De första drönarna

Under första världskriget insåg man fördelen med flygande farkoster utan piloter. Dels skulle luftanfallen bli större än antalet piloter man hade tillgängligt, och förlusterna skulle minimeras.
Den amerikanska flygtvillverkaren Dayton-Wright utvecklade därför två experimentella, obemannade så kallade lufttorpeder: Ruston Proctor Aerial Target och Kettering Bug. Den förstnämnda var ett litet flygplan som var tänkt att lastas med sprängmedel och styras mot zeppelinare med hjälp av A M Lows nya radiostyrningsteknik.
Kettering Bug var däremot baserad på uppfinnaren Elmer Sperrys gyroskop, och styrdes med hjälp av en förinställd kontrollpanel. Avstånd och flygtid mättes ut på förhand, och beaktning togs till vindstyrka och vindriktning. Enligt förutbestämda inställningar skulle sedan motorn stanna, vingarna lossna, och flygkroppen med sprängmedel falla mot sitt mål och detonera. Den hade en teoretisk flygsträcka på 121 kilometer, och kunde färdas i 80 km/h. Totalt kunde den bära med sig en last om 82 kilo sprängmedel.
Men Kettering Bug blev ingen framgång. Tidiga tester havererade: kraschlandningar, missade mål och vissa flög vilse över havet. Först hösten 1918 började man lyckas med testerna, och vapnet demonstrerades för USA:s armé. Men de oroade sig för att lufttorpeden skulle störta på de egna trupperna. Bara 45 exemplar hann tillverkas före krigsslutet. Därefter användes drönare mest som flygmål. Liknande tidiga kryssningsrobotar utvecklades dock under mellankrigstiden, och man kom ett steg närmare tvättäkta drönare.

Britterna konstruerade 1935 ett radiostyrt flygplan som skulle fungera som ett rörligt målbogserarplan i övningar för luftvärnsskyttar. Skolplanet De Havilland DH82A Tiger Moth II försågs med ett radiokontrollsystem i bakre cockpit och kallades DH82B, eller Queen Bee. Främre cockpit hade fortfarande plats för en pilot så att det kunde transporteras lättare.
Den rätt enkla konstruktionen, med vingar av trä, var tänkt att vara kostnadseffektiv och möjlig att återanvändas under flera övningar. Vid andra världskrigets utbrott hade man tillverkat över 300 exemplar av DH82B. Efter kriget vidareutvecklades idén med jetmotorer.
Termen »drönare» tros härstamma från detta obemannade flygplan.

Före andra världskrigets utbrott påbörjade den amerikanska flottan ett hemligt program med radiostyrda flygplan. 1938 lyckades de första testen mot sjömål med ett ombyggt N2C-2-biplan, och de döptes »Project Dog». Man experimenterade också med att utrusta drönare med en tv-kamera, så att piloten som styrde kunde följa den på en tv-skärm från ett eskorterande flygplan. 1942 utförde man ett framgångsrikt torpedtest med en kameraförsedd TG-2 mot jagaren USS Aaron Ward i Stilla havet. Kontrollplanet befann sig då på 32 kilometers avstånd. Testerna döptes till »Project Fox». Samtidigt pågick också de första testen med »attackdrönare». De sattes in i strid i Stillahavsregionen under så kallade STAG (Special Task Air Group). De utrustades med TDR-drönare och TDM-kontrollplan och stationerades på Salomonöarna. STAG utförde den 30 juli 1944 ett anfall mot ett strandat japanskt handelsfartyg med fyra drönare. Två torpeder ska ha träffat målet.
Totalt 46 drönare sattes in under kriget, men gjorde inte större inverkan. Stridsdugligheten ifrågasattes, projekten lades på hyllan och skulle inte tas upp igen förrän USA hade fått tag på tyska V-2-robotar.

Argus As 292 utvecklades mellan 1937–39 i Berlin. Det ursprungliga syftet var att det lilla radiostyrda planet skulle fungera som mål för luftvärn. Men en spaningsversion hade stora framgångar. Det gjorde att man började planera för en fjärrstyrd drönare som kunde fälla minor på långa avstånd: Argus Fernfeuer.
Tanken var att ett bemannat flygplan skulle följa ett Argus och signalera minfällningen via radio. Reichluftsfahrtsministerium visade först intresse för projektet, men gav 1941 order om att testen skulle upphöra. Fritz Gosslau, som låg bakom Argus, skulle fokusera på sin jetmotor. Han förfinade tekniken och snart hade projektet gått över helt till det som kom att bli Tysklands militära robotprogram: V-1 (Vergeltungswaffe 1).
Den snabba roboten styrdes med autopilot och kallades buzz bombs av britterna på grund av sitt ljud. Från och med 1944 sändes tusentals V-1 mot London.

I maj 1960 sköt sovjetiskt luftvärn ned ett amerikanskt spionplan Lockheed U-2 Dragon Lady. Piloten tillfångatogs, och en internationell skandal och diplomatisk kris väntade. Detta och andra tillfällen fick det amerikanska flygvapnet att tänka om: drönare skulle utföra den här sortens rekognosering. Ombyggda Ryan Firebee-drönare fick uppgiften.
1950-talets stridsflyg med jetmotorer hade medfört att även övningsmålen behövde bli snabbare. Drönarserien Ryan Firebee från 1951 var därför också jetdriven. De mätte knappa 6,7 meter och kunde fällas från ett flygplan, eller starta från marken eller ett fartyg. Flera nya system installerades, beroende på uppdrag. Bland annat för övervakning, radarstörning, elektronisk krigföring och signal- eller fotospaning. Efter utfört uppdrag stannade motorn och en fallskärm fälldes ut. Därefter kunde en helikopter fånga upp den i luften Drönarna spanade i Nordvietnam, Kina och Nordkorea under 1960- och 1970-talen. Närmare 3 500 uppdrag flögs, och nästan 600 sköts ned.

Israel har sannolikt använt drönare sedan det tidiga 1970-talet, både för
spaning och som lockbete. Under jom kippurkriget 1973 led det israeliska luftvapnet svåra förluster till luftvärnsrobotar. Därför skissade man på en motstrategi med drönare. När konflikten återigen blossade upp mot Syrien 1982 fick världen upp ögonen för drönarens effektivitet i strid – i en av de största luftstriderna sedan andra världskriget.
Under kodnamnet operation Mole Cricket 19 användes drönare vid sidan om bemannat jaktflyg. Drönarna – israeliskt utvecklade så kallade Tadiran Mastiff och konkurrenten IAI Scout – tjänade som lockbeten, störde fiendens elektronik och kartlade fiendens rörelser i realtid. Således kunde man slå ut de syriska flygplanen och luftvärnssystemen på marken med minimala egna förluster. Segern förändrade attityden gentemot drönare dramatiskt – de var inte längre bara orealistiska och dyra vapen.
Tadiran Mastiff kunde förmedla högupplöst video i realtid till operatörerna och hade en flygtid på 7,5 timmar. Kombinationen gav ett ojämförbart underrättelseövertag och snabbt informationsflöde. Den anses därför av många militärhistoriker vara den första moderna drönaren.
Mastiff såldes sedan till USA:s flotta, och blev grunden till den så kallade AAI RQ-2 Pioneer – som flög spaningsuppdrag under Kuwaitkriget.

Den israeliske ingenjören Abraham Karem skulle komma att kallas »drönarfadern». Han immigrerade till USA där han på uppdrag av DARPA utvecklade sin första drönarprototyp, Albatross, i sitt garage 1983. Fem år senare hade projektet utvecklat mer avancerade modeller. Därefter köptes hans företag av General Atomics, som gav den senaste drönaren GNAT 750 till CIA. Den flög sitt första skarpa uppdrag i Bosnienkriget 1994.
Flera tekniska svårigheter följde, men försvarsdepartementet efterfrågade en större modell om var bättre anpassad för medelhöjdsspaning. Resultatet blev RQ-1, senare MQ-1, Predator.
Den har en räckvidd på 1 250 kilometer och en flygtid på 24 timmar. »M» står för modifierade drönare som bär beväpning, och Predator kan exempelvis bära två AGM-114 Hellfire-robotar. Den första beväpnade insatsen gjordes i Afghanistan 2001, i jakten på Usama bin Ladin. Sedan dess har drönarna bara blivit mer och mer avancerade – och kronan på verket av människans vapenutveckling. Avståndet mellan användaren och motståndaren har aldrig kunnat vara större, vilket drastiskt har förändrat strategierna i den moderna begränsade krigföringen.