Tempelherreorden – korsriddarnas kavalleritaktik

1. Organisationen

Medeltida arméer var ofta improviserade, men Tempelherreorden byggde upp en professionell struktur och bildade en skola som faktiskt kan anas i moderna arméer. Orden grundades 1119 och dess främsta uppgift var att försvara Heliga landet.

Där ägnades mycket tid åt långa marscher med mycket strikta regler, där alla enheter hade fasta platser. Framför armén red legosoldater som spejade. I huvudstyrkan red marskalken i spetsen, följd av riddare och väpnare. Eftertruppen bestod av sergeanter.

Tempelherrarna hade 15 steg i sin interna hierarki, med tydliga uppgifter. Straffet för att bryta mot rangordningen var hårt: piskning, fängelse eller förvisning. Att stupa i strid ansågs vara ärofyllt, varför riddarna stred med dödsförakt

2. Marschen

Tempelherrarnas uppdrag var att skydda pilgrimer i Jerusalem mot överfall. Därmed färdades de på långa, utmattande marscher, där patrullering och jakt på fiender i öknen var riddarnas viktigaste uppdrag.

För att undvika överraskningsangrepp hade tempelherrarna strikta regler för hur marschen skulle gå till. Exempelvis hade alla enheter sina fasta platser. Framför armén red inhyrda legosoldater som spanade efter fiender. I själva huvudstyrkan red marskalken i spetsen med sin livvakt, tätt följd av riddare och väpnare. Eftertruppen utgjordes av sergeanterna – riddarnas stödtrupper i strid.

Tempelherrar var en farlig fiende

För att upprätthålla disciplinen hade tempelherrarna en mängd detaljerade levnadsregler – hela 686 stycken. Genom att följa dem fick riddaren ett fattigt liv med fokus på krigskonsten. Om någon bröt mot reglerna bestraffades han – i värsta fall med uteslutning ur orden.

Tempelherrar på marsch var en farlig fiende som helst använde sitt tunga kavalleri i en direkt konfrontation på sina egna villkor. Tack vare den välordnade marschordningen kunde de snabbt göra sig klara för strid när de hade hittat sin motståndare.

3. Anfallet

När legosoldaterna fick syn på fienden red de genast tillbaka för att meddela marskalken. Han höjde då ordensfanan som en signal om att göra klart för strid. Sedan gick det fort: väpnaren klädde riddaren i tunga brynjor och spände fast en trekantig sköld hårt kring bröstet.

Därefter satt riddaren upp på sin stridshäst. En fyra meter lång lans och en heltäckande hjälm överräcktes till honom.

Utan att säga ett ord samlades riddarnas 20–25 man stora skvadroner, som var väl sammansvetsade enheter med egna fanor. Under tiden samlades sergeanterna, riddarnas stödtrupper – kring turkopolieren, som ledde reservstyrkorna.

Skvadronerna stormade fram

När fienden kom inom synhåll gav marskalken order om att skvadronerna – styrkans spjutspets – skulle rida fram mot fienden i lätt trav. På 80 meters avstånd började arabernas pilar hagla över riddarna, men disciplinen var benhård: »När skvadronerna väl ställt upp skall alla bröder hålla sin position», löd regeln.

Bara sekunderna senare lät marskalken blåsa till anfall, varefter de fem täta skvadronerna satte av i full galopp. »Bli segerrika, bli ärorika!» ropade bröderna högt till varandra precis innan hästar och lansar dundrade rakt in i den väntande fienden med 20 kilometer i timmen, och krossade motståndarens linjer.

4. Striden

Om riddarna inte lyckades slå hål i fiendens linje i första försöket, red stödtrupperna genast fram och höll fienden stången medan riddarna om grupperade kring sina respektive fanor. Några minuter senare föll stödtrupperna tillbaka igen och riddarna inledde ett nytt, tungt kavallerianfall.

När fiendens linje till sist hade brustit, strömmade det lätta kavalleriet – sergeanter och legosoldater – in genom hålen och assisterade riddarna i direkt närkamp man mot man. Nu förvandlades slaget till en så kallad mêlée: närstrider med svärd, klubbor eller knivar. Striderna pågick tills en av parterna stupade eller flydde. Riddarna i tempelherreorden fick inte sluta strida förrän marskalken hade sänkt sin fana.

Fortsatte tills motståndet var krossat

Det tunga kavalleriets upprepade anfall hade en enorm psykologisk effekt på fienden. Under medeltiden var det vanligt med fäktning man mot man, men här mötte araberna en väldisciplinerad fiende som kunde dela ut kompakta slag med en järnklubba och förstöra både strukturen och moralen i motståndarens armé.

Under slaget vid Montgisard år 1177 såg ett vittne hur muslimernas ledare reagerade på ett angrepp från tempelherrarna: »Saladin blev lamslagen av att se hur hans trupper spreds för alla vindar, många i vild flykt, många dödade av svärdet. Han blev orolig för sin egen säkerhet, kastade sin rustning och flydde på en snabb kamel tillsammans med några få män.»

5. Avslutningen

Tempelherrerna besegrade helst fienden i ett enda intensivt slag, men om fienden flydde red de snabbaste riddarna ikapp dem och dödade dem.

När segern var total samlade man ihop krigsbytet från slagfältet och lämnade det till marskalken. Därefter hämtade bröderna in sina stupade kamrater, som hyllades i sju dagar med »aftonsång för de döda».

Ingen fiende slapp undan

När allt var avklarat sände marskalken krigsbytet till ordens högste ledare, stormästaren i Jerusalem. Krigarmunkarna levde nämligen själva i fattigdom för att materiella ting och girighet inte skulle stå mellan dem och Gud. Den tanken uttrycktes mycket tydligt i ordens motto: »Icke åt oss, Herre, icke åt oss, utan åt Ditt namn giv äran.» I själva verket var orden mycket förmögen, till följd av skattebefrielse och stora donationer från Europas kungar.

När de döda och krigsbytet hade bärgats från slagfältet, marscherade armén tillbaka till en av ordens befästa kloster och borgar. Men enligt en pilgrim var riddarna väldigt mycket på sin vakt även under denna sista del av patrullen: »De är de sista som lämnar slagfältet, och under återmarschen ger de skydd åt resten av styrkan.

Publicerad i Militär Historia 8/2021