Slaget vid Crécy 1346

Filip och hans militära rådgivare hade väntat i snart två veckor på det här ögonblicket. Order om uppbrott skickades därför genast ut till trupperna. I täten fladdrade det femtungade franska riksbaneret, den legendariska Oriflamme, som hämtats fram ur sin sakrala gömma som ett tecken på krigets allvar.

Förvissning om seger rådde bland fransmännen och optimismen var inte ogrundad. Armén hade trummats samman och successivt förstärkts med krigarföljen från hela riket, och var vid det här laget vida överlägsen de engelska motståndarna i antal.

Filips feodala krigarfölje

Ännu i början av augusti hade Filip väntat på sådana talrika förstärkningar att han inte vågat ett fältslag, trots att en engelsk parlamentär den 7 augusti på tidstypiskt sätt erbjudit en sådan möjlighet. (Filip hade besvarat denna gest med en egen utmaning en vecka senare, då ett lämpligt slagfält och datum utsetts, men för att inte luras i en stridstaktisk fälla hade engelsmännen artigt avböjt.)

Nu räknade fransmännen drygt 30 000 ryttare och infanterister, en mäktig sammansättning av riddare, väpnare, utländska legoknektar och inhemska uppbåd. Härens kärna utgjordes av Filips feodala krigarfölje, en imponerande ansamling av omkring 12 000 riddare som samlats för att fullgöra sin edsvurna plikt till den franska kronan. Bland de förnämsta vasallerna återfanns kung Johan av Böhmen, kung Jakob av Mallorca, hertigen Rudolf av Lorraine, samt grevarna Ludvig av Flandern, Ludvig av Blois, Johan av Hainault och Karl av Alençon; den sistnämnde var Filips bror.

Armén rörde sig nu framåt i en känsla av oövervinnelighet. Segervissheten spred sig under marschen längs leden och de som gick sist i kolonnerna började snart oroa sig för att inte hinna fram till slaget innan det var över. I vissa förband skanderade soldaterna i takt: ”Döda! Döda!” Ingen kunde föreställa sig den katastrof som väntade dem.

Crécy-en-Ponthieu och Wadicourt

Engelsmännen var grupperade på en svagt sluttande åsrygg i en linje som gick i nordöstlig riktning mellan byarna Crécy-en-Ponthieu och Wadicourt. Kung Edvard III, som ledde armén personligen, hade nöjt sig med platsen efter en flera veckor lång reträtt. Trots det numerära underläget hade inte beslutet varit någon desperat åtgärd från Edvards sida. Snarare var terrängförhållandena vid Crécy så pass fördelaktiga att han ansåg det möjligt att möta fransmännen där. Utgången var dock inte given.

Uppgifterna om den engelska arméns styrka är inte helt säkra, men det verkar ha rört sig om mellan 11 000 och 14 000 man, varav högst 4 000 riddare. Edvards hemliga vapen var de omkring 7 000 långbågskyttar som fanns i armén. Sedan vapenslaget vunnit flera segrar åt de engelska kungarna mot skottar och walesare i slutet av 1200-talet hade det utvecklats till ett slags stående milisväsen i England, men konceptet var ännu oprövat i kontinental krigföring.

Långbågen tillverkades av idegran, ask eller alm och var en manslängd lång. Det krävdes avsevärd muskelstyrka att spänna och avfyra den med tillräcklig kraft och därför tog det lång tid att öva upp skickliga bågskyttar. Många engelska milismän hade övat bågskytte sedan barnsben och behärskade därför en oöverträffad snabbhet och teknik; det sägs att en fullgod bågskytt kunde hålla tre eller fyra pilar i luften samtidigt.

Långbågens pilar var ungefär en meter långa. Den kraft som utvecklades när bågen brukades på rätt sätt gjorde att varken rustningsplåtar eller ringbrynjor skyddade mot pilarna. Bågens räckvidd var i moderna avseenden begränsad. Även om det var möjligt att slunga en pil uppemot 250 meter var den effektiva räckvidden omkring 130–150 meter, en relativt kort distans i strid mot bepansrat rytteri. Snarare än individuell pricksäkerhet var det skyttarnas antal som gjorde långbågen till ett sådant dödligt vapen.

Slagfältet vid Crécy

 Edvard hade beordrat hela sin armé att slåss till fots, och därför hade även de engelska riddarna fått sadla av och ta plats i det spjutbeväpnade infanteriets formationer. Framför slagordningen hade långa diken grävts för att försvåra den franska framryckningen. Bågskyttarnas front hade dessutom skyddats av långa häckar av tillspetsade pålar, så kallade ”svinfjädrar”, som lutande slagits ned i marken. Dessa stormhinder gjorde det näst intill omöjligt för rytteri att anfalla dem framifrån.

Engelsmännen hade även med sig ett mindre antal primitiva artilleripjäser, så kallade bombarder, som avfyrade stenkulor. (Arkeologiska fynd visar att de verkligen användes i slaget, men det är tveksamt ifall de medförde något annat än oväsen.)

Ställningen var mycket stark men orörlig och allting byggde på att linjen hölls intakt under den kommande stormen. Om slagordningen på något ställe bröts igenom riskerade hela armén att huggas ner av det franska rytteriet. Efter att alla förberedelser var gjorda återstod inget annat än att vänta.

Den långa väntetiden måste ha varit påfrestande. Männen hade tillåtelse att lägga ifrån sig sin utrustning och sitta ner för att spara på krafterna, men ingen fick lämna sin plats i ledet. Därför fick soldaterna äta och uträtta sina behov där de stod. Präster och officerare gick runt bland männen och uppmuntrade dem. Edvard ska själv ha ridit längs fronten och upprepat ett kortare tal.
Först på eftermiddagen nådde täten av den franska armén fram till slagfältet vid Crécy.

Nyvunnen maktställning

Trupperna var inte samlade och många förband var uttröttade efter marschen. Filips italienska legoknektar, armborstskyttar från Genua, hade släpat på tung utrustning och vädjade om att få vila. Det hade också varit Filips avsikt att samla armén och låta den vila ut, troligen till kommande dag, innan anfallet.

Kungen hade därför beordrat halt ”i Guds och S:t Denis namn” men de segervissa trupperna hade fortsatt ändå. Trupperna längst bak pressade dessutom på täten och hela armén rörde sig därför framåt som en stor okontrollerbar kraft. När Filip insåg att han inte kunde hejda framryckningen ändrade han inställning och gav ordern om anfall trots arméns utmattade och oordnade tillstånd.
Det var precis vad Edvard III hade hoppats på.

 Sammandrabbningen vid Crécy var det första stora fältslaget under den långa serie av krig mellan England och Frankrike som fått samlingsbenämningen hundraårskriget (1337–1453). Ytterst handlade konflikten om komplicerade dynastiska förhållanden som uppstått i och med att den franske kungen Karl IV avlidit utan manliga arvingar 1328.

Filip av Valois hade valts till tronföljare men hans legitimitet hade genast ifrågasatts av systersonen Edvard III, som ett år tidigare krönts till kung av England. Edvard hade på sin moders sida egna anspråk på den franska tronen. Som hertig till det franska länet Akvitanien (Guyenne) stod dock Edvard i vasallställning till Filip vilket innebar att han hade skyldighet att svära den franska kronan trohet. Detta är ett utmärkt exempel på hur invecklat det feodala länsväsendet kunde vara och dessutom hur farligt det kunde bli när en dispyt mellan kung och länsherre riskerade att utmynna i ett mellanstatligt storkrig.

Både England och Frankrike var vid den här tiden växande makter med regenter ivriga att hävda sin nyvunna maktställning. Och rikena hade många kolliderande ekonomiska och politiska intressen, bland annat i Flandern och Skottland.

Mobiliserade militära styrkor

Trots att Edvard slutit ett trohetsförbund med Filip 1331 blossade konflikten mellan dem återigen upp genom motstridiga viljor i förhållande till den skotska kronan. Motsättningen ledde till en upptrappning av fientligheterna och bägge rikena rustade och mobiliserade militära styrkor.

För att sätta press på Edvard återkallade Filip den engelska besittningen i Akvitanien och skickade i maj 1337 trupper till Guyenne. I november svarade Edvard med att göra sitt anspråk på den franska tronen offentligt, vilket innebar att han gjorde sig till Filips jämlike, en formalitet som i medeltidens ögon var mycket betydelsefull om Edvard skulle kunna hävda att kriget var rättfärdigt. Kort därefter landsteg engelska styrkor i Flandern, en händelse som brukar ses som startpunkten för hundraårskriget.

Medeltidens krig blev ofta långvariga och kostsamma eftersom de brukade mynna ut i långa belägringar av städer och borgar. Fältslagen, som kunde fälla avgörandet betydligt snabbare, var däremot ovanliga. Högmedeltida militärteoretiker föreslog därför nya metoder som skulle göra krigen kortare och billigare.

Lösningen kom cyniskt nog att rikta sig mot civilbefolkningen. För att tvinga motståndaren ut ur en befäst ort till slagfältet förespråkades skoningslösa härjningar av fiendelandet. Städer och byar skulle förstöras, sädesfält brännas och fruktträd huggas ned. Människor som gjorde motstånd skulle utan misskund slås ihjäl.

På många sätt stred de här föreskrifterna mot medeltidens ridderliga ideal som fortfarande, åtminstone i teorin, styrde det militära tänkandet även under hundraårskriget. Litteraturen bågnade av berättelser om djärva och osjälviska hjältar som stred mot orättvisor och för de svaga i samhället. Genom de populära tornerspelen upprätthöll riddarna själva en förskönad bild av kriget och krigaren.

Mordbränder, våldtäkter och plundringsorgier

Våldet framställdes där som ett envig mellan jämbördiga motståndare på en avgränsad arena där rättskänsla och dygd utgjorde grunden för riddarnas hederskodex, och där excentriskt våld och inhumana övergrepp inte förekom.Men hundraårskriget kom att utspelas under en epok i militärhistorien där dessa ideal – om de någonsin kunnat efterlevas i verkligheten – alltmer överskuggades av det verkliga krigets fasor. Mytologins rättrådige riddare visade sig egentligen vara en råbarkad krigshund som stred lika mycket med facklan som med svärdet och som utsatte krigsskådeplatsernas invånare för alla tänkbara grymheter. Mordbränder, våldtäkter och plundringsorgier blev ett stående inslag där härarna drog fram.

Avsikten med Edvard III:s fälttåg 1346 hade från början varit att bedriva en skoningslös skövlingskampanj i norra Frankrike. Stridigheterna i Guyenne, som pågått i snart ett decennium utan något avgörande, hade ökat kraven på Edvard att få till ett slut på kriget. Han hade lyckats få parlamentet att påkosta ”en trotsig räd avsedd att stöta djupt in i Frankrike och provocera dess kung”, vilket innebar en våg av härjningar på fransk mark för att tvinga Filip till en avgörande drabbning.

Engelsmännen hade tillintetgjort den franska flottan i ett stort sjöslag vid Sluis 1340 och landstigningen mötte därför inget större motstånd. Den 12 juli seglade den engelska flottan in i bukten La Hogue i Normandie. Området var så gott som tömt på trupper eftersom den normandiske hertigen befann sig i Guyenne. Den 18 juli hade armén stigit i land på Cotentin-halvön och plundringståget tog direkt sin början i staden Valognes.

 Trupperna tågade sedan härjande vidare längs kusten och lämnade ett spår av förödelse bakom sig. Den 26 juli nåddes Caen, som plundrades grundligt. Där nåddes Edvard av det nedslående beskedet att hans flotta i bitterhet över utebliven sold seglat tillbaka till England. Med förnäma krigsfångar i släptåg och trossvagnarna fulla av byte styrde armén kosan mot Flandern istället där Edvard kunde upprätta en ny bas och förbindelse över Engelska kanalen. Rövartåget gick därför vidare västerut. Den 7 augusti nådde hären Elbeuf vid Seine och vek där av söderut mot Paris, vars nordliga förorter fick påhälsning av Edvards pyromaniska förtrupper.

Filip hade under tiden samlat sina styrkor vid Amiens och gjorde inga försök att förhindra engelsmännens marsch. Planen var istället att gå Edvard till mötes med en förkrossande övermakt så snart alla förstärkningar anlänt. Det var först när engelsmännen gick över Seine vid Poissy den 16 augusti som Filips armé börjat röra på sig.

Ställda inför den franska arméns övermakt blev det bråttom för Edvard att hitta ett lämpligt slagfält eller att fly ur landet. Marschen gick mot nordväst och den 24 augusti korsades floden Somme utanför Abbeville. Filips styrkor var då bara en dagsmarsch bort. Efter att ha övernattat i Noyelles den 24–25 augusti nådde engelsmännen på aftonen det stora skogsområdet vid Crécy. Här beslutade man alltså att möta fransmännen bakom starka fälthinder.

Det var redan sent på eftermiddagen när den franska armén anlände till slagfältet. Som ett illavarslande tecken hade det börjat regna vilket gjorde vägen upp till engelsmännen hal och gyttjig. För att mjuka upp de engelska ställningarna beordrade Filip fram de genuesiska armborstskyttarna.

”De springer bara i vägen för oss”

 Efter att ha protesterat ryckte de uppför åsen mot de engelska linjerna. Där hann de knappt avlossa sina vapen förrän de engelska pilarna visslade mot dem ”så tätt och jämnt att de föll som snö”. Armborstet var visserligen ett kraftfullt vapen, men i jämförelse med långbågen var det hopplöst långsamt att ladda om. Utan möjlighet att skjuta tillbaka decimerades italienarnas led snabbt.

Pilarna trängde genom utrustning, kläder och kroppar. Skräck och förvirring uppstod och i förfäran kastade många ifrån sig sina armborst och rusade bakåt. De franska riddarna, som redan betraktade alla som stred till fots med betydande förakt, hånade de flyende som odugliga och fega. Filip, som själv inte hyste något större förtroende för legoknektarna, lät beordra fram den första anfallsvågen riddare rakt genom de flyende. ”Döda det där slöddret”, ska han ha sagt om de genuesiska armborstskyttarna, ”de springer bara i vägen för oss”.

De franska ädlingarna hörsammade kommandot och sprängde fram med fällda lansar och dragna svärd genom de egna leden. När de ryckte uppför sluttningen möttes de själva av de haglande pilskurarna.
De hästar som träffades råkade i panik. Vissa rusade iväg, andra kollapsade av smärta eller stannade upp. Anfallet kom helt av sig. Skräckslagna försökte ryttarna ta sig bort från pilregnet och stor trängsel uppstod när de försökte pressa sig fram mot engelsmännens infanteri.

Andra vände på hästarna och försökte fly. Där möttes de av reserverna som pressade på bakifrån mot det engelska fotfolkets väntande formationer och kaos uppstod. Att inga anfall verkar ha riktats mot bågskyttarna har förklarats bero dels på att svinfjädrarna gjorde det omöjligt, dels för att de franska riddarna, i enlighet med riddaridealet, motsatte sig tanken på att anfalla bönder beväpnade med pilbågar så länge det fanns ädlingar kvar att slåss mot. En annan, mer trovärdig, förklaring är att människor som blir utsatta för dödliga distansvapen som en naturlig reaktion försöker komma undan.

Bad om förstärkning

De franska riddare som lyckades ta sig fram till de engelska linjerna fick i trängseln inget utrymme att svinga sina vapen. Hästar spetsades mot muren av fällda spjut och många riddare kastades ur sina sadlar. Paralyserade av fallet eller orörliga på grund av sina tunga rustningar slogs riddarna försvarslösa ihjäl på marken. Andra fastnade under högarna av lik och kvävdes till döds.

 Våg efter våg av anfall sköljde fram mot de engelska linjerna med samma resultat. Hårdast pressad ska den engelska högerflygeln ha varit, där kungens 16-årige son Edvard – kallad ”svarte prinsen” efter färgen på sin rustning – förde befälet tillsammans med earlen av Warwick. När Warwick bad om förstärkningar ska Edvard III ha sagt nej med motiveringen ”att låta pojken vinna sina riddarsporrar”.

Snart var marken så belamrad med döda soldater och hästar att det på sina platser var omöjligt att ta sig fram i ordnad form. Marken hade samtidigt lösts upp av regnet och såväl rytteriet som fotfolket gick ner sig i gyttjan.
Trogna sina heroiska ideal kunde de franska riddarna inte förmås att retirera efter de första misslyckade anfallen. Det var som om armén slogs sönder av sin egen tyngd mot de disciplinerade engelska formationerna. Efteråt uppgav vissa engelsmän att de avslagit inte mindre än femton anfall på rad. Det var en katastrof.

När mörkret sent på kvällen gjorde fortsatta strider omöjliga drog sig den franska armén tillbaka i stor förvirring, fullständigt krossad. Bland de döda fanns många av Filips främsta krigare, till exempel kung Johan av Böhmen, som trots att han var blind hade ridit ut i striden sammanbunden med ett par av sina riddare.

Oförmögen att agera

Kungen av Mallorca och hertigen av Lorraine hade gått samma öde till mötes liksom Filips bror, Karl av Alençon. Grevarna av Flandern och Blois hade fallit tillsammans med ett stort antal andra herremän. Filip själv hade fått två hästar skjutna under sig och träffats av en pil i halsen. Först när greven av Hainault gripit hans tyglar med orden ”sire, ni får inte gå under med avsikt”, hade han motvilligt lämnat slagfältet.

Sammanlagt stupade fler än 1 500 franska riddare och de totala förlusterna översteg troligtvis 10 000 man. Som jämförelse räknade den engelska sidan knappt 100 stupade. De flesta av dem hade dödats när de lämnat linjen för att plundra de döda och sårade fransmännen.

Direkt efter slaget var det svårt att överblicka vad som hänt. Trots segern vågade inte Edvard förfölja den franska armén av rädsla att förlora sammanhållningen och den förmånliga ställningen. Först under de följande dagarna insåg engelsmännen vidden av segern.

Efter att ha låtit soldaterna plundra bland de döda fortsatte Edvard norrut den 28 augusti. Utan att behöva bekymra sig om någon fransk undsättningsarmé tågade engelsmännen mot det starka fästet Calais och påbörjade en belägring den 4 september.

Filip sägs ha varit så medtagen av nederlaget att han var oförmögen att agera på sex månader. Först på sommaren 1347 försökte man bryta den engelska inringningen men när detta misslyckades kapitulerade Calais den 4 augusti. Kort därefter slöts vapenvila och Edvard avseglade till England igen.

Erövringen av Calais var fälttågets enda bestående erövring men den kom att visa sig mycket betydelsefull som ett engelskt brohuvud i Frankrike under kommande århundraden. (Calais återerövrades först 1558.) När digerdöden svepte fram över Europa från 1348 förhindrade epidemierna kriget från att ta ny fart.

Obrutna framgångar

 Först på 1350-talet återupptogs operationerna på nytt och 1356 möttes Edvard III:s och Filip VI:s söner, den svarte prinsen och Johan II (Filip hade avlidit 1350) i ett nytt stort fältslag vid Poitiers. Där använde sig engelsmännen återigen av den taktiska defensiven och långbågen för att segra. Johan togs tillfånga och fördes till London, där han så småningom dog. Engelsmännen hade krävt en stor lösensumma, men den stolte kungen hade protesterat och ansett att han var värd dubbelt så mycket.

Segrarna befäste England som den främsta militärmakten i Europa, och vid freden i Brétigny 1360 erhöll engelsmännen full suveränitet över Akvitanien. Det var dock en dyrköpt seger och konflikten var långt ifrån avgjord. Kriget, som med varierande intensitet skulle pågå i nästan hundra år till, kom att gå i arv från generation till generation.

Långbågen medförde länge obrutna framgångar för engelsmännen på slagfältet. Vid Agincourt 1415 uppnådde vapenslaget sin sista stora seger för att sedan stagnera när riddararméerna blev mer och mer ovanliga och krutvapen började användas i allt större utsträckning.

När hundraårskriget tog slut 1453 – mycket tack vare den vändning av krigslyckan som Jeanne d’Arcs inspirerande ledarskap medfört – hade engelsmännen förlorat alla besittningar i Frankrike förutom Calais.
Hundraårskriget ledde till många betydande förändringar av det medeltida samhället. Att kriget sammanföll med en period av ekonomiskt förfall, arbetslöshet, pestepidemier och befolkningsnedgång ledde till stora umbäranden för människorna i de drabbade områdena och påfrestningarna ledde på sikt till att statens makt konsoliderades i både England och Frankrike.

De mer eller mindre privata arméer som utgjort grunden i de feodala krigsmakterna övergick alltmer i statlig regi och omfattande skattesystem utvecklades i de båda rikena för att kunna finansiera krigsansträngningarna. Bland medeltidens många bataljer framstår Crécy som ett avgörande steg mot denna utveckling.

Kamp mellan sociala klasser

Långbågens triumf innebar slutet på den beridne riddarens dominerande ställning på slagfältet och förebådade den kommande eran av handeldvapen och artilleri. Engelsmännens användande av bombarder i slaget brukar ses som ett genombrott för fältartilleriets utveckling som kom att spela en stor roll i tidigmodern tid.

 Samtidigt bör Crécy betraktas som en del av en långsiktig process. Slagen vid Courtrai 1302, Bannockburn 1314, Morgarten 1315 och Laupen 1339 hade också inneburit stora nederlag för riddarväsendets krigssätt.
Vad som framför allt är slående med Crécy är de två stridssätten som möttes. Engelsmännens seger kan inte endast tillskrivas långbågen, utan hur den kom till användning i ett system av disciplinerat försvar där det engelska infanteriet med de avsuttna riddarna som ett slags officerskår spelade en minst lika betydelsefull roll.

Slaget har också setts som en kamp mellan två olika sociala klasser, den pilbågsbeväpnade bonden mot den aristokratiske riddaren. Medan Filips riddare slogs för att uppfylla en feodal skyldighet var männen i Edvards armé huvudsakligen legoknektar som stred för sin lön och sitt krigsbyte.

Långbågens betydelse avtog snabbt under andra hälften av 1400-talet. I England behöll den dock länge status av ett slags nationalvapen, en symbol för den frie mannens försvar mot feodalt förtryck. Arkeologiska fynd visar att långbågen fortfarande användes i den engelska krigsmakten, såväl till lands som till sjöss, långt in på 1500-talet. Den berömde Henrik VIII övade själv flitigt sitt bågskytte och försökte med lagstiftning bevara vapenslaget i England.

Alla stridsdugliga män, ansåg han, skulle hålla sig med båge och öva efter gudstjänsten varje söndag. Så sent som 1625 publicerades en vapenteoretisk avhandling, The double-armed man, där författaren William Neade pläderade för långbågens återinförande i den engelska armén. Dessa tankegångar grundades troligen på romantiska föreställningar av forna engelska framgångar under hundraårskriget. I krutvapnens begynnande tidsålder bleknade minnet snabbt av långbågarna vid Crécy och främst i utvecklingen av den nya krigskonsten låg inte England utan Frankrike.

Publicerad i Militär Historia 1/2010