Japanerna använde Typ 91 vid anfallet mot Pearl Harbor.

© US Navy samt Christoffer Rehn

Typ 91 – världskrigets smartaste torped

Japanerna satte gyro och träfenor på Typ 91. Då kunde torpeden användas i det grunda vattnet i Pearl Harbor.

17 maj 2018 av Rasmus Kjærbye Petersen

På 1930-talet investerade japanerna stort i utveckling av torpeder som skulle ge dem ett tekniskt övertag i händelse av ett krig mot den numerärt överlägsna amerikanska flottan. Flygplansfällda torpeder var en av de viktigaste komponenterna i den japanska strategin.

Torpeder av detta slag användes redan under första världskriget, men de befann sig fortfarande på experimentstadiet och fungerade endast undantagsvis. Det tänkte japanerna ändra på.

Torpeden med beteckningen Typ 91 togs i bruk 1931, men det innebar alls inte att den var färdigutvecklad. Medan andra länder vakade över sina dyrbara torpeder under depressionen gjorde den japanska flottan i rask takt av med sina i samband med otaliga test- och utbildningsflygningar. 

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

De praktiska erfarenheterna användes för att åstadkomma ständiga förbättringar av torpedens utformning.

En av de största utmaningarna för alla flygplansfällda torpeder var att de måste träffa vattnet i exakt rätt vinkel. Om vinkeln var för låg hoppade torpeden fram på vattenytan (om det inte gick ännu värre och den gjorde ett »magplask» och bröts itu), om den var för brant sjönk torpeden så djupt i vattnet att den inte hann upp till rätt angreppsdjup innan den passerade målet.

Träfenor på Typ 91 löste problemet

Det problemet löstes åren 1936–37 på ett mycket enkelt vis. Man utrustade helt enkelt Typ 91 med stora fenor av trä (hokyoban) längst bak. Likt fjädrarna på en pil höll de torpeden på rätt kurs i luften. När torpeden sedan träffade vattnet slets fenorna loss.

I slutet av 1930-talet anpassade den japanska flottan sin strategi för ett krig mot USA. Nu skulle den amerikanska flottan sänkas genom ett överraskningsanfall mot den nya basen i Pearl Harbor. Det innebar dock en ny utmaning.

Överst: Två Nakajima B6N2 med Typ 91 torpeder. Under: Typ 91 på hangarfartyget Akagis däck strax före avfärden mot Pearl Harbor.

När en Typ 91 fälldes i rätt vinkel sjönk den till ett djup av 45–46 meter innan den började stiga igen, men Pearl Harbors hamnbassäng var bara cirka tolv meter djup.

En anledning till att torpeden sjönk så djupt var att den som regel roterade runt sin längdaxel efter fällningen. Om torpedens djuproder försökte räta upp torpeden medan den roterade fördes den ur kurs. Först när torpeden hade slutat rotera kunde korrigeringen påbörjas.

I Pearl Harbor kunde man emellertid inte vänta på det. Man experimenterade därför med att flyga så lågt och så långsamt som möjligt när man släppte torpederna, men det räckte inte.

Extrafenor stabiliserade torpeden

Genombrottet kom i början av 1941 då Typ 91 försågs med två små extrafenor strax framför det bakre rodret. Dessa var kopplade till ett gyro som vred styrbords fena uppåt och babords nedåt när torpeden roterade styrbords och tvärtom. På så vis motverkade torpeden rotationen och fick den snabbt att upphöra.

En sista förbättring var att förse de små fenorna (som var 8 kvadratcentimeter stora) med en större träbeklädnad (vars yta var 240 kvadratcentimeter). Det gjorde att fenorna även fungerade i luften. På detta sätt kunde rotationen hindras nästan innan torpeden träffade vattnet (varefter trävingarna slets loss).

Denna avancerade antirotationsmekanism, som inga andra torpeder hade, möjliggjorde inte bara angreppet på Pearl Harbor, utan gjorde också Typ 91 till krigets bästa flygplansfällda torped.

Amerikanerna efterliknade delar av den så gott de kunde, och från 1942 började tyskarna konstruera en egen variant (LT 850) baserad på de japanska ritningarna.

Publicerad i Militär Historia 11/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också