Slaget vid Hattin: Korsriddarnas nederlag

Slaget vid Hattin utgjorde kulmen på en konflikt som hade inletts med erövringen av Jerusalem år 1099 under det första korståget. Därefter upprättades ett kristet kungadöme i det Heliga landet vilket drog till sig ännu fler korsfarare och nya riddarordnar, som johanniterna och tempelherrarna, grundades. Sakta men säkert utvidgade de kristna korsfararstaterna sitt territorium på sina splittrade muslimska grannländers bekostnad.

Men år 1174 lyckades den skicklige fältherren Saladin samla de två mäktigaste muslimska rikena, Egypten och Syrien, under sitt herradöme. Därmed var korsfararriket plötsligt omgivet av en muslimsk stormakt, vars ledare hade ambitionen att återerövra Jerusalem. Under de följande åren låg de båda rikena ofta i strid med varandra, men periodvis rådde det vapenvila mellan dem.

Saladin mot Guy de Lusignans

Den första maj år 1187 stötte Saladins son al-Afdal samman med en styrka bestående av tempelriddare och johanniter och utplånade den till sista man. Därmed var kriget oundvikligt och greve Raymond, som styrde i Tripoli i norr och tidigare inte hade erkänt Guy de Lusignans rätt till tronen i Jerusalem, ansåg sig nu tvungen att försonas med kung Guy.

Under den närmaste månaden mobiliserade båda sidorna sina trupper. Saladin byggde upp en här på 30.000 man, varav 12.000 var kavalleri. Guy förfogade bara över 20.000 man inklusive 1.200 riddare. På båda sidor handlade det om mycket större styrkor än under tidigare sammandrabbningar.

Raymond anslöt sig med sina män till Guys här vid staden Akko som ligger i nuvarande norra Israel. De sändes sedan iväg som härens förtrupp. Akkos biskop, Rufinus, anmälde sig också under fanorna och förde med sig en av kristendomens allra heligaste reliker, en påstådd bit av Kristi kors.

Saladins här belägrar Tiberias

Saladin gjorde det första draget när han själv ledde en mindre del av sin här över Jordanfloden den 1 juli. Dagen efter inledde han en belägring av staden Tiberias. Målet var att locka korsfararnas här till slagfältet, men säkert också att testa hur hållbar den nya alliansen mellan Guy och Raymond var. Det var därför Saladin belägrat Tiberias, som hörde till Raymonds område. Men trots att Raymond visste att hans fru Eschiva ledde försvaret av Tiberias, så avrådde han kungen från att undsätta staden.

Korsfararhärens läger vid Sepphoris var en stark position med god vattenförsörjning. Raymond föreslog att de borde stanna där de var och invänta Saladins anfall, eller åtminstone avvakta till dess att förstärkningar hunnit anlända från Antiokia. Tempelherrarnas stormästare, Gerard de Ridefort, krävde däremot att man genast skulle rycka ut för att utkräva hämnd på de vantrogna. Guy lät sig övertalas av stormästaren som hade stött honom under maktstriden.

Den 3 juli bröt hären upp. Den observerades strax av Saladins spioner och de muslimska bågskyttarna började beskjuta korsfararna från långt håll vilket sänkte farten på korsfararhärens framryckning. Vid middagstid hade de bara avancerat en mil och befann sig vid byn Turan, nästan en och en halv mil från Tiberias.

Korsfararna utan vatten

På platsen fanns den sista vattenkällan före Tiberias. Normalt borde hären ha kunnat nå staden under eftermiddagen, men med fienden svärmande omkring sig var det riskabelt att försöka. Guy valde att ändå göra det, men när natten föll var hären tvungen att slå läger vid byn Meskana. Saracenerna hade inte bara försinkat dem utan också sänt en styrka som intagit Turan, så nu fanns det ingen möjlighet att återvända till den förra lägerplatsen där det fanns vatten.

Greve Raymond förklarade nu att deras enda chans var att avbryta marschen mot Tiberias, vända norrut och tåga till byn Hattin som hade en vattenkälla. Korsfararhären tvingades dock först tillbringa hela natten i Meskana utan vare sig vatten eller mat. De kunde inte ens sova på grund av muslimernas ständiga angrepp som tvingade de kristna soldaterna att hålla vakt med vapen i hand.

Svepte in trupperna i rök

På morgonen hade Saladin anlänt med sin här från Tiberias. Staden var intagen, men dess fästning höll fortfarande stånd. Han medförde en karavan kameler lastade med krukor fyllda med vatten från Tiberiassjön. Saracenerna hade ägnat natten åt att samla kvistar och annat brännbart i stora högar runt om det kristna lägret. Vid soluppgången beordrade Saladin att dessa bål skulle tändas varpå en tjock rök började välla in över korsriddarna. Röken och värmen förvärrade deras törst och det blev inte bättre av att de kunde se hur Saladins soldater tömde ut vattenkrus i sanden framför dem.

Guy förstod att hären måste komma bort ifrån elden och röken och ta sig fram till Hattins källa som låg bara fem kilometer bort. Men det visade sig vara omöjligt. Muslimerna var för många och efter bara en halv kilometer stod korsfararhären stilla. Dess soldater var nu helt demoraliserade. Fem riddare från Raymonds förtrupp deserterade. Även vanliga fotsoldater gick över till muslimerna och tiggde om vatten.

Den kristna styrkan delas

Nu var kung Guy tvungen att handla. Han bad Raymond att försöka bryta sig igenom de muslimska linjerna och bana väg för härens avancemang. Greven och hans folk stormade fram mot det fientliga kavalleriet, men istället för att möta angreppet drog sig de muslimska ryttarna åt sidan och släppte igenom den kristna förtruppen. Sedan stängdes hålet i de muslimska linjerna snabbt medan Raymonds styrka fortsatte framåt, hela tiden angripen från sidorna av bågskyttar.

När han äntligen tagit sig igenom hade Raymond bara en handfull män kvar. Han insåg att han inte längre kunde hjälpa Guy, men han ville inte heller rida till Tiberias eftersom han var rädd för att bli Saladins fånge. Istället drog han sig tillbaka i riktning mot kuststaden Tyros.

Samtidigt höll Guys här på att upplösas i pilregnet. Fotfolket deserterade i massor och sökte skydd på den närliggande klippbranten – Hattins horn. Utan beskydd från infanteriets sköldar föll den ena hästen efter den andra för fiendens pilar. Guy beordrade att tälten skulle flyttas och ställas upp som skydd, men många korsriddare blev ändå tvungna att fortsätta striden till fots. Till sist började även de dra sig tillbaka mot Hattins horn.

Kung Guy ger upp

Från bergsryggen organiserade kungen två försök att storma och bryta igenom fiendens linjer. Båda gångerna slogs man tillbaka av Saladins motangrepp. Till slut gav kung Guy och resterna av hans här, knappast fler än 3 000 överlevande, upp och gick i muslimsk fångenskap. Saladin bjöd in kungen i sitt tält och lät honom dricka ett kallt glas vatten.

Dagen efter återvände Saladin till Tiberias där försvararna gav upp. Den 2 oktober 1187 erövrade han sedan Jerusalem.

Publicerad i Militär Historia 10/2019