Slaget vid Azincourt: Långbågarnas sista triumf

Det var ett sådant där avgörande historiskt ögonblick. Engelsmännens marschväg hade blivit blockerad av en överlägsen fransk armé och de egna trupperna led av utmattning, hunger och sjukdomar. Valet stod nu mellan att försöka bryta sig igenom motståndararmén eller att fly för att finna alternativa vägar till räddningen. I båda fallen riskerade armén att gå under.

Natten till den 25 oktober 1415 sattes trupperna i skydd av mörkret i rörelse framåt mot den väntande franska hären. Det ödesdigra beslutet var fattat.

Henrik V:s invasion av Normandie

För soldaterna som trampade fram i höstdunklet hade det redan varit en minst sagt händelserik tid. I mitten av augusti hade de landstigit på en av Normandies stränder och inlett en belägring av fästningsstaden Harfleur, som fallit den 22 september.

Framgången hade emellertid tärt hårt på trupperna som lidit svåra förluster i en smittsam dysenteriepidemi. Med en garnison avdelad i den intagna staden hade bara två tredjedelar av ursprungsstyrkan återstått, omkring 8 000 man.

Arméns anförare, den 27 år gamle kungen Henrik V, hade beslutat att försöka rädda denna styrka tillbaka till England. Men för att inte riskera att trupperna försvagades ytterligare i sina lortiga läger ledde han dem på en trettio mil lång ilmarsch mot det engelska fästet Calais, varifrån de enkelt skulle kunna skeppas över kanalen igen.

Engelska bågskyttar

Samtidigt hade fransmännen hunnit samla en ansenlig härsmakt om drygt 20 000 soldater under befäl av rikskonstapeln Charles d’Albret – huvudsakligen bestående av adelsrytteri och tungt rustat infanteri – som genast började förfölja Henriks armé i riktning åt nordöst.

Minnena av de katastrofala nederlagen mot engelsmännens långbågskyttar vid Crécy 1346 och Poitiers 1354 var fortfarande alltför levande för fransmännen för att de skulle ge sig på något övermodigt anfall. Då som nu bestod den engelska armén nästan enbart av detta truppslag och uppställda i en fördelaktig ställning hade de gång på gång visat prov på att kunna stoppa nästan vilken övermakt som helst med sina dödliga pilregn.

I ställning vid Azincourt

Fransmännens plan hade istället varit att skära av engelsmännens marschväg vid någon gynnsam plats, helst ett vad över en flod. Men engelsmännen lyckades manövrera ut dem och tog sig ostört över de sista flodhindren. Detta tvingade den franska ledningen till handling och den 24 oktober fattade armén ställning i bortre änden av ett trångt pass som engelsmännen måste passera och som var beläget mellan de skogsomgärdade byarna Azincourt och Tramecourt.

Ställd inför denna vägspärr hade Henrik nu alltså beslutat sig för att inte försöka leda om sin utmattade armé i något försök att kringgå fransmännen. Oddsen att segra i den kommande striden tycktes inte särskilt goda, men den framförvarande terrängen erbjöd ändå vissa möjligheter som engelsmännen kunde nyttja till sin fördel om de bara agerade tillräckligt snabbt.

Genom att inta en ställning inuti själva passet skulle den franska härens numerära överlägsenhet någorlunda neutraliseras av det trånga fältet. Problemet var bara att det engelska stridssättet byggde på en taktisk defensiv doktrin som innebar att en seger ändå förutsatte att det var fransmännen som gick till anfall mot dem och inte tvärtom. Det gällde därför att komma inom skottvidd för långbågarna för att försöka provocera fram ett franskt anfall med hjälp av några välriktade pilskurar.

Franskt anfall mot långbågarna

I den franska hären hade soldaterna just påbörjat sin frukost när de första pilarna började singla ned över dem. Yrvakna och med förhoppning om att snart få återgå till sina måltider intog fransmännen snart sina stridspositioner. Efter en viss fördröjning – orsakad av att riddarna i de främsta leden vägrade rida ut i striden utan sina fanor som låg nedpackade i trossen – gavs signal för kavalleriflyglarna i arméns tät att gå till motanfall. Henriks krigslist hade lyckats.

Det tunga franska rytteriet red nu till anfall mot långbågsskyttarna på respektive sida av den engelska slaglinjen. Tempot kan inte ha varit särskilt högt på de upplogade åkermarkerna, men ökades successivt ju närmare målet de kom. Strax innan inbrytningen fälldes lansarna till anfall i en enda skräckinjagande rörelse.

Den engelska fällan

Det var ögonblicket som engelsmännen väntat på. För att få kavalleri att vika undan brukade de engelska bågskyttarna vanligtvis hamra ned en skyddsvall av spetsade pålar – så kallade »svinfjädrar» – framför sina led. Den här dagen hade de istället placerat störarna inuti formationerna så att hela fronten såg oskyddad ut på håll.

Inför åsynen av de framsprängande ryttarna vek nu bågskyttarna plötsligt bakåt och blottade den fasansfulla fällan som de gillrat. Utan att hinna väja undan red de franska riddarna rakt in i skogen av tagghinder.

Massiv kollision

Vad som sedan hände har liknats vid en massiv kollision. Främre ledens hästar antingen spetsades eller tvärstannade varpå de bakre träffarna kraschade in i dem bakifrån. Hästkroppar slog mot varandra och ryttare slungades hjälplösa ur sina sadlar ner i gyttjan. I leran och tumultet blev det svårt för ryttarna att resa sig i sina tunga rustningar och många hade blivit fastklämda under eller mellan sina riddjur.

När de chockade ryttare som kunde vände om och flydde tillbaka, störtade bågskyttarna fram och gick lös med påkar, yxar, dolkar och andra tillhyggen mot de kvarvarande chanslösa ryttarna.

Under tiden hade resten av den franska armén satts i rörelse framåt. Kärnan utgjordes av det tunga infanteriet som trampade fram i tre långa linjer som vardera var tjugo man djupa. Målet var att riva upp den engelska infantericentern, som till numerären endast var en femtedel av den franska. Komna en bit fram på fältet möttes de först av de flyende spillrorna av det misslyckade kavallerianfallet och sedan av de ljudlöst fallande molnen av långbågspilar.

Femtusen pilar var tionde sekund

I strid kunde långbågsskyttarna hålla en eldhastighet om ungefär en salva var tionde sekund. Pilarna – som var en meter långa och sköts i en båge genom luften – singlade ner över de framtrampande fransmännen i sjok om uppemot 5 000 projektiler åt gången. Ögonvittnen jämförde efteråt bombardemanget med en snö- eller hagelstorm. Liksom fångad i en sådan vek soldaterna instinktivt ned huvudena och höll upp armarna framför ansiktet, vilket begränsade deras synfält och förmåga att uppfatta vad som hände runtomkring.

Det heltäckande kroppspansar av läder och metall som de franska soldaterna bar utgjorde visserligen ett rätt bra skydd mot den här typen av projektiler. Men alla rustningar var inte av så god kvalitet att de klarade av fullträffar i vissa vinklar, och här och där fanns små öppningar och glipor där pilarna lätt kunde tränga igenom, som vid armhålorna, ljumskarna och ögonen. Dessutom var det bara de allra främsta leden som bar sköldar.

Sviktande engelska linjer

Trots att många föll av pilträffar eller förlorade balansen i den regnblöta leran fortsatte det franska anfallet obönhörligen framåt. Tyngden i den framböljande folkmassan åstadkom en sådan kraft att det i själva verket hade varit omöjligt för de främre leden att vända om. Istället pressades de nu på bakifrån mot de tålmodigt väntande engelsmännen.

Till slut kraschade de båda slaglinjerna in i varandra i blodigt handgemäng. Under en kort period lyckades faktiskt den franska linjen rubba de engelska formationerna så att linjen började att svikta. Men trängseln och trycket bakifrån medförde snart att de franska soldaterna i täten fick allt svårare att använda sina vapen, varpå de dödades eller fälldes till marken av engelska spjutstötar och svärdshugg.

Högar av franska kroppar bildades nu mellan de båda slaglinjerna, där döda och levande blandades till en orörlig massa av människor och metall. Många som fastnade inuti högarna – som på vissa platser blev en manslängd höga – kvävdes långsamt ihjäl. Det sägs att engelsmännen till slut fick klättra över dessa makabra högar för att nå fransmännen på andra sidan.

Det hade nu hunnit bli eftermiddag och slaget var definitivt över. Kvar på slagfältet låg mellan 7.000 och 10.000 döda fransmän – bland dem d’Albret själv och många av arméns högsta befäl – medan bara ett drygt hundratal engelsmän hade stupat. Katastrofen var monumental.

Inbördeskrig efter förlusten

Slagets kortsiktiga resultat innebar att Henrik och hans armé i triumf kunde återvända till England och samla krafterna inför nya fälttåg på kontinenten. I Frankrike ledde nederlaget till en regeringskris som inom kort skulle resultera i öppet inbördeskrig mellan ledande franska adelsätter vilket försatte den franska staten i fritt fall. Redan två år senare tvingades den franske kungen Karl VI att teckna ett fredsfördrag med Henrik där den engelska dynastin erhöll arvsrätten till den franska tronen.

Henrik avled däremot före Karl vilket ledde till att drömmen om en dubbelmonarki grusades. Krigslyckan vände därefter snabbt för de engelska vapnen och fransmännen – till stor del behjälpta av en ung kvinna vid namn Jeanne d’Arc – återtog så gott som alla landområden som engelsmännen tidigare kontrollerat. Det bestående minnet av Azincourt är därför att det var långbågens sista stora triumf.

Publicerad i Militär Historia 8/2015