Slaget om Skottland

Idén om ett självständigt Skottland har upprepade gånger stått mot idén om ett enat Storbritannien. Sedan 1707 utgör Skottland en del av Storbritannien genom de så kallade Acts of Union, vilka fastslog en union mellan England och Skottland.

Dessförinnan hade man varit ett kungarike sedan mitten av 800-talet, även om engelska kungar periodvis styrt landet. Under 1200- och 1300-talen lockades flera regenter av tanken på total kontroll över de brittiska öarna, vilket ledde till mer än 50 år av krig.

Efter den brittiska folkomröstningen om ett utträde ur EU har skotsk självständighet hamnat mot unionstanken ännu en gång. För drygt 700 år sedan stod landet inför samma vägskäl. 23–24 juni 1314 utkämpades slaget vid Bannockburn.

Bruce mot Balliol

Sedan kung Alexander III föll av sin häst och slog ihjäl sig en stormig natt år 1284 var den skotska tronföljden omtvistad. Ätterna Bruce och Balliol hörde till de främsta pretendenterna. 1292 lyckades John Balliol genom engelskt stöd bli vald till kung. Men redan fyra år senare, 1296, abdikerade han till förmån för den engelske kungen.

En av dem som inte ville finna sig i den engelska överhögheten var William Wallace. 1297 blev han ledare för ett uppror och segrade samma år i slaget vid Stirling. Wallace led dock nederlag redan 1298 i slaget vid Falkirk, varpå han drog sig tillbaka från offentligheten.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

1305 infångades han och avrättades i London. Under dessa upprorsår mot England hade adelsmannen Robert Bruces lojalitet skiftat beroende på vad som passade för stunden. Till en början stödde han engelsmannen Edvard I och vann förtroende nog att efter Wallace nederlag bli utsedd till Skottlands förmyndare tillsammans med kung John III Comyn.

Men Bruce nöjde sig inte med det. Kungligt blod rann i hans ådror. Han stammade från kung David I som regerat Skottland under det tidiga 1100-talet. Kungakronan skulle sitta på Bruces huvud och ingen annans.

Kröntes till kung av Skottland

Robert Bruce började skrida till verket 1306 genom att själv knivmörda John III Comyn, något som inte sågs med blida ögon av Edvard I. Med stöd från kyrkan och adeln lät han den 25 mars 1306 kröna sig som Robert I av Skottland.

Till en början var det dock svårt för honom att vinna stöd bland många av de skotska stormännen. Men lyckan skulle vända. Det började med att Edvard I, den 7 juli 1307, dog. Han ersattes av sin betydligt svagare son Edvard II.

Fem år av krig mellan skottar och engelsmän hade passerat då år 1314 inträdde. Händelseutvecklingen tog nu en gynnsam vändning för Bruce. På kort tid föll två av tre engelskkontrollerade nyckelfästen – Edinburgh slott och Roxburgh slott. Tack vare dem hade engelsmännen kunnat bita sig fast på skotsk mark och dominera omkringliggande områden via kavalleriräder.

Stirling slott var nu engelsmännens sista utpost. Robert Bruce insåg att om slottet kunde tas så skulle det engelska fotfästet i Skottland vara undansvept. Roberts bror, Edward Bruce, gavs befäl över belägringsstyrkan.

Belägring med förhandling

Exakt vilket datum belägringen inleddes är inte känt. Sannolikt rör det sig om någon gång sent i mars eller tidigt i april 1314. Här inlät sig den skotske kungens bror i förhandlingar med slottsherren Philip Mowbray.

Parterna slöt ett avtal att om ingen engelsk armé kommit till undsättning före den 24 juni skulle Mowbray överge slottet frivilligt. Edvard II av England fick alltså en frist för att mobilisera sin armé och marschera mot Stirling.

Söndagen den 23 juni närmade sig Edvard Stirling med en armé bestående av 2 000 tungt bepansrade riddare, 250 lätta kavallerister samt omkring 11 500 man infanteri. Hälften var beväpnade med långbågar, några hundra med armborst och resten med spjut.

Mellan dem och slottet stod Robert Bruce tillsammans med sin bror Edward och Thomas Randolph, earl av Moray. De kommenderade varsin division – sammanlagt cirka 6 000 man väldisciplinerat, pikbeväpnat infanteri. Vid sidan av dem stod 1 500 bågskyttar och sir Robert Keiths lätta kavalleri på 350 man.

Engelsmännen närmade sig

Tidigt på morgonen återvände Bruces spejare med besked att den engelska armén närmade sig från söder. Det var en imponerande syn. Man utnumrerade skottarna nästan två mot en.

För att inte riskera att trupperna tappade modet beordrade Bruce spejarna att sprida ryktet att engelsmännen var dåligt organiserade. En vit lögn. Men helt sanningsfrämmande var den inte. Den engelska förtruppen, som bestod av stolta riddare, hungriga efter strid och ära, höll ett betydligt högre marschtempo och lämnade infanteriet på efterkälken. Edvard II:s armé var alltså utspridd.

Bruce beslutade sig för att möta den engelska förtruppen med sin egen division. Brodern Edward stannade och försvarade vägen in mot New Park. Randolphs schiltron (tätt packade led av pikbeväpnat infanteri) fattade posto ytterligare norrut vid St Ninians Kirk.

Den engelska förtruppen hade precis korsat ån Bannock Burn när de fick se skotska pikmän stiga fram ur skogsbrynet. De var nära nog att kunna träffas med pilbåge. Då fick adelsmannen Humphrey de Bohun syn på en ryttare vid sidan av de skotska pikenerarna.

Med sänkt lans mot kungen

Ryttaren var beväpnad med en yxa och fullt engagerad i att formera pikmännen till försvar. Snart kände de Bohun igen honom som Robert Bruce. Utan att tänka sporrade han sin häst och satte av i riktning mot den skotske kungen. Den hetlevrade hertigen sänkte sin lans mot den skotske kungens hjärta.

Vad som sedan skedde har beskrivits på olika sätt i de historiska källorna. Enligt en version galopperade Bruce sin utmanare till mötes. I några sekunder hängde allt i luften. Om den skotske kungen föll skulle inget finnas kvar som höll samman armén. Självständighetskampen skulle rinna ut i sanden.

De skotska pikmännen såg på med bultande hjärtan då de anstormande ryttarna närmade sig varandra. Men just som hertigen skulle stöta med lansen styrde Bruce sin häst åt sidan. De Bohuns lans missade honom och ett ögonblick senare träffade Bruces yxa hans bakhuvud.

Träffen ska ha varit så hård att yxan klöv hjälmen och begravdes i hertigens skallben. Angriparen föll död ned. Att se sin kung nedlägga en motståndare på detta sätt höjde moralen bland de skotska pikmännen. På den engelska sidan hade synen motsatt effekt.

Men det finns också en mindre heroisk version av händelsen. Den beskriver hur Humphrey de Bohun insåg vad han höll på med och väjde halvvägs för det skotska infanteriblocket. Bruce red då ikapp och högg ned honom bakifrån. Oavsett vilken version som ligger närmast verkligheten är en sak klar: de Bohun föll, Bruce stod kvar.

Järn mot järn

De engelska riddarna stormade fram. Marken mullrade under hästarnas hovar. Skottarna bibehöll en tät formation för att hålla fienden på avstånd med sina pikar. Snart tystnade mullret och byttes mot ljudet av järn mot järn. Men Bruces schiltron höll tätt. Engelsmännen kunde inte bryta igenom den igelkottsliknande formationen. Desperat sökte de efter en svag punkt. De fann ingen.

Engelsmännen saknade understöd från sina långbågskyttar. Deras pilregn skulle ha orsakat stor skada bland de tätt sammanpackade skottarna och kunde ha brutit upp deras täta formation. Nu blev det inte så. De ivriga adelsmännen i kavalleriet hade lämnat understödet långt bakom sig.

Så småningom erhöll Bruce förstärkning av sin brors schiltron. När ännu en våg av pikbeväpnade skottar vällde fram ur skogen fann sig engelsmännen besegrade. De vände sina hästar och red ganska lätt ifrån sina fotburna förföljare. Robert Bruce och hans män hade stoppat ett tungt kavalleriförband och drivit det på flykt.

Fler engelsmän dyker upp

En bit österut, till vänster om den skotska försvarslinjen, avancerade nu en annan engelsk kavalleristyrka på uppskattningsvis 300 man under sir Robert Clifford. Vi vet inte exakt vad deras order var. Troligtvis skulle de kringskära fienden och stänga deras flyktväg. Skottarna var nämligen kända för att undvika strid. En annan teori är att deras uppdrag var att fortsätta norrut och undsätta Stirling slott. Klart står dock att någonstans i närheten av St Ninians Kirk fick de syn på Thomas Randolphs schiltron.

Randolphs män avancerade ut från skogsbrynet och positionerade sig på det öppna fältet. Väl medveten om skottarnas tendens att fly in i skogen lika snabbt som de kommit lät Clifford dem marschera ut och rangera sig i lugn och ro.

För att inte riskera att bli flankerad beordrade Randolph halva sin styrka att vända sig om och bilda en cirkel med pikar utåt. Varken Clifford eller hans män lät sig imponeras av de cirka 500 skottarnas uppställning. Man gick till anfall.

Resultatlös attack

Resultatet blev mer eller mindre detsamma som bröderna Bruce upplevt några timmar tidigare på sin flank. Engelsmännen red an, men så snart de kom för nära blev de nedstuckna av skotska pikar.

Frustrationen växte sig snabbt stor bland engelsmännen och i ren desperation kastades svärd, hjälmkrossare och andra handvapen in bland pikmännen. Föga förvånande gjorde detta ingen större skada. Återigen blev avsaknaden av eldunderstöd påtaglig. Utan bågskyttar saknade kavalleriet ett effektivt motmedel mot de kompakta, väldisciplinerade schiltronerna.

När Cliffords styrka, kraftigt decimerad, drog sig tillbaka mot den engelska huvudstyrkan var det redan skymning. Det blev inga fler stridigheter den dagen.

Kung Edvard var förbryllad: han hade blivit tillbakaslagen av simpla bönder. Tungt bepansrade riddare var symbolen för militär framgång under medeltiden och stod för slagkraften i hans armé. Han var övertygad om att Bruce skulle ge vika, bara engelsmännen fick möta hans armé på öppet fält.

Denna övertygelse styrde kungens val av lägerplats då den 23 juni 1314 led mot sitt slut. Edvard var fast besluten att på nytt försöka anfalla tidigt följande morgon och en lägerplats nära den skotska positionen i New Park framstod därför som strategisk.

Slog läger i sankmark

Valet föll på sankmarken Carse of Balquhiderock. Detta var den mest strategiska positionen. Men även om läget var bra innebar platsens beskaffenhet stora problem. Riddarna med sina hästar hade svårt att ta sig fram genom områdets bäckar och träsk. Mörkrets inbrott gjorde inte heller saken lättare. När Edvards mannar väl började komma i bås var klockan långt efter midnatt.

Både de engelska fotsoldaterna och riddarna var extremt trötta och hungriga. Men få vågade sova. Rädslan för en skotsk attack i mörkret fick dem att behålla vapen och rustning på hela natten. Minsta ljud tilldrog sig yrvakna och ängsliga blickar. När gryningen närmade sig var engelsmännen allt annat än utvilade.

I det skotska lägret var stämningen en annan. Bruce kunde belåtet konstatera att han funnit en vägvinnande taktik mot det engelska kavalleriet.

Tidigare hade Bruce förlitat sig på en strategi som handlade om att undvika strid på öppet fält. Istället tillämpade man ett slags gerillakrigföring, med bakhåll, snabba tillslag och taktiska reträtter.

Dagens resultat stärkte det skotska självförtroendet så till den grad att Bruce nu trots allt övervägde att möta fienden rakt på. Men han tvekade. Man hade redan uppnått mer än väntat och skulle utan problem kunna retirera med hedern i behåll. Att fortsätta striden vore dessutom ett enormt risktagande. Bruce visste att en förlust förmodligen skulle kosta honom kronan.

Överlöpare dyker upp

Plötsligt fick de skotska vaktposterna syn på en ensam ryttare som närmade sig i natten. Väl framme tilltalade han dem och krävde att få tala med Bruce.

Mannen visade sig vara Alexander Seton, en riddare av skotsk börd som dittills tjänat kung Edvard men som denna natt valt att bli överlöpare. Seton informerade Bruce om situationen i det engelska lägret.

Fienden var redan besegrad, berättade han. De var knäckta, trötta och utspridda. ”Min herre, nu är tiden inne att återta Skottland”, sa Seton. Dessa ord fick vågskålen att väga över. Robert Bruce bestämde sig för att tidigt nästa morgon utmana kung Edvard ännu en gång.

När gryningen visade sitt första ljus måndagen den 24 juni klädde sig skottarna på nytt för strid. De övergav skogens skydd och äntrade det öppna fältet. Här ställde de sig på sina knän och bad till Gud.

Kung Edvard som såg detta utbrast: ”De knäböjer för att be om nåd!” Sir Ingram, en rådgivare som stod nära, svarade honom: ”Nog ber de om nåd alltid, men inte från dig.”

På samma sätt som föregående dag ställde Bruce upp sin armé i tre divisioner. Den högra anfördes av brodern Edward, den vänstra av Thomas Randolph. Bruce tog själv hand om centern. Därtill flankerades schiltronerna av bågskyttar. Keiths lätta kavalleri lämnades i reserv.

Skottarna avancerar

Engelsmännens förvåning växte när de såg hur fienden började röra sig framåt. De tänkte inte bara ta striden, de tänkte anfalla!

Kung Edvard svarade med att skicka fram sina bågskyttar. En kortare skottväxling uppstod när de skotska bågskyttarna besvarade elden. Båda sidor led smärre förluster men beskjutningen lyckades inte få skottarna att sakta ned. Istället blev engelsmännen tvungna att förbereda sig för närstrid. Hertigen av Gloucester beordrades att leda ett motanfall.

Här visade sig dock Bruces förmåga att använda terrängen till sin fördel. De engelska riddarna kunde inte komma runt de skotska flankerna. På deras högersida löpte ån Pelstream Burn och till vänster låg ett skogsparti. Dessutom var området mellan ån och skogen så pass smalt att engelsmännen fick tränga ihop sig.

Att rida an mot en mur av pikar var inget annat än självmord. När engelsmännen brakade in i Edward Bruces högra division reducerades de till en stor hög av kött, blod och metall. De spetsades av sin egen fart och tyngd på de skotska pikarna.

Döende hästar vred sig och välte ryttare omkring sig, vilka i sin tur krossades under tyngden av rustningar och fallande hästkroppar. Gloucester själv var en av de första att genomborras.

Bågskyttar orosmoment

En oro uppstod dock hos Robert Bruce när han fick se hur de engelska bågskyttarna avancerade mot en position vid sidan av närstriden. Om de fick möjlighet att skjuta pilregn på så nära håll skulle de kunna bryta upp den skotska formationen.

Bruce skickade snabbt en order till Keiths reserver att anfalla. Det lätta kavalleriet svepte snabbt bort bågskyttarna vilka flydde hals över huvud för att sedan skingras i terrängen.

Kung Edvard vägrade inse att slaget var förlorat. Hans rådgivare fick tvinga honom att fly från slagfältet och sätta sig i säkerhet.

Under tiden sprang engelsmännen för sina liv. De hade dock svårt att hinna undan i den leriga sumpmarken och många dödades av förföljande skottar. Uppgifter om hur många som stupade saknas dessvärre i källorna. Men krönikören John Barbour beskrev efteråt hur Bannock Burn blev så fylld av döda kroppar att den kunde korsas utan att blöta fötterna.

Underskattning av infanteriet

Robert Bruce hade visat sig vara överlägsen Edvard II som befälhavare. Det engelska kavalleriet visade flera gånger under slaget bristande respekt för infanteriet. Både sitt eget och fiendens. Dels väntade man inte in det viktiga bågskytteunderstödet, dels underskattade man såväl den skotska disciplinen som pikarnas dödlighet.

Bruce visste också att utnyttja terrängen till sin fördel. Att engelsmännens manöverutrymme begränsades av Bannock Burn på den ena sidan och skogen på den andra blev avgörande under slagets andra dag.

Segern innebar framför allt att Robert Bruce nu etablerat en stabil legitimitet som kung av Skottland och i praktiken uppnått självständighet för landet. Men något erkännande från England vann han inte. Kriget kom att fortsätta i ytterligare fjorton år. Segern vid Bannockburn har likväl satt ett oomtvistligt avtryck i Skottlands historia som ännu syns efter mer än 700 år.

Publicerad i Militär Historia 6/2014