Vikingarnas heliga krig i frankerriket

I mars år 845 färdades en vikingaflotta på 120 skepp uppför floden Seine i riktning mot Paris. Det var första gången denna stad anfölls och den låg i princip försvarslös. Den unge frankiske kungen, Karl II »den skallige« (823–77), var visserligen sonson till Karl den store men tycks inte ha ärvt sin farfars handlingskraft. Han lyckades samla ihop en här men begick misstaget att ställa upp sina styrkor på motsatta stränder om floden.

Nordmännen såg genast var motståndet var svagast. De anföll och besegrade raskt den del av den frankiska hären som befann sig på ena flodstranden. Inför ögonen på kung Karl, som befann sig på den andra stranden, avrättade vikingarna 111 av hans män genom att hänga dem i träd – som offer till Oden.

Betalade för att slippa vikingarna

Åsynen av detta knäckte frankernas stridsmoral och resten av kungens här flydde. Paris låg vidöppet för nordmännen som kunde härja och bränna i lugn och ro. Till sist tvingades kung Karl erbjuda vikingarnas ledare Ragnar (möjligen en av inspirationskällorna till sagohjälten Ragnar Lodbrok) den väldiga summan av 7 000 pund silver för att bli av med rövarbandet.

Detta skulle visa sig mycket oklokt i längden, eftersom vikingarna snabbt satte i system att idka denna form av utpressning som i motsvarande fall i England kom att kallas danagäld.

Ofta betecknas vikingarnas attack mot St Cuthberts kloster på ön Lindisfarne (Holy Island) i nordöstra England år 793 som upptakten till vikingatiden. Av samtida kyrkokrönikor framgår att nordmännens bestialiska beteende tycks ha betraktats som en oväntad katastrof, en Guds straffdom över dem som inte följde hans lag och lära tillräckligt nitiskt.

Nordmännen kända i frankerriket

Men uppenbarligen var inte folket från de avlägsna länderna i norr helt obekanta för den kristna världen. Kyrkomannen Alkuin, som bland annat var verksam vid Karl den stores hov och hörde till dem som reagerade starkast på hotet från vikingarna, skildrar dem i en upprörd dikt som ett okänt hednafolk från världens utkant.

Men i samma text förebrår han sina landsmän för att vilja härma nordmännen i klädsel och frisyrer. Och vi kan vara ganska säkra på att inbyggare både på de brittiska öarna och i frankerriket sedan länge hade träffat på nordbor som långväga men fredliga handelsmän – och kanske rentav som trendsättande modelejon? Hur ska man då förstå att de bytte skepnad till rövande våldsverkare som kom att hemsöka stora delar av den kända världen under loppet av närmare trehundra år?

Överskott och nya handelsrutter

Orsakerna bakom det vi kallar vikingatiden är sannolikt flera och olikartade. Man har spekulerat i att det på grund av ett mildare klimat och förbättrade jordbruksmetoder kan ha uppkommit ett överskott på befolkning i de nordiska länderna som tvingat människor att söka sig därifrån.

En annan faktor är att den muslimska expansionen i Mellanöstern och södra Europa från 600-talet bland annat medförde en omläggning av traditionella handelsrutter från öst till väst i nordlig riktning. Det skulle betyda ett inflöde av varor och en växande ekonomi i länderna runt Nordsjön som kan ha lockat till plundring.

Ytterligare en faktor är förstås att man i Norden utvecklade skeppsbyggnadskonsten till fulländning. De snabbseglande och grundgående farkosterna var en förutsättning för vikingarnas överraskande attacker. Och av vad vi genom i första hand de isländska sagorna kan sluta oss till, levde nordmännen i en krigarkultur där bruk av våld var en självklarhet för att vinna såväl ära som rikedomar.

Religion bakom vikingatågen?

Men kanske finns det ännu en – förhållandevis förbisedd – faktor bakom vikingarnas härjningståg, en faktor som har med deras religion och kultur att göra?

Under senare delen av 700-talet hade det frankiska riket under den karolingiska kungaätten vuxit sig starkt och expansivt. Ett av kung Karl den stores viktigaste mål var att underkuva och kristna saxarna, ett germanfolk som bebodde ungefär nuvarande nordöstra Tyskland.

Vid samma tid var också Danmark ett rike att räkna med, styrt av den (möjligen mytiske) kung Sigfrid och med täta band till sina saxiska grannar. Landet hade haft regelrätta diplomatiska kontakter med den frankiska kungamakten, som var angelägen om att undvika att Danmark tog parti för saxarna.

Kyrkor mål för attackerna

Efter ett långvarigt och blodigt krig lät kung Karl år 782 tvångsdöpa och därpå massakrera 4 500 motsträviga saxiska »hedningar«. Den saxiske hövdingen Widukind hade flytt till sin släkt i Danmark och det är ganska rimligt att tänka sig att nordmännen började känna sig hotade av den aggressiva frankiska stormakten och dess militanta kristendom.

Uppenbart är i varje fall att de primära målen för vikingarnas attacker kom att bli de kristnas kyrkor och kloster. År 799 angreps för första gången frankerriket när ett kloster på ön Noirmoutier vid Loires inlopp plundrades och förstördes.

I sin bok The Hammer and the Cross (2009) driver den brittiske historikern Robert Ferguson tesen att en viktig bakgrund till vikingatågen är att folken i Norden ville slå tillbaka mot framförallt de frankiska ansträngningarna att i kristendomens namn angripa deras trosföreställningar och deras kultur. Det skulle alltså finnas ett mått av »religionskrig« i vikingarnas härjningar.

Man kan konstatera att munkarnas krönikor på många punkter är oense om vad angriparna skulle kallas: »daner«, »nordmän«, »sjörövare«, »främlingar« – men det vanligast förekommande och övergripande epitetet är »hedningar«.

Under de följande trettio åren inskränkte sig attackerna till enstaka räder, antagligen beroende på att den frankiska krigsmakten fungerade i avskräckande syfte, så länge den inte var upptagen med inbördes strider.

Nordmän utnyttjade intern strid

Sådana bröt dock ut år 829. Då styrdes frankerriket av Karl den stores son Ludvig den fromme, som detta år tvingades bekämpa sina tre äldsta söner som gjorde uppror mot honom, avsatte honom och spärrade in honom i ett kloster. Året därpå återinsattes visserligen kejsar Ludvig, men då var det för sent. Nordmännen såg till att hålla sig underrättade om vad som hände i de rika sydländerna och var inte sena att dra fördel av den politiska oredan i frankernas rike.

De gick till angrepp mot Frisland, det vill säga dagens Nederländerna, en del av riket vars långa kust var svår att försvara. Det är inte heller omöjligt att kung Ludvigs son Lothar initierade vikingarnas anfall för att ytterligare försvaga sin fars makt.

Härjade den franska kusten

Detta mönster, att använda de stridsvana nordmännen som legoknektar, skulle gå igen under de närmaste hundra åren av inbördes konflikter i frankerriket. Efter kejsar Ludvigs död år 840 utbröt krig mellan sönerna, något som gjorde det ännu attraktivare för vikingar att härja längs hela den franska kusten.

Efter att ha seglat uppför floden Loire anföll de Nantes på Johannes Döparens dag och slaktade ärkebiskopen vid katedralens altare. Därefter återvände de till ön Noirmoutier i flodens inlopp och slog sig till ro över vintern.

De allt större flottorna av vikingaskepp roddes också uppför Seine. År 841 brändes staden Rouen och ett närliggande kloster medan ytterligare ett räddades genom att munkarna betalade tribut för att mordbrännarna skulle avstå från att tända på. Och snart skulle turen komma till Paris.

Plundrade Paris år 845

Många kyrkliga krönikor har skrivits om händelserna år 845 då vikingahären obehindrat tog sig in i en stad som var i stort sett övergiven. Ett genomgående drag i de fromma munkarnas berättelser är att den ende som stod på de kristnas sida var Gud själv – även om han sänt nordmännen som straff.

En rad underverk beskrivs som visar Herrens vrede mot hedningarna. Bland annat drabbas de av en svår farsot som dödar många av dem, medan deras kristna fångar skonas. Offer till deras egna gudar hjälper inte och inte förrän en av deras fångar övertalat dem att be till de kristnas gud börjar de tillfriskna. Enligt vissa krönikor fick denna prövning nordmännen att bege sig hem – men sannolikt bidrog också de 7 000 pund i silver som kung Karl betalade.

Fritt fram i frankerriket

Vid det här laget hade Karl den stores imperium delats upp mellan sonsönerna så att Ludvig (med tillnamnet den tyske) fick den östliga delen, ungefär motsvarande östra Tyskland och Bayern medan Karl (med tillnamnet den skallige) fick land som motsvarande nuvarande Frankrike och Nederländerna. Brodern Lothar fick nöja sig med en remsa land däremellan, varför Lothringen fått sitt namn efter honom.

Rivaliteten mellan bröderna fortsatte, vilket ledde till att de varken brydde sig om att bistå varann mot nordmännen eller lade ner resurser på att bekämpa dem. Fritt fram för vikingarna i frankerriket, alltså.

Enorma summor utbetalades i brandskatt av såväl kungamakten som av kyrkan och privatpersoner för att bli lämnade i fred. Men det var förgäves. Det dök genast upp nya nordmän som inte kändes vid några tidigare överenskommelser.

Sigfrid härjade i tretton år

År 879 landade en väldig här på frankerrikets kust. Den skulle bli kvar i riket i tretton år och åstadkomma en mängd elände. Enligt ett samtida vittnesbörd: »ser man längs vägarna kroppar av såväl munkar som lekmän, av adelsmän och andra, av kvinnor, barn och spädbarn. Det finns ingen väg som inte är översållad av dödade kristna.«

Denna här, ledd av Sigfrid, även kallad Sigurd, anföll åter Paris i november 885. Men nu var staden betydligt bättre befäst och förberedd. Den egentliga staden med katedral och kungaborg låg på Île de la Cité, ön mitt i Seine, och var förbunden med fastlandet med två broar. Vikingarna krävde till en början endast att få passera för att fortsätta vidare in i landet, men stadens försvarare, biskop Joscelin och greve Odo, vägrade dem detta.

Belägrade Paris i åtta månader

De följande händelserna skildras med stor livfullhet av en munk vid namn Abbo som möjligen kan ha varit ögonvittne till den kamp som började med att vikingahären angrep det torn som bevakade en av broarna:

»I gryningen styrde nordmännen sina skepp mot tornet och angrep det med pilskott och stenslungor. Staden genljöd av larmet, broarna skakade, alla rusade till tornets försvar.«

Men trots att vikingarna den här gången tycks ha varit utrustade med någon form av belägringsmaskiner, lyckades de inte bryta parisarnas motstånd. Till sist slog vikingahären läger utanför staden och inledde en belägring som skulle vara i närmare åtta månader. Under tiden ägnade de sig åt att från hästryggen plundra omgivningarna.

Fri lejd mot Burgund

Vid det här laget hade Ludvig den tyskes son Karl blivit kejsare av det frankiska riket. Sent omsider kom han till Paris hjälp med en här, men till parisarnas ilska inlät sig kejsaren på förhandlingar i stället för att gå till angrepp.

Det hela slutade med att han än en gång betalade en lösensumma och dessutom tillät vikingarna att passera staden för att börja härja i Burgund, som för tillfället befann sig i opposition mot kejsarmakten. Men det dröjde inte länge förrän Karl den tjocke avsattes från sin tron för att ersättas av greve Odo som kung i Västfranken.

Nordmannen Rollo kunglig vasall

Enligt vissa källor kan en nordman vid namn Rollo ha varit en av krigarna i den här som belägrade Paris. Han blir i varje fall synlig i källorna när han år 911 besegrades i en strid vid staden Chartres. Nu hette kungen av Västfranken Karl (brukligt tillnamn »den enfaldige« vilket lär vara en feltolkning av kungens rättframma personlighet. Karl »den enkle« kanske han ska kallas.).

I vilket fall föreligger ett kungligt dokument från 918 av vilket det framgår att Rollo nu är kunglig vasall och har förlänats ett stort landområde i utbyte mot att han försvarar riket. Han ska också ha låtit sig döpas. Att han dessutom förmäldes med kungens dotter Gisela är sannolikt en efterkonstruktion av krönikeskrivare som velat snygga till den normandiska genealogin. »Prinsessan och halva kungariket« är nog lite för bra för att vara sant.

Sista härjningarna på 940-talet

Uppenbarligen gjorde Rollo vad han var satt att göra, nämligen att sätta stopp för fortsatta vikingahärjningar längs Seine. Det betydde inte att det blev helt slut på nordmännens blodiga framfart. Andra härar invaderade Bretagne och erövrade staden Nantes, eventuellt i hopp om att få Rollo på andra tankar och kunna bilda en allians med hans styrkor. Men vikingarnas tid var över och på 940-talet hade de sista lämnat frankisk jord.

Rollos och hans ättlingars öden är dokumenterade i en skrift från 1015 av den franske munken Dudo av Saint-Quentin. Eftersom den är skriven på uppdrag av Normandies nyblivna härskare innehåller den ett stort mått av överdrifter och skönmålning, men enligt Dudo var Rollo en jämförelsevis »god« viking redan innan han blev kungens vasall. Krönikören är också övertygad om hans uppriktiga omvändelse till kristendomen, något som motsägs av en annan, senare, krönikör.

Religiösa betänkligheter

Enligt denne drabbades Rollo på ålderns höst av religiösa betänkligheter. Hans gamla hedniska jag gjorde sig påmint så till den grad att han beordrade avrättningen av 100 kristna – som offer till Oden. Omedelbart därefter ångrade han sig och delade ut stora rikedomar till kyrkan.

När det gällde nordmännens omvändelse till kristendomen fanns det faktiskt anledning till viss skepsis. Det lär inte ha hört till ovanligheterna att samma viking mottog dopet upprepade gånger, för att däremellan återfalla i sina fäders sed med blot och annat. Det är ingen överdrift att påstå att mötet mellan de invaderande vikingarna och den kristna befolkningen i Europas länder bör ha varit en kulturkrock av stora mått.

Vikingar blev normander

I den del av frankerriket som skulle komma att kallas Normandie gick assimilationen förhållandevis snabbt. Rollo delade ut land till sina män, som slog sig ner som jordbrukare och gifte sig med lokala kvinnor.

Eftersom deras språk skilde sig så grundligt från invånarnas, dröjde det inte länge innan den »danska tungan« kom ur bruk, till skillnad från utvecklingen i England där likheterna var stora mellan vikingarnas och anglosaxarnas tungomål.

Vid tiden för Rollos död cirka 933 var nordmännen på god väg att förvandlas till normander, frankiska adelsmän och krigare som skulle komma att sätta djupa spår i historien.

Publicerad i Militär Historia 11/2019