muntra. På sina resor uthärdar de kyla och hetta utan att klaga.”

Den som lade grunden till denna uthålliga och välorganiserade kavalleriarmé var Djingis khan, eller Temüdjin, som var det namn han fick när han kom till världen i Gobiöknen någon gång på 1160-talet (det exakta årtalet är inte helt klarlagt). Temüdjin var son till klanledaren Yesügei och hans hustru Höelun, vilken Yesügei rövat bort från en annan stam.
Att vara barn på den ogästvänliga centralasiatiska stäppen var ingen sinekur. Klimatet var hårt med heta somrar och kalla vintrar, kraftiga åskväder och hagelstormar då det knappt gick att sitta upprätt till häst. Temperaturskillnaderna mellan dag och natt var mycket stora.
Nomaderna bodde i en sorts filttält, jurtor, som de fraktade på oxdragna vagnar mellan sommar- och vinterbetena. De förde med sig hjordar av kor, får, hästar och ibland kameler, men jagade också hjort, räv, varg, mård, murmeldjur och till och med björn eller snöleopard.

Pojkarna fick lära sig skjuta med båge som mycket unga, och de flesta barn kunde rida nästan lika tidigt som de kunde gå. Hästkapplöpningar över stora avstånd hörde till barnens vardag.
Temüdjin blev klanledare redan som tonåring, efter att hans far för­giftats av en fiendesläkt. Han var stark, smart, vältalig – och brutal. Det senare visade sig redan i tolv- eller trettonårsåldern när Temüdjin dödade en av sina egna bröder efter en mindre förseelse. Lojalitet var viktig inom de mongoliska klanerna, men den som bröt mot denna (den yngre brodern hade tydligen stulit en fisk av Temüdjin) hade ingen misskund att vänta.

Temüdjins framgångsrecept var att sluta allianser med stäppens omgivande klaner. Han förstod, bättre än någon annan, att enda sättet att hindra mongolnomaderna att bekriga varandra var att hitta en gemensam fiende som de kunde skära halsen av. 1206 gav han sig själv den nypåfunna titeln Djingis khan, som ledare för ett nytt och enat mongoliskt rike. Trohet och lojalitet var fortsatt viktiga nyckelord, men nu gällde de inte i första hand klanen, utan ledaren själv – Djingis.

Skapandet av den så kallade horden, en permanent militär organisation, var kanske Djingis khans mest betydelsefulla verk. Den skräckinjagande mongolarmén byggdes upp enligt decimalsystemet i så kallade arbaner om tio man, jaguner om tio arbaner, minghaner om tio jaguner och slutligen tumaner om tio minghaner. Att överge männen i tiomanna­gruppen var strängt förbjudet. Arméerna anfördes av orkhoner, en sorts marskalkar som totalt var elva stycken. För egen del lät Djingis khan uppbåda en egen livvakt, bestående av 10 000 beridna elitsoldater. Arméns numerär översteg sällan 130 000 man, vanligtvis uppdelade på ett antal kårer om maximalt 30 000 krigare per enhet.

Förmågan att samordna de olika kolonnerna var ett av mongolernas viktigaste och mest framgångsrika särdrag. Kårerna marscherade oftast åtskilda – och gärna i mörker – men kunde samlas mycket snabbt och därefter strida tillsammans, underställda en enda vilja.  Stridsledningen skedde under dagtid med hjälp av vimplar, i mörker med hjälp av lyktor.
Mongolernas pilbågar har gått till historien som nästan oöverträffade i styrka och effektivitet. De var så kallade sammansatta bågar, tillverkade av en kombination av trä, horn, senor och lim. Möjligen var de lika effektiva som långbågarna, vilka dock var för otympliga för att användas till häst. I Europa skulle denna manshöga båges förödande eldkraft visa sig vid slaget vid Crécy år 1346, då 10 000 engelsmän med långbågar totalt nedgjorde en fransk här om tredubbelt så många riddare. Här förebådades det bepansrade rytteriets undergång.

Det har sagts att för att spänna en sammansatt båge krävs en styrka motsvarande armhävningar hängande i en arm med bara tre fingrar. Mongolerna klarade dock av att skjuta sina bågar i full galopp utan hjälpmedel som till exempel tumringar. Och de använde utan problem den effektiva så kallade ”parthiska pilen”, partherfolkets sätt att skjuta bakåt, över hästens länd, under ilsnabb låtsasflykt.
Ryttarna hade också lättviktssvärd av damaskenerstål, och lansar försedda med hakar som de kunde använda att dra motståndaren ur sadeln med. I sina bälten bar de stridsyxor och lasson, och i ränseln flera extra bågsträngar och filar att vässa pilspetsar med.

Vapnen förvarades i en arsenal, liknande moderna mobiliseringsförråd. De vårdades med stor omsorg till dess att krigarna sammankallades till fälttåg. Då delades de ut och inspekterades. För khanen var det viktigt att hans undersåtar inte gick omkring beväpnade i det stora och svårkontrollerade väldet. Risken för inbördeskrig var stor. Men under lugna perioder uppmanade han dem gärna att ägna sig åt jakt, för att de skulle få utlopp för sin krigiska energi och för att förbättra samverkan mellan förbanden.
Jakten i sig påminde mycket om, och hängde samman med, mongol­ryttarnas sätt att strida. Man jagade i stora grupper som tillsammans bildade en beriden halvcirkel på många mil. Bytet drevs, under loppet av dagar och veckor, framåt och inåt, tills cirkeln var helt sluten. Under tiden användes kurirer för att hålla obruten kontakt mellan flyglarna. Därefter, på en given signal av khanen, började slakten. Den som råkade släppa ut ett djur eller började dödandet för tidigt, blev bestraffad.

Mongolerna härskade över ett rike dubbelt så stort som Romarriket. Under 1200-talet terroriserades befolkningar från Kina i öster till Ungern i väster.

Under Djingis khans levnad lade mongolerna under sig ett gigantiskt landområde: från Persiska viken till Stilla havet, från Sibirien till Himalaya. De kri­gade inte för någon religion eller nation i vår mening, utan bara, som det verkar, för själva lusten att härska och betvinga.

Enligt en berömd anekdot sade khanen en gång, i en diskussion om livets glädjeämnen: ”En mans största lycka är att jaga och besegra sin fiende, ta alla hans ägodelar, lämna hans hustrur i gråt och klagan, rida hans valackar, använda hans kvinnors kroppar som nattskjortor och kuddar.”
Mongolerna sökte fler undersåtar och större territorium. Materiella ting tycks inte ha intresserat dem nämnvärt, även om de med tiden kunde tillgodoräkna sig enorma mängder krigsbyte i form av hästar, rustningar, juveler, textilier och vapen. Unga kvinnor blev konkubiner, barn blev slavar och skickliga hantverkare fick plats vid hovet eller i armén.

Någon känsla för arkitektur eller kultur hade mongolerna knappast. Städer och kulturer lades utan betänkligheter i aska i mongolstormens spår. Deras hårdhet ter sig svårsmält för en sentida betraktare, men i en annan tid och ett annat samhälle kan den förstås ha varit utslag av rationalitet. Khanen var förnuftig; han försökte inte spela Gud och han funderade
inte speciellt mycket på ödet.

Slaktandet av de intagna städernas befolkningar var ett sätt att bevara krigarnas hårdhet, och gav dessutom signaler till omgivande folk om vikten av att kapitulera i tid. Storsinthet gentemot fienden existerade inte. Varje fiende som inte genast gav vika likviderades utan pardon. Tortyr förekom, men användes inte på samma institutionella sätt som hos kineserna.
Med tiden lärde mongolerna sig att bekämpa de bofasta med deras egna medel, befästningskonsten, något som de tillgodogjort sig under de långdragna men lyckosamma fälttågen till Kina. Snart släpade horderna med sig både katapulter och stormstegar, vilka blev fruktansvärda vapen i kombination med det snabba rytteriet.

Invasionen av Jinriket i dagens Kina var noga planerad och inleddes 1211. Omkring 100 000 krigare och tre gånger så många hästar marscherade sydost mot detta instabila rike, vars huvudstad var Peking. Låtsasflykten blev ett verksamt vapen mot den svage kejsaren Weis trupper, och en taktik som de mongoliska ryttarna skulle återvända till många gånger. Metoden gick ut på att ryttarna helt plötsligt lämnade krigsskådeplatsen i något som såg ut som en reträtt. De kunde rida i flera dagar, för att sedan återvända blixtsnabbt, just när motståndarna slappnat av och börjat vittra seger. Istället omringades de av horden som krossade dem utan misskund.

En annan taktik som Djingis khans ryttare använde sig av kallades tulughama. Denna var en ytterst snabb, kringgående rörelse, ett svep som lurade motståndaren att vända upp arméns flanker så att man kunde anfalla dem i ryggen. Ryttartrupperna var ofta så snabba att de lämnade motståndarna förvirrade och halvblinda i ett moln av upprivet damm.

Peking erövrades 1215 och brann i en månad. Några år tidigare hade den blomstrande och högt utvecklade tangutiska kulturen i Xixia gjorts till en mongolisk vasallstat. Xixia, med sina gyllene buddhistiska pagoder och kulturskatter, utplånades slutligen år 1227, strax före Djingis khans död.

Efter Jin vände sig Djingis khans trupper västerut, mot uigurernas rike (i dag den oroliga autonoma provinsen Xinjiang i nordvästra Kina), och mot stormakten Karakhitay som hade sitt centrum söder om Balchasjsjön (i nuvarande Kazakstan). Kring år 1220 lät stor­khanen invadera det mytomspunna och krigiska islamska kungariket Khwarezm, som sträckte sig från Kaspiska havet i väster till Kabul i öster. Anledningen var att den handelsdelegation han skickat till shahen tillfångatagits på order av Khwarezms härskare, shah Mohammad. I Khwarezm låg Sidenvägens viktiga handelsstäder Samarkand och Buchara.

Djingis tågade mot shah Muhammads rike med mellan 100 000 och 150 000 man och kanske tredubbelt så många hästar. Att ha många handhästar var ett av mongolkrigarnas framgångsrecept. Vapen för stormning och belägring drogs på vagnar. Det var alltså inte en lika lättmanövrerad armé som tidigare som vändes mot Centralasiens kulturoaser. Men den var lika väl förberedd, genom den noggranna och mycket omfattande spaning och underrättelseverksamhet som kännetecknade Djingis khans armé. I vissa fall kunde spioner verka i ett område i flera år innan det stora fälttåget började. Ingenting lämnades åt slumpen.

Mongolerna var, kan man säga, 700 år före sin tid. När det gällde förmågan att operera utövade mongo­lerna såväl tyskarnas ”blixtkrig” som det nu aktuella begreppet ”manöverkrig” – och detta utan moderna sambandsmedel och datorer.
Fälttåget till Khwarezm skulle befästa Djingis khans rykte som grym, och välplanerat skoningslös krigsherre. Iskallt krossade mongolerna huvudstaden Samarkand, liksom Buchara och kulturstaden Marv, där det ända fram till denna dag funnits tio bibliotek med sammanlagt 45 000 handskrifter. Ryttarna stallade upp sina hästar i biblioteken och lät dem trampa omkring bland koranrullarna. I Marv utplånades hela befolkningen på några dagar enligt ett industriellt mönster där varje mongolisk krigare fick ett visst antal människoliv på sin lott. Barn skonades inte. I sin bok om Djingis khan likställer historikern John Man händelserna i Marv vid Förintelsen.

Efter detta mordiska fälttåg var Djingis khans dagar räknade. Inte för att det fanns några överväldigande fiender i sikte utan för att han var sjuk och kände av de krigsskador han drabbats av under sitt liv. För khanens dynasti återstod dock ytterligare ett par hundra år av imperieutvidgning innan mongolerna skulle återgå till den obemärkthet som präglat dem före Temüdjins inträde på scenen. Innan Djingis khan dog år 1227 hade hans män för första gången fått kontakt med den kristna världen, och fått upp ögonen för de sydryska stäppernas goda betesmarker.

År 1223 besegrade de kumanerna, som allierat sig med ryska furstestyrkor på floden Dneprs västra strand. I detta fälttåg västerut fick den mongoliska ”Ponnyexpressen”, yam, stor betydelse. Ilsnabba ryttarbud förde information mellan befälhavarna och Djingis khans högkvarter – kanske kunde de med åtskilliga häst- och ryttarbyten tillryggalägga så mycket som 60 mil om dagen! Depeschryttarna bar särskilda identitetsbrickor med en bild på en jaktfalk och de lindade sina kroppar hårt för att orka sitta i sadeln under lång tid. Ibland sov de också till häst. Annars var skjutsstationerna inredda med bekväma bäddar med sidenlakan och det serverades rikligt med mat och dryck.

I striden mot kumanerna använde sig mongolerna återigen av låtsas­flyktens taktik. De lyckades få fiende­trupperna att följa efter dem i flera dagar, till den lilla floden Kalka, då de tvärt vände om och gick till attack. Segern blev förkrossande för mongolerna, trots att de var numerärt underlägsna.

Efter Djingis khans död de­lades imperiet (dubbelt så stort som romarriket) upp mellan hans fyra söner. Den tredje, Ögödei, utnämndes till storkhan, och erövrade såväl hela norra Kina som Ryssland. I Ryssland räknade mongolkrigarna antalet döda genom att skära av liken höger öra och fick ihop 270 000.

Ögödei styrde från den av Djingis grundade huvudstaden Karakorum, belägen vid floden Orchon i det inre av Mongoliet. Därifrån riktade han snart sina blickar mot Polen och mot Ungerns pusta. Motståndslöst intogs städer som Lublin och Krakow. På gränsen mot det tyskromerska riket drabbade khanens armé samman med Henrik den fromme av Schlesien i det berömda slaget vid Liegnitz (dagens Legnica i sydvästra Polen). I Henriks styrkor ingick välutrustade riddare från Tyska orden, Johanniterorden och Tempelherreorden uppsuttna på kraftiga nordeuropeiska hästar. Liegnitz blev en symbolisk batalj mellan de tunga västerländska riddarna som inte på långt när var lika samspelta som mongolerna. Riddar­härarna kännetecknades också av undermålig ledning, där börd oftast gick före kompetens när det gällde befordringar. Hos mongolerna fungerade det tvärtom – och därmed mycket bättre. Henrik tillfånga­togs och avrättades på platsen, och hans huvud visades upp för folket.

Europa var skräckslaget. Mongolernas invasion beskrevs som en demonstration av Djävulens makt. Domedagen nalkades, spådde man. Kort efter slaget vid Liegnitz 1241 härjades Ungern och Balkan, och mongolerna stod i princip vid Wiens portar innan nyheten om Ögödeis död fick dem att vända om. Utan egen förskyllan hade Västeuropa skonats och undgått att bli en del av mongolernas eurasiska rike. Expansionen fortsatte med Ögödeis son Khubilai, som på 1270-talet till slut kom att ta över hela Kina. Därefter började nedgången. Splittring uppstod mellan olika grupperingar och mongolerna kom i ökande grad att assimileras i sina underkuvade områden.

Men det arv de lämnade efter sig fick utan tvekan världshistorisk betydelse. Inte minst därför att mongolernas erövringar gjorde det tidigare klanindelade Kina till ett enda rike. I dag betraktas Djingis khan av många kineser som den härskare som enade landet och lade grunden till en framtida kinesisk stormakt. ★

Anna Larsdotter är frilansjournalist och författare. Förra året utkom hennes bok Hästens tid – rid- och stridskonst under stormaktstiden (Historiska Media).

BOKTIPS: The Mongols (2007) av David Morgan ★ Djingis Khan – en resa genom mongolernas rike (2004) av John Man.

 
 
 
Mongol_IBL
Mongol_IBL
Djingis_khan_staty
Djingis_khan_staty
Mongoler_ryttare
Mongoler_ryttare

Kanske är du intresserad av...

Läs också