Trastfältet 1389

Sällan har ett nederlag hyllats så mycket som den serbiska förlusten vid Kosovo Polje 1389. Trots att slaget inte var avgörande i krigen mot osmanerna s

Trastfältet 1389

Hämtad ur Antikens arméer Krigsfronten — 7 januari 2014 9:20 | 3 kommentarer

 

Sällan har ett nederlag hyllats så mycket som den serbiska förlusten vid Kosovo Polje 1389. Trots att slaget inte var avgörande i krigen mot osmanerna symboliserar det än idag serbisk kamp och drömmar om en svunnen storhet.

Text: Frederick Fooy
Från Militär Historia nr 1/2014

På sommaren 1389 drabbade serber med sina allierade samman med soldater från det växande osmanska riket. Slaget var ett av många på Balkan under ett oroligt 1300-tal, men inget slag har ekat så kraftfullt in i våra dagar som slaget vid Trastfältet – Kosovo Polje – den 15 juni 1389. Det inspirerade den serbiska frihetsrörelsen på 1800-talet, Gavrilo Princip, som avlossade startskottet till första världskriget, hämtade sina tankar om serbisk återupprättelse där och Slobodan Milosevic använde Kosovo Polje flitigt i propagandan inför och under 1990-talets krig i före detta Jugoslavien.

Det första serbiska kungariket hade bildats under 1100-talet, men det var först kung Stefan Dusan som under 1300-talets första hälft expanderade Serbien till en makt att räkna med. Han krönte sig till ”serbernas och grekernas kejsare” och utmanade stormakten Bysantinska riket.

På andra sidan Bosporen hade det Osmanska riket bildats under 1200-talets sista år. Det tog över hela Anatolien, nuvarande asiatiska Turkiet, från det bysantinska imperiet under 1300-talets första decennier och etablerade sig i mitten av seklet på Balkan genom segern 1352 vid Demotika i nuvarande östra Grekland. Det var första gången serber och osmaner möttes på slagfältet, men långt ifrån sista. Under återstoden av 1300-talet slogs de ett flertal gånger. Osmanerna var inställda på att expandera sitt rike på den europeiska sidan och huvudstaden flyttades till Adrianopel (Edirne) när staden erövrades från bulgarerna på 1360-talet.

Samtidigt hade det serbiska riket splittrats i ett otal delar med skiftande politiska intressen när Stefan Dusan dog 1355. Men under hotet från den osmanska utbredningen lyckades bröderna Jovan och Vukasin förena sina styrkor och i september 1371 tågade de mot Adrianopel. Den 26 september mötte de osmanerna i ett slag vid floden Maritsa. De numerärt mycket överlägsna serberna (60 000–70 000 enligt flera källor mot 10 000–15 000 osmaner) slogs i grunden efter bland annat en överraskande nattlig räd av osmanerna. Både Jovan och Vukasin stupade och deras arvtagare blev osmanska vasaller samtidigt som stora delar av Makedonien och Grekland hamnade under sultanens styre. Slaget vid Maritsa hade troligen större påverkan på Balkans historia än slaget vid Kosovo Polje, men har inte gett upphov till samma mytbildning som kraftmätningen arton år senare.

Det osmanska riket under sultan Murad I hade nu flera år på sig att både expandera och konsolidera sina besittningar. Såväl slaver som greker assimilerades medan turkar bosatte sig på Balkan. Många kristna vasaller gjorde sig rika på handel med det osmanska riket, en del konverterade till islam medan många som inte kunde tjäna på den osmanska närvaron flyttade från de turkiska områdena. 1380 erövrade osmanerna dagens Makedonien och Albanien, Sofia togs 1385 och Nis 1386. Efter erövringen av Nis tvingades dock sultan Murad återvända till mindre Asien för att försvara det osmanska riket mot en invasion från emiren av Karamanien, och tiden var mogen för ett serbiskt återtagande.

Under tiden efter slaget vid Maritsa hade den serbiske prinsen Lazar Hrebeljanovic etablerat sig som den mest framstående serbiske ledaren. Han ledde en koalition bestående av Kosovos furste Vuk Brankovic samt den bosniske kungen Tvrtko I mot de osmanska styrkorna, och koalitionen kunde fira segrar vid Plocnik under slutet av 1380-talet samt 1389, när ett osmanskt fälttåg mot Bosnien slogs tillbaka.

Sultan Murad insåg då det kloka i att återvända till Balkan. Han tog tag i upproren genom att först besegra bulgarerna vid Trnovo och kunde sedan marschera mot Vuk Brankovic i Kosovo. På väg mot de serbiska besittningarna passade sultanen på att mobilisera sina kristna vasaller, och på Sankt Vitus-dagen, den 15 juni 1389, möttes styrkorna på Trastfältet i Kosovo.

Den serbiska hären var inledningsvis organiserad utifrån klanstrukturer med vissa feodala inslag och inspiration från de ungerska och bysantinska härstyrkorna. Merparten av soldaterna var obepansrade fram till slutet av 1100-talet, men därefter började ringbrynjor användas medan hjälmar importerades från såväl Italien och Tyskland som Asien. Under 1300-talet började både armborst och kompositbågar användas. Armborstet blev ett särskilt viktigt vapen under 1300-talet, och både armborst- och bågskytte prioriterades i Serbien genom tävlingar och olika övningar. Beridna bågskyttar användes också, de var som regel bepansrade och välbeväpnade i likhet med sina bysantinska motsvarigheter. Serbiska blankvapen var ofta böjda och liknade sina turkiska eller ungerska förebilder. De första kanonerna importerades från Dubrovnik 1351, därefter började serberna producera både kanoner och handeldvapen själva.

Under 1300-talet förändrades också organisationen. Klanstrukturer ersattes av feodalism och kompletterades av den befintliga bysantinska administrationen. Serbiska feodalherrar bidrog med kavalleri utrustat och tränat på västeuropeiskt manér samt armbortskyttar och fotfolk till de serbiska styrkorna, medan den kungliga hären till huvuddelen bestod av legoknektar med högst varierande ursprung. Vid olika tidpunkter inkluderade en serbisk armé soldater inhyrda från exempelvis Tyskland, Spanien, Bysans, Kroatien, Ungern, Valakiet och Albanien. En serbisk här var, åtminstone teoretiskt, indelad i enheter om 15, 100 och 1 000 man ledda av en tisucnik, en ”ledare av tusen”, samt voivodes, det vill säga generaler eller hövdingar. Uppdelningen mellan feodala och kungliga styrkor bidrog inte till att göra den serbiska armén särskilt effektiv, och soldater som tränats enligt västeuropeisk modell var inte optimerade mot de turkiska styrkorna. Den serbiska slagordningen tenderade att prioritera ett offensivt uppträdande och på slagfältet placerades som regel rytteriet framför fotfolket.

Under 1300-talet hade både det osmanska samhället och den militära apparaten till stor del lämnat sitt nomadiska ursprung bakom sig och antagit en skepnad som mera likande sina persiska, arabiska och bysantinska motsvarigheter. Den administrativa indelningen i militärlän, timar, liknade i många avseenden den bysantinska militära indelningen, och det var länsherrar, timarli, som bidrog med huvuddelen av de osmanska trupperna, även om vissa gardesförband avlönades direkt av det osmanska riket. Till denna kategori hörde yeni çeri, de ”nya soldaterna”, mera kända som janitsjarer.

Janitsjarerna började tvångsrekryteras bland kristna krigsfångar under 1360-talet, eller möjligen något tidigare, och de kom att bli ett av de mest effektiva truppslagen i Europa och mindre Asien från 1400-talet fram till början av 1600-talet. Janitsjarerna kom att påverka den militära utvecklingen i Europa i flera avseenden, bland annat genom införandet av uniformer, militärmusik samt omfattande och enheligt bruk av skjutvapen. Under 1300-talet var dock antalet janitsjarer begränsat, och det fanns sannolikt inte mer än tusen i tjänst 1389. Den mest prestigefyllda delen av den osmanska armén var fortfarande det tunga sipahi-kavalleriet, som rekryterades av såväl timarli som direkt av det osmanska riket. Dessa kavallerister kompletterades av akinci som bestod av beridna bågskyttar och lätt kavalleri, ofta med nomadiskt ursprung eller från Balkan. Sådana ryttarstyrkor ägnade sig också åt omfattande plundring i samband med rädföretag.

Det förnämsta rytteriet återfanns i de sex regementen som bildade palatsvakten. Varje regemente bestod bara av några hundratal soldater, men de var samtliga synnerligen välutbildade och välutrustade. Sist men inte minst återfanns allehanda vasaller, såväl muslimer som kristna, vid sidan av de osmanska styrkorna. Det osmanska infanteriet bestod också av flera olika typslag. Längst ned på den sociala stegen återfanns yaya, en form av beväpnade kropps­arbetare. Ovanför dem återfanns azap, ”ungkarlar” som rekryterades från bondebefolkningen via ett indelningssystem och som utgjorde huvuddelen av infanteriet.

Osmanska arméer föredrog ofta att gruppera i en befäst ställning på en höjd eller liknande plats som medgav goda observations- och lednings­möjligheter. Ställningarna var som regel förstärkta med en generös tilldelning av artilleripjäser. Motståndaren tilläts anfalla först, men i samband med att motståndaren började nöta ut sig mot de osmanska ställningarna kunde den osmanske befälhavaren avgöra när han skulle genomföra ett motanfall för att återta initiativet. Detta underlättades genom att den osmanske befälhavaren ofta hade goda underrättelser om motståndaren tack vare omfattande spaning innan en drabbning.

Den osmanska hären må ha varit övervägande muslimsk men de osmanska styrkorna var knappast fundamentalister eller ens ortodoxa muslimer. Det låg inte i det osmanska intresset att omvända befolkningen som inlemmades i riket, eftersom icke-muslimer var skyldiga att betala mer skatt än muslimer. De osmanska segrarna ansågs behaga Gud, men drivkrafterna bakom expansionen var till större delen ekonomiska eller, för den militära eliten, baserade på militär ära och framgång på slagfältet.

Väldigt lite är egentligen känt om själva slaget vid Kosovo Polje. Det finns bara en ögonvittnesskildring bevarad från tiden omedelbart efter slaget. Den återfinns i ett brev från Bosniens kung Tvrtko till staden Trogir. Det beskriver dock inte själva slaget i någon större utsträckning.

Vad vi vet om slaget är att prins Lazar var härförare för den serbiska styrkan med adelsmannen Vlatko Vukovic som ledare av kung Tvrtkos trupper på vänsterflygeln. Vuk Brankovic ledde högerflygeln. Den osmanska styrkan leddes av sultan Murad som bistods av sina söner Bayezid och Yakub på höger- respektive vänsterflygeln. Uppgifterna om arméernas storlek varierar oerhört, men de kan ha uppgått till mellan 20 000 och 30 000 man, och den osmanska styrkan hade troligen ett numerärt övertag. Utifrån vad vi vet om serbisk och osmansk taktik bör den osmanska slaglinjen ha bestått av av lätt rytteri, bågskyttar och fotsoldater framför huvuddelen av kavalleriet.

De serbiska styrkorna var rangerade med tungt kavalleri framför fotfolk. Slaget bör ha börjat när det serbiska kavalleriet gjorde ett kraftfullt anfall mot de osmanska linjerna. I ett tidigt skede av slaget föll osmanernas härskare sultan Murad, möjligen när en liten grupp riddare bröt igenom osmanernas led. Bayezid genomförde ett motanfall och osmanerna övertog initiativet. Någon gång under slaget togs prins Lazar till fånga och avrättades av Bayezid. Efter en blodig drabbning insåg Vuk Brankovic och Vlatko Vukovic så småningom att slaget var förlorat och drog sig tillbaka med sina respektive styrkor. Bayezid lämnade också slagfältet i all hast för att kunna säkra sitt grepp om den osmanska successionen.

Slaget vid Kosovo Polje sågs ursprungligen som en seger för den serbiska sidan. I Florens samlades befolkningen i stadens katedral för prisa Gud och i Paris tackade Frankrikes kung Karl VI Gud för segern inne i Notre Dame. Slaget firades även som en seger i Österrike och Tyskland.

Dock var verkligheten en annan. Prins Lazars änka Milica blev åter osmansk vasall och deras dotter Olivia gifte sig med den nye sultanen Bayezid, bland annat för att ungrarna tillsammans med Vuk Brankovic hotade Milicas territorium. Medan osmanerna hade få problem att ersätta de stora förlusterna var serberna barskrapade på manskap.

Lazars son Stefan Lazarevic blev en trogen osmansk vasall som stred för sultanen fram till Bayezids död 1403. Lazarevics serbiska rike tilläts dock ha ett stort mått av självstyre, och arrangemangen med det osmanska riket godkändes även av den serbisk-ortodoxa kyrkans patriark Danilo. De ortodoxa prästerna var under lång tid efter den osmanska inmarschen inte alls avvisande till den osmanska närvaron och prästerna såg katolicismen, inte islam, som det främsta hotet mot den serbiska ortodoxin.

Slaget vid Kosovo Polje förvandlades så småningom till ett epos som blev en central del av serbisk nationalistisk självuppfattning. En av de vanligaste myterna gör gällande att prins Lazar hade en uppenbarelse i en dröm natten innan slaget. Sankt Elias gav honom valet mellan ett jordiskt och ett himmelskt rike, och såsom varande en god kristen valde Lazar det senare.

En annan av de tidigaste myterna rör sultan Murads död. Redan på 1430-talet beskrivs hur en serb, oftast benämnd Milos Obilic, tar han sig in i det osmanska lägret och dräper Murad. I början av 1600-talet har myten fått ytterligare en dimension. Milos Obilic pekas ut som en turkisk agent av Vuk Brankovic, och Obilic dödar sultanen för att bevisa sin lojalitet. Därefter flyr Brankovic fältet och förråder därmed Lazar. Myten om slaget förvandlas således under seklerna till en serbisk version av Nya testamentet. Prins Lazar har blivit en Jesusliknande gestalt medan Vuk Brankovic ses som Judas. Myten kan också liknas vid Rolandssången och Rolands död genom fosterfadern Ganelons förräderi.

Under början av 1800-talet konsoliderade författare som Vuk Karadzic och den montenegrinske härskaren Petar Petrovic (Petar II Njegos) många av myterna kring Kosovo Polje till nationalistisk ideologi. Populära epos som Bergskransen (1847) av Petrovic samt Kosovoflickan, om en jungfru som letar efter sin trolovade på slagfältet medan hon bistår döende serber med vatten, bröd och vin i en kombination av nattvard och sista smörjelse, bidrog till att väcka ”Kosovoandan”. Serberna skulle påminnas om ett storslaget förflutet och hur en serbisk nation skulle komma att resa sig mot den osmanska överhögheten.

År 1882 utropades till slut ett nytt serbiskt kungarike, men myten om Kosovo Polje levde vidare, bland annat inom cetnikrörelsen som kämpade mot turkarna från 1900-talets början. Det första Balkankriget (1912–13) och den serbiska segern över de osmanska styrkorna vid Kumanovo i oktober 1912 sågs som en revensch för Kosovo Polje.

Två år senare varnades den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand för att besöka Sarajevo på årsdagen av slaget den 28 juni 1914 (i den gregorianska kalendern motsvarar det den julianska kalenderns 15 juni). Rådet ignorerades och som bekant mördades ärkehertigen av den jugoslaviske nationalisten Gavrilo Princip, vilket ledde till första världskrigets utbrott. 1915 skrev amerikanen John Reed om drabbningarna i Serbien under kriget för tidskriften Metropolitan Magazine. Enligt Reed hälsade en mor sitt nyfödda gossebarn med ett ”hell dig, Kosovos lille hämnare.”

Kosovomyten spelade även stor roll inom cetnikrörelsen under andra världskriget. Cetnikerna var trogna den serbiska kungen men nu hade de tyska ockupanterna och de kommunistiska partisanerna tagit över turkarnas roll som hotet mot den serbiska nationen.

Efter kriget leddes Jugoslavien av Josip Broz, mer känd som Tito, och det jugoslaviska kommunististpartiet. Nationalistiska stämningar undertrycktes som reaktionär nationalism och de medeltida adelsmännen i sagorna sågs som imperialister. Titos död 1980 medförde att det kommunistiska partiets kontroll minskade och nationalismen kunde frodas, något som det förtvivlade ekonomiska klimatet bidrog till.

I själva Kosovo accentuerades myten om slaget av tilltagande arbetslöshet och ett industrilandskap i förfall som skymde en serbisk nationalistisk vision av lantlig medeltida idyll. Den 24 april 1987 besökte den blivande presidenten Slobodan Milosevic det albanskdominerade Kosovo i samband med etniska oroligheter i området. Milosevic höll ett möte med lokala politiker rörande kosovoserbiska rättigheter samtidigt som det pågick kravaller mellan kosovoserbiska demonstranter och kosovoalbansk polis utanför lokalen som mötet hölls i. Milosevic klev ut ur lokalen för att försöka stävja oroligheterna, och när upprörda demonstranter protesterade mot polisens brutalitet sade Milosevic att ”ingen kommer att låta er att besegras igen”. Senare på kvällen spelades episoden upp i jugoslaviska nyhetssändningar, och Jugoslaviens sönderfall började accelerera.

Förberedelserna för 600-årsminnet av slaget började redan på årsdagen 1988. Prins Lazars kvarlevor paraderades runt hela Serbien av den serbisk-ortodoxa kyrkan. Sörjande serber följde kistan land och rike kring. På själva 600-årsdagen av slaget, den 28 juni 1989, återvände Milo­sevic till Gazimestan, monumentet över slaget som reser sig över Trastfältet. Såväl etnisk som politisk och religiös spänning hade då ökat avsevärt i Jugoslavien, och någonstans kring en miljon åhörare hade samlats kring monumentet för att höra Milosevics tal. Milosevic jämförde myten om slaget vid Kosovo Polje med de svårigheter som Serbien stod inför 1989 och åkallade en uppfattning om svunnen och framtida serbisk storhet inför de entusiastiska massorna.

Milosevic påstås ha avfärdat den serbiska nationalmyten som ”skitsnack” i privata sammanhang, men han visste mycket väl hur myten kunde utnyttjas för sina egna syften. 1991 var krigen i före detta Jugoslavien ett faktum.

Frederick Fooy är frilansskribent med bakgrund inom Försvarsmakten.

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också