Slaget vid Hastings 1066

Striden kan ha börjat så här: Hertig Vilhelms trubadur rider ensam mot fiendens linjer. Hans namn är Taillefer och han sjunger för full hals det gamla kvädet om riddaren Roland medan han jonglerar med sitt svärd, kastar det högt i luften och fångar det.

Provokationen förfelar inte sin verkan. Några av kung Harolds män rusar ut för att nedkämpa honom. Taillefer kör sin lans genom en av dem och hugger med sitt svärd ned en annan.

Men han omringas snart, slits av hästen och dödas medan stridsropen växer i styrka och ursinne från de båda härar som står uppställda emot varandra för att utkämpa den strid som kommer att gå till historien som slaget vid Hastings.

Episoden med den tappre trubaduren kan vara sann. Den återfinns i åtminstone tre av de källor som vi har att tillgå om detta betydelsefulla men i grunden osäkert dokumenterade slag, kanske det mest välkända i Englands historia.

Det finns ingen regelrätt ögonvittnesskildring av vad som hände på krönet av den ås där kung Harold Godwinson den 14 oktober 1066 ställde upp sin här i väntan på de invaderande normandernas anfall.

The Anglo-Saxon Chronicle

Slaget skildras i ett par versioner av det dokument som kallas The Anglo-Saxon Chronicle, som i sin tur ligger till grund för framställningar av anglo-normandiska historiker som William av Malmesbury, Henry av Huntingdon och Orderic Vitalis.

De respektive källförfattarnas skildringar av händelseförloppet ser lite olika ut, beroende på vilken sida som har deras sympatier, men utifrån vissa återkommande fakta och detaljer är det ändå möjligt att bilda sig en uppfattning om vad som kan ha hänt.

Vi har också en annan källa, unik i sitt slag genom att den avbildar situationer ur både förhistorien till konflikten och vissa nyckelscener i själva slaget.

Den nära 70 meter långa Bayeuxtapeten, broderad i ull på linne, tillverkades sannolikt i Kent i England under något av årtiondena närmast efter de avbildade händelserna.

Den har visserligen tidvis blivit illa åtgången och reparerats i flera omgångar, men tillsammans med de skriftliga källorna utgör den ett omistligt dokument för den som vill få en bild av slaget vid Hastings och vad som ledde fram till det.

Tronföljdskonflikt

I grunden handlade det om en tronföljdskonflikt med rötter långt tillbaka i tiden. Alltsedan början av 800-talet hade England plågats av att vikingar från Norden härjat landets kuster och med tiden lagt under sig allt större landområden.

Vikingarnas inflytande kulminerade under den första hälften av 1000-talet då England styrdes av Knut den store och sedan i tur och ordning av hans söner Harald och Hardeknut.

I samband med att Knut kom till makten år 1016 fördrev han kung Ethelred II (kallad den villrådige) som tog sin tillflykt till Normandie. Där växte Ethelreds son Edvard upp och i vuxen ålder, år 1042, blev denne erbjuden att ta över tronen sedan Hardeknut plötsligt avlidit.

Kung Edvard (kallad Bekännaren) gifte sig med dottern till Godwin, earl av Wessex, men förblev barnlös.

Spänningarna växte mellan kungen och de mäktiga småkungar som styrde mer eller mindre självrådigt över sina respektive landområden för att kulminera när kung Edvard drev earl Godwin och hans söner i landsflykt. Men ätten återvände och Godwins son Harold efterträdde sin far som earl av Wessex.

Fruktade Vilhelm som kung

Kung Edvard hade alltså tillbringat sin ungdom i Normandie och de engelska stormännen fruktade att han i brist på naturlig arvtagare skulle utnämna hertigen av Normandie, Vilhelm, till tronföljare.

Detta tycktes bekräftas av att kungen strax innan sin död sände earl Harold Godwinson till hertig Vilhelms hov, enligt Bayeuxtapeten och vissa skriftliga källor för att svära hertigen sin trohetsed och erkänna hans rätt till Englands tron.

Så dog då kung Edvard i januari 1066 och begravdes en månad senare i Westminister, samma dag som Harold Godwinson lät sig krönas till kung. Ingen vet med säkerhet om kung Edvard utsett honom till sin efterträdare, källorna går isär på den punkten.

Och hertig Vilhelm var inte hans ende konkurrent. Norges härskare, Harald Hårdråde, hävdade att kung Knuts son Hardeknut slutit en överenskommelse med hans far som gav honom rätt till tronen.

Man kan lugnt säga att kung Harolds position var utsatt, med två tronpretendenter som bägge var beredda att ta strid för att vinna riket. Frågan var bara vilken av dem som skulle anfalla först.

Vilhelm fick påven med sig

När Vilhelm fick reda på att Harold krönts, hörde han genast av sig med en formell protest, samtidigt som han såg till att få påvens stöd för sin sak med argumentet att den engelska kyrkan behövde styras upp, bland annat på grund av att Harold krönts av en ärkebiskop som inte fått Roms godkännande.

Påven gav sin välsignelse och sände sitt eget banér för William att föra i kampen, jämte en ring innehållande ett hårstrå från aposteln Petrus. Med denna mäktiga sponsor i ryggen satte hertig Vilhelm genast i gång att värva de normandiska herremännen för sin sak genom att fresta dem med erbjudanden om engelska landegendomar.

Under sommaren lät han bygga en väldig invasionsflotta och rekryterade krigsfolk från både Bretagne och Flandern.

Under tiden hade Harold haft fullt upp med att avvärja attacker från sin egen bror Toste. Han hade avsatts från sin post som länsherre till Northumberland och allierade sig i stället med Harolds norske fiende Harald Hårdråde.

Slaget vid Stamford Bridge

Med en stor flotta härjade Toste Englands södra kuster och tvingade Harold att hålla sin armé i beredskap, vilket tog hårt på hans resurser. Och medan kungens här patrullerade sydkusten invaderades England i början av september från norr av en manstark norsk här under Harald Hårdråde.

De engelska länsherrarna i norr satte sig till motvärn, men besegrades snabbt med stora förluster, och nordmännen intog York. Kung Harold reagerade snabbt. Han förde sin här i ilmarsch mot norr och överraskade nordmännen i deras läger vid Stamford Bridge.

I slaget som följde dödades både Harald Hårdråde och Toste, och därmed var hotet från den norske tronpretendenten avvärjt.

Vilhelm steg i land

Men kung Harold hade knappt hunnit sätta sig till bords för att fira segern innan han nåddes av budet om att hertig Vilhelm landstigit på sydkusten i spetsen för sin här. Beskedet kom oväntat eftersom Harold knappast hade räknat med ett anfall så sent på året, men det enda som återstod för honom var att samla ihop sina krigströtta och decimerade skaror till en ny ilmarsch – åt andra hållet.

Vilhelms mäktiga invasionsflotta, som kan ha bestått av uppemot sjuhundra fartyg, var sedan länge färdigrustad och låg för ankar i Saint Valéry-sur-Somme på den franska sidan av kanalen. Orsaken till att han lät vänta på sig var helt enkelt att vinden envist blåste åt fel håll.

Den desperate Vilhelm lät föra heliga reliker i procession genom lägret och så äntligen, i slutet av september, vände vinden.

Med stor brådska embarkerades män och hästar och med hertigens eget skepp Mora i spetsen styrde den väldiga flottan mot Englands kust.

Inväntade fienden

Skeppen nådde land vid Penvensey i Sussex, där en lagun bildade en skyddad naturhamn, och Vilhelm kunde belåtet konstatera att inga engelska försvarare syntes till. Kusten låg helt oskyddad och han kunde i lugn och ro ta i land sitt folk och låta förstärka den gamla romerska kustbefästningen innan han beordrade vidare marsch inåt land längs vägen mot London.

Men då nåddes han av budet om Harolds seger vid Stamford Bridge och beslöt att tillsvidare stanna där han var och invänta fiendens ankomst. För att påskynda den gav Vilhelm order om plundring och skövling av de närmast liggande byarna.

Under tiden hade kung Harold nått London där han med stor hast samlat sina styrkor och efter bara några dagar fortsatt söderut. En obligatorisk förhandlare skickades till Vilhelms läger för att återkomma med beskedet att hertigen inte trodde på att Harold utsetts till tronföljare av den döende kung Edvard och att saken bara kunde avgöras i öppen strid.

Avråddes från strid

En källa antyder att Harolds bror Gyrth avrådde honom från att göra Vilhelm till viljes och i stället stänga in inkräktaren med ryggen mot havet och vänta på att hans förråd skulle ta slut. Så här i backspegeln kan detta förefalla som den bästa strategin, särskilt med tanke på att Harold förfogade över en ansenlig flotta som kunde skära av Vilhelms återtåg.

Kungen tycks inte ha lyssnat till detta, utan fortsatte mot fiendelägret, kanske i hopp om att genomföra ännu ett överraskningsanfall. Men när hertig Vilhelm fick bud om att fiendens här nalkades beordrade han skärpt beredskap.

Hans normandiska krigare (i fortsättningen används för enkelhets skull begreppen normander och engelsmän) tillbringade natten i fulla vapen medan de talrika präster som följt med på färden åhörde deras bikt och gav Herrens förlåtelse – i varje fall om man får tro de normandiska krönikörerna, som skadeglatt jämför med engelsmännen som skulle ha ägnat natten före striden åt muntert fylleslag.

Anfall i uppförsbacke

I gryningen lördagen den 14 oktober lämnade hertig Vilhelms trupper sitt läger och marscherade mot norr längs den gamla romarvägen i riktning mot Telham Hill. Landskapet var – och är fortfarande – ganska kuperat och hertigen fick snart besked om att engelsmännens här ställt upp längs ryggen av en vidsträckt ås med sina flanker väl skyddade av tät skog.

Det betydde att normanderna skulle bli tvungna att anfalla i uppförsbacke, något som med en gång minskade värdet av Vilhelms kavalleri som utgjorde en relativt stor andel av hans här.

Men nu fanns ingen återvändo, han grupperade sina trupper på tre linjer nedanför åsen: först stod skyttarna med bågar och armborst, bakom dem det tunga bepansrade infanteriet och längst bak ryttarna med lansar och svärd. Denna uppställning säger en del om Vilhelms taktik. Först skulle fiendens linje utsättas för skurar av projektiler, därefter var det fotsoldaternas sak att bryta upp den, varpå ryttarna skulle göra processen kort med de flyende.

Nordisk sköldborg

Kung Harolds män stod tätt hopträngda skuldra vid skuldra längs den drygt 800 meter långa åskammen. De bildade sköldborg på det nordiska viset, det vill säga att deras droppformade sköldar överlappade varandra som ett effektivt skydd mot pilar och armborstsskäktor.

De två härarna var ungefär jämnstarka. Källorna lämnar mycket fantasifulla uppgifter om antalet män, men modern forskning har kommit fram till att det bör ha handlat om cirka åttatusen man per sida.

Enligt Bayeuxtapeten var engelsmän och normander likartat rustade. Krigare av högre börd och/eller med ekonomiska förutsättningar bar tämligen heltäckande brynjor av ringar eller metallplattor och koniska hjälmar med nässkydd. Enkelt folk, bland annat det lokala uppbåd som förstärkte kung Harolds här, fick klara sig utan bepansring med endast en rundsköld som skydd.

Svärd och lans mot bredyxor

I ett par avseenden skilde sig motståndarna åt vad det gällde beväpning: normandernas främsta vapen var svärd och lans medan engelsmännen med fördel brukade bredyxor, sannolikt ett arv från vikingarna. Det var fruktansvärt effektiva tingestar som svingades med båda händerna och enligt vissa källor kunde klyva både häst och ryttare i ett slag.

En annan paradoxal skillnad är att kung Harolds här knappast innehöll några bågskyttar trots att England kommit att betraktas som långbågens stamort på jorden. En förklaring kan vara att han efter manfallet vid Stamford Bridge helt enkelt inte hade hunnit rekrytera fler krigare av det slaget.

Engelsmännen hade heller inget kavalleri. Deras kämpar red visserligen till valplatsen men föredrog att – i likhet med vikingarna – slåss till fots. I Frankrike höll däremot konsten att slåss till häst på att utvecklas vid de feodala hoven.

Enligt Bayeuxtapeten rider enstaka normander till angrepp med lansen sänkt på det vis som skulle bli förhärskande under de närmaste tre–fyrahundra åren.

Ett regn av pilar

Vid den tredje timmen, alltså klockan 09.00, gav normandernas trumpeter signal till anfall och hertig Vilhelms linjer avancerade. Enligt plan avfyrades ett regn av pilar, men uppförslutet gjorde beskjutningen måttligt effektiv och den engelska sköldborgen förblev intakt.

Franskt fotfolk ryckte fram för att i sin tur mötas av projektiler som slungstenar, kastade yxor och stridsklubbor, men lyckades till sist ta sig uppför branten för att engagera fienden i närkamp utan att lyckas få engelsmännen att vika. Vågor av ryttare drev sina hästar mot fienden men engelsmännens bredyxor gjorde vad de skulle.

En lång stund böljade striden fram och tillbaka tills de bretagnska trupper som stred på hertigens vänstra flank började svikta och fly nedför kullen, förföljda av fienden. Paniken var nära och ett rykte spreds bland normanderna om att hertig Vilhelm var dödad.

Visade ansiktet

Men hertigen var en erfaren krigare, som uppenbarligen besatt både karisma och sinnesnärvaro. Han tog risken att ta av sig hjälmen för att bevisa att han var vid liv (något som man kan se på Bayeuxtapeten) och ropade åt sina män att striden måste fortsätta – nu fanns ingen väg tillbaka!

Därpå sporrade han sin häst (en av de tre som han förbrukade under slaget) och lyckades tillsammans med en grupp ryttare omringa och nedgöra de engelsmän som lämnat linjen för att förfölja de flyende bretagnarna.

Nu ändrade normanderna taktik. Hertigen lär ha givit order om ett antal låtsade reträtter, som varje gång hade önskad verkan: de ivriga engelsmännen tog upp förföljandet, bara för att finna att de disciplinerade franska ryttarna vände om och kringrände dem.

Märkligt nog tycks kung Harold inte ha genomskådat taktiken utan hans män gick på finten gång på gång och de engelska styrkorna tunnades gradvis ut men höll sin position på åskammen trots att striden hade pågått hela dagen.

Träffade kung Harold i ögat

Framåt eftermiddagen började normandernas läge bli allt mer riskabelt. Hertigen insåg att striden till varje pris måste avgöras och satsade allt på ett sista ursinnigt anfall.

Den här gången hade pilarna från hans bågskyttar större verkan, kanske beroende på att många brynjeklädda engelsmän stupat och ersatts av mindre väl skyddade män. Hertigen lär ha beordrat skyttarna att sikta högt och en av de fallande pilarna träffade kung Harold i ögat.

Det finns en rad motsägande vittnesmål om hur hans död gick till. Enligt vissa krönikörer var det hertig Vilhelm själv som bröt igenom engelsmännens linje och gjorde slut på kungen, enligt andra, bland annat själva Bayeux­tapeten, föll han omkull med pilen i ögat och fick benet avhugget av en fransk ryttare.

I vilket fall var kungen satt ur spel, och det betydde en avgörande vändpunkt i slaget. Engelsmän bröt ledet och började fly tillbaka ner på andra sidan åsen. Det engelska banéret, den röda draken – utformad som ett slags vindstrut – jämte Harolds personliga fälttecken, en guldbroderad kämpande man, revs ner när normanderna omringade och slaktade de sista av kungens hird.

Illa tilltygade kroppar

Någonstans bland likhögarna på åskammens topp låg alltså kung Harold. Men kropparna var så illa tilltygade att det inte gick att avgöra vilken som var kungens.

För att förvissa sig om att hans fiende verkligen var död lät hertig Vilhelm hämta Harolds frilla Edith Svanhals som efter att ha sökt igenom kropparna fann kungen och lyckades identifiera honom genom kännetecken på hans nakna kropp.

Det är osäkert om och var kung Harold begravdes. Han kan ha grävts ner någonstans på stranden för att – som normanderna skämtsamt sade – fortsätta att bevaka sitt land, något som motsägs av att det faktiskt finns ett sentida gravmonument över honom i klostret Waltham Abbey i Essex.

De franska krigarna fick sin begravning redan dagen efter slaget, medan engelsmännen lämnades att ligga till rov för kråkor och rävar.

Erövrade England

Nu började hertig Vilhelms erövring på allvar. Det engelska motståndet var brutet och inskränkte sig till diverse skärmytslingar och uppror. Stormännen satte sig i säkerhet i landets norra delar och hertigen kunde låta sig krönas till Englands kung på juldagen 1066.

Det våghalsiga men framgångsrika invasionsföretaget betydde slutet för ett månghundraårigt anglosaxiskt välde som varit mycket framstående ekonomiskt, socialt och kulturellt. Bland annat gick det engelska språket mer eller mindre under jorden och skulle inte komma att brukas för litteratur förr­än efter nära fyrahundra år.

Landet förändrades i feodalismens tecken, borgar byggdes, en ny riddarklass växte fram och England, som under hundratals år haft nära kontakter med Skandinavien och Nordeuropa, skulle nu komma att vända sig mot Frankrike och kontinenten.

Publicerad i Militär Historia 6/2012

Fakta: Engelska kungar och deras utmanare

Ethelred II (Kung 978–1016) Tvingades i landsflykt av Knut den store 1016. Kallad Ethelred den villrådige, far till Edvard Bekännaren.

Knut den store (1016–1035) Norsk viking som tog kronan från Ethelred, far till efterträdarna Harald (1037–1040) och Hardeknut (1040–1042).

Edvard (1042–1066) Efterträdde Hardeknut på tronen. Son till Ethelred II. Tillbringade sin ungdom i landsflykt i Normandie. Dog barnlös vilket släppte loss maktkampen om kronan. Kallad Edvard Bekännaren.

Harold (1066) Kröntes till kung i januari 1066 när Edvard avlidit. Earl av Essex, son till Godwin och bror till Toste. Besegrade två av sina främsta konkurrenter om kronan i slaget vid Stamford Bridge i september 1066. Mötte Vilhelm i slaget vid Hastings.

Vilhelm (1066–1087) Hertig av Normandie, utpekad enligt flera källor av Edvard som hans efterträdare på Englands tron. Landsteg på den brittiska sydkusten i september 1066 och besegrade Harold i slaget vid Hastings. Blev kallad Vilhelm Erövraren efter segern.

Harald Hårdråde Norges kung 1045–1066. Hävdade att hans far slutit en överenskommelse med den tidigare kungen över England, Hardeknut, som gav honom rätt till den engelska kronan. Landsteg i norra England 1066. Gjorde därefter gemensam sak med Toste men dödades av Harold vid Stamford Bridge.

Toste Bror till Harold, son till Godwin. Utmanade sin egen bror och härjade under 1066 längs med sydkusten. Lierade sig med den norske kungen Harald Hårdråde men dödades i slaget vid Stamford Bridge.